Siena Root – A Dream of Lasting Peace

Musikkollektivet Siena Root lägger stor stolthet i att spela in sin musik på gammal analog utrustning för det rätta ljudets skull. De lägger lika stor vikt vid att hålla sina kompositioner levande vilket alltid har gett bandet det där lilla extra i min bok. Detta resulterar i tung och svängig bluesbaserad sjuttiotalsrock där jamkänslan är ständigt närvarande. Bandet lirade denna musik långt innan ordet retrorock ens var uppfunnet vilket återigen visar varför de är bäst på det de gör. Okej de är kanske inte speciellt nydanande men sättet de förenar Deep Purples gitarr- och orgeldueller med Mountains driv och The Allman Brothers lössläppta tyglar är klanderfritt. De är inte rädda för att ta ut svängarna och bjuda på oväntade infall som tar med lyssnaren på en småpsykedelisk resa genom det bästa musikaliska årtiondet.

Det föregående albumet Pioneers (2014) var inte långt ifrån en fullträff och samma gäller nya A Dream of Lasting Peace. Där föregångaren hölls tillbaka en aning på grund av lite för dålig variation mellan låtarna så är det nu åtgärdat men istället är nu några spår lite mer anonyma än sina syskon. Detta är dock inget stort problem då de starka låtarna istället är urstarka. Öppningsspåret välter dig på ända direkt, Sundown eggar med en stark refräng, den lite långsammare The Piper Won’t Let You Stay visar att bandet behärskar tung Bonamassa-blues och riffandet i No Filters är löjligt medryckande. Det enda som jag egentligen hade önskat är något längre låtar för att deras underbara jam skall få lite mer utrymme att förföra mig på. Men då måste de å andra sidan tumma på ljudkvalitén när skivan pressas och det passar inte in i bandets filosofi. Det tackar jag istället för då det varma härliga ljudet som strömmar från vinylen ut ur mina högtalare och varsamt omfamnar mig är precis det jag vill uppleva när jag lyssnar på Siena Root. Kan det kanske också vara så att jag har upplevt årets bästa album?

Siena Root – A Dream of Lasting Peace
M.I.G./Border Music

1. Secrets
2. Tales of Independence
3. Sundown
4. The Piper Won’t Let You Stay
5. Outlander
6. Growing Underground
7. Empty Streets
8. No Filters
9. Imaginarium
10. The Echoes Unfold

http://sienaroot.com/

https://www.facebook.com/sienaroot

 

Betyg: 9/10

Ulf Classon

Mammoth Mammoth – Mount the Mountain

Scenen är en låg träplatå inkilad i ett hörn inne på en dammig pub ute på den australiska vischan. Belysningen är dämpad, besökarna består av grova, skitiga och svettiga män som bara vill häva sina öl ifred. De vill glömma bort arbetsveckan som gått och de vill definitivt inte bli avbrutna av en massa oljud. Upp på den lilla scenen kliver ett gäng ovårdade musiker, pluggar in sina instrument och inleder vad som är början på slutet för kvällen (och puben?). Gitarristen levererar fläskiga och skitiga riff samtidigt som man har känslan av att han ständigt är beredd att sparka in pannbenet på närmaste åskådare. Den bastanta rytmsektionen står stadigt och sätter alla i gungning medans de är beredda på att börja slugga vilt omkring sig. Sångaren har klättrat upp på de vingliga högtalarlådorna där han nu ståendes är redo att kasta sig ut i publiken och ett vilt rallarslagsmål. Den uppkäftiga attityd som bandet fullständigt spottar ur sig har nu lyckats reta gallfeber på pubens besökare och smockan hänger i luften…

…det är ungefär denna bild jag får upp i min skalle när jag lyssnar på australiensiska Mammoth Mammoths fjärde och senaste giv Mount the Mountain. Jag har tidigare beskrivit bandet som  stonerrockens svar på Motörhead då de ger oss fuzziga och feta riff som förenas med ett gott rocksväng och toppas av med en uppkäftig attityd. Numera är de varken renodlad stonerrock eller har speciellt mycket gemensamt med Motörhead men man hör utan problem att det är där som rötterna går som djupast. Jag har mer än en gång blivit ifrågasatt hur jag kan uppskatta dessa grovt rockande australier så pass mycket som jag gör för de är verkligen inte för alla. Men vad kan jag säga? Jag kanske har en latent böjelse för band som gillar att uppvigla svettiga män till slagsmål på skitiga pubar? Skulle så vara fallet (vilket inte är helt omöjligt) då kan jag lova er att jag kommer hänge mig till hundra procent och Mount the Mountain kan mycket väl vara mitt soundtrack till en vild fredagskväll!

Mammoth Mammoth – Mount the Mountain
Napalm Record/Border Music

1. Mount the Mountain
2. Spellbound
3. Hole in the Head
4. Kickin’ My Dog
5. Procrastination
6. Sleepwalker
7. Epitome
8. Hard Way Down
9. Wild and Dead
10. Cold Liquor
11. Can’t Get You Out of My Head (Kylie Minogue Cover)

 

http://www.mammothmammoth.com/

https://www.facebook.com/mammothmammothband/

Betyg: 7/10

Ulf Classon

My Dynamite – Otherside

Fem år har det tagit för australiensiska My Dynamite att följa upp sin självbetitlade debut. En debut som jag föll hårt för men som jag med tiden nästan har glömt bort av någon anledning. Samma känslan infinner sig när jag lyssnar på nya Otherside. Inget jag hör tycks nämligen lämna några bestående intryck även efter flertalet snurr i stereon. Jag gungar med i de medryckande låtarna, smånjuter av de snygga melodierna och överraskas av den inriktning bandet har utvecklats i. Men sen då? Kan det vara så att jag har svårt att hitta något som är personligt med My Dynamite? Då som nu är det egentligen bara en annan grupp som jag kommer att tänka på och det är The Black Crowes. Mycket av det beror naturligtvis på sångaren Patrick Carmodys röstliknelse med svartkråkornas Chris Robinson men också på musiken de spelar. Bluesig sydstatsrock med en folkrockådra precis som på debuten men nu har de även blickat mot Nashville och countryn. Ett grepp jag inte är helt överväldiga av men som passar bandet ganska bra. Det är snyggt med slidegitarr och skivans dynamik får sig en knuff i rätt riktning men mitt My Dynamite rockar och svänger som i Round the Bend, State We’re In och Motortalkin’. Är det variation och dynamik de är ute efter så tycker jag de skall fokusera mer på det akustiska och Led Zeppelin-osande tillika avslutande stycket Don’t Steal the Light. Mer sådant istället för country till nästa gång så skall nog de bestående intrycken bli fler och starkare hos mig. Men ändå, Otherside är ett trevligt album som absolut kommer spisas fler gånger hemma hos mig, kanske till och med oftare än debuten?

My Dynamite – Otherside
Listenable Records/Border Music

1. Round the Bend
2. Witch Hat
3. So Familiar
4. State We’re In
5. Can’t Tell Lies
6. Love Revolution
7. Motortalkin’
8. Otherside
9. Don’t Steal the Light

https://www.mydynamite.net/

https://www.facebook.com/mydynamite/

 

Betyg: 6/10

Ulf Classon

Orango – The Mules of Nana

Orango - The Mules Of Nana

Hur jag aldrig kan ha hört talas om Orango tidigare är för mig en gåta. Det visar sig nämligen att norrmännen på sitt sjätte album The Mules of Nana slår an på de flesta strängar som tilltalar mig. Jag kommer att tänka på flera olika band, som till exempel Hellsingland Underground, men det känns ändå som att Orango har hittat ett någorlunda eget sound. Det är sjuttiotalsrock som leker med blues och lite soul medan både folkrock och även lite jazz vill blanda sig i den spänstiga leken. Det svänger om rockriffen, gunget kommer från bluesen, den känsliga nerven tillskriver vi soulen och det nästan jazziga trumspelet gör att musiken känns alert. Variationen är god, inte bara från låt till låt, utan även i låtarna utan att det varken blir onödigt invecklat eller kännas speciellt progressivt. Det som lyfter skivan är att det finns en röd tråd genom musiken som gör att man enkelt flyter med oavsett om det är rockigt rivigt eller mer sansade tongångar. Man liksom bara gungar med och myser. Bandet kittlar mina sinnen hela tiden men det saknas något som griper tag och hänför mig. Jag har svårt att sätta fingret på vad som saknas men det där lilla extra fattas för att ett högre betyg skall kunna delas ut. Men jag klagar inte för detta duger fin fint åt mig och ibland räcker det gott

Orango – The Mules of Nana
Stickman Records/Border Music

1. Heartland
2. The Honeymoon Song
3. Heirs
4. Tides are Breaking
5. Give Me a Hundred
6. Head On Down
7. Train Keeps Rollin’ On
8. Hazy Chain of Mountains
9. Born to Roll
10. Ghost Riders

http://www.orangotheband.com/

https://www.facebook.com/orangotheband/

 

Betyg: 7/10

Ulf Classon

Brian Eno – Reflection

brian-eno-reflection-web

Det är fascinerande med artister som Brian Eno. Tillsammans med David Bowie skapade han ljuvliga oljud, och som medlem i Roxy Music låg hans syntar i framgrunden. Som soloartist är Eno troligen emellertid mest känd för desto mer tillbaka lutad musik i form av långdragna ambientstycken. Detta är vad som åter bjuds på albumet ”Reflection”, utgivet på det nya årets första dag. Eno hävdar själv att ”Reflection” är det mest sofistikerade ambientverk han någonsin gjort, och möjligen har han rätt. Hans strävan efter att skapa ändlös musik – musik som finns där så länge lyssnaren vill fortsätta lyssna – uppnås med tämligen god förtjänst, då ”Reflection” är att betrakta som ett enda, sammanhängande verk, låt vara att det delas upp i fyra segment med knappt märkbara pauser emellan. Detta är musik som inte tillåter nedslag här och där, för att utse höjdpunkter eller möjliga lågvattenmärken. Nej, snarare hör vi en enormt behaglig, närmast transliknande musik, svävande som ett molnhav i sena kvällen på slow motion.

Brian Eno – Reflection
Warp/Border Music

01. Reflection (54:00)

http://www.brian-eno.net/

Betyg: 7/10

Daniel Reichberg

Captain Crimson – Remind

captaincrimsonremind-web

Debuten Dancing Madly Backwards (2012) svepte undan fötterna på mig med ett piggt och dansat sjuttiotalssväng. När Örebroarna i Captain Crimson nu serverar oss sitt tredje album Remind så är det med ett lite vuxnare sound men tro för den skull inte att det inte svänger! Deras tunga och bluesiga rock gungar och svänger finfint som alltid men anslaget känns aningen allvarligare nu. Mognare helt enkelt och det passar bandet mycket bra. Många kommer nog dock fortfarande klämma in Captain Crimson mellan Graveyard och Witchcraft när det kommer till det musikaliska. Själv tänker jag på Cactus och Leaf Hound som tidigare men Captain Crimson står stadigt på egna ben. De första lyssningarna är dock aningen darriga. Låtarna har svårt att få fotfäste. Men allt eftersom skivan får snurra på så öppnar musiken upp sig och låtarna sätter sig. Captain Crimson bjuder egentligen inte på något märkvärdigt med detta tredje album men det är ändå galet stabil och tungt svängande bluesrock. Ibland behövs det inte så mycket krusiduller för att det skall blir bra. Remind är ett bra bevis på det.

Captain Crimson – Remind
Small Stone/Border Music

1. Ghost Town
2. Bells From the Underground
3. Love Street
4. Black Rose
5. Money
6. Drifting
7. Remind
8. Let Her Go
9. Alone
10. Senseless Mind

http://www.captaincrimson.com/
https://www.facebook.com/CaptainCrimsonSwe/

 

Betyg: 7/10

Ulf Classon

Seasick Steve – Keepin’ the Horse Between Me and the Ground

seasick-steve-keepin-the-horse-between-me-and-the-ground-2016-web

Så det verkar som att Seasick Steve inte har levt ett så hårt liv som hemlös en gång i tiden som historien vill ge sken av. Jag har inte läst Mathew Wrights nyligen utgivna biografi om mannen i fråga men jag är inte så säker på om jag vill göra det heller. För mig spelar Seasicks bakgrund ingen roll för det finns inget falskt i musiken han spelar och historierna han berättar. Hans baktaktsblues har alltid varit väl rotad i marken och när han plockar upp den akustiska gitarren så lyckas han alltid förmedla sina ord på ett känslosamt sätt. På sitt åttonde studioalbum Keepin’ the Horse Between Me and the Ground känns han mer jordnära än någonsin. Han gick in i studion och kom ut med ett dubbelalbum. En skiva där han har pluggat in gitarren och en akustisk. På den elektrifierade får vi Seasicks blues så som vi är vana vid. Det kränger, det knarrar och det skorrar. Men här finns också tillfällen för eftertanke och han visar även prov på att han kan ta sig an country utan att det känns malplacerat. När det kommer till den mer finstämda andra skivan så tar bluesen ett steg tillbaka och Seasick förvandas till en singer-songwriter och mina tankar förs till bland annat Kris Kristofferson. Det är avskalat, det är känslofyllt och ärligt. Till skillnad från sitt elektriska syskon så innehåller den akustiska delen såväl covers som en nyinspelning på den fantastiska Walkin’ Man. Till en början känns denna del av albumet mer som en bonusskiva som egentligen inte hör till själva albumet. Den känslan försvinner efter ett tag men jag anser att vi hade fått ett ännu starkare album om skivan bantats ner och de starkaste låtarna fått leka ihop på en skiva istället för två. Oavsett så är detta ytterligare ett väldigt stabilt Seasick Steve-album. Kanske till och med hans varmaste och ärligaste.

Seasick Steve – Keepin’ the Horse Between Me and the Ground
Dead Skunk/Border Music

1. Keep That Horse Between You and the Ground
2. Walkin’ Blues
3. Bullseye
4. Gypsy Blood
5. Shipwreck Love
6. Hell
7. What a Thang
8. Grass is Greener
9. Don’t Take it Away
10. Lonely Road

1. Hard Knocks
2. Maybe I Might
3. Gentle on My Mind (John Hartford)
4. Ride
5. Everybody’s Talkin’ (Fred Neil)
6. Walkin’ Man
7. Southern Biscuits
8. Gonna Get There
9. Signed D.C. (Arthur Lee)
10. I’m So Lonesome (Hank Williams)

www.seasicksteve.com

www.facebook.com/seasicksteve

 

Betyg: 7/10

Ulf Classon

 

Brant Bjork – Tao of the Devil

brant-bjork-tao-of-the-devil-1web

Den coolaste katten i den stora sandlådan som utgör södra Kalifornien är tillbaka med ett nytt tillbakalutat och gungande verk. Brant Bjork tillhör stonerrockens kungligheter och han levererar därefter också. Black Sabbath-tyngd, ökendam och groove. Inga konstigheter. På nya Tao of the Devil har han dock rätat ut musikens färdrikting en aning även om både jamkänslan och flummet ständigt är närvarande. Solodebutens aura, hans tid med bandet The Bros såväl som spår av både Santana och Jimi Hendrix finner vi bevis på här. Detta, hans åttonde album under eget namn (beroende på hur man räknar), skiljer sig dock inte markant från vad han bjudit på tidigare under karriären. Det är fuzzig, gungande och tillbakalutad ökenrock så som bara Brant Bjork leverera den. Skivan kommer dock inte upp i samma klass som på min favorit Punk Rock Guilt (2008) men jag klagar inte. Tao of the Devil är nämligen ett av årets skönaste ökenrockalbum som inte gör något fan av genren besviken.

Brant Bjork – Tao of the Devil
Napalm Records/Border Music

1. The Greeheen
2. Humble Pie
3. Stackt
4. Luvin’
5. Biker No.2
6. Dave’s War
7. Tao of the Devil
8. Evening Jam (Bonus Track)

https://www.facebook.com/BrantBjorkOfficial/
http://www.brantbjork.net/

 

Betyg: 7/10

Ulf Classon

Suicidal Tendencies – World Gone Mad

suicidal-tendencies-world-gone-mad-web

Visst är det härligt när gamla hjältar hittar storformen igen? Med nya World Gone Mad tar Suicidal Tendencies med oss tillbaka till storhetstiden i nittiotalets början och levererar ett album av finaste Suicidal-snitt! Bandets sångare och starke man Mike Muir kör på likt det frustande ånglok han är men nu har han även nya trummisen Dave Lombardo (ex-Slayer) som en drivande motor bakom sig vilket har gett ett lyft. Bandet som inte låter som något annat band brottar ned oss med punkig thrash och hardcoreattacker medan de mer melodiösare tongångarna sitter där de ska. Låtar som Clap Like Ozzy och Living For Life är blivande livefavoriter medan The New Degeneration och One Finger Salute är låtarna som får mig att gå igång lite extra. Det är ingen idé att orera för mycket om detta album för här finns det mesta ett Suicidal-fan vill ha med bandet. De har helt enkelt hittat tillbaka till hur de lät på sin storhetstid utan att låta förlegade. Ett styrkebesked som heter duga.

Suicidal Tendencies – World Gone Mad
Suicidal Records/Border Music

1. Clap Like Ozzy
2. The New Degeneration
3. Living For Life
4. Get Your Fight On
5. World Gone Mad
6. Happy Never After
7. One Finger Salute
8. Damage Control
9. The Struggle is Real
10. Still Dying to Live
11. This World

http://www.suicidaltendencies.eu/

https://www.facebook.com/suicidaltendencies/

 

Betyg: 8/10

Ulf Classon

Cactus – Black Dawn

cactus-black-dawn-2-web

 

“The American Led Zeppelin” brukar de kallas, i alla fall i början på sjuttiotalet då de debuterade. Det enda de har gemensamt med de något mer kända britterna är att de då som nu spelar något som vi har kommit att kalla classic rock. Vad har då detta med Cactus nya giv Black Dawn att göra? Ingenting. Däremot är detta ett album fyllt av toksvängig, tung och medryckande bluesrock som är så där härligt svulstigt amerikanskt och in-your-face. Inledande sluggerfesten tillika titelspåret får mig att tänka på en öppning av en Y&T-konsert medan blytunga men ändå melodiösa Juggernaut styr in mina tankar på Leslie West och Headed For a Fall är en fartfantom med bra kurvtagning. Bandet är heller inte rädda för att sänka på tempot men som helhet är detta ett tungt gungande blusrockalbum av klassiskt amerikanskt snitt. Visst, det är inte mycket nytt under solen här och något mer refrängstark ”hitlåt” hade kanske inte skadat men ändå, detta är ett väldigt stabilt album som vi fans kan gotta oss med.

Cactus – Black Dawn
Sunset Blvd Records/Border Music

  1. Black Dawn
  2. Mama Bring it Home
  3. Dynamite
  4. Juggernaut
  5. Headed For a Fall
  6. You Need Love
  7. Last Goodbye
  8. Walk a Mile

http://www.cactusrocks.net/

 

Betyg: 7/10

Ulf Classon