Aaron Brooks – Homunculus

Aaron Brooks låtskrivare tillika frontman i amerikanska psykedeliska rockbandet  Simeon Soul Charger som lades ner 2016 återvänder nu till musikscenen med debutsoloplattan Homunculus. Här florerar definitivt de musikaliska influenserna från 60-70 talet liksom en del vibbar från tidiga Beatles i exempelvis  Lies, en variant med  Sparks ”goes psykedelik” med spåret  Everybody Die och om man så låter fantasin flöda Sparks möter Styx unplugged i låten Bodega, Bodeg. Retro liksom Hippie kulturen med dess musik har fått en nytändning och utan att vara politisk är ju deras frågor lika aktuella idag som då. Ljudbilden håller sig inom konceptet lågmäld och låter text och melodi framhävas fast här återfinns ändå både violin ,trombon, cello och piano utanför de traditionella sk. rock instrumenten.

Ja som ni förstår är detta inget tungt och svårsmält album, vi får på köpet musik med trallvänliga refränger utan att tappa konceptet i begrepp som psykedelisk musik. En trevlig bekantskap helt enkelt.

Aaron Brooks – Homunculus
Gentle Art Of Music

01) Consume
02) You’re Just a Picture in a Frame
03) Wake Up the Mountain
04) Everybody Dies
05) Lies
06) Jesus
07) By Your Halo or the Fork of Your Tongue
08) Nobody Knows What it’s Like to be Someone Else
09) The Idiot
10) Bodega, Bodega
11) I’m Afraid
12) What is a Man but an Animal’s End
13) Digital

https://www.facebook.com/AaronBrooksMusic

Betyg: 6,5/10

Conny Myrberg

Ally the Fiddle – Up

Progressive violin-rock/metal som infolappen förtäljer är kanske inte ett begrepp vi är så vana vid. Grundaren Ally Storch som är klassisk skolad violinist frontar sin konstellation med violin och sång. Här presenteras en variant där violinen tar över mycket från de mer vanliga gitarrspelet i progressive metal. Vi får dock betydligt fler influenser presenterade som jazz/fusion, 70-talsvibbar och ett hopkok från de klassiska till experimentella. Med andra ord en varierad presentation av diverse musikstilar med den gemensamma nämnaren violinen i centrum.

Med på albumet återfinns även gästmusiker som Marco Minnemann (The Aristocrats/The Mute Gods/Steven Wilson), Jen Majura (Evanescense), Rockviolinisten Jerry Goodman den legendariske tillika en av Ally`s idoler från 70-talets fusionenband The Flock and Mahavishnu Orchestra.

Plattan är i huvudsak instrumental och kanske inte en som direkt sätter sig med sin breda variation över de olika musikstilarna. Med andra ord här krävs en del genomlyssningar men snart fastnar spår som Living in a Bubble där rockmusiken tar överhand. Tree en något lugn lågmält alster som efterhand drar i de högre taktspakarna. Center Su(o)n även här lite rockigare toner och på spåret The Path där känns en del vibbar från 70-talets Ekseption.

Ett något svårbeskrivligt album som ändå tilltalar om en liten bit i taget.

Ally the Fiddle – Up
Gentle Art Of Music

01 Sisyphos
02 Aphotic Zone
03 The Bass Thing
04 The Path
05 Tree
06 Try to stop me
07 Living in a Bubble
08 Entering Stratosphere
09 Center Su(o)n
10 Surfing with the Alien (Bonustrack)

https://www.facebook.com/AllyTheFiddleBand

www.ally-fiddle.de

Betyg:7/10

Conny Myrberg

 

Subsignal – La Muerta

Radiovänlig musik med progressiva vinklingar, ja det är flera tunga namn inom den progressiva musikvärlden som sneglat åt populärmusikens kanske mer lättlyssnade sida. Genesis, ja till och med Yes är några exempel och nu senast  Steven Wilson vilket tydligen upprörde en del  i ”progvärlden”.

Subsignal gav oss ett försmak i form av singeln/videon Even Though the Stars Don’t Shine som just visar att en bra låt är en bra sådan även om den är radiovänlig. Inledande om en korta 271 Days ger oss en ren klassisk progressive sida från bandet som snyggt övergår till titellåten La Muerta. Ett av favoritspåren Every Able Hand med taktändringar och allt visar även prov på symfonirockens rötter, snyggt arrangemang  och körer, med andra ord mycket av allt vilket undertecknat är så förtjust i. Raka motsatsen ger Subsignal oss med spåret Teardrops Will Dry in Source of Origin, här så avskalat, vackert  och dessutom instrumentalt. The Approaches ett pompöst alster ala Yes och ännu ett framförande som ger mersmak. Ja nya plattan med Subsignal har det mesta, dessutom görs det med som så många band nuförtiden förknippar med progressive musik (komplicerat, skickliga musiker och kräver många turer i musikanläggningen) fast här får man allt men ändå så lättlyssnat redan vid första lyssningen.

Gästmusiker som Kalle Wagner, Yogi Lang, Markus Jehle visar att bolaget satsar helhjärtat och sista spåret Some Kind of Drowning med gästande Marjana Semkina på vacker sång avslutar detta lyckade skivsläpp.

Subsignal – La Muerta
Gentle Art Of Music

1. 271 Days
2. La Muerta
3. The Bells of Lyonesse
4. Every Able Hand
5. Teardrops Will Dry in Source of Origin
6. The Approaches
7. Even Though the Stars Don’t Shine
8. The Passage
9. When All the Trains Are Sleeping
10. As Birds on Pinions Free
11. Some Kind of Drowning

https://www.facebook.com/subsignal/

https://www.subsignalband.com/

 

Betyg: 8/10

Conny Myrberg

Frequency Drift – Letters to Maro

Frequency Drift är ett av banden i stallet hos RPWLs skivbolag Gentle Art of Music. De har släppt flera riktigt fina album med musik som kan beskrivas som ganska lättlyssnad rock med tonvikt på harmonier och melodier och mindre fokus på det lite tyngre rock-artilleriet (särskilt på den nya plattan). Det nuvarande bandet har två typiska kännetecken:

  1. En mycket skicklig sångerska i Irini Alexa. Hon påminner om både Christina Booth och Petronella Nettermalm vilket gör att man kanske kan se bandets sound som en sorts mix mellan Magenta och Paatos.
  2. Harpa (spelas av Nerissa Schwarz) förekommer på i stort sett varje låt.

Kärnan i bandet består av multi-instrumentalisten och grundaren Andreas Hack och Nerissa Schwarz (elektrisk harpa och keyboards). Det märkliga är dock att ett av bandets tydligaste kännetecken – den kvinnliga sången – har levererats av en lång rad olika sångerskor genom åren. Irina är alltså ny sångare i bandet men detta har på något märkligt sätt inte ändrat mycket på hur bandet låter. Däremot har hon tillfört ett teatraliskt drag i sångerna med texter som hon själv har bidragit med.

Jag tyckte bra om skivan men tycker nog att kvaliteten varierar starkt på alla de elva låtarna på plattan. Det är inte frågan om någon sprudlande rock så för er som vill ha lite mer fart kan detta nog verka lite tamt. Men här är gott om fina harmonier, klassiska toner och lite stämsång. Stämningsfull musik för den lite eftertänksamme och funderande människan. Det finns verkligen behov även av det emellanåt.

Jag gillar inledningslåten (om vi undantar den korta ”Dear Maro”) med titeln ”Underground” som har en spännande konstruktion med instrumentval som inte är helt vanliga. Fast man hajar till över Irinas sång när hon sjunger ”falling” och låter rösten ramla ner i skalor på ett märkligt sätt. Men efterhand inser man att detta hör till och att det höjer låtens värde. Den klart största favoriten på plattan är nog ändå låten ”Electricity” som både har lite högre tempo och en lite skarpare melodi och refräng. Fint sound med harpa och bra sång med fina stämharmonier i refrängen, särskilt på slutet. Texten verkar dock lite märklig på en låt som den här. Verkar snarare handla om teknikproblem med datorer och telefoner än om mer klassiska och typiska känslomässiga teman för hitlåtar. Till sist bör man också nämna de väldigt fina låtarna ”Deprivation”, ”Izamani” och ”Nine”. Speciellt den sistnämnda är väldigt fin med fina orgeltoner och underbar sång av Irina. Verkar vara en hemsk historia i botten och man får nästan lite filmkänsla när Irina berättar om vad som hände den stackars tjänsteflickan. Lyssna själva på den rysliga historien.

Slutbetyget blir gott tack vare ett flertal fina kompositioner som lyfter sig lite över mängden. Men kanske verket hade mått bra av en liten bantning i låtantalet. Jag tycker även mycket om Irinas sång. Här har Andreas och Nerissa troligen hittat en talang med stor potential för bandet inför framtiden.

Frequency Drift – Letters to Maro
Gentle Art Of Music

1. Dear Maro
2. Underground
3. Electricity
4. Neon
5. Deprivation
6. Izanami
7. Nine
8. Escalator
9. Sleep Paralysis
10. Who’s master?
11. Ghosts When It Rains

www.frequencydrift.com

Betyg: 7/10 

Karl-Göran Karlsson

PHI – Cycles

Österrike är kanske inte det första man tänker på när man talar om progressive metal, PHI är ändå ett som bör kollas upp. Inledande Children of the Rain väckte direkt intresset, här återfinns inte bara genrens taktändring,  i de melodiösa avsnitten känns vokala vibbar från en av mina favoritsångare John Payne och tiden han var med Asia. Dystopia – tungt  spår med goa riff och melodiska avsnitt, en bra rocklåt helt enkelt med progressiva  vinklingar. Liksom övriga spår håller sig  In the Name of Freedom över radioeterns normallängd som sig bör i genren, vassa gitarrsolon i en komplex ljudmatta och gungande taktsektion. Ja låtarna håller klass rakt igenom med många element från skilda genre och vinklingar men som ändå kan passa inom begreppet progressive metal. Sammanfattningsvis presenteras en helgjuten platta vilken med mersmak skulle insupas på livescenen, om man får önska något så vore ett spår helt utanför konceptet/bryta den inslagna linjen en krydda om än en kortare variant.

PHI – Cycles
Gentle Art Of Music

1. Children of the Rain (8:54)
2. Dystopia (8:50)
3. In the Name of Freedom (7:25)
4. Amber (7:38)
5. Existence (6:52)
6. Blackened Rivers (7:43)

www.phi-band.com

https://www.facebook.com/phi.progrock

Betyg:  7,5/10

Conny Myrberg

Electricity – nytt singelsläpp från Frequency Drift.

Frequency Drift har lagt ut videon Electricity från kommande albumet Letters to Maro, skivsläpp den 13:e april via Gentle Art Of Music

 

Frequency Drift – Letters to Maro
01.Dear Maro
02.Underground
03.Electricity
04.Neon
05.Deprivation
06.Izanami
07.Nine
08.Escalator
09.Sleep Paralysis
10.Who’s Master
11.Ghosts When It Rains