Gazpacho – Soyuz

Ibland går det för snabbt med alla releaser av ny musik. De riskerar att drunkna i flödet. I maj släpptes ännu en platta från norska Gazpacho med titeln Soyuz som jag inte uppmärksammat förrän nu. Ändå, detta norska band har fascinerat mig ända sen släppet av plattan ”Night” år 2007. I stort sett samtliga plattor sen dess (hela fem stycken) har hållit mig fången i fascination flera månader efter varje release. Och så blev det även denna gång. Gazpacho är fullständigt unika i prog-genren. Det finns kanske inget band som lyckats skapa ett så unikt sound. Mycket hänger på sångaren Jan-Henrik Ohme som har en otroligt skön och varm röst som han använder mer som ett instrument än att bara framföra text och lyrik. En del har svårt för hans röst och jag kan bara beklaga att de inte ser hans enorma talang och skicklighet. Ett annat kännetecken hos bandet är deras fantastiska känsla för harmonier och takt. Mycket av detta kommer från den fantastiske Thomas Andersen på keyboards och piano som ständigt förundrar med det ena sköna temat efter det andra. Ingen ekvilibristik, bara otroligt sköna ackord och ackordsföljder. En del klagar på att det svänger för lite om bandet. Det kanske ligger något i det men det betyder absolut inte att takt inte betyder något för dem. Lyssna på titellåten ”Soyuz one” och den alldeles underbara ”Exit Suite” så förstår ni nog att takt faktiskt är tämligen centralt i deras musik. Men det är inte det snabba och tuffa tempot de vårdar utan den långsamma, suggestiva takten. Och jag fullkomligt älskar det i tider när det hårda och tunga får så mycket uppmärksamhet. Den här typen av musik får tillvaron att stanna upp lite och ger tid för eftertanke och stillhet. Har du behov av lite andaktsfull musik (utan att för den skull vara religiös) så skall du absolut lyssna på Gazpacho. Till detta bidrar även den fantastiske violinisten Mikael Krömer. Hans Hardangerfela (?) lyfter låtarna ännu högre genom de fantastiska harmonierna han skapar mellan fiolen, övriga instrument och sången. 

Bandets plattor har ofta ett tema som bygger på någon händelse eller någon berättelse från någon bok. Så även denna gång. Titeln är naturligtvis tagen från namnet på Sovjetunionens motsvarighet till Apolloprojektet, d v s bemannade rymdfärder med mer eller mindre tydliga avsikter att befästa den politiska makten och överlägsenheten hos respektive stormakt under kalla krigets dagar. För Sovjetunionen fick ju denna tävlan med USA en tragisk början då den första bemannade färden med Soyuz 1 med kosmonauten Vladimir Komarov ombord slutade i en dödlig krasch. I låt nummer 1 (”Soyuz one”) kan man ana hur problemen startar ombord inför nedstigningen och i näst sista låten ”Soyuz Out” beskrivs mer direkt momenten och tankarna hos Komarov före kraschen. Det skall dock sägas att texterna är ganska kryptiska och poetiskt utsvävande så det är inte helt lätt att avgöra om det även finns tydliga budskap till oss. Övriga låtar verkar ha mindre direkt koppling till själva rymdäventyret så man kan knappast säga att det här är ett solklart så kallat konceptalbum.

Men om texterna är mystiska och rätt svåra så måste man säga att musikaliskt är det här verkligen ett helgjutet verk som sakta växer sig på en på ett sätt som till slut är helt oemotståndligt. Jag har redan nämnt den magiska låten ”Exit Suite”, som är något av det vackraste och samtidigt märkligaste jag hört, men här finns flera låtar som nästan är lika fantastiska. ”Sky Burial” är oerhört sorglig med det repetitiva pianokompet, de indiska sånginslagen och Jan-Henriks fina sång. Jag gillar även trumspelet som matchar övriga instrument perfekt. Här finns egentligen ingen riktigt sångmelodi eller struktur utan bara några lösa teman. Trots det blir det så otroligt bra. Fascinerande. Låten ”Fleeting Things” blir närmast en glad kontrast i jämförelse. En tydlig melodi som sätter sig snabbt. Och är det inte valstakt i botten? Otroligt fint och en av låtarna som jag tycker borde ha chansen att spridas i lite bredare leder.

Vi har också en riktigt lång och spännande låt i ”Soyuz Out” på plattan. Den tar ett bra tag att få kläm på. Flera oväntade svängar hit och dit varav partiet med plötsligt körmusik efter 4:15 som komp i bakgrunden är så otroligt vacker att man häpnar. Den här låten har också delar där man även visar att man kan spela lite hårdare rock. Till slut kommer så avslutande ”Rappaccini” som är än mer andaktsfull och allvarlig än något annat på plattan. Kan närmast liknas vid en psalm eller ett Requiem med massor av stråkar som bakgrund. Jag får faktiskt tidvis lite vibbar av liknande lugna låtar från Marillion och Steve Hogarth (kanske rentav från den sistnämndes samarbete med Isildurs Bane). En otroligt vacker låt som ger plattan ett alldeles fantastisk slut där man som lyssnare närmast kippar efter andan efteråt.

Jag vet att man som recensent måste vara sparsam med superlativerna och tänka sig noga för innan man ger maxpoäng till ett alster. Jag har gjort det nu och min slutsats står fast. Den här typen av album är det bästa jag vet. Då är saken avgjord. Tack Gazpacho för ännu ett mästerverk!     

Gazpacho – Soyuz
Kscope Music

1. Soyuz one
2. Hypomania
3. Exit Suite
4. Emperor Bespoke
5. Sky Burial
6. Fleeting Things
7. Soyuz Out
8. Rappaccini

http://gazpachoworld.com/
https://www.facebook.com/Gazpacho.Official.BandPage/

Betyg: 10/10 

Karl-Göran Karlsson

Exit Suite – nya videon från Gazpacho.

Norska Gazpacho vilka släpper nästa fullängdare  Soyuz den 18:e maj via Kscope har lagt ut videon till spåret Exit Suite.

 

Gazpacho – Soyuz

1. Soyuz One (6:22)
2. Hypomania (3:44)
3. Exit Suite (3:40)
4. Emperor Bespoke (7:49)
5. Sky Burial (4:24)
6. Fleeting Things (4:24)
7. Soyuz Out (13:26)
8. Rappaccini (4:08)

https://www.facebook.com/Gazpacho.Official.BandPage/

Gazpacho – Molok

Gazpacho - Molok
Gazpacho – Molok

 

Gazpacho släpper sitt nionde album sen debuten och fortsätter på den inslagna vägen sen album nummer 3 ”Night” med koncept-album, d v s låtarna har en gemensam nämnare eller röd tråd som hör samman med ett visst tema eller en viss händelse. Koncepten är inte alltid lätta att följa och innehåller ofta mycket resonemang kring religion och mystik, så också denna platta. Thomas Andersson (keyboards, en av bandets grundare) förklarar utförligt temat för den nya plattan på Gazpachos officiella site:

”The album itself is about a man that sometime around 1920 decides that wherever anyone worships a God they always seem to be worshipping stone in some form. Whether it is a grand cathedral, the stone in Mecca or Stonehenge, God seems to have been chased by his worshipers into stone never to return. This harkens back to Norwegian folk myths where if a troll was exposed to sunlight it would turn to stone but it also reflects the way God has been incommunicado for a very long time.

In a mechanistic view of the universe all events in the universe are a consequence of a previous event. This means that with enough information you should be able to calculate the past and the future and this is what he does. He names the machine ’Molok’ after the biblical demon into whose jaws children were sacrificed because his machine crunches numbers. On solstice day he starts the machine and it quickly gains some form of intelligence as it races through history undergoing its own evolution.”

Alltså, vi möter en historia som inte är helt lätt att förstå och det krävs säkert tillgång till de kompletta texterna för att tränga lite djupare in i det hela. Inte blir plattan mindre mystisk av det som skivbolaget Kscope publicerat om den på sin site:

” A small code that sounds like a strange noise at the end of the album will cause the correction software that runs in all CD players to generate a random number every time the CD is played. If that number should correspond to the actual position of all electrons in the universe then technically the universe could be destroyed.”

Jösses! Med den informationen så lär de väl inte få sålt en enda platta! (Tur att jag fick promon digitalt så att jag inte triggade dessa signaler i min CD-spelare!).

De skriver också vidare om temat på plattan: ” Throughout ’Molok’ the band focus on the idea that without God/a god to guide us, humanity is unsure of the meaning of life, that while we attempt to fill the void with other things we’ve still not found the answer and without a master to lean on we are very much alone in this universe.”

Nåväl, det är klart att allt det här är ett sätt att haussa upp intresset kring den nya plattan och det kan jag nog tycka är helt OK. Men hur är musiken då? Jo, alla fans av Gazpacho (inklusive mig själv) behöver inte bli besvikna. Vi får återigen höra en rad mycket melodiska och välarrangerade låtar. Bandet vägrar (!) att hemfalla till någon vildare form av rockmusik utan väljer hellre det återhållsamt melodiska och harmoniska framför vilt röjande rockmusik.

Precis som på de senaste plattorna väver man exempelvis in underbara kyrkokörer, cembalo och kyrkorglar i musiken. Stråkar är också framträdande och här spelar alltså bandets egen utmärkte violinist Mikael Krømer. Allt detta kan man exempelvis höra i det fina inledningsspåret ”Park Bench”. Lite överraskande denna gång är att låten även innehåller partier som är mindre harmoniska. Jag tänker då närmast på bakgrundsljudet i början av flöjter och avslutningen av Mikael där han närmast misshandlar sin fiol.

Spår nummer två ”His Master’s Voice” fortsätter i samma stil. Återigen mycket fina toner från en kvinnlig kyrkokör i bakgrunden reciterande någon latinsk text (tror jag). Jon-Henric Ohme briljerar med sin ovanligt varma och mjuka sångröst.

Spår tre ”Bela Kiss” har dock en helt annan karaktär. Här hör vi ännu en gång (!) en låt inspirerad av folkmusik (romsk, tror jag) där musikerna i bandet verkligen får visa sin musikaliska bredd. Här har man också lånat in Stian Carstensen på dragspel. En riktigt svängig låt där man lätt rycks med. Särskilt plus för det distinkta slutet!

Efter detta följer kanske min absoluta favoritlåt på plattan, ”Know your time”. Underbara stämningar och en sådan där härligt släpande takt där melodi och komp stämmer så där perfekt. Härligt bas- och violinkomp och underbar sång av Jon-Henric. Efter ett lite mindre inspirerande parti på slutet så avslutas det hela med ett finstämt gitarrsolo och allra sist lite fiol. Underbart!

På spår 5 ”Choir of Ancestors” får vi höra ett mycket inspirerande pianokomp av Thomas till Jon-Henrics fina sång som efterhand understöds ytterligare av en kvinnlig kör. Ännu ett fint gitarrsolo på mitten av Jon-Arne Vilbo.

Spår 6 ”ABC” bjuder framför allt på ett mycket inspirerande samspel mellan Thomas på piano/keyboards och trummisen Lars-Eric Asp. Vad jag förstår så markerar denna låt det skede där huvudpersonen kör igång sin maskin Molok.

På spår 7 ”Patterned Walls” får vi inledningsvis höra något som låter som något av en jojkande same eller en sång från något annat naturfolk. Mycket inspirerande takt i denna låt som efterhand får alltmer av österländska influenser både i rytm och komp. Underbart samspel med blås och stråkar efterhand.

Näst sista spåret ”Alarm” startar olycksbådande men övergår i en väldigt skön melodi. När Jon-Henric sjunger ”Now come home, I’m afraid you won’t make it back” får jag rysningar! Så otroligt vackert! Men också sorgligt på något sätt. Man hör den kalla vinterstormen (tror jag) vina i bakgrunden och inser att läget på något sätt är kritiskt (textraden ”Second chance near Oblivion”). Här får man nog senare studera in texten lite noggrannare för att förstå innebörden.

Sen kommer då avslutningslåten ”Molok Rising” och den skall då förmodligen slutligen ge besked i vad som händer med mannen och hans maskin. Fast så här långt har jag faktiskt inte klurat ut det. Intressanta ljud hörs i början av låten. Tycker det låter som tomma glasflaskor som rullar runt i bakgrunden. Återigen en långsam och släpande takt, som accentueras så småningom av någonting som låter som slag av släggor och hammare (ungefär som rallare vid järnvägen eller smeder i en smedja). Fantasieggande, verkligen! Enligt bakgrundmaterialet ligger den norske musikarkeologen (finns det sådana?) Gjermund Kolltveit bakom mycket av dessa bakgrundsljud. Det skall uppenbarligen röra sig om spel på rekonstruktioner av musikinstrument från stenåldern (typ stenar, älgkäkar, flöjter och primitiva stränginstrument). Särskilt omnämns att han spelar på en Skåra sten som möjligen kan vara det äldsta instrumentet någonsin som man lyckats spela in eller återge i en modern inspelning. På slutet får vi också höra lite härligt orgelkomp som påminner inte så lite om Bo Hansson. Tunga kyrkklockor och andra klockor hörs på slutet för att markera, ja, vad vill man säga? Får fundera vidare på det när allt material är tillgängligt. Allra sist hör vi så det så ”farliga” ljudet som omnämnts på Kscopes site. Låter mer som ett ljud från något instrument i sjukhusmiljö. Alltså, frågan är vad som händer då ni spelar detta i er CD-spelare? Vågar ni?

Spela på bara! Det förtjänar denna nya fina release från Gazpacho. Bandet har verkligen etablerat sig i den allra högsta divisionen vad gäller ambitiös och melodisk rockmusik. Dock är jag väl inte lika golvad av plattan som jag blev av dess föregångare, den makalösa plattan ”Demon” som fick en fullpoängare av mig. Men det här är trots allt så mycket bättre än det mesta inom genren. Hoppas verkligen man får tillfälle att bekanta sig även med live-versioner av plattan framöver.

Gazpacho – Molok
Kscope Music

1 Park Bench [ 06:59 ]
2 The Master`s Voice [ 04:11 ]
3 Bela Kiss [ 02:45 ]
4 Know Your Time [ 06:11 ]
5 Choir Of Ancestors [ 04:59 ]
6 ABC [ 03:32 ]
7 Patterned Walls [ 03:17 ]
8 Marathon [ 03:59 ]
9 Molok Rising [ 09:38 ]

http://gazpachoworld.com

 

Betyg: 8 av 10

Karl-Göran Karlsson