The Neal Morse Band – The Grand Experiment

neals morse band - the great experiment
The Neal Morse Band – The Grand Experiment

Neal Morse är lika oberäknelig och svårförutsagd som det svenska sommarvädret och han skulle kunna kallas prog-rockens store kameleont! Efter det dramatiska och plågsamma (för fansen) avhoppet från Spock’s Beard efter den fina ”Snow”-plattan 2002 och efter ett antal soloplattor med mer eller mindre kristen framtoning (särskilt plattan ”Testimony”) har mer än en rock-skribent självsäkert uttalat att nu är det slut med intresset för Neal och hans musik. För egen del har jag också varit nära att ge upp men nyfikenheten har hela tiden tagit överhanden och jag har fortsatt lyssna (oftast med textfilter för att försöka tona ner det plågsamt eller pinsamt tydliga kristna budskapet i många låtar!). Och tur är väl det! I en väldigt blandad produktion så har ändå det ena guldkornet efter det andra kommit flygande (ibland har man nästan fått ducka eftersom det rört sig om rena guldtackor!), inte minst genom det minst sagt lyckosamma inter-kontinentala samarbetet i gruppen Transatlantic. Men även flera oerhört bra soloplattor har släppts genom åren – för att bara nämna några: ”?” (”Question mark”), ”Sola scriptura” och ”Momentum”. Och nu verkar det vara dags att lägga ännu en titel till denna lista – ” The Grand Experiment”.

Med i stort sett samma lineup som i föregående plattan ”Momentum” presenteras en rad mycket inspirerade låtar av lite olika karaktär. Allt låter inte som typisk prog men vi har åtminstone två långa låtar som definitivt platsar i genren (öppnings- och avslutningsspåren). Övriga låtar ligger närmare lite mer populär rock och pop med vissa drag av 60- och 70-tal, fast undantaget kanske den Steve Hackett-inspirerade ”Waterfall”.

Låt oss gå direkt på plattans i mitt tycke mest intressanta och mest varierade spår, nämligen öppningsspåret ”Following The Call”. Här blev jag bra överraskad må jag säga. Låten inleds med ren gospelsång i stämmor med (återigen) ett övertydligt kristet väckelsebudskap och man hinner tänka ”Åh, nej, inte nu igen!”. Men det bryts snabbt av några distinkta trumsekvenser varvat med undersköna orgeltoner. Sen går det fram och tillbaka med riviga trumstarka partier och däremellan lite lugnare dito med fin sång av Neal. Överhuvudtaget är det i den första delen av låten ett bra driv och svårt att sitta still (om ni förstår). Flera dueller mellan keyboards och gitarr avlöser varandra. Man kan också notera den oerhört fina stämsången där Neal uppenbarligen har god hjälp av både Eric Gillette och Bill Hubauer. I mitten av låten kommer sen ett känslosamt lugnt parti med sång och skönt mellotronkomp som ger lite smårysningar. Efter det drar några märkliga bastoner igång det igen och så exploderar trummor och fina keyboardsslingor med mellotronkörer i bakgrund. Det följs sen av ett alldeles underbart parti med synt/moog-solo som sitter som en smäck! Underbart!  Till sist kommer vi så småningom till ett slutparti som är något av det svettigaste jag hört. Börjar i rätt lugnt tempo men arbetar sig långsamt upp i ett crescendo som avsluttas med samma trumfanfar som i inledningen. Magnifikt! Jag måste säga att här firar samarbetet mellan Mike Portnoy och Neal Morse stora triumfer. Faktiskt, hela låten igenom lyssnar vi till ett fullkomligt lysande trumspel av Mike Portnoy! Som sagt, i mitt tycke skivans starkaste spår.

Kontrasten är rätt stor till skivans andra låt, titellåten ”The Grand Experiment”. Det här är något helt annat. Liknar mest en tämligen rak rocklåt där Neal inledningsvis försöker sjunga så ”skitigt” som möjligt. Inte särskilt märkvärdigt men det finns en tydlig och rätt njutbar refräng sjungen i fina stämmor. Annars alltså inte mycket att orda om. Mer än för att påminna om titeln och kopplingen till omslaget på plattan. Det här omslaget visar en helt otrolig mackarpär stående ute i en frusen sjö.  En slags stenkross (hittar inget bättre ord) med en bastuba högst upp! Verkligen iögonenfallande. Hade det här varit på vinyl-tiden på 70-talet skulle jag definitivt plockat upp plattan enbart p g a omslaget. En reflektion kring titeln på plattan kan vara att det förmodligen syftar på att bandet den här gången spelade in denna platta helt utan några som helst förberedelser, alltså inget förinspelat utan direkt ihopsnickrat i studion på kort tid. Är detta helt sant så är det ju tämligen anmärkningsvärt.

Låt nummer tre med titeln ”Waterfall” är återigen helt annorlunda och här skulle man kanske istället kunna använda titeln prog-ballad. De sköna akustiska gitarrtonerna för helt klart tankarna till många av Steve Hackett’s tidigare verk liksom den fina stämsången. Det här är ett oerhört vackert stycke som jag direkt tog till mig vid första genomlyssningen. Lyssna också särskilt på slutpartiet med oerhört vackert keyboardkomp och solo på klarinett (vem som spelar framgår inte).  Intressant är att på slutet är det inte Neal Morse som leder sången utan här och där någon annan. Jag tror det måste vara Eric Gillette och han gör det verkligen bra med en ljus och fin röst.

Låt nummer fyra är återigen väldigt annorlunda men kanske i mitt tycke på ett lite negativt sätt. Lite småtråkig låt även om vi har en distinkt takt och lite flört både med Beatles och en hel del andra 60- eller 70-talsband. Soundmässigt tycker jag vi också hör drag från det som vi brukar höra från kollegorna i Bigelf (där Mike Portnoy också har ett finger med i spelet). Lite av en hitlåt och kanske inget fel i det men inget som jag tror håller i längden.

Sen är vi då framme vid slutlåten som naturligtvis är av den episka typen – den drygt 26 minuter långa ”Alive again”. Det är svårt att beskriva denna låt men den har naturligtvis många paralleller med många tidigare långa stycken från Neal Morse, t ex låten ”Momentum” från förra plattan men även med flera av det långa låtarna i tidigare Spock’s Beard plattor. Den innehåller otaliga partier av olika slag. En lång skön instrumental inledning, därefter sång med en rätt så skön refräng byggande på låt-titeln och sen en väldig massa improviserande kring olika teman. Jag har en lite kluven inställning till denna långa låt och är inte säker på att den faktiskt kommer upp i samma klass som många av Neal’s tidigare långlåtar. Det är lite svajigt här och där med lite tomgång i vissa partier. Men jag måste dock lyfta fram partiet efter cirka 8 minuter där Mike Portnoy drar igång en helt omöjlig taktgång som sen byggs på med diverse keyboards och gitarr och även mellotronkörer i mängder. Sen får jag erkänna att refrängen (”Now I feel that I’m alive again…..”) är väldigt vacker och underbart sjungen av Eric (!). I sångpartierna här får jag faktiskt starka vibbar av tidiga Spock’s Beard (vilket ju enbart är positivt). En annan sak att lyfta fram är det fina gitarrspelet som jag tycker låter väldigt skandinaviskt! Utan tvivel finns det mycket inspiration hämtat från exempelvis Flower Kings och (naturligtvis) Roine Stolt. Det var till och med så att jag ett tag började undra om det var Roine som spelade. Men vad jag förstår är det Eric Gillette som spelar och det gör han alltså oerhört bra. På mitten hör vi också grundtemat spelat med mellotronflöjt och mellotronstråkar och det är så vackert att man nästan smäller av! Det avbryts av samma tema på gitarr med maxad Wah-Wah-pedal och efterhand får vi också höra detta tema i klassisk stil med närmast cembalo, piano och stråkar. Snyggt utfört, verkligen. Sen har vi då ett långt slutparti i lugnare takt där Erik sjunger stora partier och här tappar jag tyvärr lite av intresset igen. Alltså, slutet här är inte riktigt det intensiva crescendo som jag mer eller mindre vant mig vid från tidigare verk (som den underbara ”Momentum”). Textmässigt så är det återigen ett rätt tydligt kristet budskap om hur man kan bli frälst och väckt till livet (”Alive again”) med helt klart personliga erfarenheter. Men man kan faktiskt göra sin egen tolkning och koppla det till hur man faktiskt kan resa sig mitt i livet och bli stärkt igen av erfarenheter och ny kunskap och inte nödvändigtvis genom religiösa erfarenheter. I vilket fall så är det ett rätt förtröstansfullt budskap, religiöst eller ej.

Slutomdömet om denna platta är att detta faktiskt kan vara det bästa som Neal någonsin gjort i karriären. Nå, men varför får den då inte toppbetyg? Ja, jag måste nog krypa till korset och bekänna att trots tidigare lovord i texten så finns det ändå någon sorts mättnad på Neal’s musik som jag känner i flera partier på plattan. Alltså, kraven på våra favoriter minskar ju verkligen inte med åren. Det vill säga – ofta känner man att det här har jag verkligen hört förut och då blir det naturligtvis inte heller lika spännande längre. Men för den som inte har lyssnat på Neals plattor förut så kan det definitivt vara något att sätta tänderna i och häpnas över. Inom prog-världen finns det fortfarande inte mycket som kan konkurrera med detta. Utan tvivel en av årets bästa plattor.

The Neal Morse Band – The Grand Experiment
InsideOut Music

1. Following The Call
2. The Grand Experiment
3. Waterfall
4. Agenda
5. Alive Again

www.nealmorse.com

www.radiantrecords.com

www.nealmorsefans.com

 

Betyg: 9 av 10

Karl-Göran Karlsson

 

Smakprov från The Neal Morse Band´s kommande skivsläpp.

För första gången någonsin går Neal Morse in i studion med sina vänner Mike Portnoy, Randy George, Bill Hubauer och Eric Gillette utan någon som helst förberedelse. Resultatet får vi i form av albumet The Grand Experiment och ett smakprov med videon Agenda ser du här.

En recension kommer naturligtvis här på Artrock.se. Skivsläpp den 16 februari via InsideOut Music.