Oak – False Memory Archive

Efter en tid med lite dålig tillväxt på den progressiva rockscenen (vilket dock endast är min egen personliga uppfattning och absolut ingen sanning) dök plötsligt det norska bandet Oak upp med sin debut ”False Memory Archive” på norska skivbolaget Karisma. Det här var verkligen en positiv överraskning i höstmörkret. Bandet har dock funnits ett tag men spelat en lite annorlunda repertoar (folk-rock) på tidigare plattan ”Lighthouse” från 2013 på ett annat skivbolag.

Bandet består av Simen Valldal Johannessen (sång, keyboards, text), Sigbjörn Reiakvam (bas, gitarr, keyboards, programmering) och Öystein Sootholtet (trummor). De spelar en väldigt harmonisk och ”snäll” musik som man frestas att kalla ”lättprog” eftersom musiken är mycket melodisk och tämligen lättlyssnad. Men det är ingen tvekan om att bandet inspirerats av storheter som exempelvis Opeth och Porcupine Tree så det är verkligen inga lättviktare vi har att göra med.

Nya plattan var lätt att ta till sig, kanske främst p g a den alldeles fenomenalt fina sången, ofta kryddad med diverse stämsång i bakgrunden. Simens röst är verkligen speciell. Det finns en del sångare med liknande röst (exempelvis Mikael Åkerfelt) men Simen sticker ändå ut på det sätt han sjunger. Väldigt harmoniskt och avslappnat men även lite melankoliskt.

Plattan innehåller en ovanligt stark samling låtar i väldigt tilltalande arrangemang. Några låtar sticker dock ut såsom ”Claire De Lune” (oerhört Opeth-inspirerad med snygga Mellotronstråkar i kompet), ”Lost Causes” (ackorden i introt är återigen väldigt Opeth-inspirerat) och den långa ”The Lights” med en väldigt dov och mörk stämning. Flera sånger låter dock mer som ämnade för den lite bredare publiken, till exempel titellåten samt ”These Are The Stars We’re Aiming For”. Den avslutande ”Psalm 51” är en underbar sång med fint pianokomp – en perfekt avslutning på ett imponerande album.

Skall man nämna något som kanske är lite udda och möjligen lite irriterande på plattan är den rikliga förekomsten av handklappningar och att man envisats med att lägga in någon sorts halvfalskt skrapande elektroniskt ljud i bakgrunden på vissa låtar (t ex på ”False Memory Archive” och ”Transparent Eyes”) som liknar något som man ibland hör från dataspel eller barnleksaker. Det kändes lite onödigt på en så pass harmoniskt välljudande platta. Men man kanske tyckte man behövde något som stack ut lite som kontrast. I vilket fall, det här är en väldigt bra platta, kanske årets bästa debut inom den progressiva rocken?

Oak – False Memory Archive
Karisma Records

1. We The Drowned
2. Claire De Lune
3. False Memory Archive
4. Losts Causes
5. Intermezzo
6. The Lights
7. These Are The Stars We’re Aiming For
8. Psalm 51

www.karismarecords.no/artists/oak/

https://www.facebook.com/oakinoslo/

Betyg: 8/10

Karl-Göran Karlsson

Ljungblut – Villa Carlotta 5959

Norska bandet Ljungblut startade som ett soloprojekt av basisten/låtskrivaren Kim Ljung 2005 då han behövde utrycka låtmaterial som inte passade in i hans dåvarande huvudband  Seigmen/Zeromancer. Nu har vi kommit fram till bandets sjätte studioalbum med melankolisk pop/rock musik, här finns även inslag av både synth samt en del progressiva tongångar. Det mest slående är ändå plattans för det mesta vemodiga framhållning och texterna som exempelvis inledande Hasselblad där just handlingen kretsar om kameratillverkaren Hasselblads 12 stycken kameror som lämnades kvar på månens yta. För oss svenskar eller för den delen fans av Thåström och nedlagda bandet Kent borde detta skivsläpp falla väl i smaken.

Är du vän med mörk, långsamt framåtskridande skivsläpp med vackra melodier och vemodig sång, ja då är det ett givet köp.  Och som sagt alla Kent fantaster, här finns en norsk arvtagare?!

Ljungblut – Villa Carlotta 5959
Karisma Records

01. Hasselblad
02. Oktober
03. Til Warszawa
04. 235
05. Superga
06. Diamant
07. Himmelen som vet
08. Ohnesorg
09. Aldri helt stille
10. Min krig

https://www.facebook.com/Ljungblut

Betyg: 7/10

Conny Myrberg

Norska Oak släpper nytt i oktober.

Norska progressiva rock/popbandet Oak släpper nya plattan False Memory Archive den 19:e oktober via Karisma Records. Singeln We, The Drowned finns nu att streama via bandets bandcamp

 

Oak-False Memory Archive

1. We, The Drowned
2. Claire De Lune
3. False Memory Archuve
4. Lost Causes (Bjorn Riis guesting on guitar)
5. Intermezzo
6. The Lights
7. These Are The Stars We’re Aiming For
8. Transparent Eyes
9. Psalm 51

Krakow – Minus

Det här är tungt. Definitivt mer Doom än Prog Metal. Mer Sleep än Dream Theater om ni förstår hur jag menar. Bandet beskriver sig själva som Post Rock på sin Facebook sida.

Minus är norska Krakows femte studioplatta. Senast kom det en live platta som hette Alive rätt och slätt.

Av de sex låtarna på plattan så fastnar det instrumentala titelspåret lättast. Det är tungt och episkt. Låten liksom gungar sig fram i ett sakta mak med snygga gitarrslingor. Under nio minuter byggs det upp till ett crescendo i  god postrock anda. I avslutande ”Tidlaus” finns ett snyggt,  långsamt gung som liksom drar in en  i musiken. Här sjungs det  dessutom på norska.

Den före detta Motörhead-gitarristen Phil Campell är med och solar på öppningslåten ”Black Wandering Sun”. Det är dock långt ifrån ”Overkill” eller ”Born To Race Hell” vilket är kul. Mer valium än speed om man så säger.

Bandet känns tight. Man vet vad man gör och vad man vill. Jag kanske hade önskat en låt som kanske stack av. Kanske ett akustiskt stycke eller något ditåt. För även om låtarna är välgjorda blir det i mina öron lite enahanda efter ett tag. Visst, även om en låt som ”Sirens” har olika delar och en del lugnare partier så är vi strax tillbaks till det tunga manglandet igen. Det är ju i och för sig det som är meningen och det här är inte dåligt, men för mig blir Minus visserligen en stabil  platta  bland proggenrens tyngre garde men en platta i mängden.

Krakow – Minus
Karisma Records

(CD/LP släpps 31 augusti 2018)

Black Wandering Sun
Sirens
The Stranger
From Fire From Stone
Minus
Tidlaus

Krakow:
Frode Kilvik – Bass/Vocals
René Misje – Guitar/Vocals
Kjartan Grønhaug – Guitar
Ask Ty Arctander – Drums

https://www.karismarecords.no/artists/krakow/

https://m.facebook.com/krakowband/

Betyg: 6/10

Pontus Norshammar

 

Plenty – It Could Be Home

Plenty är Tim Bowness senaste projekt efter den fina plattan ”Lost In The Ghost Light” från förra året. Det är ett ganska märkligt verk som inte påminner så värst mycket om det han gjort tidigare mer än att man naturligtvis känner igen den typiska sångrösten. Det här är faktiskt en riktig retroplatta men inte så mycket inom Prog-gebitet utan i stället inom Synt- och Elektro-popen. Den för tankarna till 80-talet och band som exempelvis Ultravox, the Human League, the Blue Nile och kanske Prefab Sprout. Ganska avskalade verk med mestadels synt-trummor och diverse keyboards, en och annan gitarr och så då Tim Bowness på sång. Det var i själva verket så här som Tim började sin musikerkarriär på 80-talet tillsammans med kollegorna Brian Hulse och David K Jones. Men det blev aldrig av att man släppte något fullängdsalbum. Av någon anledning så tyckte de tre att det faktiskt var dags att nu, 27 år senare, samla ihop deras låtar i ett nytt album (med en nyskriven låt i ”The Good Man”). Kanske var det här inspirerat av den senaste vågen av ny modern elektro-pop från artister som Lady Gaga och några till?

Albumet börjar med en riktigt saftig kultur-krock, nämligen Rolling Stones låt ”As Tears Go By” i elektro-pop tappning. Intressant men kanske ändå inte det mest intressanta på plattan. Covers kan bli bra men jag tände inte riktigt på just detta försök till nytolkning av en låt. Då tyckte jag bättre om låtarna ”Broken Nights” och den avslutande titellåten ”It Could Be Home”. Gemensamt för de båda låtarna är en distinkt takt och svepande sköna keyboard-toner som passar bra till sången. Titellåten är enligt min mening den allra bästa låten på plattan. Den inleds med ett alldeles oemotståndligt tema spelat på mellotron-flöjt med en mycket tydlig och makerad takt. Riktigt, riktigt skönt! Andra halvan av låten tappar lite i intensitet och kör kanske lite för många upprepningar. Men ändå, det här var en riktigt bra låt även för en som inte riktigt tagit till sig elektro-pop genren förut.

Resten av låtarna på albumet känns bra ojämna och inte alltid så lyckade. Vissa låtar är faktiskt bra sega och på gränsen till tråkiga. Sen må herr Bowness ha en gyllene röst men, som sagt, är inte låtarna bra nog så hjälper det inte. Låten ”Strange Gods” bör dock nämnas som ett av de bättre spåren. Här får man till en spännande atmosfär i refrängpartierna.

Ett trevligt album med några höjdpunkter men tyvärr inget som kommer att läggas till favoriterna.

Plenty – It Could Be Home
Karisma Records

1. As Tears Go By
2. Hide
3. Never Needing
4. Broken Nights
5. Foolish Waking
6. Strange Gods
7. Every Stranger’s Voice
8. Climb
9. The Good Man
10. It Could Be Home

www.weareplenty.com

Betyg: 6.5/10

Karl-Göran Karlsson

Tusmörke – Fjernsyn i farver

Sjätte fullängdaren från norska folkrockbandet Tusmörke ser nu dagen ”ljus”.  Albumet genomsyras av fenomenet ljus både med text och måhända i genren det folkmusikaliska uttrycksforumet. Ett slående första intryck är det gemensamma med det svenska 70-tals fenomenet prog, då med ett G. Känslan av ett norskt musikaliskt kollektiv och vi befinner oss ”tillbaks i tiden” med 70-talets bohemmänniskan och dess livsstil. Vi med några år i nacken kommer kanske ihåg den australiska serien mot alla vindar, Borgerlig Tussmörke– här får vi en norsk variant.

Plattan kräver dock sina lyssningar, är man i känslan av fenomenet ljus så……………. 🙂

Tusmörke – Fjernsyn i farver
Karisma Records

1. Fjernsyn I Farver
2. Kniven I Kurven
3. Borgerlig Tussmörke
4. 3001
5. Death Czar
6. Töyens Hemmelighet

https://www.facebook.com/Tusmorke/

Betyg: 6,5/10

Conny Myrberg

Dobbeltgjenger – LimboHead

Bergen-baserade bandet Dobbeltgjenger släpper här andra fullängdaren LimboHead. Infolappen förtäljer musik med ett elektroniskt och busigt rockband från Norge.  Ja att katalogisera musiken är möjligen inte så lätt och ibland befriande att ej behöva. Första spåret Tin Foil Hat är ändå ett lekfullt alster i spelglädjens tecken. Like Monroe – en annan inriktning och vibbar från Manic Street Preacher kan skönjas om än med en dos fantasi. Swing – ”rebell rock” är ytterligare en musikalisk vinkling på albumet.  In Limbo och tankarna går utan tvekan till Red hot Chili Pepper fast då i en psykedelisk variant. Plattan presenterar mängder av influenser i en modern retrotappning, hehe motsägelsefullt men det är också albumets styrka. Som Lill Lindfors sjöng – musik ska byggas utav glädje, och här får man definitivt en sådan uppfattning.

https://www.facebook.com/dobbeltgjengerofficial/

https://dobbeltgjenger.bandcamp.com/

Dobbeltgjenger – LimboHead
Karisma Records

1. Tin Foil Hat
2. Calling Tokyo
3. Like Monroe
4. Locking My Doors
5. Swing
6. In Limbo
7. Keep ’em Coming
8. Radio
9. Mangrove

 

Betyg: 7/10

Conny Myrberg

Every Stranger’s Voice – nytt singelsläpp/video från Plenty.

Plenty som släpper nytt album med titeln It Could Be Home den 27 april via Karisma Records har lagt ut videon till spåret Every Stranger’s Voice.

 

Plenty – It Could Be Home

01. As Tears Go By (Rolling Stones cover)
02. Hide
03. Never Needing
04. Broken Nights
05. Foolish Waking
06. Strange Gods
07. Every Stranger’s Voice
08. Climb
09. The Good Man
10. It could be Home

http://www.weareplenty.com

Jordsjø – Jord

Jordsjø är en duo från Oslo bestående av multi-instrumentalisten Håkon Oftung (även inblandad i banden Tusmørke och Black Magic) och trummisen Kristian Frøland. Det här är deras första fullängdare under bandnamnet Jordsjö efter att tidigare bara ha släppt några demos. Deras musik sägs vara influerad av band som Änglagård, Tusmørke, Black Magic, Wobbler och Sinkadus. Musiken för definitivt tankarna till 70-talet och det finns massor av flöjt, mellotroner, gitarr och orgel som bärande ingredienser.

Det här är faktiskt en alldeles fantastisk platta. Eller är den det egentligen? Jag har sällan varit så kluven inför ett verk som det här. Musiken är utomordentligt njutbar, välproducerad och full av det som åtminstone jag älskar inom den progressiva rocken. Men det som gör mig tveksam är det fullkomligt brutala varumärkesangreppet på det underbara svenska bandet Änglagård. Det är få rockband idag som kan stoltsera med att man direkt känner igen deras stil och där man slagit sig fram just därför att man har en unik stil. Änglagård är ett sådant band. Men om man lyssnar på låten ”Jord I” så är det så uppenbart att man har lyft in hela Änglagårds koncept i låten. Även andra låtar på plattan har liknande passager men ingen är så utstuderad som ”Jord I”. D v s, den som inte visste att det var Jordsjö som spelar skulle självklart säga att detta naturligtvis är Änglagård. Flöjterna, mellotronerna, kasten mellan ackorden och till och med orgelpassagerna är ju exakt så som vi känner Änglagård. Och inte nog med det. Bara bandnamnet och låtnamnen verkar ju närmast ha hämtats direkt från Änglagårds plattor. Jag tänker ju naturligtvis på den underbara låten ”Jordrök”. Var fantasin verkligen så svag att det inte gick att kalla bandet och låtarna för något annat än Jordsjø? Eller är det en sorts hyllning till Änglagård? Då tycker jag man borde gått ut med det tydligare.

Jag brukar i regel vara ganska generös när det gäller hur band tar efter andra band. Exempelvis är jag en varm anhängare av italienska The Watch trots att de gjort soundet från tidiga Genesis till deras eget varumärke. Men det här var ändå på något sätt över gränsen för att jag bara förbehållslöst skall kunna hylla det.

Men nu lämnar jag denna i och för sig rätt allvarliga kritik och går vidare på det musikaliska innehållet. Det är inte tu tal om att bästa låten på plattan faktiskt är nyss nämnda ”Jord I” som är väldigt skickligt utförd. Fantastiskt vackert spel på flöjt (vilket genomgående gäller alla låtar på plattan) och underbara stämningar med mellotroner och orglar. Härlig intensitet i vissa passager och fina kast mellan ackorden från gitarr och mellotroner i samband med refrängen.

Jag gillar också skarpt låten ”Abstraktioner fra et Dunkelt Kammer” och då kanske särskilt partiet cirka 3 minuter in i låten med ett fantastiskt samspel mellan bas och gitarr och med undersköna orgeltoner i bakgrunden. Takten här är också skön och man anar lite folkviseinspiration (från musik som vi i Sverige kallar polska).

Låten ”La Meg Försvinne” är textmässigt en sorts hyllning till den norska nationalsporten ”Gå på tur”. Om att uppleva naturens storslagenhet och att göra det i ensamhet långt borta från vardagens bekymmer. Återigen fina flöjtpartier och en fin refräng som sätter sig i skallen. Det som inte känns lika bra är kanske sången (återigen något som till viss del även gäller Änglagård). Något som dock stör mig här är några rätt otäcka syntetiska ljud som svirrar runt i början på låten. Det gäller för övrigt både den inledande ”Over Vidda” och avslutande ”Postludium” där en massa märkliga ljud förekommer som jag har lite svårt att förstå tjusningen med.

Slutbetyget blir väl godkänt men inte mer. Detta trots att här finns några låtar som jag verkligen tycker väldigt mycket om. Men hur mycket av ens förebilders sound får man egentligen kopiera innan man blir anklagad för stöld? Här tassar Håkon och Kristian verkligen oerhört nära gränsen för det tillåtna. Jag hoppas att man i fortsättningen öder mer tid på att verkligen hitta ett eget sound och uttryck i kompositionerna. Ta exempelvis lärdom av ett annat norskt band; Gazpacho, som inledningsvis låg väldigt nära förebilderna Marillion men som så småningom skapade sig en alldeles egen musikalisk nisch på ett mycket framgångsrikt sätt. Jag hoppas det kan ske även med Jordsjø om bara orken och viljan finns.

Jordsjø – Jord
Karisma Records

1. Over Vidda
2. Abstraktioner fra et Dunkelt Kammer
3. Finske Skoger
4. Jord I
5. Jord II
6. La meg forsvinne
7. Postludium

www.facebook.com/jordsjoe

www.karismarecords.no

 

Betyg: 7/10 

Karl-Göran Karlsson