The V – Now or Never

TheV_NoworNever
The V – Now or Never

Det är märkligt hur en så namnkunnig laguppställning kan presentera ett så anonymt material som detta bitvis är. Det enda som sticker ut ordentligt är sångerskan Veronica Freeman – som tur är då detta är hennes solodebut. I vanliga fall levererar Freeman benhård och episk heavy metal med mästerliga Benedictum men nu när det skall debuteras under eget namn (nåja) så är det istället melodisk hårdrock som gäller. Vissa gånger gränsar det till och med åt att man får ta bort ordet hård ur genrenamnet. För att nämna ett fåtal av de namn som hjälpt till att göra detta album till en verklighet så kan man enkelt plocka ut Pete Wells (Benedictum), Jeff Pilson (Foreigner, ex-Dokken), Michael Sweet (Stryper) och Mike Lepond (Symphony X). Hur dessa herrar inte kan lyckas att plita ihop ett jämnare och mer intressant album är för mig en gåta. Som tur är har de att göra med en helt lysande sångerska som räddar de flesta av låtarna från att fullständigt försvinna in i radioskvalets anonymitet. De inleder dock galet starkt med Again som är en melodistark småepisk heavy metal-dänga med en stark refräng och efterföljande Now or Never är med sin rockigare och rakare framtoning inte alls dum. Man kan även räkna med tredjespåret Roller Coaster som egentligen inte är mycket mer än klassisk Kiss-rock men ändå ganska medryckande. Sen blir det snabbt ganska tamt (L.O.V.E, Line in the Sand), totalt anonymt (Love Should Be to Blame, Spellbound, Starshine, Below Zero) och könslöst AC/DC-riffande (Kiss My Lips). Avslutningen är dock en rejäl uppryckning med fartfyllda DIO-smockan Ready to Run samt avslutande duetten med Tony Martin i form av blytunga, nästan doomiga, King for a Day. Mer låtar som de inledande och avslutande så hade albumet Now or Never kunnat bli en rejäl utmanare till årets skiva utan problem. Nu blev det istället ett klassiskt soloalbum där huvudpersonen utforskar olika former av rockmusik som han eller hon inte sysslar med till vardags och det totala intrycket blir splittrat. Ingen skugga skall dock falla över Freeman som visar upp ett bredare register än vad hon gjort tidigare och hon gör det fantastiskt bra. Till nästa soloalbum vill jag dock se ett mer fokuserat hårdrocksalbum i den klassiska skolan för då kan hon nog till och med börja konkurrera med sitt huvudband om min uppmärksamhet.

The V – Now or Never
Frontiers Music

1. Again
2. Now or Never
3. Roller Coaster
4. L.O.V.E
5. Line in the Sand
6. Love Should Be to Blame
7. Kiss My Lips
8. Spellbound
9. Starshine
10. Below Zero
11. Ready to Run
12. King for a Day

http://www.benedictum.net/

https://www.facebook.com/Benedictum.Official

 

Betyg: 6/10

Ulf Classon

YES – Like it is – at the Mesa Arts Center

Yes-like it is
YES – Like it is – at the Mesa Arts Center

Så släpps då ännu en platta under namnet Yes. Hade den inte släppts under väldigt speciella omständigheter, d v s det faktum att Chris Squire – grundare av bandet tillsammans med Jon Anderson – nyligen tragiskt avlidit i leukemi, så hade jag nog knappast höjt på ögonbrynen får jag nog erkänna. Det har kommit så oerhört många Yes-plattor under åren och jag förlorade någonstans intresset under denna långa resas gång. Men nu känns ju plattan plötsligt väldigt speciell – sista officiella live-plattan där vi får höra den fenomenale basisten Chris Squire spela live.

Plattan är inspelad i USA; i Mesa Arts Center i Arizona. Rätt så typiskt eftersom Yes nog är det Prog-band som lyckats allra bäst i USA och Nord-Amerika. Och det här har man verkligen lyckats slå mynt av. Kanske är Yes den kommersiellt sett mest lyckade av alla progressiva rock band? Bara en gissning. I vilket fall – de har sålt ofattbara 50 miljoner plattor världen över genom hela sin karriär. De har också fått flera efterföljare ”over there” och de jag främst tänker på är band som Glass Hammer och Mystery. Symptomatiskt här är att båda dessa band haft ”lead singers” som är snarlika Jon Anderson i rösten. Vilket faktiskt raskt utnyttjats av Yes för de senaste turnéerna där både Benoit David (Mystery) och Jon Davison (Glass Hammer) stått för sången. På den här plattan och turnén är det alltså Jon Davison som sjunger.

Konserten innehåller i princip live-framföranden av två i det närmaste kompletta klassiska Yes-album: ”Close to the Edge” och ”Fragile”. Alltså, man har valt för den här konserten att gå tillbaka långt i tiden och i princip struntat i de allra senaste produktionerna för att istället satsa på ett par klassiker. Jag kan tycka att det är ganska sympatiskt. Många band är ofta väldigt fokuserade på deras allra senaste kompositioner och spelar kanske lite för sällan de gamla klassikerna.

Nåväl, vad tyckte jag om dessa live-versioner av klassikerna? Som sagt, jag tycker väl i första hand att det är sympatiskt att för en ny publik (antar att det väl inte enbart är gamla fans i publiken) spela upp de gamla låtarna; de som gjorde Yes riktigt stora. Vi har också med två av de som formade Yes från början: gitarristen Steve Howe och Chris Squire. Trummisen Alan White hoppade dock på tåget strax efter att ”Close to the Edge”-plattan blev kvar så man kan bara nästan räkna in honom som ursprunglig medlem. För dessa två plattor var det fortfarande Bill Bruford som regerade bakom trummorna. Geoff Downes bakom keyboards spelade in sin första studioplatta med Yes med titeln ”Drama” (1980), tog sedan en paus för att återförenas med bandet i plattorna ”Fly from here” (2011) och senaste plattan ”Heaven and hell (2014). Men med denna sättning (förutom Jon Davison) så får man nog väl ändå säga att denna senaste upplaga av Yes faktiskt var väldigt mycket Yes! Så – jag måste understryka att det verkligen är en live-platta med Yes och inte någon halvmesyr denna gång.

Sen kan man ha sina käpphästar och åsikter: Gud, vad jag saknar Jon Anderson ibland! Jon Davison kan – trots att han sjunger helt OK – inte alls matcha ”the master himself”. Och Geoff – jag kan för mitt liv aldrig få den känslan i musiken som Rick Wakeman lyckades frambringa. Jag gillar faktiskt inte att Geoff medvetet (kanske för att slippa jämförelsen?) ofta gör om keyboardsolona på ett sätt som ofta tar udden av låtarna. Det är tyvärr lite för mycket av egna omarbetningar som inte lett framåt

Bland originalmedlemmarna så är jag faktiskt lite besviken på Steve Howe. Jag vet inte vad det är – men jag trodde först inte det var Steve som spelade live. Jag kände inte igen stilen på hans spel som ju brukar vara så typisk. Antingen har han medvetet arbetat om sättet att spela eller så är det kanske ett tecken på att han inte har riktigt samma flyt på strängarna som förut. Kan bara spekulera.

Men, efter att ha gnällt länge nog nu så kommer jag till slut fram till bandets verkliga klippa: Chris Squire! Jag märker inte att tidens tand på något sätt skulle ha förändrat hans sätt att spela bas. Tvärtom! Allt sitter perfekt och det är bara att njuta. Kanske möjligen sången (t ex i kanon-sången med Jon i mitten av ”Close to the Edge”) är lite svajig numera men det kanske är lättare att fördra. Så länge som han spelar så ljuvligt bra och inspirerat på basen så accepterar man allt. Och naturligtvis finns hans specialare ”The Fish” med där han riktigt får briljera. Lika bra som någonsin (och här får han också bra stöd av Steve Howe, måste jag säga). Andra låtar där Chris driver på som bäst är ”Roundabout” (vilken kanon-låt det här är!!) och ”Long Distance Runaround”.

Sen är jag väldigt förtjust att få höra den Yes-låt där de låter mest likt en annan av mina favoriter: Gentle Giant. Låten ”Five Per Cent For Nothing” – en kort helgalen men väldigt kul låt skriven av Bill Bruford.

För övriga låtar finns inte så hemskt mycket mer att säga än att de framförs helt OK men att jag trots allt föredrar ”original”-versionerna. Bara i det drömska mittenpartiet av ”Close To The Edge” kommer den där ståpälskänslan som annars kännetecknade betydligt större delar av lyssnarupplevelsen av dessa låtar i originaltappning. Och som sagt – saknaden är tyvärr ofta stor efter Jon Anderson och Rick Wakeman.

Nu är troligen Yes-eran över mer definitivt. Kanske nuvarande uppsättning där Chris Squire ersatts av Billy Sherwood kan spela ett tag till (Chris och Billy samarbetade tidigare framgångsrikt under namnet Conspiracy). Men det är klart att intresset dalar än mer när den ene originalmedlemmen efter den andre försvinner. Snart är bandet inte stort mycket mer än många av alla de Tribute-band som finns. Då tycker jag det är bättre att lägga av. Men tack ändå för denna sista (?) föreställning. Den var i alla fall magnifikt genomförd av en av progrockens bästa basister (kanske den allra bästa): Chris Squire. Vi kommer att sakna dig djupt.

 

YES – Like it is – at the Mesa Arts Center
Frontiers Music

CD 1:
1.Close To The Edge
2.And You And I
3.Siberian Khatru

CD 2:
1.Roundabout
2.Cans and Brahms
3.We Have Heaven
4.South Side of the Sky
5.Five Per Cent For Nothing
6.Long Distance Runaround
7.The Fish
8.Mood For A Day
9.Heart of the Sunrise

http://www.yesworld.com/

Betyg: 8/10

Karl-Göran Karlsson