InsideOut Music signerar Next To None.

Next To None kommer ut med debuten  A Light in the Dark sommaren 2015 via InsideOut Music. Det unga bandet har ingen mindre än Mike Portnoy i producentstolen och medverkande gästmusiker Bumblefoot (Guns N Roses) och  Neal Morse.

NtN_cover-web

A Light in the Dark
1. The Edge Of Sanity
2. You Are Not Me
3. Runaway
4. A Lonely Walk
5. Control
6. Lost
7. Social Anxiety
8. Legacy
9. Blood On My Hands

Steve Hackett – Wolflight

steve hackett - wolflight
Steve Hackett – Wolflight

Efter ett för honom rätt så långt uppehåll (senaste plattan kom 2011) återkommer nu Steve Hackett med ännu en platta i en imponerande rad av soloplattor sen över 30 år tillbaka, nu med titeln ”Wolflight”. Att det tog lite längre tid denna gång förklaras naturligtvis av de senaste årens oerhört framgångsrika turné med Genesis Revisited II (vilken bara verkar fortsätta och fortsätta!!). Men hela tiden har han filat på detta nya verk som han själv menar är något väldigt annorlunda och något han velat göra länge. En platta som så att säga bryter mot reglerna och där han blandar friskt med influenser från alla möjliga håll, inte minst från den så kallade världsmusiken. Inte minst använder han en mängd olika instrument från olika delar av världen. Ytterligare en sak som framträder är hur han denna gång vävt in kompet från en symfoniorkester i de flesta låtar på plattan. Han säger att han ville visa att det verkligen går att få en symfoniorkester att spela rock’n’roll. Eller med hans egna ord:  “I wanted to prove that an orchestra can be just as groovy and as heavy, primal as any rock band”. Dessutom finns naturligtvis även ambitionen från honom att visa hur många olika känslolägen och former som gitarren kan frammana, både från den akustiska och den elektriska varianten.

Det finns ett bärande tema för plattan som handlar om våra förfäder långt före den vår civiliserade (?) tid. Då man kämpade mot både andra klaner och mot vilda djur för att klara sig. Man kan se plattan som en sekvens av filmscener från denna tid. Inte minst är detta tydligt i titellåten ”Wolflight” för vilket Steve också spelat in en väldigt läcker video som jag verkligen kan rekommendera. Här visas mycket fina scener med en imponerande ljussättning och en ungdomligt stylad (!) Steve i urskogen omgiven av vargar (se även omslaget). Det här är uppenbarligen riktiga vargar från Tjeckien som finns i en inhägnad någonstans utanför Rom i Italien dit Steve hade möjligheten att komma och få umgås med dem under en längre tid. Just termen ”Wolflight” sägs beteckna den farliga och magiska tiden just före gryningen och det är lite av denna stämning som Steve säger sig vilja uttrycka. Det var också vid den här tiden på dagen som Steve säger sig ha skrivit det mesta av musiken. Han menar att närheten till drömmarna vid den här tiden betytt en del för den musikaliska inspirationen.

Nåväl, det här låter ju sanslöst intressant eller hur? Men är verket då lika bra som det verkar ha förutsättningar att vara, både med tanke på upplägget och den närmast geni-förklarade kompositören och gitarristen? Nja, inte fullt ut måste jag säga. På något sätt börjar det storslaget men sänker sig långsamt ner till lite mindre grandiosa nivåer ju längre man lyssnar på plattan. De första tre låtarna på plattan är väldigt, väldigt bra, det måste erkännas. En oerhörd variation finns i titellåten, precis så som Steve utlovat och med ett imponerande stöd från symfoniorkestern (fast vilken orkester det rör sig om framgår inte av bakgrundsmaterialet vilket jag tycker är dåligt!). Jag häpnar över det märkliga baskompet som används då och då. Är det en basfiol eller är det någon form av trumma? Omöjligt att få kläm på men oerhört effektfullt låter det i alla fall. Låten går upp i mästarklass på slutet när ett Flamenco-liknande gitarrkomp överröstas av ett sådant där makalöst vackert elgitarrsolo som nästan bara kan komma ifrån Steve. För att sedan övergå i lite mystiska mellotronstråkar (jojomän, tro inte att vi slipper dom!) och trummor. Och sen slutar låten i ett närmast magiskt slutackord som bara långsamt tonar ut.

Nästa låt är minst lika fin och har den intressanta titeln ”Love Song To a Vampire”. Den handlar om någon som fastnat totalt i beroendet av en annan person som här liknas vid en vampyr. Han försöker ta sig loss men utan att lyckas. Verkligen hemskt faktiskt, och det här kanske är en sorts metafor för något som en del kan råka ut för, d v s destruktiva relationer. Låten inleds med undersköna akustiska toner, typiska Steve Hackett! Sången i sig är ganska enkel men den framförs snyggt med massor av stämmor och med mycket snyggt komp. Refrängen är mycket vacker och kompas oerhört fint igen med en djup bas som harmonierar otroligt fint med körer och stråkar. Det enda som jag inte gillar är det lite taffliga trumkompet i refrängen. Känns överdrivet och faktiskt inte särskilt synkat med resten av musiken. Lite synd faktiskt för det här kunde man ha gjort bättre. Men slutet är återigen så där sanslöst vackert med ett långsamt utklingande ackord (spelat på harpa, tror jag).

Nästa låt ”The Wheel’s turning” är ett exempel där Steve får symfoniorkestern att svänga till låten riktigt rejält en bit in i låten, trots att det faktiskt lika gärna kunde varit kompet till ett musikalnummer. Men efter denna låt tycker jag det blir för mycket upprepningar av sekvenser som vi hört så många gånger förr från Steve. Visst – det är urtjusiga akustiska gitarrtoner i ”Earthshine” och låten ”Loving Sea” är en oemotståndlig musikpralin med strandsurf- och Supertramp-känsla (!). Men i de senare låtarna kommer också saker som jag tycker Steve lite grand har snöat in på och som kanske är roligare att spela än att lyssna till. Jag tänker speciellt på bluespartierna i ”Corycian Fire” och ”Black Thunder”. Sen tycker jag att ambitionsnivån sjunkit lite väl mycket i vissa låtar och då kanske särskilt den avslutande ”Heart Song” som är en kärleksförklaring to Steve’s fru Jo. För mig låter den lite väl enkel och närmast lite smörig. Men han kanske ville ha det så?

Men som sagt, vi bjuds ändå på en hel del godis på den här plattan, inte minst instrumentalt. Man blir hela tiden överraskad – t ex de otroligt exakta kompet på Tablas i mitten av låten ”Corycian Fire”. Det smäller så man tror att fingrarna går av! Steve har också denna gång återigen valt att sjunga allting själv, trots en i mitt tycke rätt så medioker sångröst. Men det här kompenserar han till max genom alla stämpåläggningar. Här är han faktiskt en mästare i branschen. Det finns säkert partier med Steve sjungande i minst tio stämmor (man kan se denna Steve-Hackett-kopia-kör framför sig!) och det här utnyttjar han i minst sagt varenda låt.

Ja, mitt slutomdöme ger honom ett bra betyg men ändå inte bland topparna. Jag plågas lite av att man känner igen så mycket av det man hör, trots att just detta verk enligt Steve skulle vara särskilt nyskapande. Jag kan alltså bara delvis hålla med. Det finns flera riktigt fina låtar på plattan men också några som jag upplever som tämligen mediokra. Detta förklarar den något njugga betygssättningen av en platta från en av mina absoluta favoriter genom åren. Han kommer nog att fortsätta vara det men det är inte utan att man börjar längta efter att han slår sig i slag med lite mer kompetenta musiker och låtskrivare (kanske en ny supergrupp?). Det skulle kännas mer spännande än att se ännu en soloplatta.

Steve Hackett – Wolflight
InsideOut Music

01 Out Of The Body
02 Wolflight
03 Love Song To A Vampire
04 The Wheel’s Turning
05 Corycian Fire
06 Earthshine
07 Loving Sea
08 Black Thunder
09 Dust And Dreams
10 Heart Song
11 Pneuma (bonusspår som inte ingick i promon)
12 Midnight Sun (bonusspår som inte ingick i promon)

www.hackettsongs.com

 

Betyg: 7 av 10

Karl-Göran Karlsson

 

Lonley Robot – Please Come Home

Lonley Robot – Please Come Home

 

Lonley Robot – Please Come Home

Lonley Robot är namnet på ett nytt, efterlängtat projekt signerat John Mitchell, känd från grupper som Arena, It Bites, Kino och Frost*. Något han planerat och längtat efter att få göra länge, men först nu fått en möjlighet till, då It Bites nästa album blivit försenat. Här har han fått/givit sig själv fria händer att skapa, spela och producera allt själv. Full kontroll, vilket han själv ärligt vill säga är ”Det roligaste han någonsin gjort i en studio”. Känslan är, säger han, lite som när Kino-albumet ”Picture” blev till – ingen visste vad man kunde förvänta sig.

Please Come Home är 11 spår och 58 minuter långt och lite av ett konceptalbum där Mitchell sköter de flesta instrumentala och vokala bitarna på egen hand. Till sin hjälp har han emellertid bjudit in ett knippe för mig mer eller mindre välkända gäster, såsom Craig Blundell – trummor, Steve Hogarth – piano & sång på två spår, Kim Seviour – sång på ”Oubilette”, Heather Finlay – sång tillsammans med Mitchell på bl a fina balladen ”Why Do We Stay?”, Peter Cox – sång på ”The Boy In The Radio”, Nik Kershaw – för honom typiskt gitarrsolo på ”Human Being”, Nick Beggs – bas och så givetvis gamle vapendragaren från i stort sett alla andra projekt, Jem Godfrey på två spår, bl a titelspåret ”Lonley Robot”.

Skivan lär beskriva hur en kombination av personer från gamla högteknologiska kulturer, såsom Maya- eller Egyptisk forntid, förflyttats till vår tid, och därutöver en nutida reflektion över hur vi lever våra instängda, inrutade liv på ett sätt som mycket väl kan liknas vid att vara – en Ensam Robot. För att få detta att hänga ihop har Mitchell tagit den kända rösten av skådespelarenLee Ingleby till sin hjälp.

Men över till plattan!

En ödesmättad, lite sökande ton i cyberspace ökar tills…

…de första anslagen på klaviaturen förkunnar; ”Nu kör vi!” ”Please Come Home” med Lonley Robot har tagit sin början. Jag ler omedelbart igenkännande; att John Mitchell är kreatör till kompositionerna är ställt utom allt tvivel. Soundet är blott alltför typiskt – i positiv bemärkelse! Keyboards skapar tät ljudmatta kryddad med enkla, men genialiska pianoslingor, sannolikt signerade Steve Hogarth, vilket ger låtarna liv och harmoni. Vidare lyfter anrättningen med John Michells typiska röst i sången, vilken ljuder lika ljuvligt skrovlig som vanligt, dvs som om han varit ute på en bättre whiskyprovning kvällen innan. Lika bra som alltid!

Det här tycker jag är en jämn, och lättlyssnad platta. Proggig utan att vara det på det rent instrumentala planet. Låtarna hänger fint ihop och är riktigt starka jämnt över även om jag kanske inte kan tycka att de egentligen är vare sig nyskapande eller unika.

Det är alltså, precis som man kan förvänta sig när herrn varit i farten, ett härligt knippe låtar som skapar inre välmående och där många av refrängerna fastnar lätt och behändigt. Lugna partier som tidigare nämnda ”Why Do We Stay?” varvas med partier med rejält tryck, som redan i andra låten ”God vs Man”. Här finns även andra rockigare partier och det svänger bra i varierade ”Are We Copies?” för att inte tala om självbetitlade spåret ”Lonley Robot” med Johns magiska gitarr som clou.

Plattan känns alltså gedigen, men jag vore en lögnare om jag påstod annat än att jag inte tycker att den når de höjder som nåtts tidigare i konstellationer som Frost* (fantastiska Milliontown), Kino och It Bites. Låtmässigt kan jag sakna den där riktiga fullträffen som t ex ”This Is England” från just It Bites platta The Tall Ships.

Låtsnickrandet avslöjar bitvis att Mitchell får allt svårare att utveckla sitt sätt att komponera, då jag tycker mig höra stora likheter med annat han skrivit, inte minst från It Bites senaste (sista?) platta Map Of The Past.

Det positiva intrycket består dock efter ett kolossalt antal genomlyssningar. En riktigt trevlig platta och det som verkligen får mig att smälta, och som på egen hand höjer betyget, är John Mitchells gitarrspel. Fantastiskt! Kan ju inte låta bli att som exempel nämna hans prestationer på första plattan med Arena han var med på, The Visitor och formidabla ”The Hanging Tree”

Men, åter till Lonley Robot; När man kommer på sig själv att gå och nynna ”Please come home Lonley Robot, your heart is beautiful…” för sig själv på väg till bussen i riktigt arla gryning, ja då får man erkänna:

Han har lyckats – igen!

Lonley Robot – Please Come Home
InsideOut Music

1. Airlock
2. God Vs. Man
3. The Boy In The Radio
4. Why Do We Stay?
5. Lonely Robot
6. A Godless Sea
7. Oubliette
8. Construct/Obstruct
9. Are We Copies?
10. Humans Being
11. The Red Balloon

www.facebook.com/johnchristianmitchell

 

Betyg: 7/10

Niklas Kindahl

 

 

Lonely Robot – Please come home
InsideOut Music

Ett av de tunga namnen inom dagens progrock har slagit till igen! John Mitchell – låtskrivare, sångare, multi-instrumentalist och producent med bakgrund i band som It Bites, Frost*, Kino, Arena och The Urbane – har släppt ett nytt konceptalbum med ett mycket spännande tema av närmast Science Fiction-karaktär.

Det bygger (så som jag tolkar det från det sparsamma bakgrundsmaterialet och låt-texterna) på funderingar om människan verkligen har utvecklats helt själv här på jorden eller om det möjligen finns ett utomjordiskt inflytande.  Detta inflytande kanske kan kallas Gud eller snarare ”The Architects” vilket är något som återkommer här och där i texterna (exempelvis i det utmärkta spåret ”God vs Man”). John förklarar att temat för plattan kommer från en undran över varför vissa gamla civilisationer (t ex Maya-indianerna, Egyptiska och Kinesiska kulturer) uppenbarligen använde sig av en teknologi som var så avancerad att det verkar som om människor från nutiden hade funnits närvarande. Eller ännu mer spännande – att människor från andra utomjordiska världar hade blivit transplanterade till jorden på något sätt. Lyssna exempelvis på radioreportern på slutet av låten ”God vs Man” som rapporterar om denna apokalyptiska händelse på ett sätt som om det vore något som hände i dag.

Men vad kommer då beteckningen ”Lonely Robot” ifrån? Inte helt klart från texterna men John säger ändå att det är en sorts beskrivning av hur han ser på dagens mänskliga beteende. Det är inte direkt så att han tycker människor beter sig som robotar men ändå lever så många människor ett rätt så inrutat och ”färdigprogrammerat” liv (min tolkning) att de inte vet hur de skall komma ur det. Min egen djärva gissning är att John kopplar ihop detta med tanken att vi kanske härstammar från dessa utomjordingar som en gång i tiden ”planterades” här med ett färdig-programmerat mål. Alltså – hela jorden är då egentligen befolkat mer eller mindre av dessa robotar. Varför skulle de vara ensamma då? Ännu en spekulation från min sida är att de ju så att säga har tappat kontakten med sitt ursprung eller där de egentligen kommer ifrån och att de i den meningen kan känna sig ensamma. Egentligen är ju jorden bara en ”pale blue dot” (beteckningen används flitigt i texterna), d v s egentligen något väldigt långt från deras egentliga hem. Detta tema kan vi finna bland annat i låtarna ”Why do we stay?” och ”Are we copies?” men det kanske illustreras allra bäst av den suveräna 8 minuter långa titellåten ”Lonely Robot” (bäst på hela plattan!). Följande textrader antyder att dessa robotar är saknade och egentligen inte hör hemma på jorden: ”Please come home, Lonely Robot, your heart is beautiful, programmed to receive, we miss you now, Lonely Robot”.

Karaktären av att vara närmast en sorts Science Fiction film understryks också av de spännande inslagen av reciterade texter i flera låtar. Dessa utförs av den välkände engelske skådespelaren Lee Ingleby som bland annat spelade den härlige busskonduktören på den trippel-däckade bussen i Harry Potter-filmen ”Fången från Azkaban”. Synd bara att det ibland är så svårt att höra vad det är han säger.

John Mitchell spelar de flesta instrumenten på plattan med bara några undantag vilket är imponerande i sig. Dessutom sjunger han med en mycket fin röst – kanske allra bäst i den fina ”God vs Man”. Craig Blundell spelar trummor och ger de flesta låtarna ett mycket distinkt och drivet tempo utan några överdrivna krusiduller. Vi noterar att Marillion-sångaren Steve Hogarth medverkar, förvisso bara med lite bakgrundssång men framförallt som pianist (!). Heather Findley (Mostly Autumn) och Peter Cox (Go West) sjunger på ett par av låtarna och bland övriga bidrag finns bland annat Nik Kershaw och Nick Beggs.

Favoritlåtarna har jag redan nämnt men jag vill återigen nämna titellåten som jag tycker är en mäktig låt med tre olika faser – en inledande lite lättsamt poppig del med en fin refräng, en andra mycket lugnare del med svävande ljudlandskap och recitationer samt en tredje härligt tung del med skrikande gitarrer och närmast maskinljud.

En fascinerande platta som bara har växt hela tiden under lyssnandet. Ett extra plus ger jag för de intressanta texterna. Kanske ligger verket inte mitt i prog-fåran men det är ändå så pass bra att det inte får missas.

Betyg: 8 av 10

Karl-Göran Karlsson