Blind Ego – Liquid

GAOM BE Promo_Sleeve_047_RZ.indd

 

RPWLs gitarrist Kalle Wallner är efter 7 år tillbaka med ännu en soloplatta (nummer 3) under bandnamnet Blind Ego. Som tidigare omger han sig återigen av helt nya musiker hämtade från olika håll. Exempelvis har vi Arno Menses från Subsignal, svenske Erik Ez Blomkvist från Seven Thorns och Aaron Brooks från Simeon Soul Charger på sång, Heiko Jung från Panzerballet och Sebastian Harnack från Sylvan på bas och Michael Schwager med förflutet i Dreamscape på trummor. Naturligtvis har vi också RPWL-kollegan Yogi Lang vid mixerbordet.

Sju år är en ansenlig tid och det är knappt man känner igen Kalle med ett numera skäggprytt ansikte. Då undrar man om det hänt lika mycket rent musikaliskt? Nja, det kan man knappast säga. Kalles sidoprojekt ligger lite mer rakt i mittfåran på klassisk rock och ganska långt distanserad från den ofta pompösa och mäktiga musiken från RPWL.

Tidigare plattor har bjudit på rätt intressanta varierade låtar men den här gången har jag lite svårt att se samma variation. Dessutom känns det tyvärr stundtals tämligen trist och oinspirerat utan verkligt bra teman och melodier. Jag är inte vän med sångaren Erik Ez Blomkvist som tyvärr inte tillför så mycket till låtarna. Däremot är låtarna med Arno Menses vid micken betydligt mer intressanta. Bästa spåret på plattan är tveklöst spår nummer två betitlat ”Blackened” och jag får väl medge att denna låt är också den som är mest lik repertoaren hos RPWL, Kalles huvudsakliga hemvist. Mycket bra sång och ett gitarrkomp som är riktigt fint med tämligen mycket ekoeffekter och med inslag av både akustiska och elektriska gitarrtoner. En annan trevlig låt är ”Not going away”, återigen med Arno på sång och återigen med stämningar som vi känner igen från RPWL. Till sist, låten ”Never escape the storm” ger oss i början väldigt fina gitarrharmonier och skaplig sång av Erik innan låten övergår i lite mer traditionellt rockstuk i den senare hälften av låten.

Men bland övriga låtar sticker inte mycket ut och det är svårt att dras med i musiken (trots att det svänger bra i exempelvis ”Hear my voice out there”). Kalle visar naturligtvis sin kompetens som gitarrist på många ställen men det krävs mer för att musiken skall fastna och ge något bestående.

Nej, den här gången känner jag viss besvikelse jämfört med tidigare alster så det blir bara precis ett godkänt betyg. Så snälla, återvänd till RPWL-gänget och fortsätt komponera och spela bland ett av de bästa tyska banden inom Progressiv Rock.

Blind Ego – Liquid
Gentle Art of Music

1. A PLACE IN THE SUN
2. BLACKENED
3. WHAT IF
4. NOT GOING AWAY
5. NEVER ESCAPE THE STORM
6. TEARS AND LAUGHTER
7. HEAR MY VOICE OUT THERE
8. QUIET ANGER
9. SPEAK THE TRUTH

http://www.blind-ego.com

Betyg:6/10

Karl-Göran Karlsson

 

Frequency Drift – Last

GAOM FD Digipack_043_AN 02.indd
Frequency Drift – Last

 

Dags för den sjätte plattan från tyska Frequency Drift som numera huserar under RPWLs bolag Gentle Art of Music. Stilen från det bayerska sexmanna-bandet (med två kvinnor) känns igen väldigt väl från tidigare. Den
domineras av Melanie Maus mycket fina sång och kompet spetsas i flera låtar av harpa (e-harpa, vad det nu innebär?) spelad av Nerissa Schwarz. Alltså, bandets kvinnor står bakom väldigt mycket av bandets typiska sound. För övrig hör vi ofta ett ganska lågmält komp med en hel del inslag av klassisk mellotron (främst stråkar) och diverse gitarrer, både akustiska och elektriska.

Nya albumet sägs vara deras mest ambitiösa hittills och har drag av en berättelse som för en film. Må så vara men jag kan inte undvika att tycka att flera av låtarna på plattan är rätt så tunna och inte alls lika dramatiska och märkvärdiga som de framställs i förhandsmaterialet. Dessutom retar jag mig på ett trumsound som känns oerhört platt i många låtar. Det låter som om väldigt mycket av basregistret i trumljuden har skalats bort och diskantpartiet dominerar. Jag vet inte om man har varit rädd för att trummorna på något sätt skall dominera. Men det har tyvärr även lett till att en nödvändig tyngd saknas för vissa av låtarna.

Jag klagade ovan på lite tunna låtar som inte engagerar. Dock finns här låtar som är riktigt bra och jag tänker då närmast på inledningslåten ”Traces” samt låten ”Merry”. Den förstnämnda som är ganska komplex är ändå oerhört vacker mitt emellan ett flertal tunga sekvenser. Här är sången och melodin alldeles oemotståndligt vacker. Jag kan inte ge någon bättre jämförelse än Pernilla Nettermalm i Paatos som är en av mina absoluta favoritsångerskor. Även på ”Merry” sjunger Melanie alldeles underbart och återigen känner jag Paatos-vibbar och kanske även lite Steven Wilson.

Men som sagt, i övrigt hade jag svårt att riktigt ta till mig denna platta. Kan inte säga att bandet har utvecklats på något anmärkningsbart sätt sen förra plattan. Även där var det lite blandad kompott så jag har lite kluven inställning till bandet. Men sångerskan och spelet på harpan är i vilket fall fortfarande väldigt, väldigt bra. Med rätt låtmaterial kan nog bandet kanske så småningom få till en fullträff någon gång i framtiden. Men just nu är inte nivån tillräckligt hög för att ge dem den där riktiga skjutsen i karriären, tycker jag.

Frequency Drift – Last
Gentle art of music

1. Traces
2. Diary
3. Merry
4. Shade
5. Treasured
6. Last Photo
7. Hidden
8. Asleep

http://frequencydrift.com/

 

Betyg: 6/10

Karl-Göran Karlsson

 

Panzerballett – Breaking Brain

panzerballet - Breaking Brain
Panzerballett – Breaking Brain

Saxofonen ljuder genomgående på plattan ja på något sätt skall väl den ersätta det vokala, här som man kanske kan beskriva det som jazz i sin extremaste form. Även gitarrspelet håller sig kring det lite galna men verkar ändå sammanflätat med sax-tonerna.

För den icke inbitne jazzvännen kan albumet te sig svårsmält, ja helt osammanhängande och ostrukturerat. Man kan lugnt säga den kräver sina lyssningar och måste erkänna jag fick ta mig an den i små sektioner av lyssningar.

Efter ett antal genomgångar fanns det ändå något som tilltalade mitt tyckande, en underhållande Mahna Mahna med igenkännande toner eller en melodi som jag förstod. Även faktum att Panzerballett har en taktsektion som lika gärna kunde tillhöra ett tyngre metalband. Smoochy Borg Funk blandas fusion /jazz och med stycken av mer renodlad rockkomp. Pink Panther är nog ändå låten som jag mest kan förknippa min egen musiksmak, man kan kanske kalla det för metaljazz?!

Ja detta är sannerligen inte ett lätt album att ta till sig, fullt med galna inslag och som sagt man måste nog vara en inbiten jazzälskare för att få full valuta.

Panzerballett – Breaking Brain

Gentle Art Of Music

1. Euroblast (7:10)
2. Typewriter II (6:11)
3. Der Saxdiktator (8:41)
4. Mahna Mahna (2:37)
5. Smoochy Borg Funk (6:12)
6. FrantiK Nervesaw Massacre (7:42)
7. Shunyai/Intro (2:05)
8. Shunyai (8:26)
9. Pink Panther (6:20)

www.panzerballett.de

Conny Myrberg

PHI – Waves Over Vienna -Live at dasBach

phi_wov
PHI – Waves Over Vienna -Live at dasBach

Progressive/post/artrockband från Österrike tillhör inte direkt vanligheterna. Tremanna konstellationen startades 2006 och med fyra album inklusive senaste släppet Now the Waves of Sound Remain i bagaget kommer nu första livealbumet inspelad på klubben dasBach i Wien.

Spelningen är fokuserad på senaste studioplattan men även en och annan av de äldre låtarna som spåret Manager of The Year vilket väl passar livescenen med sin rakare klappa takten rock, en tyngre sida där tempoväxlingarna avlöser varandra och långsam sektion med inlevelse som slutar i 70-talets instrumentorgie. Ja hela kittet om man nu vill utrycka sig så. Exile tillhör ändå en av favoriterna, vackert atmosfäriskt stycke som allteftersom byggs upp till en alltmer komplex musikaliskt alster. Långa låten Now The Waves Of Sound Remain är också en som liksom smygande biter sig fast och med fördel kunde varit dubbelt så lång. Avslutande The Beginning Of The End är en värdig sista låt och man hör/ser ”ja med finns även en tillhörande dvd från kvällen” att alla hämningar upphört och allt bara släpps ut.

Sammantaget utan att fått bevittna händelsen live känns spelningen lite ojämn i början, visst det är skickligt framfört men den där riktiga känslan kommer som oftast när det gäller liveinspelningar mot slutet, och där höjs sannerligen ribban avsevärt. Bedömning/betyg är alltid svårt i synnerhet när det gäller liveplattor, med den grymma avslutningen ger vi här ändå mer än godkänt.

PHI – Waves Over Vienna (Live at dasBach)
Gentle Art Of Music/Soulfood Music

1. Intro (1:20)
2. Cashflow Prayer Answering Machine (4:33)
3. Welcome Tomorrow (8:22)
4. Tune In, Zone Out (4:30)
5. Revolution By Design (5:52)
6. Behind A Veil Of Snow (5:01)
7. Manager of The Year (7:30)
8. Wintersong (6:43)
9. A Clear View (6:55)
10. Exile (5:33)
11. Clouds (3:02)
12. Now The Waves Of Sound Remain (13:12)
13. The Beginning Of The End (7:22)

www.phi-band.com

 

Betyg: 7/10

Conny Myrberg

 

Sylvan – Home

SYLVAN_-_Home_2015
Sylvan – Home

Sylvan från Hamburg har hunnit fram till sin nionde fullängdare. Tyskarnas ljudbild är välförsedd med referenser till melodiös progmetal i stil med Threshold, tungsint prog som i Riverside och lättlyssnad neoprog såsom Marillion gjorde den under första halvan av 90-talet. Här är musiken dessutom kryddad med symfoniorkester.

Home är ett konceptalbum om trygghet. Konceptet är filosofiskt mångbottnat och sångaren Marco Glühmann berättar en historia om en flicka som söker efter en plats hon kan kalla sitt hem. Musiken är symfoniskt laddad och därmed väldigt dramatisk men har sitt ursprung i melankoliska och melodiösa pianopartier. Av albumets massiva 77 minuter utgör de 44 första den mest angelägna musik Sylvan åstadkommit sedan den monumentala Posthumous silence (2006). Och ska jag vara krass kan jag utan omsvep säga att skivan gott kunnat vara slut efter ”The sound of her world”. Därmed inte sagt att fortsättningen är dålig. Däremot är den en skugga av de imponerande tre första kvartarna som kittlar med vackra melodier, ambitiösa arrangemang och suveränt gitarrspel av Jonathan Beck. Kanske är det väntan på ett crescendo som aldrig infinner sig som gör att den sista halvtimman känns lite seg. Men icke desto mindre dyker det upp briljanta gitarrpartier och snygga melodier här och var. Och eftersom jag alltid varit svag för cirkelkompositioner tycker jag att det är snyggt när öppningsnumrets första vers repriseras i det avslutande titelspåret.

Sylvan – Home
Gentle art of music

 

1. Not far from the sky
2. Shaped out of clouds
3. In between
4. With the eyes of a child
5. Black and white
6. Sound of her world
7. Off her hands
8. Sleep tight
9. Shine
10. Point of no return
11. All these years
12. Home

www.sylvan.de/home

 

Betyg: 7/10

Jukka Paananen