Lonley Robot – Please Come Home

Lonley Robot – Please Come Home

 

Lonley Robot – Please Come Home

Lonley Robot är namnet på ett nytt, efterlängtat projekt signerat John Mitchell, känd från grupper som Arena, It Bites, Kino och Frost*. Något han planerat och längtat efter att få göra länge, men först nu fått en möjlighet till, då It Bites nästa album blivit försenat. Här har han fått/givit sig själv fria händer att skapa, spela och producera allt själv. Full kontroll, vilket han själv ärligt vill säga är ”Det roligaste han någonsin gjort i en studio”. Känslan är, säger han, lite som när Kino-albumet ”Picture” blev till – ingen visste vad man kunde förvänta sig.

Please Come Home är 11 spår och 58 minuter långt och lite av ett konceptalbum där Mitchell sköter de flesta instrumentala och vokala bitarna på egen hand. Till sin hjälp har han emellertid bjudit in ett knippe för mig mer eller mindre välkända gäster, såsom Craig Blundell – trummor, Steve Hogarth – piano & sång på två spår, Kim Seviour – sång på ”Oubilette”, Heather Finlay – sång tillsammans med Mitchell på bl a fina balladen ”Why Do We Stay?”, Peter Cox – sång på ”The Boy In The Radio”, Nik Kershaw – för honom typiskt gitarrsolo på ”Human Being”, Nick Beggs – bas och så givetvis gamle vapendragaren från i stort sett alla andra projekt, Jem Godfrey på två spår, bl a titelspåret ”Lonley Robot”.

Skivan lär beskriva hur en kombination av personer från gamla högteknologiska kulturer, såsom Maya- eller Egyptisk forntid, förflyttats till vår tid, och därutöver en nutida reflektion över hur vi lever våra instängda, inrutade liv på ett sätt som mycket väl kan liknas vid att vara – en Ensam Robot. För att få detta att hänga ihop har Mitchell tagit den kända rösten av skådespelarenLee Ingleby till sin hjälp.

Men över till plattan!

En ödesmättad, lite sökande ton i cyberspace ökar tills…

…de första anslagen på klaviaturen förkunnar; ”Nu kör vi!” ”Please Come Home” med Lonley Robot har tagit sin början. Jag ler omedelbart igenkännande; att John Mitchell är kreatör till kompositionerna är ställt utom allt tvivel. Soundet är blott alltför typiskt – i positiv bemärkelse! Keyboards skapar tät ljudmatta kryddad med enkla, men genialiska pianoslingor, sannolikt signerade Steve Hogarth, vilket ger låtarna liv och harmoni. Vidare lyfter anrättningen med John Michells typiska röst i sången, vilken ljuder lika ljuvligt skrovlig som vanligt, dvs som om han varit ute på en bättre whiskyprovning kvällen innan. Lika bra som alltid!

Det här tycker jag är en jämn, och lättlyssnad platta. Proggig utan att vara det på det rent instrumentala planet. Låtarna hänger fint ihop och är riktigt starka jämnt över även om jag kanske inte kan tycka att de egentligen är vare sig nyskapande eller unika.

Det är alltså, precis som man kan förvänta sig när herrn varit i farten, ett härligt knippe låtar som skapar inre välmående och där många av refrängerna fastnar lätt och behändigt. Lugna partier som tidigare nämnda ”Why Do We Stay?” varvas med partier med rejält tryck, som redan i andra låten ”God vs Man”. Här finns även andra rockigare partier och det svänger bra i varierade ”Are We Copies?” för att inte tala om självbetitlade spåret ”Lonley Robot” med Johns magiska gitarr som clou.

Plattan känns alltså gedigen, men jag vore en lögnare om jag påstod annat än att jag inte tycker att den når de höjder som nåtts tidigare i konstellationer som Frost* (fantastiska Milliontown), Kino och It Bites. Låtmässigt kan jag sakna den där riktiga fullträffen som t ex ”This Is England” från just It Bites platta The Tall Ships.

Låtsnickrandet avslöjar bitvis att Mitchell får allt svårare att utveckla sitt sätt att komponera, då jag tycker mig höra stora likheter med annat han skrivit, inte minst från It Bites senaste (sista?) platta Map Of The Past.

Det positiva intrycket består dock efter ett kolossalt antal genomlyssningar. En riktigt trevlig platta och det som verkligen får mig att smälta, och som på egen hand höjer betyget, är John Mitchells gitarrspel. Fantastiskt! Kan ju inte låta bli att som exempel nämna hans prestationer på första plattan med Arena han var med på, The Visitor och formidabla ”The Hanging Tree”

Men, åter till Lonley Robot; När man kommer på sig själv att gå och nynna ”Please come home Lonley Robot, your heart is beautiful…” för sig själv på väg till bussen i riktigt arla gryning, ja då får man erkänna:

Han har lyckats – igen!

Lonley Robot – Please Come Home
InsideOut Music

1. Airlock
2. God Vs. Man
3. The Boy In The Radio
4. Why Do We Stay?
5. Lonely Robot
6. A Godless Sea
7. Oubliette
8. Construct/Obstruct
9. Are We Copies?
10. Humans Being
11. The Red Balloon

www.facebook.com/johnchristianmitchell

 

Betyg: 7/10

Niklas Kindahl

 

 

Lonely Robot – Please come home
InsideOut Music

Ett av de tunga namnen inom dagens progrock har slagit till igen! John Mitchell – låtskrivare, sångare, multi-instrumentalist och producent med bakgrund i band som It Bites, Frost*, Kino, Arena och The Urbane – har släppt ett nytt konceptalbum med ett mycket spännande tema av närmast Science Fiction-karaktär.

Det bygger (så som jag tolkar det från det sparsamma bakgrundsmaterialet och låt-texterna) på funderingar om människan verkligen har utvecklats helt själv här på jorden eller om det möjligen finns ett utomjordiskt inflytande.  Detta inflytande kanske kan kallas Gud eller snarare ”The Architects” vilket är något som återkommer här och där i texterna (exempelvis i det utmärkta spåret ”God vs Man”). John förklarar att temat för plattan kommer från en undran över varför vissa gamla civilisationer (t ex Maya-indianerna, Egyptiska och Kinesiska kulturer) uppenbarligen använde sig av en teknologi som var så avancerad att det verkar som om människor från nutiden hade funnits närvarande. Eller ännu mer spännande – att människor från andra utomjordiska världar hade blivit transplanterade till jorden på något sätt. Lyssna exempelvis på radioreportern på slutet av låten ”God vs Man” som rapporterar om denna apokalyptiska händelse på ett sätt som om det vore något som hände i dag.

Men vad kommer då beteckningen ”Lonely Robot” ifrån? Inte helt klart från texterna men John säger ändå att det är en sorts beskrivning av hur han ser på dagens mänskliga beteende. Det är inte direkt så att han tycker människor beter sig som robotar men ändå lever så många människor ett rätt så inrutat och ”färdigprogrammerat” liv (min tolkning) att de inte vet hur de skall komma ur det. Min egen djärva gissning är att John kopplar ihop detta med tanken att vi kanske härstammar från dessa utomjordingar som en gång i tiden ”planterades” här med ett färdig-programmerat mål. Alltså – hela jorden är då egentligen befolkat mer eller mindre av dessa robotar. Varför skulle de vara ensamma då? Ännu en spekulation från min sida är att de ju så att säga har tappat kontakten med sitt ursprung eller där de egentligen kommer ifrån och att de i den meningen kan känna sig ensamma. Egentligen är ju jorden bara en ”pale blue dot” (beteckningen används flitigt i texterna), d v s egentligen något väldigt långt från deras egentliga hem. Detta tema kan vi finna bland annat i låtarna ”Why do we stay?” och ”Are we copies?” men det kanske illustreras allra bäst av den suveräna 8 minuter långa titellåten ”Lonely Robot” (bäst på hela plattan!). Följande textrader antyder att dessa robotar är saknade och egentligen inte hör hemma på jorden: ”Please come home, Lonely Robot, your heart is beautiful, programmed to receive, we miss you now, Lonely Robot”.

Karaktären av att vara närmast en sorts Science Fiction film understryks också av de spännande inslagen av reciterade texter i flera låtar. Dessa utförs av den välkände engelske skådespelaren Lee Ingleby som bland annat spelade den härlige busskonduktören på den trippel-däckade bussen i Harry Potter-filmen ”Fången från Azkaban”. Synd bara att det ibland är så svårt att höra vad det är han säger.

John Mitchell spelar de flesta instrumenten på plattan med bara några undantag vilket är imponerande i sig. Dessutom sjunger han med en mycket fin röst – kanske allra bäst i den fina ”God vs Man”. Craig Blundell spelar trummor och ger de flesta låtarna ett mycket distinkt och drivet tempo utan några överdrivna krusiduller. Vi noterar att Marillion-sångaren Steve Hogarth medverkar, förvisso bara med lite bakgrundssång men framförallt som pianist (!). Heather Findley (Mostly Autumn) och Peter Cox (Go West) sjunger på ett par av låtarna och bland övriga bidrag finns bland annat Nik Kershaw och Nick Beggs.

Favoritlåtarna har jag redan nämnt men jag vill återigen nämna titellåten som jag tycker är en mäktig låt med tre olika faser – en inledande lite lättsamt poppig del med en fin refräng, en andra mycket lugnare del med svävande ljudlandskap och recitationer samt en tredje härligt tung del med skrikande gitarrer och närmast maskinljud.

En fascinerande platta som bara har växt hela tiden under lyssnandet. Ett extra plus ger jag för de intressanta texterna. Kanske ligger verket inte mitt i prog-fåran men det är ändå så pass bra att det inte får missas.

Betyg: 8 av 10

Karl-Göran Karlsson

Aptitretare från John Mitchell’s projekt Lonely Robot ligger ute.

John Mitchell’s projekt Lonely Robot har lagt ut en aptitretare inför kommande debutsläppet Please Come Home. Albumet når butikerna den 23 februari via InsideOut Music med gästmusiker som Peter Cox (Go West), Nik Kershaw, Steve Hogarth (Marillion), Heather Findlay, Kim Seviour (Touchstone).