Life – nya plattan med Jono ute.

Jono som släppte senaste albumet Life för några dagar sedan finns nu att streama via Spotify.

”Den något ”vemodiska” pompösa symfonirocken som Jono gör så bra har tagit ytterligare ett steg. Saga som de var förband till för något år sedan gjorde nyligen sitt sista gig i Europa, är Jono bandet att ta över stafettpinnen?! Visst finns där gemensamma faktorer så varför inte. De melodiösa melodierna är styrkan och med en produktion som gillas (mycket av allt) är vägen helt öppen i min värld. Skribent Conny”

www.jonotheband.se

https://www.facebook.com/jonotheband/

 

Mr. Big – Defying Gravity

Mr. Big har återknutit banden med gamle superproducenten Kevin Elson. Kevin producerade bandets tre första plattor och har även jobbat med Journey och Europe (The final Countdown) tidigare. När jag lyssnar på nya skivan så blomstrar Mr. Big som vanligt av lekfullhet. Den positiva energin går genom högtalarna ut till lyssnaren och man blir ”infected”.

Visst låter det lite jammigt emellanåt men det är också en del av Mr. Bigs charm. Jag kommer att tänka på många amerikanska 70-talsband som exempelvis Montrose, Aerosmith, The Babys och liknande. Därmed inte sagt att de plagierar på något sätt. Mr. Big har gått sin egen väg ända sedan debuten 1989 med sin speciella mix av melodisk rock, skickligt musicerande och en sångare extraordinär. Lägg därtill en drös med starka och finurliga låtar så har du ett koncept som håller bandet levande än idag. Och levande låter de verkligen som sagt. De blandar snyggt mellan mer raka låtar med mer framjammade låtar. Jag skulle nog vilja säga att denna gång finns det fler raka låtar än på de senaste albumen. Ingen lika rak som To be with you kanske, men den akustiska sommarfluffiga Damn I´m in love again är en liten pärla till exempel. Vidare gillar jag den riffiga och ruffiga titellåten Defying gravity skarpt. Likaså den lite pop-bluesiga Nothing bad (bout feeling good) sorteras in under gilla-facket.

Så mina vänner, är ni fans av Mr. Big sedan tidigare finns här inget att oroa sig över. Produktionen är ”flawless” och låtarna lika bra som vanligt. Kanske finns en något mer kommersiell ådra över denna skiva. Inget negativt tycker jag men ville bara berätta detta för er som kanske är insnöade på de lite mer svåra låtarna.

Mr. Big – Defying Gravity
Frontiers Music s.r.l.

1. Open your eyes
2. Defying gravity
3. Everybody needs a little trouble
4. Damn I´m in love again
5. Mean to me
6. Nothing bad (bout feeling good)
7. Forever and back
8. She´s all coming back to me now
9. 1992
10. Nothing at all
11. Be kind

7 / 10

Peter Dahlberg

Jorn – Life on death road

Jorn och tidigare bandmedlemmar har gått skilda vägar inför denna skiva. Det framgår inte varför. Kanske var det för att det aldrig lossnade riktigt. Hur som helst så är i stort sett alla nya medlemmar hämtade från Primal Fear. Då kan man också fråga sig om detta är en bestående sättning eller om det bara är för denna skiva. Jag vet inte. Det framgår inte heller. Vad som framkommer är att Jorn har kämpat med låtskriveriet (skrivkramp?) inför denna skiva.

Jorn är ju som de flesta av er vet en mycket talangfull sångare med en uberstark röst de luxe. Frågan är nu bara om han inte hamnat i lite kvicksand.  Detta är inte roligt att lyssna på. Låtarna är ovanligt melodifattiga och för att dölja det försöker Jorn att få det att låta aggressivt istället. För mig har det alltid varit lika med att man inte kan skriva låtar. Att bara försöka fånga en aggressiv attityd på skiva kan vem som helst göra. Jag hade väntat mig mer från Jorn. Detta är tyvärr en stor besvikelse.

Gitarriffen är mer utnötta än däcken på min systersons epa-traktor. Den enda behållningen jag har av denna skiva är låten Man of the 80´s på grund av igenkänningsfaktorn av texten. Inte ens avslutande Whitesnake-pastischen Blackbirds höjer pulsen nämnvärt. Synd, jag hade väntat mig lite mer episka låtar blandat med ett par melodiska höjdarlåtar. Denna skiva är en pannkaka utan dess like. Jag kommer inte att återvända till den någon mer gång. Suck

Jorn – Life on death road
Frontiers Music s.r.l.

1. Life on death road
2. Hammered to the cross
3. Love is the remedy
4. Dreamwalker
5. Fire to the sun
6. Insoluble maze
7. I walked away
8. The slipper slope
9. Devil you can drive
10. The optimist
11. Man of the 80´s
12. Blackbirds

 

Betyg: 2/10

Peter Dahlberg

The Ferrymen – The Ferrymen

Innan jag går vidare med att skriva om själva skivan vill jag bara nämna Ronnie James Dio och det unika med honom. Dio hade ett gigantiskt röstomfång som tillät honom att sjunga med en ängels röst om han ville och även med en demons röst vilket han (tyvärr) oftast ville. Få, om ens någon, har kommit i närheten att sjunga som denne hädangångne hårdrocksgud.

The Ferrymens skiva är skriven av gitarristen Magnus Karlsson (Primal Fear, Allen/Lande) och han har gjort allt vad han förmår att försöka fylla tomrummet efter Dio. Sången hanteras av Ritchie Blackmores fynd Ronnie Romero från Lords Of Black. För er som precis kommit tillbaka från en världsomsegling eller liknande så kan jag berätta att herr Romero har turnerat och fortsätter turnera med Ritchie Blackmore och kör gamla Deep Purple och Rainbowlåtar under Rainbow-flaggan.

Ronnie Romero spottar och fräser och låter sådär Dio-hård som hittills bara en handfull sångare kommit i närheten av. Hans röst påminner således visserligen om Dio ibland men kanske ännu mer om Axel Rudi Pells sångare Johnny Gioeli i mina öron. Ingen dålig kombo hur som helst. Musiken är klassisk hårdrock kryddat med stämningsfulla synthar här och där. Ska jag jämföra med just Axel Rudi Pell så vinner The Ferrymen. Låtarna är starkare och Romero sjunger inte riktigt lika ansträngt som Johnny oftast gör.

Om de däremot fyller tomrummet efter Dio får ni själva avgöra. Släpper man den tanken och bara tar emot dem med öppna armar så har vi här en mycket stark debut som jag hoppas få återknyta banden med igen längre fram!

Favoritspår: Fool you all, The darkest hour och Eternal night

The Ferrymen – The Ferrymen
Frontiers Music s.r.l.

1. End of the road
2. Ferrymen
3. Fool you all
4. Still standing up
5. Cry wolf
6. One heart
7. The darkest hour
8. How the story ends
9. Enter your dream
10. Eyes on the sky
11. Eternal night
12. Welcome to my show

https://www.facebook.com/TheFerrymenofficial/

Betyg: 8/10

Peter Dahlberg

Cruzh – Cruzh

CRUZH_coverweb

The new wave of AOR säger skivbolaget om denna svenska konstellation. Stora ord! Men nog är det melodiskt så det förslår. Det är svårt att höra att de tidigare spelat glamrock tillsammans. Fast inget negativt om det. Ibland tar det lite tid innan man hittar hem så att säga.

Jag imponeras av det jag hör. Tänk Boston, Rat Bat Blue (1990) och The Outfield med en touch av Def Leppards Hysteria. Då får ni en aning om hur bra det låter. Produktionen är också riktigt snygg och det hörs att de verkligen har jobbat med arrangemangen.

Kanske har skivbolaget rätt denna gång. Det kan vara the new wave of AOR vi hör födas här. Låtarna är snygga och undertecknads favorit är Aim for the head som hade varit en klassiker idag om den släppts runt 1986-1987. Likaså Before I walk alone imponerar. First cruzh är också en stark liten sak. Balladerna når däremot tyvärr inte ända fram.

Sammantaget en klart godkänd debut från ett nytt svenskt band som det ska bli spännande att följa. Här finns definitivt potential till något stort inom AOR-genren. Hade dock önskat att sångaren kunde tagit i lite mer här och där. Å andra sidan kan jag tänka mig att de inte vill bli för lika H.e.a.t. och Eclipse. Hur som helst, bra jobbat grabbar!

www.facebook.com/cruzhofficial

Cruzh – Cruzh
Frontiers Music s.r.l

1. In n´out of love
2. First cruzh
3. Aim for the head
4. Anything for you
5. Survive
6. Stay
7. Hard to get
8. You
9. Set me free
10. Before I walk alone
11. Straight from the heart

 

Betyg: 6 / 10

Peter Dahlberg