Steve Hackett – Wolflight

steve hackett - wolflight
Steve Hackett – Wolflight

Efter ett för honom rätt så långt uppehåll (senaste plattan kom 2011) återkommer nu Steve Hackett med ännu en platta i en imponerande rad av soloplattor sen över 30 år tillbaka, nu med titeln ”Wolflight”. Att det tog lite längre tid denna gång förklaras naturligtvis av de senaste årens oerhört framgångsrika turné med Genesis Revisited II (vilken bara verkar fortsätta och fortsätta!!). Men hela tiden har han filat på detta nya verk som han själv menar är något väldigt annorlunda och något han velat göra länge. En platta som så att säga bryter mot reglerna och där han blandar friskt med influenser från alla möjliga håll, inte minst från den så kallade världsmusiken. Inte minst använder han en mängd olika instrument från olika delar av världen. Ytterligare en sak som framträder är hur han denna gång vävt in kompet från en symfoniorkester i de flesta låtar på plattan. Han säger att han ville visa att det verkligen går att få en symfoniorkester att spela rock’n’roll. Eller med hans egna ord:  “I wanted to prove that an orchestra can be just as groovy and as heavy, primal as any rock band”. Dessutom finns naturligtvis även ambitionen från honom att visa hur många olika känslolägen och former som gitarren kan frammana, både från den akustiska och den elektriska varianten.

Det finns ett bärande tema för plattan som handlar om våra förfäder långt före den vår civiliserade (?) tid. Då man kämpade mot både andra klaner och mot vilda djur för att klara sig. Man kan se plattan som en sekvens av filmscener från denna tid. Inte minst är detta tydligt i titellåten ”Wolflight” för vilket Steve också spelat in en väldigt läcker video som jag verkligen kan rekommendera. Här visas mycket fina scener med en imponerande ljussättning och en ungdomligt stylad (!) Steve i urskogen omgiven av vargar (se även omslaget). Det här är uppenbarligen riktiga vargar från Tjeckien som finns i en inhägnad någonstans utanför Rom i Italien dit Steve hade möjligheten att komma och få umgås med dem under en längre tid. Just termen ”Wolflight” sägs beteckna den farliga och magiska tiden just före gryningen och det är lite av denna stämning som Steve säger sig vilja uttrycka. Det var också vid den här tiden på dagen som Steve säger sig ha skrivit det mesta av musiken. Han menar att närheten till drömmarna vid den här tiden betytt en del för den musikaliska inspirationen.

Nåväl, det här låter ju sanslöst intressant eller hur? Men är verket då lika bra som det verkar ha förutsättningar att vara, både med tanke på upplägget och den närmast geni-förklarade kompositören och gitarristen? Nja, inte fullt ut måste jag säga. På något sätt börjar det storslaget men sänker sig långsamt ner till lite mindre grandiosa nivåer ju längre man lyssnar på plattan. De första tre låtarna på plattan är väldigt, väldigt bra, det måste erkännas. En oerhörd variation finns i titellåten, precis så som Steve utlovat och med ett imponerande stöd från symfoniorkestern (fast vilken orkester det rör sig om framgår inte av bakgrundsmaterialet vilket jag tycker är dåligt!). Jag häpnar över det märkliga baskompet som används då och då. Är det en basfiol eller är det någon form av trumma? Omöjligt att få kläm på men oerhört effektfullt låter det i alla fall. Låten går upp i mästarklass på slutet när ett Flamenco-liknande gitarrkomp överröstas av ett sådant där makalöst vackert elgitarrsolo som nästan bara kan komma ifrån Steve. För att sedan övergå i lite mystiska mellotronstråkar (jojomän, tro inte att vi slipper dom!) och trummor. Och sen slutar låten i ett närmast magiskt slutackord som bara långsamt tonar ut.

Nästa låt är minst lika fin och har den intressanta titeln ”Love Song To a Vampire”. Den handlar om någon som fastnat totalt i beroendet av en annan person som här liknas vid en vampyr. Han försöker ta sig loss men utan att lyckas. Verkligen hemskt faktiskt, och det här kanske är en sorts metafor för något som en del kan råka ut för, d v s destruktiva relationer. Låten inleds med undersköna akustiska toner, typiska Steve Hackett! Sången i sig är ganska enkel men den framförs snyggt med massor av stämmor och med mycket snyggt komp. Refrängen är mycket vacker och kompas oerhört fint igen med en djup bas som harmonierar otroligt fint med körer och stråkar. Det enda som jag inte gillar är det lite taffliga trumkompet i refrängen. Känns överdrivet och faktiskt inte särskilt synkat med resten av musiken. Lite synd faktiskt för det här kunde man ha gjort bättre. Men slutet är återigen så där sanslöst vackert med ett långsamt utklingande ackord (spelat på harpa, tror jag).

Nästa låt ”The Wheel’s turning” är ett exempel där Steve får symfoniorkestern att svänga till låten riktigt rejält en bit in i låten, trots att det faktiskt lika gärna kunde varit kompet till ett musikalnummer. Men efter denna låt tycker jag det blir för mycket upprepningar av sekvenser som vi hört så många gånger förr från Steve. Visst – det är urtjusiga akustiska gitarrtoner i ”Earthshine” och låten ”Loving Sea” är en oemotståndlig musikpralin med strandsurf- och Supertramp-känsla (!). Men i de senare låtarna kommer också saker som jag tycker Steve lite grand har snöat in på och som kanske är roligare att spela än att lyssna till. Jag tänker speciellt på bluespartierna i ”Corycian Fire” och ”Black Thunder”. Sen tycker jag att ambitionsnivån sjunkit lite väl mycket i vissa låtar och då kanske särskilt den avslutande ”Heart Song” som är en kärleksförklaring to Steve’s fru Jo. För mig låter den lite väl enkel och närmast lite smörig. Men han kanske ville ha det så?

Men som sagt, vi bjuds ändå på en hel del godis på den här plattan, inte minst instrumentalt. Man blir hela tiden överraskad – t ex de otroligt exakta kompet på Tablas i mitten av låten ”Corycian Fire”. Det smäller så man tror att fingrarna går av! Steve har också denna gång återigen valt att sjunga allting själv, trots en i mitt tycke rätt så medioker sångröst. Men det här kompenserar han till max genom alla stämpåläggningar. Här är han faktiskt en mästare i branschen. Det finns säkert partier med Steve sjungande i minst tio stämmor (man kan se denna Steve-Hackett-kopia-kör framför sig!) och det här utnyttjar han i minst sagt varenda låt.

Ja, mitt slutomdöme ger honom ett bra betyg men ändå inte bland topparna. Jag plågas lite av att man känner igen så mycket av det man hör, trots att just detta verk enligt Steve skulle vara särskilt nyskapande. Jag kan alltså bara delvis hålla med. Det finns flera riktigt fina låtar på plattan men också några som jag upplever som tämligen mediokra. Detta förklarar den något njugga betygssättningen av en platta från en av mina absoluta favoriter genom åren. Han kommer nog att fortsätta vara det men det är inte utan att man börjar längta efter att han slår sig i slag med lite mer kompetenta musiker och låtskrivare (kanske en ny supergrupp?). Det skulle kännas mer spännande än att se ännu en soloplatta.

Steve Hackett – Wolflight
InsideOut Music

01 Out Of The Body
02 Wolflight
03 Love Song To A Vampire
04 The Wheel’s Turning
05 Corycian Fire
06 Earthshine
07 Loving Sea
08 Black Thunder
09 Dust And Dreams
10 Heart Song
11 Pneuma (bonusspår som inte ingick i promon)
12 Midnight Sun (bonusspår som inte ingick i promon)

www.hackettsongs.com

 

Betyg: 7 av 10

Karl-Göran Karlsson

 

Lonley Robot – Please Come Home

Lonley Robot – Please Come Home

 

Lonley Robot – Please Come Home

Lonley Robot är namnet på ett nytt, efterlängtat projekt signerat John Mitchell, känd från grupper som Arena, It Bites, Kino och Frost*. Något han planerat och längtat efter att få göra länge, men först nu fått en möjlighet till, då It Bites nästa album blivit försenat. Här har han fått/givit sig själv fria händer att skapa, spela och producera allt själv. Full kontroll, vilket han själv ärligt vill säga är ”Det roligaste han någonsin gjort i en studio”. Känslan är, säger han, lite som när Kino-albumet ”Picture” blev till – ingen visste vad man kunde förvänta sig.

Please Come Home är 11 spår och 58 minuter långt och lite av ett konceptalbum där Mitchell sköter de flesta instrumentala och vokala bitarna på egen hand. Till sin hjälp har han emellertid bjudit in ett knippe för mig mer eller mindre välkända gäster, såsom Craig Blundell – trummor, Steve Hogarth – piano & sång på två spår, Kim Seviour – sång på ”Oubilette”, Heather Finlay – sång tillsammans med Mitchell på bl a fina balladen ”Why Do We Stay?”, Peter Cox – sång på ”The Boy In The Radio”, Nik Kershaw – för honom typiskt gitarrsolo på ”Human Being”, Nick Beggs – bas och så givetvis gamle vapendragaren från i stort sett alla andra projekt, Jem Godfrey på två spår, bl a titelspåret ”Lonley Robot”.

Skivan lär beskriva hur en kombination av personer från gamla högteknologiska kulturer, såsom Maya- eller Egyptisk forntid, förflyttats till vår tid, och därutöver en nutida reflektion över hur vi lever våra instängda, inrutade liv på ett sätt som mycket väl kan liknas vid att vara – en Ensam Robot. För att få detta att hänga ihop har Mitchell tagit den kända rösten av skådespelarenLee Ingleby till sin hjälp.

Men över till plattan!

En ödesmättad, lite sökande ton i cyberspace ökar tills…

…de första anslagen på klaviaturen förkunnar; ”Nu kör vi!” ”Please Come Home” med Lonley Robot har tagit sin början. Jag ler omedelbart igenkännande; att John Mitchell är kreatör till kompositionerna är ställt utom allt tvivel. Soundet är blott alltför typiskt – i positiv bemärkelse! Keyboards skapar tät ljudmatta kryddad med enkla, men genialiska pianoslingor, sannolikt signerade Steve Hogarth, vilket ger låtarna liv och harmoni. Vidare lyfter anrättningen med John Michells typiska röst i sången, vilken ljuder lika ljuvligt skrovlig som vanligt, dvs som om han varit ute på en bättre whiskyprovning kvällen innan. Lika bra som alltid!

Det här tycker jag är en jämn, och lättlyssnad platta. Proggig utan att vara det på det rent instrumentala planet. Låtarna hänger fint ihop och är riktigt starka jämnt över även om jag kanske inte kan tycka att de egentligen är vare sig nyskapande eller unika.

Det är alltså, precis som man kan förvänta sig när herrn varit i farten, ett härligt knippe låtar som skapar inre välmående och där många av refrängerna fastnar lätt och behändigt. Lugna partier som tidigare nämnda ”Why Do We Stay?” varvas med partier med rejält tryck, som redan i andra låten ”God vs Man”. Här finns även andra rockigare partier och det svänger bra i varierade ”Are We Copies?” för att inte tala om självbetitlade spåret ”Lonley Robot” med Johns magiska gitarr som clou.

Plattan känns alltså gedigen, men jag vore en lögnare om jag påstod annat än att jag inte tycker att den når de höjder som nåtts tidigare i konstellationer som Frost* (fantastiska Milliontown), Kino och It Bites. Låtmässigt kan jag sakna den där riktiga fullträffen som t ex ”This Is England” från just It Bites platta The Tall Ships.

Låtsnickrandet avslöjar bitvis att Mitchell får allt svårare att utveckla sitt sätt att komponera, då jag tycker mig höra stora likheter med annat han skrivit, inte minst från It Bites senaste (sista?) platta Map Of The Past.

Det positiva intrycket består dock efter ett kolossalt antal genomlyssningar. En riktigt trevlig platta och det som verkligen får mig att smälta, och som på egen hand höjer betyget, är John Mitchells gitarrspel. Fantastiskt! Kan ju inte låta bli att som exempel nämna hans prestationer på första plattan med Arena han var med på, The Visitor och formidabla ”The Hanging Tree”

Men, åter till Lonley Robot; När man kommer på sig själv att gå och nynna ”Please come home Lonley Robot, your heart is beautiful…” för sig själv på väg till bussen i riktigt arla gryning, ja då får man erkänna:

Han har lyckats – igen!

Lonley Robot – Please Come Home
InsideOut Music

1. Airlock
2. God Vs. Man
3. The Boy In The Radio
4. Why Do We Stay?
5. Lonely Robot
6. A Godless Sea
7. Oubliette
8. Construct/Obstruct
9. Are We Copies?
10. Humans Being
11. The Red Balloon

www.facebook.com/johnchristianmitchell

 

Betyg: 7/10

Niklas Kindahl

 

 

Lonely Robot – Please come home
InsideOut Music

Ett av de tunga namnen inom dagens progrock har slagit till igen! John Mitchell – låtskrivare, sångare, multi-instrumentalist och producent med bakgrund i band som It Bites, Frost*, Kino, Arena och The Urbane – har släppt ett nytt konceptalbum med ett mycket spännande tema av närmast Science Fiction-karaktär.

Det bygger (så som jag tolkar det från det sparsamma bakgrundsmaterialet och låt-texterna) på funderingar om människan verkligen har utvecklats helt själv här på jorden eller om det möjligen finns ett utomjordiskt inflytande.  Detta inflytande kanske kan kallas Gud eller snarare ”The Architects” vilket är något som återkommer här och där i texterna (exempelvis i det utmärkta spåret ”God vs Man”). John förklarar att temat för plattan kommer från en undran över varför vissa gamla civilisationer (t ex Maya-indianerna, Egyptiska och Kinesiska kulturer) uppenbarligen använde sig av en teknologi som var så avancerad att det verkar som om människor från nutiden hade funnits närvarande. Eller ännu mer spännande – att människor från andra utomjordiska världar hade blivit transplanterade till jorden på något sätt. Lyssna exempelvis på radioreportern på slutet av låten ”God vs Man” som rapporterar om denna apokalyptiska händelse på ett sätt som om det vore något som hände i dag.

Men vad kommer då beteckningen ”Lonely Robot” ifrån? Inte helt klart från texterna men John säger ändå att det är en sorts beskrivning av hur han ser på dagens mänskliga beteende. Det är inte direkt så att han tycker människor beter sig som robotar men ändå lever så många människor ett rätt så inrutat och ”färdigprogrammerat” liv (min tolkning) att de inte vet hur de skall komma ur det. Min egen djärva gissning är att John kopplar ihop detta med tanken att vi kanske härstammar från dessa utomjordingar som en gång i tiden ”planterades” här med ett färdig-programmerat mål. Alltså – hela jorden är då egentligen befolkat mer eller mindre av dessa robotar. Varför skulle de vara ensamma då? Ännu en spekulation från min sida är att de ju så att säga har tappat kontakten med sitt ursprung eller där de egentligen kommer ifrån och att de i den meningen kan känna sig ensamma. Egentligen är ju jorden bara en ”pale blue dot” (beteckningen används flitigt i texterna), d v s egentligen något väldigt långt från deras egentliga hem. Detta tema kan vi finna bland annat i låtarna ”Why do we stay?” och ”Are we copies?” men det kanske illustreras allra bäst av den suveräna 8 minuter långa titellåten ”Lonely Robot” (bäst på hela plattan!). Följande textrader antyder att dessa robotar är saknade och egentligen inte hör hemma på jorden: ”Please come home, Lonely Robot, your heart is beautiful, programmed to receive, we miss you now, Lonely Robot”.

Karaktären av att vara närmast en sorts Science Fiction film understryks också av de spännande inslagen av reciterade texter i flera låtar. Dessa utförs av den välkände engelske skådespelaren Lee Ingleby som bland annat spelade den härlige busskonduktören på den trippel-däckade bussen i Harry Potter-filmen ”Fången från Azkaban”. Synd bara att det ibland är så svårt att höra vad det är han säger.

John Mitchell spelar de flesta instrumenten på plattan med bara några undantag vilket är imponerande i sig. Dessutom sjunger han med en mycket fin röst – kanske allra bäst i den fina ”God vs Man”. Craig Blundell spelar trummor och ger de flesta låtarna ett mycket distinkt och drivet tempo utan några överdrivna krusiduller. Vi noterar att Marillion-sångaren Steve Hogarth medverkar, förvisso bara med lite bakgrundssång men framförallt som pianist (!). Heather Findley (Mostly Autumn) och Peter Cox (Go West) sjunger på ett par av låtarna och bland övriga bidrag finns bland annat Nik Kershaw och Nick Beggs.

Favoritlåtarna har jag redan nämnt men jag vill återigen nämna titellåten som jag tycker är en mäktig låt med tre olika faser – en inledande lite lättsamt poppig del med en fin refräng, en andra mycket lugnare del med svävande ljudlandskap och recitationer samt en tredje härligt tung del med skrikande gitarrer och närmast maskinljud.

En fascinerande platta som bara har växt hela tiden under lyssnandet. Ett extra plus ger jag för de intressanta texterna. Kanske ligger verket inte mitt i prog-fåran men det är ändå så pass bra att det inte får missas.

Betyg: 8 av 10

Karl-Göran Karlsson

The Neal Morse Band – The Grand Experiment

neals morse band - the great experiment
The Neal Morse Band – The Grand Experiment

Neal Morse är lika oberäknelig och svårförutsagd som det svenska sommarvädret och han skulle kunna kallas prog-rockens store kameleont! Efter det dramatiska och plågsamma (för fansen) avhoppet från Spock’s Beard efter den fina ”Snow”-plattan 2002 och efter ett antal soloplattor med mer eller mindre kristen framtoning (särskilt plattan ”Testimony”) har mer än en rock-skribent självsäkert uttalat att nu är det slut med intresset för Neal och hans musik. För egen del har jag också varit nära att ge upp men nyfikenheten har hela tiden tagit överhanden och jag har fortsatt lyssna (oftast med textfilter för att försöka tona ner det plågsamt eller pinsamt tydliga kristna budskapet i många låtar!). Och tur är väl det! I en väldigt blandad produktion så har ändå det ena guldkornet efter det andra kommit flygande (ibland har man nästan fått ducka eftersom det rört sig om rena guldtackor!), inte minst genom det minst sagt lyckosamma inter-kontinentala samarbetet i gruppen Transatlantic. Men även flera oerhört bra soloplattor har släppts genom åren – för att bara nämna några: ”?” (”Question mark”), ”Sola scriptura” och ”Momentum”. Och nu verkar det vara dags att lägga ännu en titel till denna lista – ” The Grand Experiment”.

Med i stort sett samma lineup som i föregående plattan ”Momentum” presenteras en rad mycket inspirerade låtar av lite olika karaktär. Allt låter inte som typisk prog men vi har åtminstone två långa låtar som definitivt platsar i genren (öppnings- och avslutningsspåren). Övriga låtar ligger närmare lite mer populär rock och pop med vissa drag av 60- och 70-tal, fast undantaget kanske den Steve Hackett-inspirerade ”Waterfall”.

Låt oss gå direkt på plattans i mitt tycke mest intressanta och mest varierade spår, nämligen öppningsspåret ”Following The Call”. Här blev jag bra överraskad må jag säga. Låten inleds med ren gospelsång i stämmor med (återigen) ett övertydligt kristet väckelsebudskap och man hinner tänka ”Åh, nej, inte nu igen!”. Men det bryts snabbt av några distinkta trumsekvenser varvat med undersköna orgeltoner. Sen går det fram och tillbaka med riviga trumstarka partier och däremellan lite lugnare dito med fin sång av Neal. Överhuvudtaget är det i den första delen av låten ett bra driv och svårt att sitta still (om ni förstår). Flera dueller mellan keyboards och gitarr avlöser varandra. Man kan också notera den oerhört fina stämsången där Neal uppenbarligen har god hjälp av både Eric Gillette och Bill Hubauer. I mitten av låten kommer sen ett känslosamt lugnt parti med sång och skönt mellotronkomp som ger lite smårysningar. Efter det drar några märkliga bastoner igång det igen och så exploderar trummor och fina keyboardsslingor med mellotronkörer i bakgrund. Det följs sen av ett alldeles underbart parti med synt/moog-solo som sitter som en smäck! Underbart!  Till sist kommer vi så småningom till ett slutparti som är något av det svettigaste jag hört. Börjar i rätt lugnt tempo men arbetar sig långsamt upp i ett crescendo som avsluttas med samma trumfanfar som i inledningen. Magnifikt! Jag måste säga att här firar samarbetet mellan Mike Portnoy och Neal Morse stora triumfer. Faktiskt, hela låten igenom lyssnar vi till ett fullkomligt lysande trumspel av Mike Portnoy! Som sagt, i mitt tycke skivans starkaste spår.

Kontrasten är rätt stor till skivans andra låt, titellåten ”The Grand Experiment”. Det här är något helt annat. Liknar mest en tämligen rak rocklåt där Neal inledningsvis försöker sjunga så ”skitigt” som möjligt. Inte särskilt märkvärdigt men det finns en tydlig och rätt njutbar refräng sjungen i fina stämmor. Annars alltså inte mycket att orda om. Mer än för att påminna om titeln och kopplingen till omslaget på plattan. Det här omslaget visar en helt otrolig mackarpär stående ute i en frusen sjö.  En slags stenkross (hittar inget bättre ord) med en bastuba högst upp! Verkligen iögonenfallande. Hade det här varit på vinyl-tiden på 70-talet skulle jag definitivt plockat upp plattan enbart p g a omslaget. En reflektion kring titeln på plattan kan vara att det förmodligen syftar på att bandet den här gången spelade in denna platta helt utan några som helst förberedelser, alltså inget förinspelat utan direkt ihopsnickrat i studion på kort tid. Är detta helt sant så är det ju tämligen anmärkningsvärt.

Låt nummer tre med titeln ”Waterfall” är återigen helt annorlunda och här skulle man kanske istället kunna använda titeln prog-ballad. De sköna akustiska gitarrtonerna för helt klart tankarna till många av Steve Hackett’s tidigare verk liksom den fina stämsången. Det här är ett oerhört vackert stycke som jag direkt tog till mig vid första genomlyssningen. Lyssna också särskilt på slutpartiet med oerhört vackert keyboardkomp och solo på klarinett (vem som spelar framgår inte).  Intressant är att på slutet är det inte Neal Morse som leder sången utan här och där någon annan. Jag tror det måste vara Eric Gillette och han gör det verkligen bra med en ljus och fin röst.

Låt nummer fyra är återigen väldigt annorlunda men kanske i mitt tycke på ett lite negativt sätt. Lite småtråkig låt även om vi har en distinkt takt och lite flört både med Beatles och en hel del andra 60- eller 70-talsband. Soundmässigt tycker jag vi också hör drag från det som vi brukar höra från kollegorna i Bigelf (där Mike Portnoy också har ett finger med i spelet). Lite av en hitlåt och kanske inget fel i det men inget som jag tror håller i längden.

Sen är vi då framme vid slutlåten som naturligtvis är av den episka typen – den drygt 26 minuter långa ”Alive again”. Det är svårt att beskriva denna låt men den har naturligtvis många paralleller med många tidigare långa stycken från Neal Morse, t ex låten ”Momentum” från förra plattan men även med flera av det långa låtarna i tidigare Spock’s Beard plattor. Den innehåller otaliga partier av olika slag. En lång skön instrumental inledning, därefter sång med en rätt så skön refräng byggande på låt-titeln och sen en väldig massa improviserande kring olika teman. Jag har en lite kluven inställning till denna långa låt och är inte säker på att den faktiskt kommer upp i samma klass som många av Neal’s tidigare långlåtar. Det är lite svajigt här och där med lite tomgång i vissa partier. Men jag måste dock lyfta fram partiet efter cirka 8 minuter där Mike Portnoy drar igång en helt omöjlig taktgång som sen byggs på med diverse keyboards och gitarr och även mellotronkörer i mängder. Sen får jag erkänna att refrängen (”Now I feel that I’m alive again…..”) är väldigt vacker och underbart sjungen av Eric (!). I sångpartierna här får jag faktiskt starka vibbar av tidiga Spock’s Beard (vilket ju enbart är positivt). En annan sak att lyfta fram är det fina gitarrspelet som jag tycker låter väldigt skandinaviskt! Utan tvivel finns det mycket inspiration hämtat från exempelvis Flower Kings och (naturligtvis) Roine Stolt. Det var till och med så att jag ett tag började undra om det var Roine som spelade. Men vad jag förstår är det Eric Gillette som spelar och det gör han alltså oerhört bra. På mitten hör vi också grundtemat spelat med mellotronflöjt och mellotronstråkar och det är så vackert att man nästan smäller av! Det avbryts av samma tema på gitarr med maxad Wah-Wah-pedal och efterhand får vi också höra detta tema i klassisk stil med närmast cembalo, piano och stråkar. Snyggt utfört, verkligen. Sen har vi då ett långt slutparti i lugnare takt där Erik sjunger stora partier och här tappar jag tyvärr lite av intresset igen. Alltså, slutet här är inte riktigt det intensiva crescendo som jag mer eller mindre vant mig vid från tidigare verk (som den underbara ”Momentum”). Textmässigt så är det återigen ett rätt tydligt kristet budskap om hur man kan bli frälst och väckt till livet (”Alive again”) med helt klart personliga erfarenheter. Men man kan faktiskt göra sin egen tolkning och koppla det till hur man faktiskt kan resa sig mitt i livet och bli stärkt igen av erfarenheter och ny kunskap och inte nödvändigtvis genom religiösa erfarenheter. I vilket fall så är det ett rätt förtröstansfullt budskap, religiöst eller ej.

Slutomdömet om denna platta är att detta faktiskt kan vara det bästa som Neal någonsin gjort i karriären. Nå, men varför får den då inte toppbetyg? Ja, jag måste nog krypa till korset och bekänna att trots tidigare lovord i texten så finns det ändå någon sorts mättnad på Neal’s musik som jag känner i flera partier på plattan. Alltså, kraven på våra favoriter minskar ju verkligen inte med åren. Det vill säga – ofta känner man att det här har jag verkligen hört förut och då blir det naturligtvis inte heller lika spännande längre. Men för den som inte har lyssnat på Neals plattor förut så kan det definitivt vara något att sätta tänderna i och häpnas över. Inom prog-världen finns det fortfarande inte mycket som kan konkurrera med detta. Utan tvivel en av årets bästa plattor.

The Neal Morse Band – The Grand Experiment
InsideOut Music

1. Following The Call
2. The Grand Experiment
3. Waterfall
4. Agenda
5. Alive Again

www.nealmorse.com

www.radiantrecords.com

www.nealmorsefans.com

 

Betyg: 9 av 10

Karl-Göran Karlsson