My Dynamite – Otherside

Fem år har det tagit för australiensiska My Dynamite att följa upp sin självbetitlade debut. En debut som jag föll hårt för men som jag med tiden nästan har glömt bort av någon anledning. Samma känslan infinner sig när jag lyssnar på nya Otherside. Inget jag hör tycks nämligen lämna några bestående intryck även efter flertalet snurr i stereon. Jag gungar med i de medryckande låtarna, smånjuter av de snygga melodierna och överraskas av den inriktning bandet har utvecklats i. Men sen då? Kan det vara så att jag har svårt att hitta något som är personligt med My Dynamite? Då som nu är det egentligen bara en annan grupp som jag kommer att tänka på och det är The Black Crowes. Mycket av det beror naturligtvis på sångaren Patrick Carmodys röstliknelse med svartkråkornas Chris Robinson men också på musiken de spelar. Bluesig sydstatsrock med en folkrockådra precis som på debuten men nu har de även blickat mot Nashville och countryn. Ett grepp jag inte är helt överväldiga av men som passar bandet ganska bra. Det är snyggt med slidegitarr och skivans dynamik får sig en knuff i rätt riktning men mitt My Dynamite rockar och svänger som i Round the Bend, State We’re In och Motortalkin’. Är det variation och dynamik de är ute efter så tycker jag de skall fokusera mer på det akustiska och Led Zeppelin-osande tillika avslutande stycket Don’t Steal the Light. Mer sådant istället för country till nästa gång så skall nog de bestående intrycken bli fler och starkare hos mig. Men ändå, Otherside är ett trevligt album som absolut kommer spisas fler gånger hemma hos mig, kanske till och med oftare än debuten?

My Dynamite – Otherside
Listenable Records/Border Music

1. Round the Bend
2. Witch Hat
3. So Familiar
4. State We’re In
5. Can’t Tell Lies
6. Love Revolution
7. Motortalkin’
8. Otherside
9. Don’t Steal the Light

https://www.mydynamite.net/

https://www.facebook.com/mydynamite/

 

Betyg: 6/10

Ulf Classon

Orango – The Mules of Nana

Orango - The Mules Of Nana

Hur jag aldrig kan ha hört talas om Orango tidigare är för mig en gåta. Det visar sig nämligen att norrmännen på sitt sjätte album The Mules of Nana slår an på de flesta strängar som tilltalar mig. Jag kommer att tänka på flera olika band, som till exempel Hellsingland Underground, men det känns ändå som att Orango har hittat ett någorlunda eget sound. Det är sjuttiotalsrock som leker med blues och lite soul medan både folkrock och även lite jazz vill blanda sig i den spänstiga leken. Det svänger om rockriffen, gunget kommer från bluesen, den känsliga nerven tillskriver vi soulen och det nästan jazziga trumspelet gör att musiken känns alert. Variationen är god, inte bara från låt till låt, utan även i låtarna utan att det varken blir onödigt invecklat eller kännas speciellt progressivt. Det som lyfter skivan är att det finns en röd tråd genom musiken som gör att man enkelt flyter med oavsett om det är rockigt rivigt eller mer sansade tongångar. Man liksom bara gungar med och myser. Bandet kittlar mina sinnen hela tiden men det saknas något som griper tag och hänför mig. Jag har svårt att sätta fingret på vad som saknas men det där lilla extra fattas för att ett högre betyg skall kunna delas ut. Men jag klagar inte för detta duger fin fint åt mig och ibland räcker det gott

Orango – The Mules of Nana
Stickman Records/Border Music

1. Heartland
2. The Honeymoon Song
3. Heirs
4. Tides are Breaking
5. Give Me a Hundred
6. Head On Down
7. Train Keeps Rollin’ On
8. Hazy Chain of Mountains
9. Born to Roll
10. Ghost Riders

http://www.orangotheband.com/

https://www.facebook.com/orangotheband/

 

Betyg: 7/10

Ulf Classon

Brian Eno – Reflection

brian-eno-reflection-web

Det är fascinerande med artister som Brian Eno. Tillsammans med David Bowie skapade han ljuvliga oljud, och som medlem i Roxy Music låg hans syntar i framgrunden. Som soloartist är Eno troligen emellertid mest känd för desto mer tillbaka lutad musik i form av långdragna ambientstycken. Detta är vad som åter bjuds på albumet ”Reflection”, utgivet på det nya årets första dag. Eno hävdar själv att ”Reflection” är det mest sofistikerade ambientverk han någonsin gjort, och möjligen har han rätt. Hans strävan efter att skapa ändlös musik – musik som finns där så länge lyssnaren vill fortsätta lyssna – uppnås med tämligen god förtjänst, då ”Reflection” är att betrakta som ett enda, sammanhängande verk, låt vara att det delas upp i fyra segment med knappt märkbara pauser emellan. Detta är musik som inte tillåter nedslag här och där, för att utse höjdpunkter eller möjliga lågvattenmärken. Nej, snarare hör vi en enormt behaglig, närmast transliknande musik, svävande som ett molnhav i sena kvällen på slow motion.

Brian Eno – Reflection
Warp/Border Music

01. Reflection (54:00)

http://www.brian-eno.net/

Betyg: 7/10

Daniel Reichberg

Captain Crimson – Remind

captaincrimsonremind-web

Debuten Dancing Madly Backwards (2012) svepte undan fötterna på mig med ett piggt och dansat sjuttiotalssväng. När Örebroarna i Captain Crimson nu serverar oss sitt tredje album Remind så är det med ett lite vuxnare sound men tro för den skull inte att det inte svänger! Deras tunga och bluesiga rock gungar och svänger finfint som alltid men anslaget känns aningen allvarligare nu. Mognare helt enkelt och det passar bandet mycket bra. Många kommer nog dock fortfarande klämma in Captain Crimson mellan Graveyard och Witchcraft när det kommer till det musikaliska. Själv tänker jag på Cactus och Leaf Hound som tidigare men Captain Crimson står stadigt på egna ben. De första lyssningarna är dock aningen darriga. Låtarna har svårt att få fotfäste. Men allt eftersom skivan får snurra på så öppnar musiken upp sig och låtarna sätter sig. Captain Crimson bjuder egentligen inte på något märkvärdigt med detta tredje album men det är ändå galet stabil och tungt svängande bluesrock. Ibland behövs det inte så mycket krusiduller för att det skall blir bra. Remind är ett bra bevis på det.

Captain Crimson – Remind
Small Stone/Border Music

1. Ghost Town
2. Bells From the Underground
3. Love Street
4. Black Rose
5. Money
6. Drifting
7. Remind
8. Let Her Go
9. Alone
10. Senseless Mind

http://www.captaincrimson.com/
https://www.facebook.com/CaptainCrimsonSwe/

 

Betyg: 7/10

Ulf Classon

Seasick Steve – Keepin’ the Horse Between Me and the Ground

seasick-steve-keepin-the-horse-between-me-and-the-ground-2016-web

Så det verkar som att Seasick Steve inte har levt ett så hårt liv som hemlös en gång i tiden som historien vill ge sken av. Jag har inte läst Mathew Wrights nyligen utgivna biografi om mannen i fråga men jag är inte så säker på om jag vill göra det heller. För mig spelar Seasicks bakgrund ingen roll för det finns inget falskt i musiken han spelar och historierna han berättar. Hans baktaktsblues har alltid varit väl rotad i marken och när han plockar upp den akustiska gitarren så lyckas han alltid förmedla sina ord på ett känslosamt sätt. På sitt åttonde studioalbum Keepin’ the Horse Between Me and the Ground känns han mer jordnära än någonsin. Han gick in i studion och kom ut med ett dubbelalbum. En skiva där han har pluggat in gitarren och en akustisk. På den elektrifierade får vi Seasicks blues så som vi är vana vid. Det kränger, det knarrar och det skorrar. Men här finns också tillfällen för eftertanke och han visar även prov på att han kan ta sig an country utan att det känns malplacerat. När det kommer till den mer finstämda andra skivan så tar bluesen ett steg tillbaka och Seasick förvandas till en singer-songwriter och mina tankar förs till bland annat Kris Kristofferson. Det är avskalat, det är känslofyllt och ärligt. Till skillnad från sitt elektriska syskon så innehåller den akustiska delen såväl covers som en nyinspelning på den fantastiska Walkin’ Man. Till en början känns denna del av albumet mer som en bonusskiva som egentligen inte hör till själva albumet. Den känslan försvinner efter ett tag men jag anser att vi hade fått ett ännu starkare album om skivan bantats ner och de starkaste låtarna fått leka ihop på en skiva istället för två. Oavsett så är detta ytterligare ett väldigt stabilt Seasick Steve-album. Kanske till och med hans varmaste och ärligaste.

Seasick Steve – Keepin’ the Horse Between Me and the Ground
Dead Skunk/Border Music

1. Keep That Horse Between You and the Ground
2. Walkin’ Blues
3. Bullseye
4. Gypsy Blood
5. Shipwreck Love
6. Hell
7. What a Thang
8. Grass is Greener
9. Don’t Take it Away
10. Lonely Road

1. Hard Knocks
2. Maybe I Might
3. Gentle on My Mind (John Hartford)
4. Ride
5. Everybody’s Talkin’ (Fred Neil)
6. Walkin’ Man
7. Southern Biscuits
8. Gonna Get There
9. Signed D.C. (Arthur Lee)
10. I’m So Lonesome (Hank Williams)

www.seasicksteve.com

www.facebook.com/seasicksteve

 

Betyg: 7/10

Ulf Classon

 

Brant Bjork – Tao of the Devil

brant-bjork-tao-of-the-devil-1web

Den coolaste katten i den stora sandlådan som utgör södra Kalifornien är tillbaka med ett nytt tillbakalutat och gungande verk. Brant Bjork tillhör stonerrockens kungligheter och han levererar därefter också. Black Sabbath-tyngd, ökendam och groove. Inga konstigheter. På nya Tao of the Devil har han dock rätat ut musikens färdrikting en aning även om både jamkänslan och flummet ständigt är närvarande. Solodebutens aura, hans tid med bandet The Bros såväl som spår av både Santana och Jimi Hendrix finner vi bevis på här. Detta, hans åttonde album under eget namn (beroende på hur man räknar), skiljer sig dock inte markant från vad han bjudit på tidigare under karriären. Det är fuzzig, gungande och tillbakalutad ökenrock så som bara Brant Bjork leverera den. Skivan kommer dock inte upp i samma klass som på min favorit Punk Rock Guilt (2008) men jag klagar inte. Tao of the Devil är nämligen ett av årets skönaste ökenrockalbum som inte gör något fan av genren besviken.

Brant Bjork – Tao of the Devil
Napalm Records/Border Music

1. The Greeheen
2. Humble Pie
3. Stackt
4. Luvin’
5. Biker No.2
6. Dave’s War
7. Tao of the Devil
8. Evening Jam (Bonus Track)

https://www.facebook.com/BrantBjorkOfficial/
http://www.brantbjork.net/

 

Betyg: 7/10

Ulf Classon

Suicidal Tendencies – World Gone Mad

suicidal-tendencies-world-gone-mad-web

Visst är det härligt när gamla hjältar hittar storformen igen? Med nya World Gone Mad tar Suicidal Tendencies med oss tillbaka till storhetstiden i nittiotalets början och levererar ett album av finaste Suicidal-snitt! Bandets sångare och starke man Mike Muir kör på likt det frustande ånglok han är men nu har han även nya trummisen Dave Lombardo (ex-Slayer) som en drivande motor bakom sig vilket har gett ett lyft. Bandet som inte låter som något annat band brottar ned oss med punkig thrash och hardcoreattacker medan de mer melodiösare tongångarna sitter där de ska. Låtar som Clap Like Ozzy och Living For Life är blivande livefavoriter medan The New Degeneration och One Finger Salute är låtarna som får mig att gå igång lite extra. Det är ingen idé att orera för mycket om detta album för här finns det mesta ett Suicidal-fan vill ha med bandet. De har helt enkelt hittat tillbaka till hur de lät på sin storhetstid utan att låta förlegade. Ett styrkebesked som heter duga.

Suicidal Tendencies – World Gone Mad
Suicidal Records/Border Music

1. Clap Like Ozzy
2. The New Degeneration
3. Living For Life
4. Get Your Fight On
5. World Gone Mad
6. Happy Never After
7. One Finger Salute
8. Damage Control
9. The Struggle is Real
10. Still Dying to Live
11. This World

http://www.suicidaltendencies.eu/

https://www.facebook.com/suicidaltendencies/

 

Betyg: 8/10

Ulf Classon

Cactus – Black Dawn

cactus-black-dawn-2-web

 

“The American Led Zeppelin” brukar de kallas, i alla fall i början på sjuttiotalet då de debuterade. Det enda de har gemensamt med de något mer kända britterna är att de då som nu spelar något som vi har kommit att kalla classic rock. Vad har då detta med Cactus nya giv Black Dawn att göra? Ingenting. Däremot är detta ett album fyllt av toksvängig, tung och medryckande bluesrock som är så där härligt svulstigt amerikanskt och in-your-face. Inledande sluggerfesten tillika titelspåret får mig att tänka på en öppning av en Y&T-konsert medan blytunga men ändå melodiösa Juggernaut styr in mina tankar på Leslie West och Headed For a Fall är en fartfantom med bra kurvtagning. Bandet är heller inte rädda för att sänka på tempot men som helhet är detta ett tungt gungande blusrockalbum av klassiskt amerikanskt snitt. Visst, det är inte mycket nytt under solen här och något mer refrängstark ”hitlåt” hade kanske inte skadat men ändå, detta är ett väldigt stabilt album som vi fans kan gotta oss med.

Cactus – Black Dawn
Sunset Blvd Records/Border Music

  1. Black Dawn
  2. Mama Bring it Home
  3. Dynamite
  4. Juggernaut
  5. Headed For a Fall
  6. You Need Love
  7. Last Goodbye
  8. Walk a Mile

http://www.cactusrocks.net/

 

Betyg: 7/10

Ulf Classon

 

 

Blackfield V ute i november.

Blackfield med Aviv Geffen och Steven Wilson släpper nytt album den 18:e november via Kscope. Här återgår de båda herrarna till fullt partnerskap som på de två första framgångsrika albumen.

blackfield-v

1. A Drop in the Ocean (1.23)
2. Family Man (3.37)
3. How Was Your Ride? (3.58)
4. We’ll Never Be Apart (2.54)
5. Sorrys (2.58)
6. Life is an Ocean (3.26)
7. Lately (3.24)
8. October (3.31)
9. The Jackal (3.56)
10. Salt Water (2.39)
11. Undercover Heart (4.02)
12. Lonely Soul (3.42)
13. From 44 to 48 (4.31)

Monkey3 – Astra Symmetry

monkey3-astra-symmetry-2016web

Detta är mitt första möte med schweizarna i Monkey3 och det är ett omtumlande sådant. Astra Symmetry är en psykedelisk resa i ett progressivt ökenlandskap som tar sikte mot kosmos outforskade territorier. Det i stort sett helt instrumentala ljudlandskap som de målar upp är inte bara färgrikt och omfångsrikt det är också smått olycksbådande och krävande. Låt för låt är skivan svår att greppa. Oftast byggs låtarna långsamt upp för att mynna ut i ett crescendo som sedan tar oss in i nästa fas på vår res ut i det okända. Det finns passager som är på gränsen till för långsamma men dessa är samtidigt viktiga för att bygga upp den atmosfär som musiken skapar. Astra Symmetry skall således avnjutas i sin helhet och utan störningsmoment för maximalt resultat och under lyssningens gång så tänker jag på akter som Pink Floyd, Hawkwind och My Sleeping Karma. Progressiv och psykedelisk stonerrock som ställer krav på lyssnaren för det är utmanande, atmosfäriskt och emellanåt medryckande riffigt. En perfekt skiva att sjunka ner i soffan med en gråtrist höstkväll för ljudbilden är varm och färggrann. Eller varför inte vid en solnedgång i öknen i södra Kalifornien? Se bara till att ha en balja extra starkt kaffe till sällskap för bästa effekt.

Monkey3 – Astra Symmetry
Napalm Records/Border Music

1. Abyss
2. Moon
3. Endless Ocean
4. The Water Bearer
5. Crossroad
6. Mirrors
7. Dead Planet’s Eyes
8. Seeds
9. Astraea
10. Arch
11. The Guardian
12. Realms of Lights

www.facebook.com/monkey3band/
www.monkey3official.com/

 

Betyg: 7/10

Ulf Classon