Black Stone Cherry – Family Tree

Jag kan med blicken i backspegeln konstatera att jag förfördes ganska lätt av Black Stone Cherrys föregående album Kentucky (2016). De halade in mig med massiva gitarriff som rullade över mig och som den riffknarkare jag är så lät jag mig blint förföras. Nu har förtrollningen släppt och med klar blick kan jag se (höra) att skivans massivt täta produktion och de något enahanda riffen inte alls eggar mig idag. Albumet har sina stunder men faller likt sina närmaste äldre syskon på att det blir en ointressant ljudmassa efter ett tag. Nu är grabbarna tillbaka med uppföljaren Family Tree och se på tusan om jag inte börjar falla för bandet igen! Denna gång har jag dock varit mer vaksam och tror (hoppas!) att jag inte skall gå i samma fälla än en gång. Skillnaden ligger framförallt i produktionen. Den massiva ljudvägg de envisast med har luckrats upp en aning. De har äntligen börjar släppa in lite luft igen och helt plötsligt så hör man ju att det är två gitarrister i bandet! Detta gör det inte bara enklare att lyssna på hela skivan utan ger också bandets musik en lite bättre dynamik.

De inleder medryckande och rakt på sak med Bad Habit som med sitt groove lätt sätter min taktstampande fot i arbete. En stark inledning men inget som jag inte har hört med bandet förut. Festen börjar dock med de två efterföljande spåren Burnin’ och New Kinda Feelin’ där de med ett smittande sväng och härliga ZZ Top-vibbar får mig på fall. På fjärde spåret Carry Me On Down the Road fortsätter de att fjäska för mig med tydliga The Allman Brothers-melodier och den snygga kraftballaden My Last Breath visar att bandet även kan ta in lite soul i soundet. Som kontrast till detta så kommer den funkiga partystänkaren Southern Fried Friday Night och tar vid tillsammans med den nästan deltastompiga Dancin’ in the Rain där gitarristen Warren Haynes (The Allman Brothers, Gov’t Mule) gör ett snyggt gästspel. Den kärlek jag hade för bandet efter deras två första album börjar bubbla upp till ytan igen efter några magra år med allt för mycket slätstruken radiorock. Andra halvan av albumet får mig dock inte på samma sprittande humör. Ain’t Nobody är ganska trevligt studsande men ger mig inte så mycket och småfunkiga men fartfyllda James Brown är mer kul än bra. I Need a Woman är värd att nämna då den nickar åt Lynyrd Skynyrd en aning och snygga avslutningen med titelspåret är inte dum den heller.

Jag måste medge att jag har fallit för Black Stone Cherry än en gång. Mycket tack vare att de hemska Nickelback– och Shinedown-tendenserna nu håller sig på behörigt avstånd från mig. Men också för att just produktionen har lättats på en aning. Det händer lite mer i ljudbilden nu och att kunna höra både slidegitarr och piano utan att tvinga sig igenom lager på lager av gitarrer varje gång är upplyftande. De har dock en bra bit kvar innan jag är helt nöjd men det tar sig! Sen skall vi heller inte glömma att de har lyckats snickra ihop några av sina bästa låtar sedan Folklore and Superstition (2008). Problemet (om man nu kan kalla det för det) med albumet Family Tree är att det är ett par utfyllnadspår för mycket. Andra halvan känns inte alls lika inspirerande som första även om den håller en helt okej nivå. Hur som helst så är detta ett ypperligt trevligt album som bevisar att Kentuckysönerna är på rätt spår igen!

Black Stone Cherry – Family Tree
Mascot Records/Mascot Label Group

1. Bad Habit
2. Burnin’
3. New Kinda Feelin’
4. Carry Me On Down the Road
5. My Last Breath
6. Southern Fried Friday Night
7. Dancin’ in the Rain (Feat. Warren Haynes)
8. Ain’t Nobody
9. James Brown
10. You Got the Blues
11. I Need a Woman
12. Get Me Over You
13. Family Tree

http://www.blackstonecherry.com/

https://www.facebook.com/blackstonecherry/

https://www.mascotlabelgroup.com/

 

Betyg: 7/10

Ulf Classon

Black Stone Cherry – ny platta ute i april.

Black Stone Cherry ger ut sitt sjätte studioalbum, Family Tree den 20:e april via Mascot Records. För övrigt samma studio där de spelade in sitt självbetitlade debutalbum. Bandet beslöt denna gång att inte repetera för mycket innan inspelningarna började för att få plattan att låta mer intim och spontan. De gav även frontmannen Chris Robertson fria tyglar att mixa låtarna vilket låg i linje med den lösa och lediga process som skapad Family Tree.

 

Black Stone Cherry – Family Tree

Bad Habit
Burnin’
New Kinda Feelin’
Carry Me On Down The Road
My Last Breath
Southern Fried Friday Night
Dancin’ In The Rain
Ain’t Nobody
James Brown
You Got The Blues
I Need a Woman
Get Me Over You
Family Tree

https://www.facebook.com/blackstonecherry/

Black Stone Cherry- Black to Blues

Black Stone Cherry har vid mer än ett tillfälle visat prov på sina bördiga bluesrötter genom att på scen framföra klassiska nummer av de gamla hjältarna. Nu är det dags att visa upp hur de låter när de spelats in i en studio och det låter – Black Stone Cherry! Kentuckysönerna har verkligen lyckats hamra fram ett eget sound trots att de ibland är farligt nära den tunga radiorocken. Det som räddar dem är deras gungande sydstatsrockrötter samt sångaren Chris Robertson personliga stämma. Deras förmåga att skriva medryckande riff med stora refränger har gjort dem till favoriter hos en ständigt växande skara och för en ovetande så kan även låtarna på denna EP uppfattas som bandets egna. Dessa klassiker som tidigare har gjorts odödliga av Howlin’ Wolf, Muddy Waters, Freddie King och Albert King har nämligen försetts snyggt med bandets feta och massiva produktion. Jag kan ibland störa mig på att deras sound är för kompakt. Ett fett riff i alla ära men inte när det tvingar ut all luft ur ljudbilden. Ett par bra exempel är när de blandar in munspel och blåsinstrument på denna skivan. De hörs men istället för att ge musiken en ny dimension så ligger de strax under ytan och smyger. Lite samma sak med slidegitarren. Men med det sagt så är detta trots allt en oerhört trevlig stunds lyssning. Built for Comfort är en blytung öppning, Champagne & Reefer är skönt svängig och bästa spåret Palace of the King nästan studsar fram. De levererar en taktfast version av Hoochie Coochie Man, skänker ett passande mörker till Born Under a Bad Sign och avslutar med en tempofylld I Want to be Loved. I sann bluesanda så har alltså Black Stone Cherry lyckats göra något eget med någon annans musik. Detta kanske inte tilltalar bluespuritanerna men bandets fans kommer förmodligen digga detta stenhårt. Och med lite tur så smittar bluessvänget av sig till nästa album med egenkomponerade musik från bandet.

Black Stone Cherry- Black to Blues
Mascot Records/Mascot Label Group

1. Built for Comfort
2. Champagne & Reefer
3. Palace of the King
4. Hoochie Coochie Man
5. Born Under a Bad Sign
6. I Want to be Loved

http://www.blackstonecherry.com/

https://www.facebook.com/blackstonecherry/

https://www.mascotlabelgroup.com/

 

Betyg: 7/10

Ulf Classon

Black Stone Cherry hyllar bluesen på kommande 6-spårs EPn Black To The Blues.

Black Stone Cherry släpper Black To The Blues den 29:e september.

“Jag vet att det är rätt dumt att fyra rock n roll-snubbar gör en blues-ep men vi delar bara med oss av musiken som funnits i vårt DNA sen vi föddes,” säger Black Stone Cherrys sångare och gitarrist Chris Robertson. “Blues är vad vi lyssnar till när vi delar på en flaska bourbon i turnébussen.” 

Lyssna till Built For Comfort

 

Black Stone Cherry – Kentucky

black stone cherry kentucky
Black Stone Cherry – Kentucky

 

Med sin självbetitlade debut från 2006 så gick Kentucky-kvartetten Black Stone Cherry på knock direkt. Med ett kraftfullt riffande och maffiga refränger så ingöt de nytt blod i sydstatsrocken på ett ungt och piggt sätt. Med uppföljaren Folklore and Superstition (2008) så tog de sin musik till nya höjder då de tog allt det bästa från debuten och adderade känsla, smärta, djup och personlighet. Detta andra album är fortfarande bandet starkaste stund för de två efterföljande albumen har inte imponerat på samma sätt. Bandet har snarare rasat i kvalité då enbart en handfull spår från dessa två skivor når upp till ett godkänt betyg. Så här i efterhand har jag förstått att denna nedgång bland annat berodde på påtryckningar från dåvarande skivbolag som ville ha mer radiovänliga låtar. Resultatet av dessa påtryckningar gjorde att de lät mer som Nickelback än sydstatsrockens nya kronprinsar. Därför känns det nu spännande när de skrivit på för ett annat skivbolag samt återvänt hem till samma studio där de spelade in debuten. Valet att producera själva går att diskutera men känslan av att de njuter av friheten är påtaglig när senaste given, lämpligt nog döpt till Kentucky, snurrar på. Vi översköljs av en kraftfull energi när de massiva riffen rullar över oss och spelglädjen går nästan att ta på. För en riffnörd som mig själv så är detta en riktig glädjefest emellanåt men tyvärr blir helhetsintrycket aningen återhållsamt. Dynamiken de hade på Folklore and Superstition infinner sig aldrig och sydstatsrocken som de sägs skall rädda får stå tillbaka en aning för ett mer rakare och råare rocksound. Mycket av det jag hoppades på att bandet skulle återinföra och utveckla när tyglarna släppts dränks tyvärr i en massiv ljudvägg. Soundet är blytungt och mastigt vilket ibland dränker både melodier, nyanser och mig själv som lyssnare. Istället för att släppa in lite luft mellan instrumenten och få till en mer lättlyssnad och underhållande ljudbild så lägger de istället lager på lager med gitarrer. Ibland funkar det bra och ibland blir det nästan Black Label Society av det hela. Men med det sagt så är inte detta ett olyssningsbart album, tvärtom, här finns en hel del godis att smaka på. Shakin’ My Cage, Hangman och Feelin’ Fuzzy får mig alla på gott humör och den akustiska avslutningen med The Rambler visar att sångaren Chris Robertson fortfarande har både känsla och nerv kvar i rösten. Därför hoppas jag att de nu har fått ur sig all frustration de förmodligen suttit inne med och till nästa album istället anlitar en välrenommerad producent. En producent som hjälper de att få fram den enorma potential som de besitter. Men tills dess går jag en omgång till mot Kentucky och dess muskulösa sound.

Black Stone Cherry – Kentucky
Mascot Label Group

1. The Way of the Future
2. In Our Dreams
3. Shakin’ My Cage
4. Soul Machine
5. Long Ride
6. War
7. Hangman
8. Cheaper to Drink Alone
9. Rescue Me
10. Feelin’ Fuzzy
11. Darkest Secret
12. Born to Die
13. The Rambler

www.blackstonecherry.com/

www.facebook.com/blackstonecherry

 

Betyg: 7/10

Ulf Classon