Riverside offentliggör omslag och titel.

Riverside släpper nya plattan Love, Fear and the Time Machine den 4:e september via InsideOut Music. Omslaget är gjord av Travis Smith / Seempieces (Katatonia, Opeth, Nevermore)

Riverside_LoveFearAndTheTimeMachine

 

RIVERSIDE – Love, Fear and the Time Machine
1. Lost (Why Should I Be Frightened By a Hat?)
2. Under the Pillow
3. #Addicted
4. Caterpillar and the Barbed Wire
5. Saturate Me
6. Afloat
7. Discard Your Fear
8. Towards the Blue Horizon
9. Time Travellers
10. Found (The Unexpected Flaw of Searching)

The Tangent – A Spark In The Aether

0216tem_en_de.pdf
The Tangent – A Spark In The Aether

 Efter den senaste studioplattan med The Tangent, Le Sacre Du Travail, vilken jag för min del fann väldigt svårtillgänglig, experimentell och, ja rent märklig faktiskt, så kändes det oerhört roligt när jag släppte ner nya A Spark In The Aether, gruppens åttonde fullängdare i cd-spelaren. För den börjar verkligen, för att vara lite ordvitsig, som en spark, fast där bak. Titelspåret inleder anrättningen och det känns som en rätt lättsam historia, skulle nästan kunna passa på vilken hitlista som helst. Energi, fart och framför allt SPELGLÄDJE. Helt klart rätt start på plattan, för den symboliserar hela känslan man får. I mitt tycke, en stor kontrast till Le Sacre du Travail…!

Men innan själva recensionen, först lite om detta nya Tangentalster – ett projekt som Andy Tillison, Tangents keyboardist (huvudsakligen) och sångare – därtill obestridd ledare och frontman – säger sig ha haft planer på att göra ett bra tag. En platta tänkt som en uppföljare till debuten, fantastiska The Music That Died Alone, vilken släpptes 2003. Denna, Tangents debut, gjordes som en sorts symbol för den Progressiva genrens stilla insomnande i allmänhetens öron. En framtidsvision som tack och lov visat sig stämma mindre bra, då det snarare förefaller som att musiken är en musikart som tagit fart och både bryter mark och finner nya lyssnare. Skivan är inspelad på distans och alla musiker har haft fria händer att hantera sina delar på det sätt de själva funnit lämpligt, även om Andy givetvis haft idéer när han presenterat sina kompositioner. Andy påstår sig i princip inte ha ändrat någonting, utan är väldigt nöjd med slutresultatet. Tangent har än så länge aldrig givit ut två plattor i följd med samma musiker, den enda som varit med från start är Flower Kings, Karmakanic´s och Kaipas basist Jonas Reingold. På nya plattan återfinns, utöver Jonas och Andy själv, även unge Luke Machin på gitarr (frontar även egna bandet Maschine), välmeriterade Morgan Ågren på trummor, en man med ett fantastiskt CV som innehåller mängder av band och projekt genom åren. Där, om jag får tycka, spel med Frank Zappa givetvis sticker ut. Han är även en självklar del i Hans Lundins Kaipa. Slutligen förgyller Theo Travis ljudbilden på saxofon och flöjt.

Och så till själva musiken. Som är, precis som på The Music That Died Alone, oerhört varierad och spänner över väldigt många olika musikstilar. Rock, prog, jazz, funk… Och självklart, vi pratar ju prog, inte sällan alltihop under samma låt. Andy Tillison med sina keyboards är den som ger oss melodierna och det musikaliska arrangemanget bärs stadigt upp av bas- och trumspel i världsklass av nestorerna Jonas Reingold och Morgan Ågren. Lite Theo Travis på det och inte minst Luke Machins gitarrer, så blir anrättningen till en homogen och härlig mix av… allt!

Texterna är för det mesta berättande i sin utformning och kan vara i form av en en historisk beskrivning kring musikens utveckling, självklart kryddad med mycket ”namedropping” – som i Codpieces And Capes och Clearing The Attic. Eller så framför Andy rena reseskildringen, vilken tar oss kors och tvärs över USA med referenser till platser, händelser, tv-bilder, film, och kända personer. Allt detta under nästan 22 minuter långa The Celluloid Road. En sorts kärleksförklaring till Det Stora Landet I Väster enligt Andy själv. För mig är det emellanåt svårt att hänga med textmässigt, men de långa instrumentala partierna, där alla i bandet får möjlighet till individuell briljans är sannerligen mycket njutbara.

Emellan dessa båda spår ligger rent instrumentala Aftereugene där man går man ner rejält i tempo. Akustisk gitarr och flöjt inleder lågmält innan Travis ges fullt spelrum för ett improvisationsutbrott med sin saxofon. Vackert? Nja. Men lite coolt ändå! Han hittar tillbaka till låtens initiala harmoni till slut.

Näst sista spåret är en jazzig andra del av titelspåret där både Andy och Luke verkar vilja bli av med en hel del överskottsenergi. En riktigt härlig låt med mycket fart och återkommande tråd och refräng från inledningslåten. Finalen är en, vad jag skulle beskriva som typisk ”Andy Tillison”. Radioröster blandat med en berättande, självbiografisk text, bra fart och slutligen en härlig soloinsats av Luke som go´ slutpunkt.

Luke Machin, ja. En ung och strålande duktig gitarrist. Han fyller skivan med mängder av varierat och påhittigt gitarrspel, sköna riff, läckra harmonier och kryddar givetvis med många briljanta solon under den musikaliska resa vi får vara med om på A Spark In The Aether. Luke var en ny bekantskap som jag hörde (och såg) första gången när han turnerade med Andy och Jonas på deras gemensamma miniturné med material från både Tangent och Karmakanic i maj 2014. Men om man nu skall ta sig friheten att spinna lite på tanken att se A Spark In The Aether som en uppföljare till The Music That Died Alone och jämföra, även om jag erkänner att det blir lite ”äpplen och päron”, så är det som det är, Roine Stolts gitarr på debutplattan… Ja, vad säger man? I alla fall i min värld; det finns bara en Roine…
Är det då något som man kan tycka är lite negativt? Mnja, det känns nästan förmätet, men ingen kan väl med bästa vilja i världen påstå att Andy Tillison är en bra sångare? Det låter verkligen ”Bättre Än Bra” emellanåt. Men, vad tusan! Det är ju det som är hans signum, det SKA låta lite sprucket och sönderrökt när Andy sjunger! Jag hade, som tidigare nämnts, förmånen att se dubbelarrangemanget med Tangent och Karmakanic vid två tillfällen våren 2014, både i Lidköping och i Kungsbacka. För övrigt en helt fantastisk upplevelse där även Lalle Larsson och Göran Edman bidrog stort till oförglömliga konsertkvällar. Men, där det var oerhört spännande för mig att få se och uppleva Andy Tillison live, som scenpersonlighet för första gången. En i sanning märklig och speciell man, men för mig en mycket positiv upplevelse inför mitt fortsatta lyssnande på Tangent och deras musik. För så lär det sannerligen bli, Tangent är och förblir en stor favorit på den allt annat än insomnade och döda Progscenen!

The Tangent – A Spark In The Aether
InsideOut Music

1. A Spark In The Aether
2. Codpieces And Capes
3. Clearing The Attic
4. Aftereugene
5. The Celluloid Road
6. A Spark In The Aether (Part 2)
7. San Fransisco Radio Edit

www.thetangent.org

 

Betyg: 8/10

Niklas Kindahl

 

 

 

 

InsideOut Music signerar Next To None.

Next To None kommer ut med debuten  A Light in the Dark sommaren 2015 via InsideOut Music. Det unga bandet har ingen mindre än Mike Portnoy i producentstolen och medverkande gästmusiker Bumblefoot (Guns N Roses) och  Neal Morse.

NtN_cover-web

A Light in the Dark
1. The Edge Of Sanity
2. You Are Not Me
3. Runaway
4. A Lonely Walk
5. Control
6. Lost
7. Social Anxiety
8. Legacy
9. Blood On My Hands

Steve Hackett – Wolflight

steve hackett - wolflight
Steve Hackett – Wolflight

Efter ett för honom rätt så långt uppehåll (senaste plattan kom 2011) återkommer nu Steve Hackett med ännu en platta i en imponerande rad av soloplattor sen över 30 år tillbaka, nu med titeln ”Wolflight”. Att det tog lite längre tid denna gång förklaras naturligtvis av de senaste årens oerhört framgångsrika turné med Genesis Revisited II (vilken bara verkar fortsätta och fortsätta!!). Men hela tiden har han filat på detta nya verk som han själv menar är något väldigt annorlunda och något han velat göra länge. En platta som så att säga bryter mot reglerna och där han blandar friskt med influenser från alla möjliga håll, inte minst från den så kallade världsmusiken. Inte minst använder han en mängd olika instrument från olika delar av världen. Ytterligare en sak som framträder är hur han denna gång vävt in kompet från en symfoniorkester i de flesta låtar på plattan. Han säger att han ville visa att det verkligen går att få en symfoniorkester att spela rock’n’roll. Eller med hans egna ord:  “I wanted to prove that an orchestra can be just as groovy and as heavy, primal as any rock band”. Dessutom finns naturligtvis även ambitionen från honom att visa hur många olika känslolägen och former som gitarren kan frammana, både från den akustiska och den elektriska varianten.

Det finns ett bärande tema för plattan som handlar om våra förfäder långt före den vår civiliserade (?) tid. Då man kämpade mot både andra klaner och mot vilda djur för att klara sig. Man kan se plattan som en sekvens av filmscener från denna tid. Inte minst är detta tydligt i titellåten ”Wolflight” för vilket Steve också spelat in en väldigt läcker video som jag verkligen kan rekommendera. Här visas mycket fina scener med en imponerande ljussättning och en ungdomligt stylad (!) Steve i urskogen omgiven av vargar (se även omslaget). Det här är uppenbarligen riktiga vargar från Tjeckien som finns i en inhägnad någonstans utanför Rom i Italien dit Steve hade möjligheten att komma och få umgås med dem under en längre tid. Just termen ”Wolflight” sägs beteckna den farliga och magiska tiden just före gryningen och det är lite av denna stämning som Steve säger sig vilja uttrycka. Det var också vid den här tiden på dagen som Steve säger sig ha skrivit det mesta av musiken. Han menar att närheten till drömmarna vid den här tiden betytt en del för den musikaliska inspirationen.

Nåväl, det här låter ju sanslöst intressant eller hur? Men är verket då lika bra som det verkar ha förutsättningar att vara, både med tanke på upplägget och den närmast geni-förklarade kompositören och gitarristen? Nja, inte fullt ut måste jag säga. På något sätt börjar det storslaget men sänker sig långsamt ner till lite mindre grandiosa nivåer ju längre man lyssnar på plattan. De första tre låtarna på plattan är väldigt, väldigt bra, det måste erkännas. En oerhörd variation finns i titellåten, precis så som Steve utlovat och med ett imponerande stöd från symfoniorkestern (fast vilken orkester det rör sig om framgår inte av bakgrundsmaterialet vilket jag tycker är dåligt!). Jag häpnar över det märkliga baskompet som används då och då. Är det en basfiol eller är det någon form av trumma? Omöjligt att få kläm på men oerhört effektfullt låter det i alla fall. Låten går upp i mästarklass på slutet när ett Flamenco-liknande gitarrkomp överröstas av ett sådant där makalöst vackert elgitarrsolo som nästan bara kan komma ifrån Steve. För att sedan övergå i lite mystiska mellotronstråkar (jojomän, tro inte att vi slipper dom!) och trummor. Och sen slutar låten i ett närmast magiskt slutackord som bara långsamt tonar ut.

Nästa låt är minst lika fin och har den intressanta titeln ”Love Song To a Vampire”. Den handlar om någon som fastnat totalt i beroendet av en annan person som här liknas vid en vampyr. Han försöker ta sig loss men utan att lyckas. Verkligen hemskt faktiskt, och det här kanske är en sorts metafor för något som en del kan råka ut för, d v s destruktiva relationer. Låten inleds med undersköna akustiska toner, typiska Steve Hackett! Sången i sig är ganska enkel men den framförs snyggt med massor av stämmor och med mycket snyggt komp. Refrängen är mycket vacker och kompas oerhört fint igen med en djup bas som harmonierar otroligt fint med körer och stråkar. Det enda som jag inte gillar är det lite taffliga trumkompet i refrängen. Känns överdrivet och faktiskt inte särskilt synkat med resten av musiken. Lite synd faktiskt för det här kunde man ha gjort bättre. Men slutet är återigen så där sanslöst vackert med ett långsamt utklingande ackord (spelat på harpa, tror jag).

Nästa låt ”The Wheel’s turning” är ett exempel där Steve får symfoniorkestern att svänga till låten riktigt rejält en bit in i låten, trots att det faktiskt lika gärna kunde varit kompet till ett musikalnummer. Men efter denna låt tycker jag det blir för mycket upprepningar av sekvenser som vi hört så många gånger förr från Steve. Visst – det är urtjusiga akustiska gitarrtoner i ”Earthshine” och låten ”Loving Sea” är en oemotståndlig musikpralin med strandsurf- och Supertramp-känsla (!). Men i de senare låtarna kommer också saker som jag tycker Steve lite grand har snöat in på och som kanske är roligare att spela än att lyssna till. Jag tänker speciellt på bluespartierna i ”Corycian Fire” och ”Black Thunder”. Sen tycker jag att ambitionsnivån sjunkit lite väl mycket i vissa låtar och då kanske särskilt den avslutande ”Heart Song” som är en kärleksförklaring to Steve’s fru Jo. För mig låter den lite väl enkel och närmast lite smörig. Men han kanske ville ha det så?

Men som sagt, vi bjuds ändå på en hel del godis på den här plattan, inte minst instrumentalt. Man blir hela tiden överraskad – t ex de otroligt exakta kompet på Tablas i mitten av låten ”Corycian Fire”. Det smäller så man tror att fingrarna går av! Steve har också denna gång återigen valt att sjunga allting själv, trots en i mitt tycke rätt så medioker sångröst. Men det här kompenserar han till max genom alla stämpåläggningar. Här är han faktiskt en mästare i branschen. Det finns säkert partier med Steve sjungande i minst tio stämmor (man kan se denna Steve-Hackett-kopia-kör framför sig!) och det här utnyttjar han i minst sagt varenda låt.

Ja, mitt slutomdöme ger honom ett bra betyg men ändå inte bland topparna. Jag plågas lite av att man känner igen så mycket av det man hör, trots att just detta verk enligt Steve skulle vara särskilt nyskapande. Jag kan alltså bara delvis hålla med. Det finns flera riktigt fina låtar på plattan men också några som jag upplever som tämligen mediokra. Detta förklarar den något njugga betygssättningen av en platta från en av mina absoluta favoriter genom åren. Han kommer nog att fortsätta vara det men det är inte utan att man börjar längta efter att han slår sig i slag med lite mer kompetenta musiker och låtskrivare (kanske en ny supergrupp?). Det skulle kännas mer spännande än att se ännu en soloplatta.

Steve Hackett – Wolflight
InsideOut Music

01 Out Of The Body
02 Wolflight
03 Love Song To A Vampire
04 The Wheel’s Turning
05 Corycian Fire
06 Earthshine
07 Loving Sea
08 Black Thunder
09 Dust And Dreams
10 Heart Song
11 Pneuma (bonusspår som inte ingick i promon)
12 Midnight Sun (bonusspår som inte ingick i promon)

www.hackettsongs.com

 

Betyg: 7 av 10

Karl-Göran Karlsson