The Tangent – Proxy

The Tangent har varit ett mycket produktivt band sen debuten 2003 med albumet ”The Music That Died Alone”. Plattor has släppts i stort sett varje år därefter och nu är det alltså dags för årets skivsläpp som har fått namnet ”Proxy”. Bandet leds av sångaren och det musikaliska keyboard-geniet (ja, jag måste säga det!) Andy Tillison men i övrigt har bandmedlemmar kommit och gått genom åren. Dock finns det några som ständigt återkommit och som väl får anses som åtminstone halv-permanenta medlemmar och en av dem är Jonas Reingold på bas (Jonas kan nog rent av räknas som en av grundarna av bandet jämte Andy Tillison). Övriga i bandet på den nya plattan är Theo Travis på saxofon och flöjt, Luke Machin på gitarr, Steve Roberts på trummor. Även Göran Edman finns med på lite bakgrundssång.

Den här plattan spelades in under den s k Tangekanic-turnen 2017 och 2018. Det gav bandmedlemmarna mer tid än vanligt att arbeta på plattan vilket skedde på hotellen, genom diskussioner i bussen under transporterna och under soundchecks före konserterna. Kanske bidrog detta till att samspelet mellan musikerna blev extra tajt den här gången.

För mig är Andy Tillison väldigt speciell inom den progressiva rocken. I grunden uppfattar jag honom som en jazzmusiker men med en fantastisk förmåga att plocka in element från den progressiva eller symfoniska rockmusiken och smälta samma allt till en oerhört fascinerande mix. Samarbetet med andra oerhört kompetenta musiker har naturligtvis också medverkat här. Hans största styrka är att få verken att svänga något så fenomenalt och detta utan att till exempel behöva ta till trummisar med metal-genrens dubbeltramp eller stålhårda smattrande. Låtarna är också ofta väldigt melodiska med tydliga refränger som sätter sig fort. Och detta trots att han har en tämligen medioker sångröst (en del säger till och med att han inte alls kan sjunga!).

Jag skall genast proklamera att med den nya plattan ”Proxy” så har Andy Tillison lyft sitt musicerande och komponerande till sin absoluta högstanivå! Detta trots en mycket lång karriär (alltså, för många musiker brukar ju inspirationen till slut sina) och en strid ström av ofta mycket bra och genomarbetade album. Det som får mig att tycka det är (förutom ett antal geniala kompositioner på plattan) det faktum att i princip varje låt dessutom har låttexter som är mer än vettiga, d v s som för fram viktiga och tänkvärda budskap och tankar. För en som för det mesta brukar strunta i låttexterna inom den progressiva musiken (som ärligt talat mestadels inte håller någon högre litterär klass med några få undantag) känns det denna gång som väldigt befriande med någon som vågar skriva om angelägna saker både på det politiska och på det personliga planet. Jag skall beskriva vad jag menar mera tydligt nedan då jag går igenom låt för låt (endast 5 stycken!). Här finns alltså inte så lite politisk prog på denna skiva! Smaka på det – ni som förfasar er över att prog så ofta misstas för den svenska politiska proggen från 60- och 70-talen!

I tillägg måste jag säga att som naturvetare och som tämligen väl skolad inom IT-tekniken är jag fascinerad över hur Andy Tillison väver in termer i texterna som bevisligen antyder att han har någon form av naturvetenskaplig skolning som bakgrund. Här vimlar av IT-termer som ”Proxy”, ”Pointers”, ”Runtime”, med mera. Det finns även en bonus låt på albumet med titeln ”Excerpt From Exo-Oceans” tagen från Andys sidoprojekt The Kalman Filter, där det sistnämnda är en mycket välbekant optimerings-metodik inom naturvetenskapen. För icke-naturvetare torde detta begrepp vara fullständigt, fullständigt obegripligt!

I det följande skall jag gå igenom var och en av de fem underbart långa låtarna på albumet för att försöka ge er en bild av vad som väntar ert lyssnaröra:

1. Proxy
Plattan inleds med titelspåret som i sin tur inleds med ett långt jazzigt instrumentalt parti med gott om plats för de olika musikernas improvisationer. Lyssna exempelvis på Jonas underbara utsvävningar på basen, särskilt efter cirka 3:25 in i låten. Överhuvudtaget tycker jag Jonas verkar stortrivas på denna platta med ett mycket inspirerande och drivande spel på basen. Efter detta tar själva huvudtemat för låten vid med Andys sång om hur världens stora ledare idag inte längre skitar ner sina händer i regelrätta krigsinsatser på olika håll utan att man istället skickligt använder bulvaner (proxies) för att få jobbet (d v s att styra och behålla makten) gjort. Man gör också ofta saker under täckmantel om att det handlar om välgörenhet (notera termer som ”make UNICEF a visible partner”, ”charity sponsored”, etc.) när det i själva verket rör sig om rent egoistiska syften. Det är naturligtvis övertydligt vilka han syftar på men faktum är att den store ledaren in väster inte är ensam om detta beteende. Liknande beteenden ser vi också hos andra världsledare och inom affärsvärlden. Den här låten är i alla fall en drypande uppgörelse med detta beteende med inte så lite sarkasm och ironi i beskrivningen. Den som förlorar är alltså denne ”proxy” (som närmast kan beskrivas som ”mellanhand”) vare sig det gäller enskilda stater, företag eller företags anställda. Detta symboliserar man skickligt på albumets omslag som visar en bonde från schackbrädet och som naturligtvis skall tolkas som ”bondeoffer”, en pjäs som offras för ett särskilt syfte.
En lysande komposition både musikaliskt och textmässigt!

2. Spår nummer två ”The Melting Andalusian Sky” byter riktning totalt och är en helt instrumental (sånär som på ett ”Olé” på slutet) och fullständigt formidabel låt inspirerad av andalusisk flamenco-musik. Underbara passager där vissa är så vackra att man ryser. Jag är verkligen imponerad av det tajta samspelet mellan musikerna på denna låt. Framför allt vill jag lyfta fram Theo Travis alldeles underbara spel på flöjt och sopransax. Fullständigt lysande! Även Luke Machins gitarrspel är mycket njutbart. Att ha fått in Luke i The Tangent ser jag som en riktig lyckträff. Lyssna även in det lite udda partiet strax före 4-minutersmarkeringen där en säregen improvisation tar vid (och som lite grand upprepas igen efter 7 minuter). Synnerligen uppfriskande! Det här är albumets instrumentella höjdpunkt!

3. Tredje spåret ” A Case of Misplaced Optimism” är en skön jazzig låt i lugn takt med närmast Reggae-komp (!) på orgeln från Andy. Låten ”kryddas” med diverse märkliga takt-ljud, något som trummisar som Pat Mastelotto brukar roar sig med. Uppenbarligen något som inspirerat även Steve Roberts. Refrängen spelas närmast som om det vore frågan om storbandsjazz med mycket blås. En skön låt men kanske det svagaste (om det nu finns ett sådant!) spåret på plattan.

4. Spår nummer fyra ”The Adulthood Lie” är ännu ett exempel på Andy Tillisons geniala förmåga att blanda jazz och klassisk progressiv rock med mer moderna musikföreteelser. Den här gången har han givit sig på något så udda som elektronisk dansmusik! Ni vet, det som man tvingas lyssna på i bilen när man råkat få in någon station med vad som brukar betecknas som ”Bäst musik just nu!”. Högtempolåtar med en massa elektroniska ljud som ett flertal gånger i låten accelererar upp i både tempo och tonhöjd så att man alldeles håller på att bli tokig. Men tro det eller ej, Andy lyckas använda detta på ett fenomenalt sätt till en låt som är både otroligt medryckande och njutbar. Och så naturligtvis – ännu en fenomenal text! Som handlar om hur vi som nu är till åren komna faktiskt fullständigt gått på myten från när vi var unga om att allt skulle bli så mycket bättre när vi blivit vuxna. Ni vet, det där om att mogna och bli så mycket klokare. Men samtidigt har man övergett gamla drömmar och den livsglädje som hör ungdomen till. Mitt i låten hör vi en gammal person tala om just detta. Hans slutord är ”The worst part of getting old is to remember how it was when you were young”. Hur var det nu – var det bättre förr? Det råder väl delade meningar om det men jag tycker faktiskt Andy har en poäng här med resonemanget och innebörden av låttiteln. Vad har egentligen vuxenlivet gjort med oss egentligen?

Nåväl, musikaliskt känns kanske första halvan av låten lite sådär men efter cirka 6:10 in i låten händer något fantastiskt. Låten ändrar karaktär och blir plötsligt både medryckande och vacker. Andy hittar ett otroligt passande musikaliskt tema (både kompmässigt och sångmässigt) till denna högtempokreation som så småningom exploderar i en fantastisk refräng (”When I was young I fell in love with the strangest things for those looking from above”). Denna andra halva av låten är helt otroligt bra och jag uppskattar även de improviserade elektroniska krumbukter lite senare i låten. En fantastisk låt som berör en både textmässigt och musikaliskt. Och som ändå avslutas med lite hopp på slutet när Andy sjunger ”There’s still time”.

5. Avslutande ”Supper’s Off” (alltså inte ”Supper’s Ready”!) är ännu en filosoferande sång kring vad som händer med oss när vi växer upp. Andy sjunger om ungdomens hippierörelse med Woodstockfestival och annat och gör reflektionen att mitt i allt detta fanns förmodligen en stor del av dagens etablerade politiker och affärsmän. Tog de något intryck av fredsrörelsen och anti-krigsbudskapet och som de senare tog med sig i sin karriär? Alltså, fick Rock’n Roll verkligen någon betydelse för världsutvecklingen? Jodå, idag betyder det mycket försäkrar Andy sarkastiskt! För saker som pausunderhållningen i Superbowl-turneringen! För introduktionen av band i Rock’n Roll Hall of Fame och som reklam för olika varor och presidentkampanjer (med Rolling Stones musik som typexempel)! Alltså, det är mycket satir och sarkasm över det hela. Till exempel i sångfraser som ”We tried to change the world but the world doesn’t take a hint”. Musiken har alltså slutat betyda något mer än som någon sorts nostalgisk känsla som man bara utnyttjar. Till och med nutidens musik ignoreras i dessa sammanhang (”all the other bands are skinned”). Ja, man kan inte annat än hålla med om hur underligt saker har blivit.

Även denna låt spelas självklart med bravur, både instrumentalt och sångmässigt.

 

Jag kan bara till slut hylla Andy Tillison och hans band för en alldeles fenomenalt bra platta. Kan det rent av vara årets bästa inom progressiv rock och fusion?

The Tangent – Proxy
InsideOut Music

1. Proxy (16:08)
2. The Melting Andalusian Skies (8:51)
3. A Case of Misplaced Optimism (6:13)
4. The Adulthood Lie (16:06)
5. Supper’s Off (9:54)

www.thetangent.org

Betyg: 9/10 

Karl-Göran Karlsson

Under The Eye Of The Sun – videosläpp från Steve Hackett.

Steve Hackett som släpper albumet At The Edge Of Light den 25:e januari 2019 via InsideOut Music har släppt videon till spåret Under The Eye Of The Sun.

 

Steve Hackett – At The Edge Of Light

1. Fallen Walls and Pedestals
2. Beasts In Our Time
3. Under The Eye of the Sun
4. Underground Railroad
5. Those Golden Wings
6. Shadow and Flame
7. Hungry Years
8. Descent
9. Conflict
10. Peace

https://www.facebook.com/stevehackettofficial/

Rikard Sjöblom’s Gungfly – Friendship

Rikard Sjöblom är ju välkänd i prog-kretsar genom sina tidigare och pågående engagemang i band som Beardfish och Big Big Train samt även genom mycket uppskattade inhopp på sistone i konserter med musik från Samla Mammas Manna under sommaren och hösten. Han har dock hela tiden haft ett sidoprojekt rullande under namnet Gungfly där han spelat med en del andra musiker. Där har han hunnit med tre riktigt trivsamma plattor sen debuten 2009. Nu är det alltså dags för den fjärde releasen och den går under namnet ”Friendship”. Rikard berättar att temat är kopplat till tankar på alla de barndomsvänner som man haft i ungdomsåren och vilka man nu har förlorat kontakten med. Allt startade med att han hittade ett gammalt foto hemma i föräldrahemmet (se omslaget ovan) där Rikard själv syns stående på en toppen av en trädkoja högt uppe bland träden i en glänta. Det här var en populär tillflykt för Rikard och hans barndomsvänner. Han berättar att det speciellt är ett spår på plattan (”A Treehouse in a Glade”) som kretsar kring denna koja som bland annat försvarades likt ett fort i de regelrätta gängkrig som förekom (jag kom genast att tänka på Genesis ”The Battle of Epping Forest!).

Musiken på plattan är mycket varierad med bas i orgel/keyboard-baserad progressive rock men här finns gott om jazz-influenser och även lite lugnare närmast Country-influerade sånger (”They Fade”, ja, kunde Avici så kan väl även Rikard!). Vi får också höra del två i en svit under namnet ”If you fall” som påbörjades på förra plattan ”On Her Journey To The Sun”.

Min absoluta favorit på plattan är nyss nämnda och helt instrumentella (så när som på några inledningsord) ”A Treehouse in a Glade”. Vi hör ett tema som närmast har lite Flamenco-liknande rytm och som varieras på olika satt med både gitarr och orgel. Det är härlig fart och fläkt och jag måste säga att orgel- och keyboardspelet på denna låt är makalöst bra. Lite Gentle Giant-vibbar där på mitten också. Även Rikards spel på gitarr är lysande. Det här är musik som man blir på väldigt gott humör av. En riktig höjdarlåt från Rikard som jag hoppas skall nå ut och kunna bli en favorit exempelvis på olika webradio-sajter.

Den långa och varierade låten ”Friendship” innehåller annars det vackraste temat som introduceras på piano mycket vackert efter drygt tre minuter och som återkommer flera gånger längre in i låten. Även i övrigt är här mycket instrumentell grannlåt och även sångtexter som behandlar albumets tema om vänskap.

Avslutande låten ”Crown of Leaves” är en lugn jazzig låt med ståbaskomp. En skön avslutning på en riktigt bra platta från en av Sveriges stora artister inom progrocken.

Rikard Sjöblom’s Gungfly – Friendship
InsideOut Music

1. Ghost of Vanity (05:59)
2. Friendship (13:36)
3. They Fade (04:51)
4. A Treehouse in a Glade (06:47)
5. Stone Cold (06:08)
6. If You Fall, Pt.2 (12:45)
7. Crown of Leaves (06:50)

www.rikardsjoblom.com

www.facebook.com/rikardsjblom

https://www.facebook.com/gungflyofficial/

Betyg: 8/10

Karl-Göran Karlsson 

 

InsideOutMusic’s 25th ”anniversary on tour” med Spock’s Beard & Roine Stolt’s The Flower King’s.

Vi påminner om Spock’s Beard & Roine Stolt’s The Flower King’s framträdande på svensk mark. 1:a december gästas kulturhuset i Stockholm och dagen därpå 2:a december KB i Malmö. Biljetter finner du här Malmö, Stockholm

 

https://www.facebook.com/progressivecircus/

 

Haken – Vector

Två år sedan förra albumet ”Affinity” släpps nu fullängdare nummer 5 från Haken. Jag upplevde föregångaren som ett rejält steg tillbaka efter de tidigare utmärkta albumen ”Aquarius” (2010), ”Visions” (2010) och ”The Mountain” (2013). Förra plattan var en flört med 80-talsmusiken och då jag själv inte är överdrivet förtjust i vad som erbjöds då kändes detta faktiskt tämligen ointressant. Frågan är då ifall kräftgången fortsatt ytterligare med nya plattan? Nej, det kan man nog inte säga. Man hör faktiskt en rejäl återgång till Metal-genren som alltid funnits med på olika sätt i tidigare plattor. Det som dock var så fantastiskt med en platta som ”The Mountain” var de väldigt starka influenserna från den progressiva rocken från 70-talet samt den fantastiska experimentlustan och spelglädjen. Mitt intryck av nya plattan är att man offrat lite av detta (även om det finns kvar till en del) för viljan att gå tillbaka till det rena Metal-soundet. I mina öron blir Metal-dominansen för stor på denna platta och gör att jag tidvis tappar intresset. Visst kan man bli imponerad av hårt- och snabbslående Raymond Hearne bakom trummorna men särskilt mycket finess och dynamik är det faktiskt inte i spelet. Samma gäller de envisa och tidvis alltför monotona riffen från Charlie Griffits gitarr och Conner Greens bas.

Det som ändå räddar plattan är den felfria och tonsäkra sången från Ross Jennings samt den alldeles lysande långa låten ”Puzzle Box”. Här finns allt det jag gillade på ”The Mountain”. Fart och fläkt men även lugna partier och sanslös lek med ljud och takt. Det som verkligen sticker ut är partiet som börjar efter 3:30 där elektroniska (för att inte säga elektriska) ljud improviserar takten för en stund för att så småningom även kompletteras med skön och stämningsfull sång från Ross. Det är märkliga ljud vi får höra i detta parti. Svåra att beskriva. Vågar jag skriva att det är ungefär som om någon släppt lös Hasse Bruniusson inne i en transformatorstation? Ni förstår nog. Fascinerande är det i alla fall. Albumets höjdpunkt, helt klart.

En annan fin låt är den lugna ”Host” som överraskar med trumpetkomp i början och även senare under låten (fast då märkligt modifierat – onödigt klåfingrigt, kan jag tycka). Det är inte utan att man får lite Opeth-känsla här och där på denna låt i partierna med akustisk gitarr och skönsång.

Som avslutningslåt kommer sen ”A Cell Divides” som återigen dånar på med metalgenren men som räddas av den fina sången av Ross Jennings.

Som sagt, ett steg framåt igen för Haken men även ett steg åt sidan mot ren Metal som inte riktigt är min grej. Därför har jag lite blandade känslor över detta skivsläpp. Men ProgMetal-fansen lär förstås jubla.

Haken – Vector
InsideOut Music

1.Clear (01:57)
2.The Good Doctor (03:58)
3.Puzzle Box (07:45)
4.Veil (12:41)
5.Nil By Mouth (07:11)
6.Host (06:47)
7.A Cell Divides (05:00)

www.hakenmusic.com
www.twitter.com/Haken_Official 
http://www.facebook.com/HakenOfficial 

Betyg: 7/10 

Karl-Göran Karlsson

Riverside – Wasteland

Så var det då dags för nystarten av Riverside, d v s första skivan med titeln ”Wasteland” utan bortgångne gitarristen Piotr Grudzinski. Och nu fortsätter man officiellt som trio trots att man (nästan) funnit en ersättare till Piotr i Maciej Meller som medverkar på flera spår på nya plattan och som redan spelat med de andra på några konserter. Att man väntar med en ny och fast gitarrist beror mest på (enligt Mariusz Duda) ren respekt för Piotr som under 15 år betytt så mycket för Riverside.

Det nya albumet har flera låtar som anknyter till det tragiska som hänt. Mariusz säger rent av att temat reflekterar över hur man kommer tillbaka från en tragedi. Att ha överlevt något och att man ändå kunnat fortsätta framåt. Parallellerna med plattan ”Second Life Syndrome” är ju mer än tydliga. Mer än tydligt är också låt-titlarna ”The Day After” (första låten) samt ”The Night Before” (avslutningslåten). Den nya plattan ger ju också bandet chansen att experimentera lite och komma med något nytt. Man märker en del nya grepp, exempelvis förekomsten av violin (spelad av Michał Jelonek) på flera av låtarna. Något annat anmärkningsvärt är att Mariusz på två av låtarna sjunger väldigt långt ner i tonregistret. Det känns ju lite annorlunda när han annars mer än gärna brukar gå upp i falsett. Sen förstår man att Mariusz även velat bidra på gitarrsidan den här gången vilket kanske också förklarar lite varför man valt att fortsätta som trio.

Trots nystart, man känner naturligtvis igen soundet av Riverside så det är ingen dramatisk förändring vi får uppleva. Men jag måste tyvärr säga att den nya plattan känns lite tam i jämförelse med tidigare alster. Den lyfter aldrig riktigt. Förvisso är inledande ”The Day After” plus ”Acid Rain” starka låtar med mycket av den sköna stämning som vi är vana vid. Jag gillar speciellt den avslutande delen ”Dancing Ghosts” med en härlig ordlös refräng och skönt komp. Men sen kommer plattan av sig lite och har svårt att fånga mitt intresse i den kommande låten ”Vale of Tears”.

Efter det är det dags för en lågmäld (för Mariusz väldigt låg!) och mycket fin sång i ”Guardian Angel”. Det akustiska gitarrkompet plus piano ger låten en mycket skön feeling. Efterhand får vi även höra mycket fina gitarrtoner från Maciej Meller som en extra krydda. Visst känns Piotr ändå närvarande på något sätt trots att det inte är han som spelar? Den här låten är kanske min absoluta favorit på albumet.

Påföljande ”Lament” är en långsam, släpande låt med tunga trumslag. Vi får höra ett väldigt fint parti efter tre minuter med skön sång och vackert komp från gitarr, violin och xylofon.  

Efter det kommer låten ”The Struggle for Survival” som jag tyvärr tycker att man kunde ha skippat helt. Det här låter mer som en improviserad jamning i studion utan mål eller mening. Sista minuten på låten är dock mycket fin. Återigen Mariusz fina röst tillsammans med akustiska gitarrer.

Låten ”River Down Below” är en fin ballad men på något sätt så har man hört den här typen av låtar så många gånger förut. Man får nästan lite Country-känsla här i vissa partier.

Titellåten ”Wasteland” startar också som något av en Country-låt eller filmmusik till en Westernfilm. Man får faktiskt även lite Jethro Tull vibbar. Låten övergår sen i mer traditionell rock utan att egentligen övertyga. Några fina teman kommer dock på slutet.

Avslutande ”The Night Before” är en fin låt skriven av Michal Lapaj. Mycket vackert och stämningsfullt med Mariusz sång ackompanjerad av piano.

Sammantaget ger mig nya plattan ett ganska så blandat intryck. Fortfarande fina grejor men utan de där riktiga topparna som bandet så ofta har bjudit på tidigare. Betyget blir därför bra men inte riktigt i den nivå där det brukar vara.

Riverside-Wasteland
InsideOut Music

1. The Day After (01:48)
2. Acid Rain (06:03)
Part I. Where Are We Now?
Part II. Dancing Ghosts
3. Vale Of Tears (04:49)
4. Guardian Angel (04:24)
5. Lament (06:09)
6. The Struggle For Survival (09:32)
Part I. Dystopia
Part II. Battle Royale
7. River Down Below (05:41)
8. Wasteland (08:25)
9. The Night Before (03:59)

http://www.riversideband.pl
http://www.facebook.com/Riversidepl  
https://www.instagram.com/riversideband.pl  

Betyg: 7/10 

Karl-Göran Karlsson

Riverside – nytt album ute i september.

Polska Riverside med Mariusz Duda i spetsen har release på nya albumet Wasteland den 28:e september via InsideOut Music.

Riverside – Wasteland

1. The Day After
2. Acid Rain
3. Vale Of Tears
4. Guardian Angel
5. Lament
6. The Struggle For Survival
7. River Down Below
8. Wasteland
9. The Night Before

https://riversideband.pl/en/

The Sea Within – The Sea Within

Roine Stolts nya supergrupp (anmärkning: han spelar bara i supergrupper numera!) med namnet The Sea Within har äntligen släppt debutplattan med samma namn. Bandmedlemmar förutom Roine (gitarr) är Marco Minneman (trummor, percussion): Jonas Reingold (bas), Tom Brislin (Keyboards, Sång), Daniel Gildenlöw (sång, gitarr) och Casey McPherson (sång).

Tanken på att starta ett nytt band fick Roine 2016 då han kände att det var dags att prova något nytt genom samarbeten med helt nya (nåja!) musiker. Roine har ju spelat mycket med Jonas och Daniel förut men nya i sammanhanget är Tom Brislin (med förflutet i Yes och Camel) och Marco Minneman (The Aristocats, Steven Wilson, The Mute Gods, med flera). Ny sångare vid sidan av Daniel är också Casey McPherson (Flying Colours). På kommande turnén (med start vid festivalen Night of the Prog i Tyskland 13–15 juli) är dock inte Daniel och Jonas med utan deras roller tas av Pete Trewavas och Casey (som alltså kommer att sjunga på de flesta av låtarna).

Inspelningarna startade i London i september förra året och pågick i ungefär sex månader. Att just London valdes berodde på att det rent logistiskt var det bästa då ju bandet består av musiker både från USA och Europa. Genomgående har låtarna komponerats och arrangerats tillsammans där alla bandmedlemmar bidragit på olika sätt. De har också tagit hand om själva slutmixningen då de fann det onödigt att lämna iväg detta till andra. Intressanta gäster har också bidragit på vissa låtar, exempelvis Jordan Rudess, Jon Anderson och Rob Townsend.

Man kan då fråga sig hur detta 77 minuters mastodontverk från detta nya band låter? Ja, det är faktiskt inte så lätt att beskriva. Plattan är väldigt varierad och spänner över hela rock-fältet måste jag säga med tydliga inslag även av jazz, klassisk musik och pop. Men naturligtvis finns här också mycket av klassisk prog med långa komplicerade partier, mycket keyboards (inklusive de obligatoriska mellotronsounden!) och inspirerande trumspel. Och så gitarrsolon, givetvis! Roines solon hörs i snart sagt varje låt med hög igenkänningsgrad.

Tidigt innan releasen släpptes smakprovet och inledningsspåret ”Ashes of Dawn” som höjt förväntningarna ytterligare genom att erbjuda ett mycket spännande och rätt så tungt sound. Men också lite överraskande avbruten i mitten av ett jazzigt saxofonsolo av Rob Townsend föredömligt kompat av Marco på trummor och Tom på keyboards. Det här är faktiskt ett av de bästa spåren på plattan.

Låt nummer två ”They Know My Name” är redan den väldigt annorlunda och mer en mycket melodisk låt med intressanta tonartsvariationer föredömligt ledda av Toms pianospel. Utmärkt sång av Daniel. På slutet får vi höra ett av de mer inspirerande och bästa gitarrsolona av Roine på plattan.

Tredje låten ”The Void” inleds med undersköna gitarrtoner från (antar jag) tolvsträngad gitarr och mycket fin sång från Daniel. Det här är en av mina favoriter på plattan för här är så mycket av det jag normalt sett gillar bäst inom den progressiva rocken. Helt enkelt så många otroligt sköna sounds i en låt med väldigt skön avslappnad takt. Möjligen får jag klaga lite på det syntsolo som Tom bjuder på en bit in i låten som för mig låter (medvetet?) falskt emellanåt.

Nästa låt bjuder återigen på en väldig kontrast. Inledningsvis en slamrig rocklåt som jag faktiskt har svårt att fastna för och överlag tycker jag att det här är ett av de svagare spåren på plattan. Inte mycket att orda om mer än att vi återigen får höra ett fint solo av Roine i mitten av låten när takten och tempot taggar ner lite och övergår i ett lite mer jazzigt parti där också Tom och Marco briljerar på piano och trummor.

Följande låt ”Goodbye” är första låten där vi får höra Casey sjunga. Inleds med typiska toner från Roine (påminner om gamla låtar från Kaipa och The Flower Kings). Jag måste erkänna att jag har lite svårt för sången från Casey som jag tycker är lite väl smörig och udda, ibland med ett påklistrat vibrato som stör mig lite. Den här låten är mer en poplåt om än med lite mellotrontoner pålagda.

Följande korta låt ”Sea Without” är en fin instrumental snutt där Jonas driver på fint med basspelet och där hela bandet levererar riktigt bra, tycker jag. En riktig liten pärla!

Därefter följer i mitt tycke den bästa låten på plattan i ”Broken Cord”. Fjorton minuter underbar musik med mycket influenser från Beatles, John Lennon och andra i den tidiga rock- och popvågen samt kryddat med mycket av det karakteristiska som vi hört från The Flower Kings under de tidiga åren. Efter tre minuter får vi överraskande höra Tom spela en snutt på piano som jag kan ta gift på att jag hört förut från Karmakanic och Lalle Larsson (strax för Daniel sjunger ”You can feel it, something is broken”). Kan dock inte sätta fingret på exakt vilken låt det är hämtat från. Nåja, det är snyggt och kanske inte så konstigt att man hämtar material från olika håll, kanske omedvetet, under inspelningarna. Strax efter 4 minuter kommer så en rätt så underbar passage när Daniel sjunger ”You’re looking for a reason” vilket följs av ett otroligt skönt gitarrtema med distinkt takt som upprepas några gånger. Toppklass prog! Som om inte detta vore nog så toppar Roine detta med ett mycket fint solo efteråt också. Men, cirka halvvägs in i låten kommer sedan något av det skönaste jag hört på länge och som ger rysningar. Trummor och gitarrer tystnar och bara diverse atmosfäriska keyboards får råda. Plötsligt kommer en kör in och sjunger något i stil med ”holahey” samtigt som några otroligt vältajmade bastoner från Jonas ljuder. Fantastiskt vackert! Sången byts och Casey börjar sjunga. Riktigt bra dessutom (all kritik ovan tillbakataget!). Här passar verkligen hans känslosamma röst. Slutet på låten är även den oerhört skön med körsång, atmosfäriska keyboards och Roines gitarr. Den här låten är ett riktigt praktverk och den kommer säkert att älskas av alla fans av tidiga Flower Kings. Underbart att man fortfarande kan få höra den här typen av musik i nyproducerade verk!

Sista låten på plattan, som faktiskt har en väldigt skön övergång från föregående låt, är något så ovanligt som en proglåt med politisk text! Titeln ”The Hiding of the Truth” syftar naturligtvis på något av det värsta som kommit fram politiskt på sistone, nämligen det här med ”Fake News”. Ett sätt för politiker och opinionsbildare att slå sig fram i karriären genom användandet av rena lögner. Inget nytt kanske men det har aldrig blivit så tydligt som nu. I den sköna inledningen tycker jag mig höra Jon Anderson (i så fall står det fel i promo-materialet som hävdar att han sjunger på föregående låt). Vi hör också fina pianopassager från Jordan Rudess i kompet. En angelägen och bra låt sjungen av Casey om hur lögner tagit plats i världen. Vad sägs om textraden ”You were looking for a King. They gave us this old joker”? Går ju inte att misstolka vem det syftar på, eller hur?

Jaha, så var väl då plattan slut? Absolut inte! Bonusplattans fyra spår är faktiskt minst lika bra som de övriga så missa inte dem. Men jag skall försöka att vara fåordig här och bara säga att här finns massor av guldkorn här också. Sen får jag intrycket att de sista tre låtarna ”Where are you going?”, ”Time” och ”Denise” kan vara skrivna av och för Daniel (fast det är ren spekulation). Väldigt fina är de i alla fall och de passar Daniels sångstil perfekt. Bäst gillar jag ”Time” som inleder med Porcupine Tree känsla men som snabbt övergår till något som liknar ett requiem. Fantastiskt sorgligt och vackert. Tanken att det finns en koppling till temat på senaste plattan med Pain of Salvation är stark. Underbara trummor, bas och mellotronstråkar hörs när man närmar sig slutet på låten!

Sammanfattningsvis är det ett mycket imponerande verk som Roine och hans nya band har presterat. En del har redan uttryckt att verket är lite för långt men jag håller inte med här. Det är verkligen toppklass på de flesta av låtarna och bonus-CDn är verkligen ett extra plus för er som gillar Daniel Gildenlöv och Pain of Salvation. Det som kan störa helhetsbilden lite är helt enkelt hur man skall karakterisera bandet The Sea Within. Hur hör man att det är The Sea Within som spelar? Roines gitarr är ju i alla fall väldigt karakteristisk och det är uppenbart att Roine haft mycket stor del i komponerandet. Men i övrigt vet jag uppriktigt sagt inte vad som är typiskt för bandet eftersom alla låtar på denna platta spänner över ett så brett fält av genrer. Men man får väl släppa den tanken och istället vara glad att det finns band som klarar att vara så breda och fortfarande hålla lyssnarintresset på topp. Jag hoppas verkligen det skall bli fortsättning på detta samarbete i framtiden för denna platta är verkligen imponerande. 

The Sea Within – The Sea Within
InsideOut Music

1 Ashes of Dawn
2 They Know my Name
3 The Void
4 An Eye For An Eye For an Eye
5 Goodbye
6 Sea Without
7 Broken Cord
8 The Hiding of Truth
Bonus CD:
1 The Roaring Silence
2 Where are you Going?
3 Time
4 Denise

http://theseawithin.net/
https://www.facebook.com/TheSeaWithin1/
https://twitter.com/theseawithin1
https://www.instagram.com/theseawithin1/

Betyg: 9/10 

Karl-Göran Karlsson