Bent Knee skriver på för InsideOut Music/Sony Music Entertainment.

Bent Knee skriver på för InsideOut Music där albumet Land Animal släpps den 23:e juni. Videon tillika titelspåret ser du här.

 

 Land Animal

1. Terror Bird
2. Hole
3. Holy Ghost
4. Insides In
5. These Hands
6. Land Animal
7. Time Deer
8. Belly Side Up
9. The Well
10. Boxes

https://www.facebook.com/BentKneeMusic/

 

 

Lonely Robot – The Big Dream

Lonely Robot – ett projekt som är helt och hållet i händerna på den suveräna sångaren och låtskrivaren John Mitchell – kommer nu med sitt andra album sen debuten 2015. Första plattan ”Please Come Home” var en sensationellt bra platta för mig även om jag kände till John sen tidigare ifrån band som It Bites, Kino och Frost*. Förväntningarna var därför höga på uppföljaren. Som vanligt har John hand om det mesta på plattan, d v s i princip allt utom trummorna som spelas av den hårt slående Craig Blundell som är känd från turnéerna med Steven Wilson. Vissa sånginslag görs dock även av Kim Seviour, Heather Findlay och Marillion-sångaren Steve Hogarth (den sistnämnde dock enbart som bakgrundssångare).

Science Fiction-känslan från första plattan är kvar och den här gången har huvudpersonen (”The Astronaut”) hamnat på en okänd planet efter att ha varit nedsövd (”in hibernation state” – vi känner igen det från filmer som t ex Stanley Kubricks ”2001 – ett rymdäventyr) under lång tid. När han vaknar upp finner han att han hamnat i ett skogslandskap och att märkliga figurer med djurhuvuden finns runt omkring. Vad som sedan händer är lite svårt att få grepp om från texterna som känns tämligen surrealistiska. Istället är det temat liv och död som genomsyrar verket vilket förmodligen har sin bakgrund i själva tanken på att kunna genomföra en sån här ”inhibernation”. Till sin hjälp i resonemangen kring liv och död har John anlitat den kände brittiske skådespelaren Lee Ingleby som framförallt är känd för sin medverkan i Harry Potter-filmerna som karaktären Stan Shunpike men han har också medverkat i en mängd engelska TV-produktioner. På den här plattan fungerar han lite grand som berättare i bakgrunden på flera av låtarna, inte minst i inledningslåten ”Prologue (Deep Sleep)” där han återger funderingar och tankar på hur vi kan föreställa oss hur det är att vara död eller hur det är att födas. Exempelvis med strofer som ”to goto sleep and never wake up” eller ”waking up without remembering ever having gone to bed”! En intressant tes som framförs är att de perioder på natten då vi sover utan att drömma är det närmaste vi kan föreställa oss döden. Dessa perioder är ju helt tomma för oss – ett gap i tillvaron som vi helt enkelt inte kan få grepp om eller minnas. I vilket fall, de här korta monologerna är väldigt effektfulla, inte bara i inledningslåten utan på många andra ställen på albumet. Det ger en intressant filosofisk touch till verket som jag verkligen gillar.

Musiken då? Ja, den som skaffade förra plattan kommer att känna igen sig. Flera av låtarna (t ex ”Symbolic”) låter närmast exakt som låtar på den första plattan. Det här gör att jag kanske inte blev riktigt lika positivt överraskad av den här skivan jämfört med debuten. Alltså, lite för lite variation och spåren är heller inte riktigt lika starka som t ex ”God vs Man” och ”Are We Copies?” på debuten. Men här finns helt klart några riktigt bra låtar även på denna platta. Jag gillar exempelvis den mystiska inledningen ”Prologue (Deep Sleep)” med sköna, mystiska stämningar och utmärkt recitation av Lee Ingleby. Den därpå följande ”Awakenings” är betydligt hårdare med ett fantastiskt tätt och djupt sound (jag älskar basgångarna och pianoklinket) och fin sång (delvis i flera stämmor) av John. Låten har ett mycket skönt parti i slutet med mellotronstråkar och ett fint gitarrsolo som för tankarna till Porcupine Tree. Även följande låt ”Sigma” är fin med en mycket snygg refräng och sköna harmonier tillsammans med en distinkt takt frambankad av Craig Blundell. Det här är kanske den låt som ligger närmast ”hitlåtarna” från den tidigare plattan.

Efter denna starka inledning sjunker nivån en del. ”In Floral Green” är en lugnare, närmast lite smörig låt där vi återigen hör Lee Inglebys funderingar. ”Everglow” (som även släppts som video) är en tung, närmast lite överproducerad låt där pulsen och andhämtningen går upp rejält. Samma sak kan man nog säga om ”Symbolic”. En fin låt men, som redan sagts, det här har man hört förut. ”The Divine Art of Being” är en lite överambitiös ballad som även den känns lite väl smörig för oss som gillar Prog. Men innan plattan är slut kommer ändå en riktigt bra låt (titellåten) där man i den långa instrumentella inledningen återigen får vibbar av Porcupine Trees tidigare alster. Nya recitationer kommer på slutet kompat av härliga mellotronstråkar. Till slut kommer så den lilla textsekvensen om ”Lonely Robot” (”please, come home….”) som vi känner igen från första plattan och den avslutas med något som förefaller vara en raket som startar. Är det dags att lämna den här märkliga planeten, kanske? Det här är nog min favoritlåt på plattan, trots avsaknaden av Johns härliga sång.

Något som tyvärr drar ner betyget för mig på denna platta är Craigs sätt att spela trummor. Istället för att hålla en tät och robust takt på låtarna gör han ständiga utflykter och improvisationer som får en att känna att nu har han tappat takten helt för en stund. Det här är irriterande, tycker jag. Dessutom är jag förvånad över hur dominant spelet på bastrummorna är jämfört med spelet på de övriga mindre trummorna i de högre tonregisterna och på cymbalerna. Det känns obalanserat och onödigt ”bullrigt” (finner inget bättre ord). Här kunde kanske John haft lite stramare tyglar på den gode Craig.

Men, det här är helt klart en jättebra platta (särskilt för er som gillar John Mitchell) som jag gärna rekommenderar.

Lonely Robot – The Big Dream
InsideOut Music

Prologue (Deep Sleep)
Awakenings
Sigma
In Floral Green
Everglow
False Lights
Symbolic
The Divine Art Of Being
The Big Dream
Hello World Goodbye
Epilogue (Sea Beams)

Lonely Robot

Facebook

Betyg: 7/10 

 

Karl-Göran Karlsson

The Quartermaster – första singeln från Nad Sylvan´s kommande album ute.

Nad Sylvan släpper idag singeln The Quartermaster från kommande solosläppet The Bride Said No vilken når butikerna den 26:e maj via InsideOut Music. ”Videon till The Quartermaster når enligt info webben inom kort”.

 

Steve Hackett – The Night Siren

Så var det då dags för ännu en release av Steve Hackett – gitarristen i tidiga Genesis som nu har en lång och mycket framgångsrik solokarriär bakom sig efter tiden i Genesis. Han verkar fortsätta med mer energi än någonsin med tanke på den strida strömmen av nya plattor och långa turnéer (som på sistone byggt mycket på Genesis Revisited-temat).

Nya plattan ”Night Siren” är ett mycket ambitiöst verk med influenser från hela världen vad gäller stränginstrument (som tar, sitar, oud, charango) och ’sångstilar’ (vi får bland annat höra lite mongolisk chöömij eller övertonssång). Steve säger själv att han vill lyfta fram det mångkulturella eftersom världsläget just nu är i starkt behov av mer positiva beskrivningar av andra kulturer än det västerländska. Vi får också lite jazzinfluenser här och där från Rob Townsend med allehanda blåsinstrument. Roger King står som vanligt värd för keyboards och på trummor hör vi både Gary O’Toole och Nick D’Virgilio. Sången sköter Steve helt själv men vi hör en hel del stämsång där vi även har bidrag från Amanda Lehman och Nad Sylvan.

Vi bjuds på elva låtar med en totaltid på strax under timmen. Störst intryck gör utan tvivel första låten ”Behind The Smoke” för vilken man också spelat in en dramatisk video (https://www.youtube.com/watch?v=IkjNNClccOI) som kanske får ses som Steves kommentar till vad som händer just nu i Syrien och Irak. Här är den österländska inspirationen naturligtvis stor vilket också videon anspelar på. Fina gitarrsekvenser (jag älskar de inledande tonerna!) och på slutet även lite klassisk musik invävt på ett snyggt sätt. Men jag kan ändå inte skaka av mig känslan av lite B-film här (alltså viss kalkon-varning!) och att det politiska budskapet (om det nu existerar alls) är lite lättviktigt. Låten står sig exempelvis rätt så slätt i jämförelse med exempelvis en så skarp låt som ”Gaza” från Marillion.

Efter detta kommer så en räcka låtar varav egentligen ingen av dem gör ett större intryck än inledningslåten. Alltså, trots den höjda ambitionen som bevisligen finns, kan jag inte känna att den musikaliska upplevelsen matchar detta. Nej, tyvärr, det mesta känns alltför välbekant. Steves patenterade gitarrsound (jo, det går verkligen att höra att det är Steve som spelar) och gitarrsolon (som inte alltid är njutbara), hans förkärlek för smäktande stämsång (som jag antar inte är riktig körsång utan mest bara samplade Steve-röster i stämmor), maffiga stråkar (från Roger King, t ex introt till ”El Nino”), balladerna till akustisk gitarr (t ex ”Other side of the wall”), lite väl sockersöta sånger och refränger (t ex i ”In the Skeleton Gallery” och i ”West to East”) och så det där onödiga munspelet som jag har lite svårt för. Jag har hört det så många gånger förut.

Som ni förstår är jag inte alltför imponerad av låtskrivandet. Det känns lättviktigt och jag har svårt att plocka ut favoriter då samtliga låtar har sina för- och nackdelar. Men om jag redan har nämnt lite av nackdelarna (varav många helt enkelt har sitt ursprung i problemet ”Upprepning”) så måste jag väl också nämna de partier som är bra förutom den första låten.

Här har vi exempelvis det ursnygga spelet på sitar i låten ”Martian Sea” (fattar inte hur han får till de där svängningarna och vibrationerna!), den underbara stämsången och gitarren vid 1:30 in i ”Fifty miles from the North Pole”, det Flamenco-inspirerade introt på ”Anything but love” och det faktum att det i samma låt äntligen rockar till det lite i sista halvan av den låten. Vi får en snygg inka-låt i ”Inca Terra” (ni kommer väl ihåg Inti Illimani från 70-talet?) med fina gitarrtoner och flöjt men med nästan lite påträngande stämsång. Vi får lyssna till ett underbart klarinett-parti halvvägs in i ”In the Skeleton Gallery” följt av genialiska stöveltrampstakter. Och naturligtvis en avslutningslåt med mycket sköna gitarrtoner i ”The Gift”.

Det här är absolut inte ett dåligt album. För någon som inte lyssnat mycket på Steve Hackett kan det rent av vara en lysande introduktion till hans musik. Men för en som har följt Steve genom åren i hans enorma produktion av närmare 20 album verkar en Hackett-trötthet ha infunnit sig. Det saknas förnyelse trots alla ord om höjda ambitioner och nya musikaliska inspirationer. Jag vet att det måste vara en artists förbannelse det där med att alltid behöva komma med något nytt. Men jag börjar se ett problem med att komma ut med så många nya plattor utan stora inbördes skillnader. Kanske är det dags att som Steves gamle Genesis-kollega Peter Gabriel ta lite längre pauser mellan plattorna (fast i detta hänseende var väl kanske Peter extrem åt andra hållet).  

Eller varför inte återuppta samarbetet med andra vokalister? Steve är ingen större sångare även om han ibland får till det fantastiskt (som i låten ”A Place Called Freedom” från plattan ”Beyond the Shrouded Horizon”). Det här skulle kunna lyfta flera av hans låtar. Här är det speciellt låten ”Other side of the wall” på den här plattan som jag tycker hade passat jättebra till kvinnlig sång (t ex av Christina Booth eller Bekah Comrie)? Det hade höjt den vackra låten så mycket.

Mitt slutbetyg blir naturligtvis klart godkänt men inte mer. Det mesta Steve Hackett gör är värt applåder men jag tycker han får ta sig en rejäl funderare på vägvalet framöver. Det är i alla fall min högst personliga åsikt.

Steve Hackett – The Night Siren
InsideOut Music

1. Behind the Smoke (6:59)
2. Martian Sea (4:40)
3. Fifty Miles from the North Pole (7:08)
4. El Niño (3:52)
5. Other Side of the Wall (4:01)
6. Anything but Love (5:56)
7. Inca Terra (5:54)
8. In Another Life (6:07)
9. In the Skeleton Gallery (5:09)
10. West to East (5:14)
11. The Gift (2:45)

www.hackettsongs.com
www.facebook.com/stevehackettofficial

Betyg:6/10 

Karl-Göran Karlsson

Nad Sylvan annonserar nytt solosläpp.

Nad Sylvan vokalist med bl.a Steve Hackett och Agents Of Mercy släpper nytt soloalbum med titeln The Bride Said No den 26:e maj via InsideOut Music. På gästlistan finns namn som  Roine Stolt, Steve Hackett, Guthrie Govan, Tony Levin, Jonas Reingold och Nick D’Virgilio med flera. 

1. Bridesmaids
2. The Quartermaster
3. When The Music Dies
4. The White Crown
5. What Have You Done
6. Crime Of Passion
7. A French Kiss In An Italian Café
8. The Bride Said No