House Of Lords – Saint Of The Lost Souls

James Christians House Of Lords börjar kännas som en trygg institution. De levererar skiva efter skiva så att säga. Ingen förändring på nya skivan. Här finns det ballader, lite snabbare låtar och även en och annan av halvepisk karaktär. Fina arrangemang och väl genomfört och James sjunger med samma styrka och inlevelse som vanligt.

Det jag gillar med House Of Lords är att de är lagom melodiska och variationsrika. Det blir inte tjatigt och tröttsamt att lyssna på. Man kan med stor behållning sätta på skivan och låta den gå. Det finns dock några låtar som sticker ut lite mer på den nya skivan. Hit the wall är en mycket snygg ballad som först i verserna känns lite Def Leppard men som i refrängen blommar ut till något helt eget. Najs!

Den lite ösigare titellåten Saint of the lost souls är inte heller helt oangenäm. Likaså den mer poppiga The other option faller mig i smaklökarna. Som sagt, House Of Lords överraskar kanske inte men de levererar! Gott nog!

Läste att deras skiva från 1992 Demon´s Down ska återutges och att de vill turnera med den. De fick aldrig chansen då det begav sig. Ni vet den gamla historien om hur den deppiga grungen mördade i stort sett all glad musik. Därför vill de backa bandet och försöka igen. Varför inte?

House Of Lords – Saint Of The Lost Souls
Frontiers Music Srl

1. Harlequin
2. Oceans divide
3. Hit the wall
4. Saint of the lost souls
5. The sun will never set again
6. New day breakin´
7. Reign of fire
8. Concussion
9. Art of letting go
10. Grains of sand
11. The other option

https://www.facebook.com/HouseOfLordsB

Betyg: 7 / 10

Peter Dahlberg

Night Ranger – Don´t Let Up

Jag vet inte om det är jag eller Night Ranger som förändrats. I pressreleasen nämns hur många skivor de sålt och hur bra låtarna var förut (alla från 1980-talet). Efter ett par lyssningar förstår jag varför. Här finns ingenting att hämta. Låtarna är pinsamt mediokra och uselt framförda. Det enda jag fick var huvudvärk. De försöker dölja sin idéfattigdom med en orgie av sångstämmor och gitarrslingor som återanvänds om och om igen. Suck.

Jag tycker inte om att klaga för de tycker säkert själva att de har åstadkommit något intressant och bra, men som lyssnare får man inte den känslan direkt. Så om detta är det bästa som Night Ranger kan åstadkomma idag kan de lika gärna lägga ner!

(Sorgligt, gör om och gör rätt !)

Night Ranger – Don´t Let Up
Frontiers Music Srl

1. Somehow someway
2. Running out of time
3. Truth
4. Day and night
5. Don´t let up
6. (won´t be your) Fool again
7. Say what you want
8. We can work it out
9. Comfort me
10. Jamie
11. Nothing left of yesterday

Betyg: 2 / 10 

Peter Dahlberg

One Desire – One Desire

Detta finska band bildades runt 2012 av trummisen Ossi Sivula. Andra musiker kom och gick tills han träffade på den renommerade producenten, gitarristen och låtskrivaren Jimmy Westerlund (Pitbull, Sturm Und Drang, Joel Madden m fl). Detta hände 2014. De började spela in lite demos men behövde en bättre sångare som kunde göra låtarna mer rättvisa. Jimmy föreslog André Linman från Sturm Und Drang och han nappade. Strax därefter kom även bassisten Jonas Kuhlberg (Cain´s Offering, Paul Di´anno) med i uppsättningen. Dessa fyra killar släpper nu sin debutskiva. Vi pratar melodiös hårdrock här, en mix av Eclipse, Sturm Und Drang och Brother Firetribe ungefär.

Plattan öppnar urstarkt med mördarlåten Hurt som ni säkert redan hört. Den är skriven ensam av Jimmy. Ända sedan jag hörde den har jag gått och längtat efter denna skiva. Andra singeln Apologize är också en stark sak men inte lika direkt som Hurt. Det är så det fortsätter skivan igenom. Många bra låtar och snygg produktion, små detaljer som pimpar upp låtarna på ett bra sätt.

Jag hittar egentligen inget att klaga på här. Det ska väl i så fall vara att ett par refränger är lite lika varandra men det är petitesser.  En riktigt stark debut från i och för sig erfarna killar men ändå. Framtiden ser mycket ljus ut.

Favoritspår: Hurt, Buried alive och Turn back time

One Desire – One Desire
Frontiers Music Srl

1. Hurt
2. Apologize
3. Love injection
4. Turn back time
5. Falling apart
6. Straight through the heart
7. Whenever I´m dreaming
8. Do you believe
9. Buried alive
10. This is where the heartbreak begins

http://www.onedesire.net/

https://www.facebook.com/OneDesireBand/

Betyg: 7 / 10

Peter Dahlberg

Eclipse – Monumentum

Den lika nitiske som talangfulle sångaren/producenten/låtskrivaren Erik Mårtensson vill att publiken ska ha kul och sjunga med i refrängerna med händerna uppe i luften. Det är sådan musik han vill skriva med sitt band Eclipse i alla fall.

Visst, här finns det både energi och attityd så det räcker. Inget att diskutera där. Låtarna är också helt okej men ganska strömlinjeformade kan jag tycka. Eclipse låter ungefär som Green Day möter H.e.a.t och gillar man det så har man inget att förlora. Själv blir jag lite uttröttad måste jag erkänna.

Men en låt som Born to lead kan inte ens en gubbe som jag stå emot. Då åker näven upp i luften. Black rain är oväntat tung så den diggas också. Bra så.

Eclipse – Monumentum
Frontiers Music Srl

1. Vertigo
2. Never look back
3. Killing me
4. The downfall of Eden
5. Hurt
6. Jaded
7. Born to lead
8. For better or for worse
9. No way back
10. Night comes crawling
11. Black rain

www.eclipsemania.com
www.facebook.com/EclipseSweden

 

Betyg: 6 / 10

Peter Dahlberg

Tokyo Motor Fist – S/T

Detta är ett samarbete mellan de gamla vännerna Ted Poley och Steve Brown. Ted sjunger ju i Danger Danger och Steve hanterar guran i Trixter. Steve sitter denna gång även i producentsätet. Tillsammans gör de glad solig kalifornisk hårdrock med smittande refränger. Det är melodiskt och kvalitativt också. Alltså inget hastverk som de bara slängt ihop för att göra lite snabba cash. 80-talet gör sig påmint även här så målgruppen är klar. Det är vi gubbar och tanter som vill minnas the good old days när solen alltid lyste och människorna var glada och lyckliga. Eller minns jag fel?

Hur som helst har ni här en stark debut från Ted och Steve. Är även värt att nämna att ingen mindre än Chuck Burgi (Rainbow) sitter bakom trummorna och Greg Smith sköter basen (Rainbow, Alice Cooper, Ted Nugent). Ett kompetent gäng således vilket hörs. Låtarna är starka och produktionen är bra. Gitarrljudet är väldigt bra. Inte illa!

Favoritlåtar: You´re my revolution, Love me insane och Love

Tokyo Motor Fist – S/T
Frontiers Music Srl

1. Pickin´up the pieces
2. Love me insane
3. Shameless
4. Love
5. Black and blue
6. You´re my revolution
7. Don´t let me go
8. Put me to shame
9. Done to me
10. Get you off my mind
11. Fallin´apart

Betg: 7 / 10

Peter Dahlberg

Unruly Child – Can´t go home

För 25 år sedan släpptes den självbetitlade debuten som idag är en AOR-klassiker producerad av Beau Hill. Sångaren hette då fortfarande Mark Free (King Kobra, Signal) och han återförenades med bandet inför plattan 2010 som också var mycket bra. Därefter släpptes några låtar digitalt 2014 som påvisade ett lite vuxnare sound. Det soundet har de delvis behållit på denna skiva. Det är vuxenrock typ Little River Band blandat med lite AOR skulle man kunna säga. Denna gång har de jobbat extra mycket med sång och sångstämmor och har man en sångare extraordinär så är de förstås i första klass. Låtarna är ibland lite svårsmälta men det finns några mer lättsmälta också. Framförallt Point of view sticker ut som en favorit. En annan mer direkt låt är avslutande Someday somehow som minner om debutskivan. Likaså See if she floats och Get on top. Övriga kräver lite mer lyssning. Hoppas att de växer på sig och blommar ut till blivande favoriter.

Trots att skivan inte omedelbart fastnar som helhet vill jag ändå ge den ett ganska högt betyg för att den är så genomarbetad och att den har en av mina absoluta favoritsångare som idag kallar sig Marcie Michelle Free. Fantastisk röst! Jag vill även tro att skivan är en så kallad ”växare” som sagt.

Jag vet inte vem som producerat denna skiva men det är snyggt producerat kan jag avslöja i alla fall. Lite roligt är även att gitarristen Bruce Gowdy gjorde två skivor (1984 och 1986) under namnet Stone Fury med ingen mindre än Lenny Wolf (Kingdom Come). Jag kan verkligen rekommendera dessa även om de är svåra att hitta idag.

Unruly Child – Can´t go home
Frontiers Music Srl

1. The only one
2. Four eleven
3. Diving into the future
4. Get on top
5. See if she floats
6. She can´t go home
7. Point of view
8. Ice cold sunshine
9. When love is here
10. Sunlit sky
11. Someday somehow

https://www.facebook.com/unrulychildband/

Betyg: 7 / 10

Peter Dahlberg

Lionville – A world of fools

Lionville började som ett AOR-projekt och är nu aktuella med sin tredje platta. Gruppen består av ett gäng italienare och svenske Lars Säfsund på sång (Work Of Art). Detta är ett piggt gäng som verkligen vet hur slipstenen ska dras. Skivan öppnas starkt med I will wait som också har ett uppfriskande Don Airey-liknande keyboardsolo. De fortsätter lika starkt med Show me the love. Tänk Toto kring 1986-1988 ungefär. Låter även en hel del som Michael Stanley Band på 80-talet också. Ni vet när han med ljusa rösten sjunger (Kevin Raleigh). Klockrent!

Lars sjunger både med teknik och känsla och gör nog sin bästa insats någonsin här. Låtarna håller mycket hög kvalitet rakt igenom. Ibland blir det lite drag av västkust som i låten Our good goodbye. Plattan avslutas med en snygg ballad.

Ni som gillar er AOR kryddat med västkustsound så som det lät i mitten på 80-talet får inte missa denna skiva. Om jag ska vara något negativ hade jag gärna hört lite mer progrock insprängt också. Då kanske det kunde blivit lika bra som GTR från 1986. Men detta är ändå med beröm godkänt med bra som lägstanivå!. Deras bästa skiva hittills!

Favoritlåtar: Show me the love, Image of your soul och I will wait

Lionville – A world of fools
Frontiers Music Srl

1. I will wait
2. Show me the love
3. Bring me back our love
4. Heaven is right here
5. A world of fools
6. One more night
7. All I want
8. Livin´on the edge
9. Our good goodbye
10. Paradise
11. Image of your soul

www.facebook.com/LIONVILLEofficial

Betyg: 7 / 10

Peter Dahlberg

First Signal – One step over the line

firstsignal-onestepovertheline
First Signal – One step over the line

 

Oj, detta var en angenäm bekantskap. Här har någon äntligen arbetat med låtarna och slipat bort alla svaga punkter. Vi som gillar AOR kan skratta hela vägen hem från skivaffären. Tänk er en mix av John Parr, Unruly Child, House Of Lords och Dare. Då vet ni hur bra det låter. Det blir sällan uptempo men trots det känns skivan varierad och dynamisk. Kanske för att låtarna emellanåt är mer keyboardbaserade än gitarrbaserade. Det skapar en mer dynamisk ljudbild än om det bara är gitarr förstås. Sångharmonierna är också snygga och Harry Hess är smart nog att använda sin röst så att de inte känns uttjatade. Proffsigt!

Denna sköna skiva kommer nog bli en av favoriterna när året sedan ska summeras. Det är svårt att välja ut några favoriter då alla på ett eller annat sätt håller så hög klass. Det var sex år sedan förra skivan och jag hade inte väntat mig ett så här bra resultat. Det finns andra band som varit borta flera år som släppt skivor tidigare i år och som man bara vill lura ut i ett träsk med kvicksand och gå därifrån. First Signal däremot förtjänar alla hyllningar och jag hoppas verkligen denna skiva blir en framgång. Den förtjänar verkligen det!

First Signal – One step over the line
Frontiers Music Srl

1. Love Run Free
2. Love Gets Through
3. Still Pretending
4. Broken
5. Kharma
6. Minute Of Your Time
7. She Is Getting Away
8. December Rain
9. Weigh Me In
10. Pedestal
11. One Step Over The Line

 

Betyg: 8 / 10

Peter Dahlberg

Dan Reed Network – Fight another day

Dan Reed Network – Fight another day
Dan Reed Network – Fight another day

 

Dan Reed Network levererade tre starka album åren 1988-1991 med många hitlåtar. De blev stora här i Europa men mindre kända i hemlandet USA. Dan Reed blev snabbt en (ofrivillig?) sexsymbol med sin långa hårman. Han rakade dock av sig håret helt och hållet i samband med släppet av tredje skivan. Detta uppmärksammades stort. Om det var enbart detta tilltag som gjorde att det inte blev någon mer skiva låter jag vara osagt. Kanhända var de missnöjda med att ha hamnat i funkrock-facket också. Hur som helst är det 25 år sedan Dan Reed släppte ny musik som Dan Reed Network. Ska bli spännande att höra hur de låter idag!

Men fasa! Vad är detta? Det här är ju till och med segare än ett solo-album från Dan Reed. Han låter om möjligt ännu mer uttråkad än vanligt. I The Brave försöker de slänga in lite oeeh-eooh men det känns helt malplacerat. Ingen låt på skivan går snabbare än mid-tempo. Dan Reed sjunger med noll inlevelse. Ta den tråkigaste Dan Reed Network-låt ni kan hitta och multiplicera med 13. Där har ni denna skiva i ett nötskal.

Det finns ett enda undantag och det räddar skivan från att få betyget 0. Låten Reunite går i samma tempo som alla andra men här finns plötsligt lite själ och engagemang. Så tack vare den så får skivan två poäng av 10. Då har jag ändå varit snäll! Smörja

Dan Reed Network – Fight another day
Frontiers Music Srl

01. Divided
02. The Brave
03. Infected
04. Champion
05. Ignition
06. Give It Love
07. B There With U
08. Save The World
09. Eye Of The Storm
10. Reunite
11. Heaven
12. Sharp Turn
13. Stand Tall

 

Betyg: 2 / 10

Peter Dahlberg