Schizofrantik – Ripping Heartaches

Satan and Death Separated by Sin, skivans första spår är en tung och ångestfylld instrumental inledning. Känslan av att vara inspärrad på mentalsjukhus i sällskap med tunga tankar och mardrömmar om en mörk värld kommer över en. Tretton minuter teknisk progg med taktbyten och smått galna, maniska syntar och gitarrer, en låt som dock växer mycket med några genomlyssningar men som är smått jobbig första gången man hör den.

Bandnamnet karaktäriserar ganska väl hur de låter på de mer galna låtarna. Ett av spåren på den förra plattan The Knight on the Shark heter till exempel Nazis on LSD, svårt att inte bli lite glad över ett sånt låtnamn!

Skivan lugnar dock ner sig och blir ganska harmonisk i A New Day som ger ett välkommet andrum till det mörka – lite hopp om framtiden finns kanske? Sen brakar ångesten loss igen i Personal Hell och det mörka synes ta över själen, instrumentalt med en känsla av hjälplöshet och sårbarhet som finns i musiken. Är det någon som lyssnar då orden inte finns…?

I Hungry Ghosts sjunger Mayrhofer om människans girighet och dumhet som leder till att man återföds som ett ”hungrigt spöke”. Här dominerar de tunga gitarrerna á la Porcupine Tree. Det finns mycket existentiella frågor och tänkvärda texter som i Why is my mind? och instrumentella Children stopped crying in Aleppo som ger en påminnelse om det pågående avskyvärda kriget i Syrien.

Sista låten Infinity – oändlighet – ger i allt det mörka ändå en känsla av att trots allt elände i nuet så är vi små atomer i världsalltet och ondskan finns men även godheten och även om mänskligheten en dag försvinner så går världen och universum vidare utan oss.

Shizofrantik är en tysk grupp som tidigare har släppt två skivor, The Night on the Shark som kom 2013 och Oddities från 2011. Bandet består idag av Martin Mayrhofer på sång och gitarr och som skrivit alla låtarna på skivan förutom Hungry Ghost där även trummisen Andy Lind medverkar, samt Henning Lübben på keyboards. Om man ska försöka sig på en jämförande beskrivning från något annat band så kan man emellanåt få en känsla från Haaken i musiken.

En lite spretig skiva kanske som kräver en del av dig och som behöver några aktiva genomlyssningar för att sedan bli riktigt bra!

Schizofrantik – Ripping Heartaches
Gentle Art of Music

1. Satan and Death Separated by Sin
2. A New Day
3. Personal Hell
4. Hungry Ghosts
5. Why is my Mind
6. Children Stopped Crying in Aleppo
7. Infinity

http://www.schizofrantik.de

https://www.facebook.com/Schizofrantik/

 

Betyg: 7/10

Helena Kernell

 

Panzerballet – X-Mas Death Jazz

Snart ljuder julmusiken både i radioetern och den lokala affären. Många av oss är då rätt så trötta på de ”fina” melodierna när väl julen infinner sig. Tyska bandet  Panzerballetts har bjudit in rad eminenta gästmusiker som Mattias IA Eklundh (Freak Kitchen), Mike Keneally (Frank Zappa, Joe Satriani), Jen Majura (Evanescence) och Steffen Kummerer (Obscura) till denna variant av de klassiska julstyckena med titeln X-Mas Death Jazz. Måste medge att ett leende infann sig direkt vid första stycket White Christmas, visst hör vi de kända tonerna men vilka utsvävningar. Skulle här mycket väl kunna tänka mig en Frank Zappa som håller taktpinnen i studion till denna helt galna tolkning. Fortsättningen på plattan är minst lika ”crazy” som den jazziga Little Drummer Boy, episoden där spåret helt  freakar ut går tankarna till System of a Down och dito på Chop Suey!   Let It Snow är ett annat exempel på denna goa musikaliska ”galenskap”, som om bröderna i The Osmonds försöker hålla en vacker jultolkning av detta kända stycke och allt går totalfel med growl och värsta jazzutsvävningarna. Blir ni trötta på de klassiska julstyckena? Här får ni definitivt en annorlunda musikupplevelse.

Panzerballet – X-Mas Death Jazz
Gentle Art Of Music

01) White Christmas
02) Kling, Glöckchen
03) Little Drummer Boy
04) Es kommt bald
05) Last Christmas
06) Rudolph, The Red-Nosed Reindeer
07) For Whom The Jingle Bells Toll
08) Let It Snow

Bonus:

09) White Christmas (inst)
10) Rudolph, The Red-Nosed Reindeer (inst)
11) Es kommt bald (inst)
12) Let It Snow (inst)

Facebook

www.panzerballett.de

 

 

Conny Myrberg

Blind Ego – Liquid Live (Live At Loreley)

Från den anrika festivalen Loreley (Night of the Prog Festival) kommer här en liveinspelning från Kalle Wallner och hans band Blind Ego. Bandet består även av i progkretsar rätt kända musikerna Sebastian Harnack (Sylvan), Julian Kellner (Dante), Michael Christoph (ex Dreamscape) och Scott Balaban (Amon Ra). Liveinspelningar generellt håller ju inte samma klass som studioplattor,  inledande A Place In The Sun sätter dock ribban rätt högt. Här kan man riktig känna stämningen och dessutom en riktigt bra låt. Mera rockaktiga Obsession tar vid samt Not Going Away, tyvärr sjunker intresset här något men när Never Escape The Storm ljuder ut i högtalarna är Blind Ego tillbaka med bravur. Death är också den en härlig prog/symfoniskt alster och man hör hur publiken ”diggar” i bakgrunden. Lugna Blackened får också den tillhöra albumets favoriter vilken funkar riktigt bra live. Skivsläppet är helt okej dock något ojämn när man hör giget på cd, på plats höjer sig säkerligen upplevelsen flera snäpp.

Blind Ego – Liquid Live (Live At Loreley)
Gentle Art Of Music

A Place In The Sun
Obsession
Not Going Away
Don’t Ask Me Why
Never Escape The Storm
Death
Hear My Voice Out There
Speak The Truth
Blackened
Tears And Laughter

http://www.blind-ego.com/

https://www.facebook.com/blindego/

 

Betyg: 6,5/10

Conny Myrberg

RPWL släpper konsertfilm A New Dawn

Tyska RPWL släpper konsertfilmen A New Dawn den 14:e juli i formaten BluRay,DVD, 2CD och 3LP. Inspelningen ägde rum i Luitpoldhalle/Freising i Tyskland den 31:e oktober 2015 med många gäster och aktörer.

 

Yogi Lang (vocals)
Kalle Wallner (guitar)
Markus Jehle (keyboards)
Werner Taus (bass)
Marc Turiaux (drums)

Blind Ego – Liquid

GAOM BE Promo_Sleeve_047_RZ.indd

 

RPWLs gitarrist Kalle Wallner är efter 7 år tillbaka med ännu en soloplatta (nummer 3) under bandnamnet Blind Ego. Som tidigare omger han sig återigen av helt nya musiker hämtade från olika håll. Exempelvis har vi Arno Menses från Subsignal, svenske Erik Ez Blomkvist från Seven Thorns och Aaron Brooks från Simeon Soul Charger på sång, Heiko Jung från Panzerballet och Sebastian Harnack från Sylvan på bas och Michael Schwager med förflutet i Dreamscape på trummor. Naturligtvis har vi också RPWL-kollegan Yogi Lang vid mixerbordet.

Sju år är en ansenlig tid och det är knappt man känner igen Kalle med ett numera skäggprytt ansikte. Då undrar man om det hänt lika mycket rent musikaliskt? Nja, det kan man knappast säga. Kalles sidoprojekt ligger lite mer rakt i mittfåran på klassisk rock och ganska långt distanserad från den ofta pompösa och mäktiga musiken från RPWL.

Tidigare plattor har bjudit på rätt intressanta varierade låtar men den här gången har jag lite svårt att se samma variation. Dessutom känns det tyvärr stundtals tämligen trist och oinspirerat utan verkligt bra teman och melodier. Jag är inte vän med sångaren Erik Ez Blomkvist som tyvärr inte tillför så mycket till låtarna. Däremot är låtarna med Arno Menses vid micken betydligt mer intressanta. Bästa spåret på plattan är tveklöst spår nummer två betitlat ”Blackened” och jag får väl medge att denna låt är också den som är mest lik repertoaren hos RPWL, Kalles huvudsakliga hemvist. Mycket bra sång och ett gitarrkomp som är riktigt fint med tämligen mycket ekoeffekter och med inslag av både akustiska och elektriska gitarrtoner. En annan trevlig låt är ”Not going away”, återigen med Arno på sång och återigen med stämningar som vi känner igen från RPWL. Till sist, låten ”Never escape the storm” ger oss i början väldigt fina gitarrharmonier och skaplig sång av Erik innan låten övergår i lite mer traditionellt rockstuk i den senare hälften av låten.

Men bland övriga låtar sticker inte mycket ut och det är svårt att dras med i musiken (trots att det svänger bra i exempelvis ”Hear my voice out there”). Kalle visar naturligtvis sin kompetens som gitarrist på många ställen men det krävs mer för att musiken skall fastna och ge något bestående.

Nej, den här gången känner jag viss besvikelse jämfört med tidigare alster så det blir bara precis ett godkänt betyg. Så snälla, återvänd till RPWL-gänget och fortsätt komponera och spela bland ett av de bästa tyska banden inom Progressiv Rock.

Blind Ego – Liquid
Gentle Art of Music

1. A PLACE IN THE SUN
2. BLACKENED
3. WHAT IF
4. NOT GOING AWAY
5. NEVER ESCAPE THE STORM
6. TEARS AND LAUGHTER
7. HEAR MY VOICE OUT THERE
8. QUIET ANGER
9. SPEAK THE TRUTH

http://www.blind-ego.com

Betyg:6/10

Karl-Göran Karlsson

 

Frequency Drift – Last

GAOM FD Digipack_043_AN 02.indd
Frequency Drift – Last

 

Dags för den sjätte plattan från tyska Frequency Drift som numera huserar under RPWLs bolag Gentle Art of Music. Stilen från det bayerska sexmanna-bandet (med två kvinnor) känns igen väldigt väl från tidigare. Den
domineras av Melanie Maus mycket fina sång och kompet spetsas i flera låtar av harpa (e-harpa, vad det nu innebär?) spelad av Nerissa Schwarz. Alltså, bandets kvinnor står bakom väldigt mycket av bandets typiska sound. För övrig hör vi ofta ett ganska lågmält komp med en hel del inslag av klassisk mellotron (främst stråkar) och diverse gitarrer, både akustiska och elektriska.

Nya albumet sägs vara deras mest ambitiösa hittills och har drag av en berättelse som för en film. Må så vara men jag kan inte undvika att tycka att flera av låtarna på plattan är rätt så tunna och inte alls lika dramatiska och märkvärdiga som de framställs i förhandsmaterialet. Dessutom retar jag mig på ett trumsound som känns oerhört platt i många låtar. Det låter som om väldigt mycket av basregistret i trumljuden har skalats bort och diskantpartiet dominerar. Jag vet inte om man har varit rädd för att trummorna på något sätt skall dominera. Men det har tyvärr även lett till att en nödvändig tyngd saknas för vissa av låtarna.

Jag klagade ovan på lite tunna låtar som inte engagerar. Dock finns här låtar som är riktigt bra och jag tänker då närmast på inledningslåten ”Traces” samt låten ”Merry”. Den förstnämnda som är ganska komplex är ändå oerhört vacker mitt emellan ett flertal tunga sekvenser. Här är sången och melodin alldeles oemotståndligt vacker. Jag kan inte ge någon bättre jämförelse än Pernilla Nettermalm i Paatos som är en av mina absoluta favoritsångerskor. Även på ”Merry” sjunger Melanie alldeles underbart och återigen känner jag Paatos-vibbar och kanske även lite Steven Wilson.

Men som sagt, i övrigt hade jag svårt att riktigt ta till mig denna platta. Kan inte säga att bandet har utvecklats på något anmärkningsbart sätt sen förra plattan. Även där var det lite blandad kompott så jag har lite kluven inställning till bandet. Men sångerskan och spelet på harpan är i vilket fall fortfarande väldigt, väldigt bra. Med rätt låtmaterial kan nog bandet kanske så småningom få till en fullträff någon gång i framtiden. Men just nu är inte nivån tillräckligt hög för att ge dem den där riktiga skjutsen i karriären, tycker jag.

Frequency Drift – Last
Gentle art of music

1. Traces
2. Diary
3. Merry
4. Shade
5. Treasured
6. Last Photo
7. Hidden
8. Asleep

http://frequencydrift.com/

 

Betyg: 6/10

Karl-Göran Karlsson