Marillion – F.E.A.R

Marillion - F.E.A.R

Marillion är ofta sävligt lunkande i mellantempo. Marillion får gärna vara sävligt lunkande i mellantempo. De gör det ju bra. Men när man är sävligt lunkande i mellantempo, en hel platta rakt igenom, då går det galet.

Nya albumet börjar väl helt okej. Långsviten ”El Dorado” öppnar med stort majestätiska ”The Gold”, påföljande ”Demolished Lives” är väl fin, medan tredje delen ”FEAR” via Steve Hogarths desperata sång för tankarna tillbaka till ”Quartz”. När sviten avslutas med ”The grandchildren of the apes”, har man upplevt 18 minuter av för all del känslosam musik, men nästan utan minnesvärda melodier, solon eller annat att haka upp minnet på. Och hela tiden sävligt lunkande i mellantempo.

Så följer ”Living in Fear”, något mer melodirik, och ställd för sig själv i högsta grad godkänd. Men – sävligt lunkande i mellantempo.

Därefter hör vi Mark Kelly öppna nästa långsvit ”The leavers” med ett piffigt keyboardintro. Sviten kommer igång, Hogarth sjunger som vanligt med stark emotion. Ja, det låter ju inte alls dåligt, och ”The leavers” leder oss från känslosamt segment till känslosamt segment. Bara det att…rubbet är sävligt lunkande i mellantempo. Man får väl visserligen hylla gitarristen Steve Rothery, som i partiet ”The Jumble of Days” klämmer i med ett av sina typiska solon, och så avslutas sviten med ”One Tonight”, pampigt och stort så där som Marillion kan om de bara vill.

”White Paper” följer, och jag hyllar det trumgroove som skänker låten viss karaktär. Även melodi måste applåderas, glidande i gränslandet till ”The Space”. Emellertid är det lite synd att låten är sävligt lunkande i mellantempo.

En tredje svit hinner vi med, kallad ”The New Kings”. Den inleds som så ofta annars av Hogarth mot en matta av Kelly. Sviten är cirka 20 minuter lång och….ja, du gissar rätt. Sävligt lunkande i mellantempo. När skivan så avslutas med kortisen ”The New Country”, sitter jag här som ett frågetecken. Det har ju låtit skitbra hela vägen. Musikerinsatser, ljudbild, inte minst sång – allt sitter som smäckar. Men varför måste det vara så enformigt? Det var det ju inte på förra ”Sounds That Can’t Be Made”. Eller på skivorna dessförinnan. Marillion har alltid vinnlagt sig om hooks och variation. Men inte den här gången. Och då skriver jag ändå detta efter ett tiotal genomlyssningar. Jag har längtat efter den där stunden då själva helheten slår ut som påfågelns fjädrar. Men icke. Med ”F.E.A.R.” bryter Marillion en kedja av toppalbum.

Marillion – F.E.A.R
Ear Music

1. El Dorado (I) Long-Shadowed Sun
2. El Dorado (II) The Gold
3. El Dorado (III) Demolished Lives
4. El Dorado (IV) F E A R
5. El Dorado (V) The Grandchildren of Apes
6. Living in F E A R
7. The Leavers (I) Wake Up In Music
8. The Leavers (II) The Remainers
9. The Leavers (III) Vapour Trails in the Sky
10. The Leavers (IV) The Jumble of Days
11. The Leavers (V) One Tonight
12. White Paper
13. The New Kings (I) F*** Everyone and Run
14. The New Kings (II) Russia’s Locked Doors
15. The New Kings (III) A Scary Sky
16. The New Kings (IV) Why is Nothing Ever True?
17. The Leavers (VI) Tomorrow’s New Country

http://www.marillion.com/

 

Betyg: 4/10

Daniel Reichberg  

Unisonic – Light Of Dawn

Unisonic - Light Of Dawn
Unisonic – Light Of Dawn

Jag är nog en av få som tycker att återföreningen av de två forna Helloween-bröderna Kai Hansen (Gamma Ray) och Michael Kiske (Place Vendome) är onödig. Dels har jag inte funnit någon poäng med deras nya gemensamma band Unisonic och dels så tycker jag Kiske klarade sig perfekt med Place Vendome. Anledningen till att jag överhuvudtaget ger mig på att tycka till om Unisonics nya alster Light of Dawn är Kiske. Jag är och har alltid varit oerhört svag för hans sångröst och det var i just Place Vendome som han hittade en bra plattform för sin röst. Den mer melodiska AOR-hårdrocken passade hans sånginsatser ypperligt och äntligen fick han nyttja hela sitt vokala register. Nu med Unisonic så har hårdheten i musiken skruvats upp en aning och Kiske får inte alls samma bredd i sin sång även om han fortfarande sjunger fantastiskt bra. Om jag fattar det rätt så är det låtsnickargeniet Dennis Ward (Pink Cream 69) som har stått för merparten av musiken på nya Light of Dawn vilket inte förvånar mig. För tillsammans med Hansen, Kiske, trummisen Kosta Zafiriou (Pink Cream 69) och gitarristen Mandy Meyer (Gotthard, Krokus, Asia) så suddar de ut gränserna mellan power metal och melodisk hårdrock. Kvalitén på musiken ligger i topp, produktionen är sylvass och musikerna insatser är oklanderliga. Allt är egentligen perfekt. För perfekt. Trots sina episka refränger, storslagna arrangemang och superklistriga melodier så lyfter det aldrig. Inledande Your Time Has Come påminner om klassiska Helloween, Exceptional bjuder på dramatik och Throne of the Dawn är svulstigt episk. Men det är också de enda låtarna som fastnar någorlunda. Precis som den självbetitlade debuten (2012) så försvinner Light of Dawn snabbt in i ingenmansland och det enda som fastnar i minnet är Kiskes sång. Tyvärr kan inte ens hans fantastiska stämma rädda Unisonic från att kantra för de tar inte vara på hans kvalitéer. Han tvingas allt som oftast att sjunga i de högre tonarterna och även om han gör det utan problem så blir det enformigt. Detta borde dock göra att de som drömmer om en återförening av den klassiska Helloween-sättnigen kan uppskatta Light of Dawn även om det inte är übersnabb tysk power metal de spelar. Min summering av Unisonics andra album blir alltså att hög kvalité inte alltid är lika med underhållande, tyvärr.

Unisonic – Light of Dawn

Ear Music/Playground

  1. Venite 2.0
  2. Your Time Has Come
  3. Exceptional
  4. For the Kingdom
  5. Not Gonna Take Anymore
  6. Night of the Long Knives
  7. Find Shelter
  8. Blood
  9. When the Deed is Done
  10. Throne of the Dawn
  11. Manhunter
  12. You and I

unisonic.org

Betyg: 5 / 10

Ulf Classon

Marillion släpper livealbum.

Ny liveplatta (2CD-DVD) från Marillion med titeln A Sunday Night Above The Rain släpps i juni månad via earMUSIC / Eagle Rock Entertainment.

 


MarillionASundayNightAboveTheRain

CD1
1. Gaza
2. Waiting To Happen
3. Lucky Man
4. This Strange Engine
5. Pour My Love
6. Neverland
7. Invisible Ink

CD2
1. Montréal
2. Power
3. Sounds That Can’t Be Made
4. The King Of Sunset Town
5. The Sky Above The Rain
6. Garden Party

Gamma Ray – Empire of the Undead

Gamma Ray - Empire of the Undead
Gamma Ray – Empire of the Undead

Jag trodde aldrig jag skulle skriva dessa ord men det är roligt att lyssna på en ny platta med Gamma Ray igen. Sedan Majestic (2005) har tyskarna mer eller mindre varit helt ointressant. Har det inte handlat om att spela så fort det bara går så har det handlat om att stjäla så mycket från Iron Maiden man kan utan att bli stämd. Inget fel med de två ingredienserna i och för sig men när låtarna har varit så galet tråkigt standardiserad power metal så har det inte hjälpt. Det Gamma Ray jag lärt mig att älska har sakta tynat bort. Men ack den som sörjer för länge! Nu verkar Kai Hansen och grabbarna ha hittat tillbaka till fornstora dar. Nåja, de har sett en skymt av den i alla fall. Inledande Avalon på nya album Empire of the Undead är nämligen ett nästan tio minuter långt mästerverk i klass med Heading for Tomorrow och Rebellion in Dreamland och hintar om en ny storhetstid. Med mörker och dramatik så visar de än en gång vilka som är mästare på episk power metal. Efterföljande låtar är jag tyvärr inte lika extatiskt laddad över. Men med det sagt så betyder det inte att de är dåliga, snarare tvärtom, det är riktigt roligt att lyssna på Gamma Ray igen som sagt. Visst, den power metal som de var med och lade grunden för, är inte tillbaka fullt ut. De riffar på som Accept i Pale Rider, marscherar som Judas Priset i Demonseed och galopperar som Iron Maiden i Seven. Däremellan visar de upp sin thrashiga sida i Empire of the Undead, kopierar sig själva i Master of Confusion och levererar en onödigt pompös ballad i Time for Deliverance. Men trots allt, det är kul att lyssna på Gamma Ray igen. De har tagit sig tid att skapa ett varierat material, snickrat ihop en hel del snygga refränger och framförallt så låter det som de har kul igen. Det är inget nytt under solen direkt men om du som jag gillade Gamma Ray på nittiotalet när de var som bäst så tycker jag du skall ge Empire of the Undead en chans. Här finns nämligen massa godis som är roligt att lyssna på trots att du förmodligen redan har hört det förut.

Gamma Ray – Empire of the Undead

Ear Music / Playground

  1. Avalon
  2. Hellbent
  3. Pale Rider
  4. Born to Fly
  5. Master of Confusion
  6. Empire of the Undead
  7. Time for Deliverance
  8. Demonseed
  9. Seven
  10. I Will Return

www.gammaray.org

Betyg: 7 / 10

Ulf Classon