Jorn – Life on death road

Jorn och tidigare bandmedlemmar har gått skilda vägar inför denna skiva. Det framgår inte varför. Kanske var det för att det aldrig lossnade riktigt. Hur som helst så är i stort sett alla nya medlemmar hämtade från Primal Fear. Då kan man också fråga sig om detta är en bestående sättning eller om det bara är för denna skiva. Jag vet inte. Det framgår inte heller. Vad som framkommer är att Jorn har kämpat med låtskriveriet (skrivkramp?) inför denna skiva.

Jorn är ju som de flesta av er vet en mycket talangfull sångare med en uberstark röst de luxe. Frågan är nu bara om han inte hamnat i lite kvicksand.  Detta är inte roligt att lyssna på. Låtarna är ovanligt melodifattiga och för att dölja det försöker Jorn att få det att låta aggressivt istället. För mig har det alltid varit lika med att man inte kan skriva låtar. Att bara försöka fånga en aggressiv attityd på skiva kan vem som helst göra. Jag hade väntat mig mer från Jorn. Detta är tyvärr en stor besvikelse.

Gitarriffen är mer utnötta än däcken på min systersons epa-traktor. Den enda behållningen jag har av denna skiva är låten Man of the 80´s på grund av igenkänningsfaktorn av texten. Inte ens avslutande Whitesnake-pastischen Blackbirds höjer pulsen nämnvärt. Synd, jag hade väntat mig lite mer episka låtar blandat med ett par melodiska höjdarlåtar. Denna skiva är en pannkaka utan dess like. Jag kommer inte att återvända till den någon mer gång. Suck

Jorn – Life on death road
Frontiers Music s.r.l.

1. Life on death road
2. Hammered to the cross
3. Love is the remedy
4. Dreamwalker
5. Fire to the sun
6. Insoluble maze
7. I walked away
8. The slipper slope
9. Devil you can drive
10. The optimist
11. Man of the 80´s
12. Blackbirds

 

Betyg: 2/10

Peter Dahlberg

The Ferrymen – The Ferrymen

Innan jag går vidare med att skriva om själva skivan vill jag bara nämna Ronnie James Dio och det unika med honom. Dio hade ett gigantiskt röstomfång som tillät honom att sjunga med en ängels röst om han ville och även med en demons röst vilket han (tyvärr) oftast ville. Få, om ens någon, har kommit i närheten att sjunga som denne hädangångne hårdrocksgud.

The Ferrymens skiva är skriven av gitarristen Magnus Karlsson (Primal Fear, Allen/Lande) och han har gjort allt vad han förmår att försöka fylla tomrummet efter Dio. Sången hanteras av Ritchie Blackmores fynd Ronnie Romero från Lords Of Black. För er som precis kommit tillbaka från en världsomsegling eller liknande så kan jag berätta att herr Romero har turnerat och fortsätter turnera med Ritchie Blackmore och kör gamla Deep Purple och Rainbowlåtar under Rainbow-flaggan.

Ronnie Romero spottar och fräser och låter sådär Dio-hård som hittills bara en handfull sångare kommit i närheten av. Hans röst påminner således visserligen om Dio ibland men kanske ännu mer om Axel Rudi Pells sångare Johnny Gioeli i mina öron. Ingen dålig kombo hur som helst. Musiken är klassisk hårdrock kryddat med stämningsfulla synthar här och där. Ska jag jämföra med just Axel Rudi Pell så vinner The Ferrymen. Låtarna är starkare och Romero sjunger inte riktigt lika ansträngt som Johnny oftast gör.

Om de däremot fyller tomrummet efter Dio får ni själva avgöra. Släpper man den tanken och bara tar emot dem med öppna armar så har vi här en mycket stark debut som jag hoppas få återknyta banden med igen längre fram!

Favoritspår: Fool you all, The darkest hour och Eternal night

The Ferrymen – The Ferrymen
Frontiers Music s.r.l.

1. End of the road
2. Ferrymen
3. Fool you all
4. Still standing up
5. Cry wolf
6. One heart
7. The darkest hour
8. How the story ends
9. Enter your dream
10. Eyes on the sky
11. Eternal night
12. Welcome to my show

https://www.facebook.com/TheFerrymenofficial/

Betyg: 8/10

Peter Dahlberg

Cruzh – Cruzh

CRUZH_coverweb

The new wave of AOR säger skivbolaget om denna svenska konstellation. Stora ord! Men nog är det melodiskt så det förslår. Det är svårt att höra att de tidigare spelat glamrock tillsammans. Fast inget negativt om det. Ibland tar det lite tid innan man hittar hem så att säga.

Jag imponeras av det jag hör. Tänk Boston, Rat Bat Blue (1990) och The Outfield med en touch av Def Leppards Hysteria. Då får ni en aning om hur bra det låter. Produktionen är också riktigt snygg och det hörs att de verkligen har jobbat med arrangemangen.

Kanske har skivbolaget rätt denna gång. Det kan vara the new wave of AOR vi hör födas här. Låtarna är snygga och undertecknads favorit är Aim for the head som hade varit en klassiker idag om den släppts runt 1986-1987. Likaså Before I walk alone imponerar. First cruzh är också en stark liten sak. Balladerna når däremot tyvärr inte ända fram.

Sammantaget en klart godkänd debut från ett nytt svenskt band som det ska bli spännande att följa. Här finns definitivt potential till något stort inom AOR-genren. Hade dock önskat att sångaren kunde tagit i lite mer här och där. Å andra sidan kan jag tänka mig att de inte vill bli för lika H.e.a.t. och Eclipse. Hur som helst, bra jobbat grabbar!

www.facebook.com/cruzhofficial

Cruzh – Cruzh
Frontiers Music s.r.l

1. In n´out of love
2. First cruzh
3. Aim for the head
4. Anything for you
5. Survive
6. Stay
7. Hard to get
8. You
9. Set me free
10. Before I walk alone
11. Straight from the heart

 

Betyg: 6 / 10

Peter Dahlberg