Dropkick Murphys – 11 Short Stories of Pain & Glory

dropkick-murphys-11-short-stories-of-pain-glory-2017web

Trots att Bostonsönerna i Dropkick Murphys för första gången lämnat mammas gata för att spela in sitt nionde album nere i Texas så låter det som det alltid har gjort. Deras celticpunk är som vanligt refrängstark, medryckande och arbetarklassromantisk medan familj, kamratskap och sammanhållning är de ständiga ledstjärnorna. Kombinationen irländsk folkmusik och punkrock har aldrig gjort så bra som Dropkick Murphys har gjort den genom åren men nya albumet 11 Short Stories of Pain & Glory är inte lika stabil rakt igenom som deras bästa stunder har varit. Låtmaterialet är något svajigt men låtar som Rebels with a Cause, Blood och 4-15-13 lär nog alla bli omtyckta inslag på bandets kommande konserter. Dock är det aldrig tråkigt i Dropkicks sällskap även om jag som är ett inbitet Arsenal-fan har svårt att ta in en låt som You’ll Never Walk Alone.

dropkickmurphys_promo

Dropkick Murphys – 11 Short Stories of Pain & Glory
Born & Bred Records/Border

1. The Lonesome Boatman
2. Rebels with a Cause
3. Blood
4. Sandlot
5. First Class Loser
6. Paying My Way
7. I Had a Hat
8. Kicked to the Curb
9. You’ll Never Walk Alone
10. 4-15-13
11. Until the Next Time

http://www.dropkickmurphys.com/

https://www.facebook.com/DropkickMurphys

Betyg: 6/10

Ulf Classon

Dungen – Allas sak

dungen
Dungen – Allas sak

Dungen består huvudsakligen av multiinstrumentalisten Gustav Ejste född 1979. Första gången jag kom i kontakt med hans musik var 2002 och en singel som heter Solen stiger upp. En fantastisk låt som jag gillar än idag. Dungen har ett riktigt skönt 70-tals sound i sin musik. Om man blandar Dunderklumpen, Kalles klätterträd, boktipset, Björn J:son Lindh, Ralph Lundsten, Ted Gärdestad och franska Air tycker jag man hamnar ganska nära. Jag diggar detta. Det är så skönt flummigt och lagom melodiskt utan att bli övertydligt. Snarare lite sublimt och suggestivt. Dungen är noga med att hans musik inte ska blandas ihop med den politiska proggrocken från 70-talet. Det tackar jag för. Det är så tröttsamt med alla dessa patetiska vänsterpolitiska texter.

Nya skivan har det sound som jag hörde första gången 2002 men har förstått att han experimenterat lite under årens lopp. Det är svårt att lyfta ur enstaka stycken men jag fastnar lite extra för Sista festen, Franks kaktus och Sova. Hela skivan går dock att lyssna på i sin helhet utan problem. Så ta på er era utsvängda manchesterjeans och en skön polotröja. Stäng av mobilen och lägg/sätt er i bekväm ställning och dröm er bort eller tillbaka. Beroende på hur gamla ni är. Välkommen till Dungens universum!

Dungen – Allas sak
Smalltown Su/Border

01 Allas Sak
02 Sista Festen
03 Sista Gästen
04 Franks Kaktus
05 En Gång Om Året
06 Åkt Dit
07 En Dag På Sjön
08 Flickor Och Pojkar
09 Ljus In I Min Panna
10 Sova

http://dungen-music.com

 

Betyg: 7 / 10

Peter Dahlberg

The Enid – The Bridge

The Enid - The Bridge
The Enid – The Bridge

Brittiska The Enid är ett av de gamla klassiska progressiva rockbanden från 1970-talet som faktiskt fortfarande håller igång. I centrum har länge stått den egensinnige kompositören och pianisten Robert John Godfrey som arrangerar bandets musik som en sanslös mix av klassisk musik och rock. De var väldigt tidiga med s k ”crowd funding” från deras hängivna fans. Plattan ”Something Wicked This Way Comes” från 1983 är helt finansierad på detta sätt och skivorna har därefter getts ut på det egna skivbolaget Operation Seraphim. Bandet spelade länge i huvudsak instrumental musik på de lite drygt tio album som släppts från debuten 1974 fram till 2010. Men på de två senaste plattorna därefter står plötsligt sången i centrum i och med att sångaren Joe Payne anslutit sig till bandet. Herr Godfrey är naturligtvis fortfarande mästerspindeln i nätet men nu har man alltså med Joe Payne lyckats förändra bandets sound på ett ganska remarkabelt sätt. För att förklara detta lite bättre kan man nämna att Joe Payne fick utmärkelsen ”Best Male Vocalist in Prog” år 2014. Han är en exceptionellt duktig sångare och en av de få som klarar att sjunga 5 oktaver vilket tidigare bara klarats av i rocksammanhang av Axel Rose och en ung Mariah Carey. Detta visas kanske bäst i exempelvis låten ”One and the many” i den tidigare plattan ”Invicta” från 2012 där han i princip går från goss-sopran i början till mer ’normal’ rocksångare på slutet av låten.

Jag skall genast erkänna att min egen tidigare erfarenhet av The Enids musik är fragmentarisk (om ens det). Av det lilla jag har hört har det inte varit något speciellt som fastnat och som gett mig nyfikenhet nog att vilja fortsätta lyssna. Jag har nog faktiskt tyckt att det låtit ganska udda och inte särskilt intressant. Så det här är den första platta som jag då till slut tvingat mig att lyssna på från början till slut.

Först fick jag faktiskt något av en chock. Vad är detta? Inte ett spår av rock! Så hur kan man kalla detta progressiv rock? Ett tag trodde jag faktiskt att jag fått fel platta att lyssna på, så märkligt lät det. Enbart klassisk musik med inslag av typisk musikalmusik från brittiska musikalscener eller varför inte klassiker framförda av musikalstjärnor som exempelvis Liza Minelli. Men efter att ha läst på lite bättre om verket ser jag att Joe Payne verkligen velat att bandet denna gång skulle göra ett album i helt klassisk stil. Alltså, på denna platta finns därmed (förutom pukor) inga trummor! Ni kan ana chocken. När sen dessutom låtarna verkade låta mer än lovligt töntiga med ett märkligt lallande här och där (syftar främst på låten ”Bad men”) började jag undra hur jag skulle klara mig ur det här utan att fullständigt såga verket vid fotknölarna. I tillägg till detta kan jag nämna att jag såg bandet (troligen!) framföra stora delar av detta nya album vid Night of the Prog-festivalen för några veckor sedan. Detta var innan jag fått chansen att lyssna på den nya plattan oturligt nog. Även då såg jag bandets spelning som det i särklass mest udda av alla framträdanden på festivalen. Se även Helena Kernells intryck från festivalen i en annan artikel på Artrock.se där även hon framför lite blandade intryck. Emellanåt fick man känslan av att bandet verkligen åkt fel och fastnat på en helt annan festival än vad de tänkt sig från början. Men efterhand började jag ändra uppfattning då det bitvis faktiskt lät ganska intressant, om än lite väl bombastiskt emellanåt. När man då till slut såg publikreaktionerna och särskilt hyllningarna av den gamle skäggprydde men rätt tunnhårige pianisten och den unge sångaren så började jag ändå undra vad det här var för något egentligen, något som man nog ändå borde kolla upp när man kom hem. Och då låg den nya plattan där och väntade på bedömning.

Nåväl, efter det inledande mycket negativa intrycket vid första uppspelningen av det nyaverket inträffar efterhand något mycket märkligt. En enda låt med titeln ”First light” (näst sista på plattan om man undantar sista bonusspåret) får mig plötsligt att fullkomligt ändra uppfattning. En underbart stämningsfull låt som fullständigt slog knock på mig. En mycket säregen stämning i ett arrangemang som vandrar långsamt fram, ja, närmast skrider i procession med underbara harmonier mellan sångaren, bakgrundskören, det sparsamma kompet på akustisk gitarr och atmosfäriska keyboards. Körarrangemangen är rätt så remarkabla och jag kommer närmast att tänka på den svenska julklassikern ”Tänd ett ljus” med Triad. Samma typ av harmonier från manskören. Underbart vackert.

Efter flera genomlyssningar upptäcker jag också andra mycket vackra låtar, bland annat inledningslåten ”Earthborn” som växer för varje ny lyssning. Detsamma gäller låten ”til we’re old”. Till och med låten som jag först tyckte lät så löjlig (“Bad men”) börjar jag uppskatta, särskilt för det alldeles fenomenala och intensiva pianospelet av Godfrey. Den här låten bör höras just för hans underbara pianospel snarare än den rätt löjliga texten och sången. Missa inte det humoristiska slutackordet. Jag inser att Godfrey verkligen är värd de varma applåderna på festivalen. En genial musiker som envist kämpat på och som till sist verkar ha fått sitt stora genombrott (flera utmärkelser och försäljningsframgångar för enskilda låtar och kompositioner har utdelats på sistone). Nytt för mig var att han faktiskt bidragit som kompositör för bandet Barclay James Harvest plattor, bl a deras välkända sång ”Mockingbird”. Alltså, att få se denne legendariske musiker samt hans band på Loreley-festivalen var nog i själva verket något alldeles extra. Synd bara att man inte var bättre förberedd.

Det som till slut ändå drar ner betyget för mig är den upprepade flörten med musikalgenren i flera av låtarna som jag har lite svårt att uppskatta. Och när Payne sjunger frasen ”It’s up to you…” i låten ”Autumn” så bara väntar jag på att Liza Minelli skall fylla på med ”New York, New York” (men det inträffar lyckligtvis inte).

Slutomdömet och betyget för detta verk är inte lätt att slutligen spika fast. Det är så blandade känslor. Musikaliskt är det stundtals helt fantastisk men avsaknaden av rockmusikens tyngd är ibland mycket påtaglig. Som sagt, varför räknas detta band till Progressiv Rock? Men i vilket fall, musiken är mycket konstnärligt utförd så man kanske ändå kan ta till ordet Artrock i detta sammanhang. Hur det kommer att tas emot i Prog-världen är svårt att säga. Många kommer nog att ha svårt för det här men jag säger ändå – ge det en chans i ett läge där ni känner att ni behöver musik i ett lite lugnare tempo och då ni är mottagliga för lite mer klassiska tongångar.

The Enid – The Bridge
Operation Seraphim/Border

1.Earthborn
2.’Til we’re old
3.Dark corner of the sky
4.Bad men
5.My gravity
6.Wings
7.First light
8.Autumn
9.Silence

http://www.theenid.co.uk/

Betyg: 6 av 10

 

Karl-Göran Karlsson

 

 

 

 

 

Banditos – Banditos

Banditos - Banditos - 2015
Banditos – Banditos

När jag läste informationen som skivbolaget skickade med samt lyssnade på första spåret på Banditos debutalbum så fanns det ingen tvekan om att ge detta en chans. Framför mig såg jag ett gäng rednecks som stod i mitten av en dammig trevägskorsning nere i den amerikanska södern. De tre vägarna ledde till countryns melodier, den amerikanska folkmusikens glädje, samt sydstatsrockens sväng och Banditos lyckades knyta dem alla samman. Tyvärr höll inte hela skivan vad inledningen lovade. Visst, denna Alabamasextett hämtar energi och näring från ovanstående trio influenser men här trängs också bland annat rockabillytakter och en lekfull noir/kabaréstämning. Även om det spretar en aning så lyckas de hålla ihop det hyfsat men när man ena stunden får en stillsam femtiotalsballad och sedan kastas in i en Jerry Lee Lewis-rökare så är det inte alltid man hänger med. Även om jag kan uppskatta det jag hör så har jag ändå ganska svårt att få grepp om Banditos. Om det är de tvära genrekasten, de lite anonyma melodierna och refrängerna eller sångerskans Mary Beth Richardson allt för vibrerande stämma som ställer till det för mig vet jag dock inte. Det jag vet är att detta är ett ganska trevligt gäng som jag gärna lyssnar mer på men då får det vara lite mer fokuserat och starkare låtar i så fall.

Banditos – Banditos
Bloodshot Records/Border Music

The Breeze
Waitin
Golden Grease
No Good
Ain’t It Hard
Still Sober (After All These Beers)
Long Gone, Anyway
Old Ways
Can’t Get Away
Blue Mosey #2
Cry Baby Cry
Preachin’ to the Choir

www.banditosband.com

 

Betyg: 5/10

Ulf Classon