TREAT – Ghost Of Graceland

TREAT – Ghost Of Graceland
TREAT – Ghost Of Graceland

 

Först blev jag alldeles andnödig när jag såg att Treat var på gång med ny platta då den förra var ett smärre mästerverk. Som ni anar så är mina förväntningar i klass med Elvis återkomst. Nä, inte riktigt kanske men höga i alla fall. Döm om min förvåning när jag efter första genomlyssningen måste kolla att det verkligen var rätt skiva som jag just lyssnat på. Det som strömmar ur mina högtalare är mestadels trist dussinhårdrock av det gäspigare slaget.

Efter att ha genomlidit ytterligare några lyssningar har inte skivan växt det minsta. Besvikelse. Den enda låten jag kan lyssna på med behållning är den halvtunga Alien earthlings som å andra sidan är riktigt bra! Så skål för den! Halvballaderna Do your own stunts och Together alone (med Anders Wikström på sång) är okej men inte mer. Resten är som sagt en sövande historia.

Jag rekommenderar att ni lyssnar på denna skiva innan ni köper den. Väntar ni er en Coup De Grace II så får ni vänta ett tag till. Jag är ledsen över att behöva meddela detta sorgebud till alla ni andra som också sett fram emot denna utgiving! Truth hurts!

TREAT – Ghost Of Graceland
Frontiers Music Srl

1. Ghost of Graceland
2. I don´t miss the misery
3. Better the devil you know
4. Do your own stunts
5. Endangered
6. Inferno
7. Alien earthlings
8. Non-stop madness
9. Too late to die young
10. House on fire
11. Together alone
12. Everything to everyone

 

Bettyg: 4 / 10

Peter Dahlberg

Drive She Said – Pedal To The Metal

Drive She Said – Pedal To The Metal
Drive She Said – Pedal To The Metal

 

Jag hoppas ni ser förbi den lite smått töntiga albumtiteln för här är lite rolig melodiös partyrock att glädjas åt. Redan första låten har ouuooh-ande som till och med skulle göra Magnus Uggla lite generad. Spelglädjen är på topp. Man smittas och rycks med. Kommersiellt och simpelt kanske många tycker men vem bryr sig. Sitt där med era trista doomiga vax och se fram emot världens undergång istället då.

En del snedtramp förekommer förstås men i huvudsak en förvånansvärt pigg skiva fylld med melodisk rock och roliga små detaljer. Många namnkunniga gäster förekommer. Den enda baksidan är att produktionen känns väldigt ojämn. Ibland är det bra och fett ljud och ibland nästan på demonivå.

Ni som gillar lite mer 80-talsaktig och fluffig keyboardbaserad melodisk rock har här ändå mycket godis att hämta här. Men för att vara realistisk kanske överlevnadsfaktorn minskar med tiden så jag ger den bara godkänt. Sångaren Al Fritch känns inte klockren alla gånger. Låtarna kunde också vara bättre och/eller mer genomarbetade. Egentligen är det bara de två första låtarna som är lite roliga. Eller rättare sagt den Sammy Hagar-aktiga titellåten i alla fall. Nä, här finns dessvärre inte mycket att glädjas åt.

Drive She Said – Pedal To The Metal
Frontiers Music Srl

1. Touch
2. Pedal To The Metal
3. In ‘R Blood
4. Said It All
5. Writing On The Wall
6. Rainbows And Hurricanes
7. Love Will Win In The End
8. Rain Of Fire
9. In Your Arms
10. I’m The Nyte
11. Lost In You
12. All I Wanna Do

 

Betyg: 4 / 10

Peter Dahlberg

 

Inglorious – Inglorious

Inglorious - Inglorious - 2016
Inglorious – Inglorious

Jag har haft problem att formulera mig när jag skall tycka till om denna skiva. Inte för att det är invecklat eller innehåller allt för lite att skriva om utan för att det är väldigt enkelt att beskriva brittiska Inglorious debut. Deep Purple möter Y&T och allt knyts ihop av Whitesnake. Okej, så enkelt är det kanske inte, men dessa tre influenser uppdagas i stort sett i varje låt. Inledande Until I Dies skäms inte för sig med sina tydliga Highway Star-passningar och Breakaway är kraftfull klassisk hårdrock sammansatt av byggstenar från ovanstående band. När tredje spåret High Flying Gypsy tar vid så förs tankarna till ytterligare en ikonisk orkester. Är det Led Zeppelins Kashmir-riff jag hör? Ett igenkännande riff, en pumpande bass och en stor refräng. Det finns så mycket jag känner igen från andra stora band här men samtidigt stör det mig inte för fem öre utan det känns bara genuint och medryckande. Detta toppas sedan med bluesig dubbelmacka beståendes av Whitesnake och Bad Company i Holy Water. Här efter är det sedan toppkvalité på musiken för oss som älskar klassisk hårdrock men det blir inte lika underhållande som på den inledande fyrklövern. Visst, det svänger, och ett lite modernare anslag på en del spår skapar variation men den där riktiga classic rock-festen infinner sig inte ingen. Men bandet har ett trumfkort i sångaren Nathan James som med meriter från både Trans-Siberian Orchestra och Uli Jon Roth vet hur en ton skall tas. Han må bli lite skrikig ibland men när han låter själen färga rösten så får hans stämma drag av David Coverdale. Frågan är när vi senast hörde en sådan här stor sångtalang inom den klassiska hårdrocken? Med rätt verktyg både musikaliskt och affärsmässigt så kan han nog bli hur stor helst. Och det kan Inglorious också bli. Visst, de går inte att beskylla för att vara nyskapande men kvalitén och spelglädjen på denna självbetitlade debut kommer ta bandet långt, mycket långt.

Inglorious – Inglorious
Frontiers Music Srl

1. Until I Die
2. Breakaway
3 High Flying Gypsy
4. Holy Water
5. Warning
6. Bleed For You
7. Girl Got a Gun
8. You’re Mine
9. Inglorious
10. Wake
11. Unaware

http://www.inglorious.com

https://www.facebook.com/WeAreInglorious

 

Betyg: 7/10

Ulf Classon

 

 

Rick Springfield – Rocket Science

RICK SPRINGFIELD Rocket Science
Rick Springfield – Rocket Science

Rick Springfield är för AOR vad Iggy Pop är för punken. En farfar och förebild för dagens aktörer. Under 80-talet haglade klassikerna från Ricks penna. Låtar som Living in oz, Love somebody, Jessie´s girl, Rock of life, Souls, Celebrate youth, Don´t talk to strangers och många många fler satte hans namn på AOR-himlen för evigt.

Han var inte så aktiv under 90-talet då han bara släppte två album som var okej men inte mer. Har även haft ett skakigt 2000-tal med släpp där han försökt förnya sig med moderna ljudbilder. Inte riktigt vad vi gamla fans efterfrågar. 2013 hade jag äran att se honom live på Sweden Rock Festival och hans konsert är fortfarande en av de bästa jag sett där. Så mycket spelglädje och publikfrieri ser man inte ofta. Tack så mycket för den upplevelsen!

Hur låter han 2016 då? Ja nu flirtar han hej vilt med country-genren. Inte så konstigt kanske då denna marknad är gigantisk i USA. Hade ändå hoppats på en Living in Oz II men det får vi tydligen vänta förgäves på. Han känns ändå igen trots allt och låtarna är inte så pjåkiga bara man ger dem en chans. Han fyller 67 år i år men ”still going strong” som man säger. Rösten låter lika ung som vanligt.

Rick Springfield – Rocket Science
Frontiers Music srl

1. Light This Party Up
2. Down
3. That One
4. The Best Damn Thing
5. Miss Mayhem
6. Pay It Forward
7. Found
8. Crowded Solitude
9. Let Me In
10. All Hands on Deck
11. We Connect
12. (I Wish I Had A) Concrete Heart
13. Earth to Angel

http://rickspringfield.com

 

Betyg: 7 / 10

Peter Dahlberg

 

Primal Fear – Rulebreaker

primal_fear_rulebreaker
Primal Fear – Rulebreaker

När Primal Fear släppte sin självbetitlade debut 1998 och uppföljaren Jaws of Death året där på så gav de brittisk heavy metal en benhård tysk spark i ändan. Attityden och energin vräkte omkull mig och de har inte lyckats upprepa den bedriften sedan dess. Visst, samtliga åtta studiosläpp som kommit därefter har alla innehållet kompetent tysk heavy metal men det har endast varit ett till två spår på varje skiva som ens har snuddat vid bandets forna toppform. Därför började det kittla lite extra då förhandsrapporterna talade om att nya given Rulebreaker skulle påminna en hel del om just debuten. Helt fel är det inte men samtidigt låter Rulebreaker precis som Primal Fear brukar göra numera. En mix av Judas Priests Painkiller, Accept och lite mer melodiösare tongångar. Inledande dubbeln Angels of Mercy och The End is Near är bland det bästa de har släppt ifrån sig på flera år. Speciellt andra spåret tilltalar mig lite extra med sitt sköna groove. Bandet kommer här som bäst till rätta med ett mörkare anslag och ett lite ondare uppsåt vilket är en kontrast mot efterföljande och glättiga, men bra, Bullets & Tears. Sedan följer ett pärlband med klassisk Primal Fear-metal i varierande tempon. Värda att nämna är den underhållande fartdåren In Metal We Trust, den för bandet lite ovanliga powerballaden The Sky is Burning samt elvaminuterseposet We Walk Without Fear som visar upp en mer episk sida av bandet. Allt är som sagt väldigt kompetent och välljudande men jag har haft roligare stunder i sällskap med Primal Fears musik. Detta är ett högst stabilt album men någon ny formtopp är det inte tyvärr.

Primal Fear – Rulebreaker
Frontiers Music Srl

1. Angels of Mercy
2. The End is Near
3. Bullets & Tears
4. Rulebreaker
5. In Metal We Trust
6. We Walk Without Fear
7. At War With the World
8. The Devil in Me
9. Constant Heart
10. The Sky is Burning
11. Raving Mad

www.primalfear.de

 

Betyg: 7/10

Ulf Classon

 

Resurrection Kings – Resurrection Kings

RESURRECTION KINGS COVER
Resurrection Kings – Resurrection Kings

Nu släpper två gamla Dio-gitarrister album i olika konstellationer. Först ut är Craig Goldy som startade sin bana i Giuffria (1984) och från och med plattan Dream Evil blev gitarrist i Dio, med lite av- och påhopp var han med till sista studioalbumet 2004. I Resurrection Kings hittar vi även gamle Dio-trummisen Vinnie Appice som även ingår i andra konstellationen med Vivian Campbell på gitarr. Last In Line kallar de sig men de släpper sin platta först nästa månad. Hoppas jag kan återkomma och berätta mer om den då.

Resurrection Kings spelar den lite äldre gedigna typen av melodisk hårdrock. Typ Rainbow, Dio och liknande. Spelmässigt håller det toppklass men frågan är om de kan få till några schyssta låtar också. Här blir det tyvärr lite mer ordinär klass. Endast en gång under skivans gång lystrar jag extra noga och det är under Who do you run to som är en riktigt bra låt i mellantempo med snygg refräng, och bra sjunget av Chas West. Jag saknar dock en riktig rökare som typ Kill the king eller något i den klassen. Gärna en riktig hitlåt typ I surrender hade suttit fint också.

Kan inte ge mer i betyg än godkänt. Ett bra första försök men jobba mer på låtarna nästa gång. Nu vet vi att ni kan spela och sjunga!

Resurrection Kings – Resurrection Kings
Frontiers Music Srl

Distant Prayer
Livin’ Out Loud
Wash Away
Who Did You Run To
Fallin’ For You
Never Say Goodbye
Path Of Love
Had Enough
Don’t Have To Fight No More
Silent Wonder
What You Take

Betyg: 5 / 10

Peter Dahlberg

Nordic Union – Nordic Union

NORDIC_UNION_COVER
Nordic Union – Nordic Union

Ännu en match made in heaven? Erik Mårtensson från Eclipse har skrivit och producerat denna skiva där sångaren från Pretty Maids fått den mer offentliga rollen som huvudsångare. Jag blev personligen eld och lågor när jag läste om detta och har ivrigt gått och väntat på denna skiva. Erik säger själv att han skrivit låtarna med Ronnie Atkins (Pretty Maids) i åtanke som sångare. Ändå kan jag inte låta bli att höra Jorns ande i inledande The war has begun. Hur mäktig hade den inte blivit med hans kraftfulla stämma? Men ingen skugga över Ronnie. Redan i nästa låt Hypocrisy så är ordningen (?) återställd. Här låter det verkligen som att Pretty Maids möter Eclipse på det sätt som man föreställt sig. Fantastisk låt! Wide awake är mer ordinär i sin framtoning medan följande Every heartbeat utmärker sig med sitt annorlunda arrangemang. Med sänkt tempo och ödesmättad stämning växer den fram som en av skivans starkaste kort jämte Hypocrisy. Andra halvan av skivan tappar lite fart då krutet så uppenbarligen lagts på den första. Ändå är det aldrig sämre än bra men jag saknar det där extra som de fem första låtarna har. Kanske beror det på att det är för många bra låtar att ta in samtidigt så hjärnan slår bakut. Men ni hör ju själva. Trots att Eclipse släppte sin starkaste platta förra året har Erik ändå så här mycket krut att avfyra redan nu. Det ska bli mycket spännande att höra dem i Melodifestivalen snart. De kommer att uppträda i den sista deltävlingen har jag förstått. Erik går nu bara från klarhet till klarhet som låtskrivare. Snart blir han väl nästa Max Martin! Kort sagt är detta en grymt bra skiva som ställer sig högt i konkurrensen där ute! Missar ni denna får ni skylla er själva!

Starkaste spår: mina musikaliska smaklökar fastnar mest för Hypocrisy, Every heartbeat och When Death is Calling

Nordic Union – Nordic Union
Frontiers Music srl

1 The war has begun
2 Hypocrisy
3 Wide awake
4 Every heartbeat
5 When Death is Calling
6 21 guns
7 Falling
8 The other side
9 Point of no return
10 True love awaits you
11 Go

 

Betyg: 8,5 / 10

Peter Dahlberg