Bent Knee – Land Animal

Bent Knee är en sextett från Boston, som direkt känns igen på det för proggenren så ovanliga som kvinnosång. Den synnerligen uttrycksfulla sångerskan/keyboardisten Courtney Swain låter som en rockigare variant av Björk, eller är det snarare Grace Slick (Jefferson Airplane) som ligger nära? Kännetecknande är även Chris Baums städse närvarande fiol, men främst är det den svårbestämbara musiken som sticker ut. Bandets facebooksida nämner rock, pop, minimalism och avant-garde, men då når vi bara halvvägs. Symfoniskt, teatermusik, metal – där har du ingredienser som måste in. Men om vi lämna genrebeteckningarna därhän, så kan vi fokusera på de originella rytmerna, de virvlande ljudlandskapen, de ofta klistriga melodierna. På något märkligt vis, känns alla överrumplande temaväxlingar helt naturliga, hur halsbrytande de än må verka. Precis som det ska vara i riktigt bra progrock, med andra ord! Det enda jag saknar på ”Land Animal” är ett tydligt fokus, men det kanske dyker upp efter ytterligare tjugo lyssningar?

Bent Knee – Land Animal
Inside Out Music

1. Terror Bird
2. Hole
3. Holy Ghost
4. Insides In
5. These Hands
6. Land Animal
7. Time Deer
8. Belly Side Up
9. The Well
10. Boxes

https://www.facebook.com/BentKneeMusic

https://www.bentkneemusic.com

Betyg 8/10

Daniel Reichberg

Caligula’s Horse annonserar nytt skivsläpp.

Caligula’s Horse släpper nytt album med titeln In Contact den 15.e september via Inside Out Music.

In Contact
1. Dream the Dead
2. Will’s Song (Let the Colours Run)
3. The Hands are the Hardest
4. Love Conquers All
5. Songs for No One
6. Capulet
7. Fill My Heart
8. Inertia and the Weapon of the Wall
9. The Cannon’s Mouth
10. Graves

Long Distance Calling – Trips

Long Distance Calling - Trips
Long Distance Calling – Trips

Tyska bandet Long Distance Calling från Münster släpper så sin femte fullängdare sen debuten 2007 med plattan ”Satellite Bay”. Bandet spelar i huvudsak instrumental rock kryddad med rätt så mycket influenser från prog men ännu mer från modern rockmusik med vissa elektroniska inslag. Fast på denna platta sjunger även norske sångaren Petter Carlsen.

Tyvärr kan jag direkt säga att plattan inte gjorde något djupt intryck på mig. Hyfsade arrangemang som låter helt OK men utan det där extra som får en att haja till. Visst, det finns partier med rätt spännande gitarrsound som visar vissa influenser från band som Pink Floyd, Porcupine Tree eller Anathema men i övrigt känns det rätt intetsägande. Här finns dock ett par låtar som både är medryckande och spännande. Det är framförallt låten ”Lines” som är värd att lyfta fram som lite av en proghit. Ett fint arrangemang med en refräng i ett svettigt tempo och även i övrigt fina instrumentala insatser, särskilt gitarrmässigt.  Särskilt avslutningen är läcker med ett fint samspel mellan gitarr och övriga instrument. Det här är en låt som lyfter sig över alla andra och den är alltså den klart bästa på plattan. Även låten ”Rewind” kan rekommenderas med ett lite mystiskt sound som liknar tidigare nämnda Anathemas.

Trots de ovan nämnda låtarna så blir slutbetyget lite sådär. En hyfsad platta med vissa intressanta delar men ändå rätt så ointressant i majoriteten av låtarna, tyvärr.

Long Distance Calling – Trips

Inside Out Music

  1. Getaway (04:13)
  2. Reconnect (03:41)
  3. Rewind (04:27)
  4. Trauma (04:45)
  5. Lines (04:41)
  6. Presence (01:42)
  7. Momentum (05:56)
  8. Plans (06:48)
  9. Flux (12:40)

Betyg: 6 / 10

www.facebook.com/longdistancecalling

www.longdistancecalling.de

 

Karl-Göran Karlsson

Beardfish – +4626-COMFORTZONE

Beardfish -  +4626-COMFORTZONE

Beardfish – +4626-COMFORTZONE

Beardfish med musikgeniet Rickard Sjöblom vid rodret släpper sin åttonde fullängdare sen starten med den något märkliga titeln ”+4626-COMFORTZONE”. Titeln sägs vara inspirerad av amerikanska annonsers telefonhänvisningar (notera landskoden 46 för Sverige och riktnummer 26 för Gävle). Bandet har gjort sig känt för att spela väldigt varierade kompositioner i en massa olika stilar men med mycket inspiration från 70-talets rock, blues och prog. När det gäller proginriktningen så är det kanske plattorna ”Sleeping in Traffic Part 1+2” som gjort djupast intryck. Inte oväntat kastar sig bandet mellan stilarna även på den nya plattan och kanske är det rent av yvigare än någonsin vilket gör det lite svårt att klassificera verket (om man nu måste göra det).

På den nya plattan finns egentligen bara en enda låt som jag skulle vilja säga är mitt i prog-fåran och det är titellåten ”Comfort Zone”. Det är den låt som sätter sig direkt och som är den stora behållningen för mig. Den nästan 10 minuter långa låten är fylld av melodiska och melankoliska slingor både instrumentalt och i sången och med klassiskt mellotronkomp. Emellertid, när det gäller det sistnämnda så låter det tyvärr lite tunnare än de gamla äkta pjäserna från 70-talet så jag antar att det är någon sorts samplad variant. Men det kompenseras mer än väl av snyggt pianospel och ett fint arrangemang. En underbar låt på det hela taget. En annan ganska njutbar låt som dock inte kan sägas vara typisk prog är ”The one inside” som märkligt nog är uppdelad i tre delar från introt (Part 1) till det snygga mittpartiet (där jag får klara associationer till några tidiga Pain of Salvation”) och avslutande låt på plattan (Part 3).

Men, som sagt, utöver detta så måste jag säga att plattan har svårt att riktigt fånga mitt intresse. Visst briljerar Rickard och de andra här på många låtar med en imponerande förmåga att spela olika stilar. Exempelvis den lite Beatles-influerade ”Can you see me now”. Att de kan spela lite tyngre bevisas exempelvis i “King” och i ”Daughter-Whore” men tyvärr lämnar dessa låtar mig ganska oberörd. Speciellt svårt har jag att ta till mig den långa ”If We Must Be Apart (A Love Story continued)” även om jag gillar Rickards spel på orgel. Det är inte på något sätt dåligt men låten ger mig inte den där känslan man vill ha att man vill lyssna om och om igen. Låten lyfter liksom aldrig. Ibland är på något sätt alla nya vändningar och vinklingar lite distraherande även om det finns gott om exempel på liknande låtar som man har lärt sig älska genom åren på grund av just de stora variationerna. Men, nej, inte här.

Sammantaget gör detta att jag har svårt att sätta ett riktigt högt betyg för plattan, trots att jag vet om det imponerande musikaliska handlaget som finns i bandet och inte minst hos Rickard Sjöblom. I vilket fall, jag ser fram emot nya tillfällen att se dem live för där vet jag att de nästan alltid levererar.

Beardfish – +4626-COMFORTZONE
InsideOut Music

1 The One Inside Part One – Noise In The Background
2 Hold On
3 Comfort Zone
4 Can You See Me Now
5 King
6 The One Inside Part Two – My Companion Through Life
7 Daughter – Whore
8 If We Must Be Apart (A Love Story continued)
9 Ode To The Rock’n’Roller
10 The One Inside Part Three – Relief

www.beardfishband.com

www.facebook.com/beardfish

 

Betyg: 6 av 10

Karl-Göran Karlsson

Första smakproven från The Gentle Storm publicerat.

The Gentle Storm med Arjen Lucassen (Ayreon, Star One, Guilt Machine) och  Anneke van Giersbergen (The Gathering, Devin Townsend Project) har lagt ut textvideon Endless Sea (Storm Version) från kommande skivsläppet The Diary.

Även en lugnare variant Endless Sea (Gentle Version) finns för beskådning.

Steve Rothery Band – The Ghosts of Pripyat

steve-rothery-Ghost

Steve Rothery Band – The Ghosts of Pripyat

Så kom den då till slut, nya soloplattan från Marillion-gitarristen Steve Rothery. En platta som till stor del finansierats via en rekordlyckosam s k Kickstarter-insamling. Trots en lång karriär och flera propåer om att göra en soloplatta blev det alltså inte av förrän nu.

Men faktum är att jag redan har skrivit om låtarna på nya plattan. Märkligt nog spelade Steve Rothery och hans band in en live-platta från Rom förra året där man körde i princip hela den nya plattan. Ni som läst min recension av denna platta vet att jag tyckte mycket bra om den och att den till och med hamnade på min tio-bästa lista på plattor från förra året. Då undrar man alltså nu om studio-plattan slår live-plattan? Nja, jag tror faktiskt inte det. Men den är självklart inte mycket sämre heller!

Studioplattan har naturligtvis en mer perfektionistisk touch och soundet är mer jämnt och balanserat. Men Rom-konserten var ändå förvånansvärt bra rent tekniskt och det höjde naturligtvis upplevelsen att få höra Steve i mellansnacken där han introducerade låtarna och deras innehåll. Det är alltså hugget som stucket vilken av plattorna ni skall köpa men vad ni än väljer så blir ni nog inte besvikna.

Plattan innehåller sju helt instrumentella (naturligtvis) låtar som i huvudsak genomsyras av rätt så lågmält och harmoniskt gitarrspel. Bara då och då ryter det till lite mer med lite hårdare tongångar. Steve har bra stöd av sina medmusikanter, precis som under Rom-konserten, och då särskilt av gitarristen Dave Foster. Så egentligen bör man understryka att det är Steve Rothery Band vi hör och därför inte riktigt vad man brukar kalla en soloplatta. Men man känner givetvis igen stilen från Steves alla år med Marillion i många av låtarna.

Jag skall inte gå in på detaljer om låtarna utan det kan ni läsa om i min tidigare recension. De låtar jag gillar bäst är de lite lågmälda låtarna där Steve samspelar fint med gitarristen Dave Foster och de andra i bandet. Det gäller då främst inledningsspåret ”Morpheus”, ”The Old Man of the Sea”, ”White pass” och avslutande ”The Ghost of Pripyat”. Sen gillar jag den lite mer taktfasta låten ”Kendris” som kanske är den låt som höjt sig mest på studioversionen. Underbara gitarrtoner genom hela låten.

Till sist, man kan faktiskt säga att det vimlar av Steve-gitarrister på denna platta! Förutom Steve Rothery som mästare på plattan så gästspelar även Steve Hackett på “Morpheus” och på ”Old man and the sea”. Det är svårt att höra hans bidrag på den förstnämnda låten men på den andra är Steves spelstil mycket mera tydlig. På den sistnämnda medverkar även Steven Wilson men jag har faktiskt svårt att identifiera exakt vilka delar här som kommer från Stevens gitarr. Men det spelar ingen roll, alla gitarrsolon här är fina. Det är naturligtvis kul att höra andra gitarr-giganter bidra men jag börjar faktiskt höja lite på ögonbrynen åt alla dessa gästspel av Steve Hackett på diverse plattor från andra artister/band. Man kan börja fundera på om inte han kramar ur väl mycket av berömmelsen han skapat genom åren utan att för den skull höja särskilt mycket på den musikaliska kvaliteten på de plattor han medverkar i. Nej, Mr Hackett – nu vill jag höra skapelser under eget namn (sån tur då att nya plattan ”Wolflight” är på gång!).

Naturligtvis är den här plattan (eller live-plattan) ett måste för alla Marillion-fans men jag tror även att många gitarr-intresserade kan tänkas uppskatta verket. Steve och hans band har nu avslutat sin turné under hösten 2014 (där bland annat Västerås konserthus gästades 6 oktober). En liten personlig spekulation är ifall Steve och hans band möjligen dyker upp i sommarens 10-årsjubilerande Night of the Prog festival (eftersom Marillion var där förra året och knappast lär återkomma i år). Vi får väl se.

Steve Rothery Band – The Ghosts of Pripyat
InsideOut Music

1. Morpheus
2. Kendris
3. The Old Man Of The Sea
4. White Pass
5. Yesterday’s End
6. Summer’s End
7. The Ghosts Of Pripyat

www.steverothery.com

 

Betyg: 8/10

Karl-Göran Karlsson

Aptitretare från John Mitchell’s projekt Lonely Robot ligger ute.

John Mitchell’s projekt Lonely Robot har lagt ut en aptitretare inför kommande debutsläppet Please Come Home. Albumet når butikerna den 23 februari via InsideOut Music med gästmusiker som Peter Cox (Go West), Nik Kershaw, Steve Hogarth (Marillion), Heather Findlay, Kim Seviour (Touchstone).