Subsignal – La Muerta

Radiovänlig musik med progressiva vinklingar, ja det är flera tunga namn inom den progressiva musikvärlden som sneglat åt populärmusikens kanske mer lättlyssnade sida. Genesis, ja till och med Yes är några exempel och nu senast  Steven Wilson vilket tydligen upprörde en del  i ”progvärlden”.

Subsignal gav oss ett försmak i form av singeln/videon Even Though the Stars Don’t Shine som just visar att en bra låt är en bra sådan även om den är radiovänlig. Inledande om en korta 271 Days ger oss en ren klassisk progressive sida från bandet som snyggt övergår till titellåten La Muerta. Ett av favoritspåren Every Able Hand med taktändringar och allt visar även prov på symfonirockens rötter, snyggt arrangemang  och körer, med andra ord mycket av allt vilket undertecknat är så förtjust i. Raka motsatsen ger Subsignal oss med spåret Teardrops Will Dry in Source of Origin, här så avskalat, vackert  och dessutom instrumentalt. The Approaches ett pompöst alster ala Yes och ännu ett framförande som ger mersmak. Ja nya plattan med Subsignal har det mesta, dessutom görs det med som så många band nuförtiden förknippar med progressive musik (komplicerat, skickliga musiker och kräver många turer i musikanläggningen) fast här får man allt men ändå så lättlyssnat redan vid första lyssningen.

Gästmusiker som Kalle Wagner, Yogi Lang, Markus Jehle visar att bolaget satsar helhjärtat och sista spåret Some Kind of Drowning med gästande Marjana Semkina på vacker sång avslutar detta lyckade skivsläpp.

Subsignal – La Muerta
Gentle Art Of Music

1. 271 Days
2. La Muerta
3. The Bells of Lyonesse
4. Every Able Hand
5. Teardrops Will Dry in Source of Origin
6. The Approaches
7. Even Though the Stars Don’t Shine
8. The Passage
9. When All the Trains Are Sleeping
10. As Birds on Pinions Free
11. Some Kind of Drowning

https://www.facebook.com/subsignal/

https://www.subsignalband.com/

 

Betyg: 8/10

Conny Myrberg

Frequency Drift – Letters to Maro

Frequency Drift är ett av banden i stallet hos RPWLs skivbolag Gentle Art of Music. De har släppt flera riktigt fina album med musik som kan beskrivas som ganska lättlyssnad rock med tonvikt på harmonier och melodier och mindre fokus på det lite tyngre rock-artilleriet (särskilt på den nya plattan). Det nuvarande bandet har två typiska kännetecken:

  1. En mycket skicklig sångerska i Irini Alexa. Hon påminner om både Christina Booth och Petronella Nettermalm vilket gör att man kanske kan se bandets sound som en sorts mix mellan Magenta och Paatos.
  2. Harpa (spelas av Nerissa Schwarz) förekommer på i stort sett varje låt.

Kärnan i bandet består av multi-instrumentalisten och grundaren Andreas Hack och Nerissa Schwarz (elektrisk harpa och keyboards). Det märkliga är dock att ett av bandets tydligaste kännetecken – den kvinnliga sången – har levererats av en lång rad olika sångerskor genom åren. Irina är alltså ny sångare i bandet men detta har på något märkligt sätt inte ändrat mycket på hur bandet låter. Däremot har hon tillfört ett teatraliskt drag i sångerna med texter som hon själv har bidragit med.

Jag tyckte bra om skivan men tycker nog att kvaliteten varierar starkt på alla de elva låtarna på plattan. Det är inte frågan om någon sprudlande rock så för er som vill ha lite mer fart kan detta nog verka lite tamt. Men här är gott om fina harmonier, klassiska toner och lite stämsång. Stämningsfull musik för den lite eftertänksamme och funderande människan. Det finns verkligen behov även av det emellanåt.

Jag gillar inledningslåten (om vi undantar den korta ”Dear Maro”) med titeln ”Underground” som har en spännande konstruktion med instrumentval som inte är helt vanliga. Fast man hajar till över Irinas sång när hon sjunger ”falling” och låter rösten ramla ner i skalor på ett märkligt sätt. Men efterhand inser man att detta hör till och att det höjer låtens värde. Den klart största favoriten på plattan är nog ändå låten ”Electricity” som både har lite högre tempo och en lite skarpare melodi och refräng. Fint sound med harpa och bra sång med fina stämharmonier i refrängen, särskilt på slutet. Texten verkar dock lite märklig på en låt som den här. Verkar snarare handla om teknikproblem med datorer och telefoner än om mer klassiska och typiska känslomässiga teman för hitlåtar. Till sist bör man också nämna de väldigt fina låtarna ”Deprivation”, ”Izamani” och ”Nine”. Speciellt den sistnämnda är väldigt fin med fina orgeltoner och underbar sång av Irina. Verkar vara en hemsk historia i botten och man får nästan lite filmkänsla när Irina berättar om vad som hände den stackars tjänsteflickan. Lyssna själva på den rysliga historien.

Slutbetyget blir gott tack vare ett flertal fina kompositioner som lyfter sig lite över mängden. Men kanske verket hade mått bra av en liten bantning i låtantalet. Jag tycker även mycket om Irinas sång. Här har Andreas och Nerissa troligen hittat en talang med stor potential för bandet inför framtiden.

Frequency Drift – Letters to Maro
Gentle Art Of Music

1. Dear Maro
2. Underground
3. Electricity
4. Neon
5. Deprivation
6. Izanami
7. Nine
8. Escalator
9. Sleep Paralysis
10. Who’s master?
11. Ghosts When It Rains

www.frequencydrift.com

Betyg: 7/10 

Karl-Göran Karlsson

PHI – Cycles

Österrike är kanske inte det första man tänker på när man talar om progressive metal, PHI är ändå ett som bör kollas upp. Inledande Children of the Rain väckte direkt intresset, här återfinns inte bara genrens taktändring,  i de melodiösa avsnitten känns vokala vibbar från en av mina favoritsångare John Payne och tiden han var med Asia. Dystopia – tungt  spår med goa riff och melodiska avsnitt, en bra rocklåt helt enkelt med progressiva  vinklingar. Liksom övriga spår håller sig  In the Name of Freedom över radioeterns normallängd som sig bör i genren, vassa gitarrsolon i en komplex ljudmatta och gungande taktsektion. Ja låtarna håller klass rakt igenom med många element från skilda genre och vinklingar men som ändå kan passa inom begreppet progressive metal. Sammanfattningsvis presenteras en helgjuten platta vilken med mersmak skulle insupas på livescenen, om man får önska något så vore ett spår helt utanför konceptet/bryta den inslagna linjen en krydda om än en kortare variant.

PHI – Cycles
Gentle Art Of Music

1. Children of the Rain (8:54)
2. Dystopia (8:50)
3. In the Name of Freedom (7:25)
4. Amber (7:38)
5. Existence (6:52)
6. Blackened Rivers (7:43)

www.phi-band.com

https://www.facebook.com/phi.progrock

Betyg:  7,5/10

Conny Myrberg

Electricity – nytt singelsläpp från Frequency Drift.

Frequency Drift har lagt ut videon Electricity från kommande albumet Letters to Maro, skivsläpp den 13:e april via Gentle Art Of Music

 

Frequency Drift – Letters to Maro
01.Dear Maro
02.Underground
03.Electricity
04.Neon
05.Deprivation
06.Izanami
07.Nine
08.Escalator
09.Sleep Paralysis
10.Who’s Master
11.Ghosts When It Rains

Lesoir – Latitude

Det har kommit ett stort antal band genom åren med skönsjungande damer som frontar en mer hårdare musikgenre. Vilket fack tillhör då Lesoir? Javisst finns där ibland vibbar med sina landsmän Epica och Within Temptation fast musiken kretsar ändå mer åt ”lättprog” och rakare variant av symfonisk art. Ett återkommande element är känslan när musiken målar sina ljudbilder likt tavlor med diverse landskapsmotiv. Gone And Forgotten är kanske ändå ett spår som sätter tonen i detta skivsläpp. Här finns allt man kan önska i olika musikaliska stilar med god produktion och framförande fast det där originella som sätter sig i minnet är tyvärr lite avlägset. Visst glimtar det dock till ibland och förhoppningen höjs men denna gången hamnar  Lesoir i landet lagom som vi svenskar är så malliga över. I musikvärden är det kanske inte ett så stort plus men ändå ett helt klart godkänt skivsläpp.

Lesoir – Latitude
Gentle Art Of Music

1. Modern Goddess
2. In The Game
3. Icon
4. In Their Eyes
5. Gone And Forgotten
6. Eden’s Garden
7. Zeroes And Ones
8. Kissed By Sunlight
9. Cheap Trade
10. Comforting Rain
11. Latitude
12. Faith Is
13. Cradle Song

https://www.facebook.com/lesoir.band/

 

 

Betyg: 6/10

Conny Myrberg

Schizofrantik – Ripping Heartaches

Satan and Death Separated by Sin, skivans första spår är en tung och ångestfylld instrumental inledning. Känslan av att vara inspärrad på mentalsjukhus i sällskap med tunga tankar och mardrömmar om en mörk värld kommer över en. Tretton minuter teknisk progg med taktbyten och smått galna, maniska syntar och gitarrer, en låt som dock växer mycket med några genomlyssningar men som är smått jobbig första gången man hör den.

Bandnamnet karaktäriserar ganska väl hur de låter på de mer galna låtarna. Ett av spåren på den förra plattan The Knight on the Shark heter till exempel Nazis on LSD, svårt att inte bli lite glad över ett sånt låtnamn!

Skivan lugnar dock ner sig och blir ganska harmonisk i A New Day som ger ett välkommet andrum till det mörka – lite hopp om framtiden finns kanske? Sen brakar ångesten loss igen i Personal Hell och det mörka synes ta över själen, instrumentalt med en känsla av hjälplöshet och sårbarhet som finns i musiken. Är det någon som lyssnar då orden inte finns…?

I Hungry Ghosts sjunger Mayrhofer om människans girighet och dumhet som leder till att man återföds som ett ”hungrigt spöke”. Här dominerar de tunga gitarrerna á la Porcupine Tree. Det finns mycket existentiella frågor och tänkvärda texter som i Why is my mind? och instrumentella Children stopped crying in Aleppo som ger en påminnelse om det pågående avskyvärda kriget i Syrien.

Sista låten Infinity – oändlighet – ger i allt det mörka ändå en känsla av att trots allt elände i nuet så är vi små atomer i världsalltet och ondskan finns men även godheten och även om mänskligheten en dag försvinner så går världen och universum vidare utan oss.

Shizofrantik är en tysk grupp som tidigare har släppt två skivor, The Night on the Shark som kom 2013 och Oddities från 2011. Bandet består idag av Martin Mayrhofer på sång och gitarr och som skrivit alla låtarna på skivan förutom Hungry Ghost där även trummisen Andy Lind medverkar, samt Henning Lübben på keyboards. Om man ska försöka sig på en jämförande beskrivning från något annat band så kan man emellanåt få en känsla från Haaken i musiken.

En lite spretig skiva kanske som kräver en del av dig och som behöver några aktiva genomlyssningar för att sedan bli riktigt bra!

Schizofrantik – Ripping Heartaches
Gentle Art of Music

1. Satan and Death Separated by Sin
2. A New Day
3. Personal Hell
4. Hungry Ghosts
5. Why is my Mind
6. Children Stopped Crying in Aleppo
7. Infinity

http://www.schizofrantik.de

https://www.facebook.com/Schizofrantik/

 

Betyg: 7/10

Helena Kernell

 

Panzerballet – X-Mas Death Jazz

Snart ljuder julmusiken både i radioetern och den lokala affären. Många av oss är då rätt så trötta på de ”fina” melodierna när väl julen infinner sig. Tyska bandet  Panzerballetts har bjudit in rad eminenta gästmusiker som Mattias IA Eklundh (Freak Kitchen), Mike Keneally (Frank Zappa, Joe Satriani), Jen Majura (Evanescence) och Steffen Kummerer (Obscura) till denna variant av de klassiska julstyckena med titeln X-Mas Death Jazz. Måste medge att ett leende infann sig direkt vid första stycket White Christmas, visst hör vi de kända tonerna men vilka utsvävningar. Skulle här mycket väl kunna tänka mig en Frank Zappa som håller taktpinnen i studion till denna helt galna tolkning. Fortsättningen på plattan är minst lika ”crazy” som den jazziga Little Drummer Boy, episoden där spåret helt  freakar ut går tankarna till System of a Down och dito på Chop Suey!   Let It Snow är ett annat exempel på denna goa musikaliska ”galenskap”, som om bröderna i The Osmonds försöker hålla en vacker jultolkning av detta kända stycke och allt går totalfel med growl och värsta jazzutsvävningarna. Blir ni trötta på de klassiska julstyckena? Här får ni definitivt en annorlunda musikupplevelse.

Panzerballet – X-Mas Death Jazz
Gentle Art Of Music

01) White Christmas
02) Kling, Glöckchen
03) Little Drummer Boy
04) Es kommt bald
05) Last Christmas
06) Rudolph, The Red-Nosed Reindeer
07) For Whom The Jingle Bells Toll
08) Let It Snow

Bonus:

09) White Christmas (inst)
10) Rudolph, The Red-Nosed Reindeer (inst)
11) Es kommt bald (inst)
12) Let It Snow (inst)

Facebook

www.panzerballett.de

 

 

Conny Myrberg

Blind Ego – Liquid Live (Live At Loreley)

Från den anrika festivalen Loreley (Night of the Prog Festival) kommer här en liveinspelning från Kalle Wallner och hans band Blind Ego. Bandet består även av i progkretsar rätt kända musikerna Sebastian Harnack (Sylvan), Julian Kellner (Dante), Michael Christoph (ex Dreamscape) och Scott Balaban (Amon Ra). Liveinspelningar generellt håller ju inte samma klass som studioplattor,  inledande A Place In The Sun sätter dock ribban rätt högt. Här kan man riktig känna stämningen och dessutom en riktigt bra låt. Mera rockaktiga Obsession tar vid samt Not Going Away, tyvärr sjunker intresset här något men när Never Escape The Storm ljuder ut i högtalarna är Blind Ego tillbaka med bravur. Death är också den en härlig prog/symfoniskt alster och man hör hur publiken ”diggar” i bakgrunden. Lugna Blackened får också den tillhöra albumets favoriter vilken funkar riktigt bra live. Skivsläppet är helt okej dock något ojämn när man hör giget på cd, på plats höjer sig säkerligen upplevelsen flera snäpp.

Blind Ego – Liquid Live (Live At Loreley)
Gentle Art Of Music

A Place In The Sun
Obsession
Not Going Away
Don’t Ask Me Why
Never Escape The Storm
Death
Hear My Voice Out There
Speak The Truth
Blackened
Tears And Laughter

http://www.blind-ego.com/

https://www.facebook.com/blindego/

 

Betyg: 6,5/10

Conny Myrberg