Jordsjø – Jord

Jordsjø är en duo från Oslo bestående av multi-instrumentalisten Håkon Oftung (även inblandad i banden Tusmørke och Black Magic) och trummisen Kristian Frøland. Det här är deras första fullängdare under bandnamnet Jordsjö efter att tidigare bara ha släppt några demos. Deras musik sägs vara influerad av band som Änglagård, Tusmørke, Black Magic, Wobbler och Sinkadus. Musiken för definitivt tankarna till 70-talet och det finns massor av flöjt, mellotroner, gitarr och orgel som bärande ingredienser.

Det här är faktiskt en alldeles fantastisk platta. Eller är den det egentligen? Jag har sällan varit så kluven inför ett verk som det här. Musiken är utomordentligt njutbar, välproducerad och full av det som åtminstone jag älskar inom den progressiva rocken. Men det som gör mig tveksam är det fullkomligt brutala varumärkesangreppet på det underbara svenska bandet Änglagård. Det är få rockband idag som kan stoltsera med att man direkt känner igen deras stil och där man slagit sig fram just därför att man har en unik stil. Änglagård är ett sådant band. Men om man lyssnar på låten ”Jord I” så är det så uppenbart att man har lyft in hela Änglagårds koncept i låten. Även andra låtar på plattan har liknande passager men ingen är så utstuderad som ”Jord I”. D v s, den som inte visste att det var Jordsjö som spelar skulle självklart säga att detta naturligtvis är Änglagård. Flöjterna, mellotronerna, kasten mellan ackorden och till och med orgelpassagerna är ju exakt så som vi känner Änglagård. Och inte nog med det. Bara bandnamnet och låtnamnen verkar ju närmast ha hämtats direkt från Änglagårds plattor. Jag tänker ju naturligtvis på den underbara låten ”Jordrök”. Var fantasin verkligen så svag att det inte gick att kalla bandet och låtarna för något annat än Jordsjø? Eller är det en sorts hyllning till Änglagård? Då tycker jag man borde gått ut med det tydligare.

Jag brukar i regel vara ganska generös när det gäller hur band tar efter andra band. Exempelvis är jag en varm anhängare av italienska The Watch trots att de gjort soundet från tidiga Genesis till deras eget varumärke. Men det här var ändå på något sätt över gränsen för att jag bara förbehållslöst skall kunna hylla det.

Men nu lämnar jag denna i och för sig rätt allvarliga kritik och går vidare på det musikaliska innehållet. Det är inte tu tal om att bästa låten på plattan faktiskt är nyss nämnda ”Jord I” som är väldigt skickligt utförd. Fantastiskt vackert spel på flöjt (vilket genomgående gäller alla låtar på plattan) och underbara stämningar med mellotroner och orglar. Härlig intensitet i vissa passager och fina kast mellan ackorden från gitarr och mellotroner i samband med refrängen.

Jag gillar också skarpt låten ”Abstraktioner fra et Dunkelt Kammer” och då kanske särskilt partiet cirka 3 minuter in i låten med ett fantastiskt samspel mellan bas och gitarr och med undersköna orgeltoner i bakgrunden. Takten här är också skön och man anar lite folkviseinspiration (från musik som vi i Sverige kallar polska).

Låten ”La Meg Försvinne” är textmässigt en sorts hyllning till den norska nationalsporten ”Gå på tur”. Om att uppleva naturens storslagenhet och att göra det i ensamhet långt borta från vardagens bekymmer. Återigen fina flöjtpartier och en fin refräng som sätter sig i skallen. Det som inte känns lika bra är kanske sången (återigen något som till viss del även gäller Änglagård). Något som dock stör mig här är några rätt otäcka syntetiska ljud som svirrar runt i början på låten. Det gäller för övrigt både den inledande ”Over Vidda” och avslutande ”Postludium” där en massa märkliga ljud förekommer som jag har lite svårt att förstå tjusningen med.

Slutbetyget blir väl godkänt men inte mer. Detta trots att här finns några låtar som jag verkligen tycker väldigt mycket om. Men hur mycket av ens förebilders sound får man egentligen kopiera innan man blir anklagad för stöld? Här tassar Håkon och Kristian verkligen oerhört nära gränsen för det tillåtna. Jag hoppas att man i fortsättningen öder mer tid på att verkligen hitta ett eget sound och uttryck i kompositionerna. Ta exempelvis lärdom av ett annat norskt band; Gazpacho, som inledningsvis låg väldigt nära förebilderna Marillion men som så småningom skapade sig en alldeles egen musikalisk nisch på ett mycket framgångsrikt sätt. Jag hoppas det kan ske även med Jordsjø om bara orken och viljan finns.

Jordsjø – Jord
Karisma Records

1. Over Vidda
2. Abstraktioner fra et Dunkelt Kammer
3. Finske Skoger
4. Jord I
5. Jord II
6. La meg forsvinne
7. Postludium

www.facebook.com/jordsjoe

www.karismarecords.no

 

Betyg: 7/10 

Karl-Göran Karlsson

Wobbler – From Silence to Somewhere

Wobbler är ett norskt band som spelar symfonisk rock, starkt influerade av den gamla klassiska progressiva rocken. From Silence to Somewhere är bandets fjärde platta, utgiven på Karisma Records och består av fyra låtar.

Helhetskänslan är att plattan är ett måste för den som gillar symfonisk och progressive rock, jag fastnade redan vid första genomlyssningen och skivan blir bara bättre för varje lyssning. Fick även lust att sätta på Van der Graaf Generators mästerverk ”The Least We Can Do Is Wave To Each Other” från 1970, inte för att de är särskilt lika men för att Wobbler har lyckats fånga den genuina 70-talskänslan på nya skivan.

Något mer som uppskattades mycket var de grymma partierna med hammondorgel och chamberlin, ni vet klaviaturinstrumentet som betjänten Lurch i den gamla tv-serien ”Familjen Addams” från 60-talet spelar på.

Första låten, skivans titelspår är knappt 21 minuter lång. En bra längd för ett spår med många varierande partier. Det växlar mellan lugna delar och ösiga partier och tankarna går musikaliskt bland annat till Yes – sångarens ton har även viss likhet med Jon Anderssons sång – King Crimson och Genesis. I vissa delar av denna mångfasetterade låt finns renässansinfluenser och i andra delar infinner sig även en Kaipa-känsla. Det förekommer skönt flöjtspel och grymma partier med rikligt med mellotron och hammondorgel. Ett riktigt bra alster som inte låter sig beskrivas särskilt enkelt!

Andra låten ”Rendered in Shades of Green” är bara drygt två minuter lång, en lugn – lite ödesmättad – instrumental låt. Den känns dock mer som en övergång till ”Fermented Hours”, vilken klockar in på dryga tio minuter.

Fermentet Hours” är en ösig låt med fyllig ljudbild och proggiga taktväxlingar med skön basgång. Elgitarrerna känns inspirerade av 70-talsklassiker. En del av sången är på italienska, kanske för att förstärka renässanskänslan som återkommer i olika avsnitt på albumet.

Fjärde låten, ”Foxlight”, är dryga 13 minuter lång och börjar med ett drömlikt ljudlandskap med drillande flöjtspel och stämsång – tänk dig en grönskande solig sommaräng i den norska fjällen…. Sköna inslag av glockenspiel och percussion förstärker den drömlika känslan. Spåret övergår i tyngre partier efter en stund med blandat chamberlin ihop med flöjt och akustiska flamecogitarrer. På slutet går renässansinfluenserna igen och blandas med sång på kanon. Här kommer även bland annat chamberlinspelet åter, det funkar fantastiskt bra.

 

Bandet bildades i Hønefoss 1999 och består av medlemmarna:
Lars Fredrik Frøislie på keyboards
Kristian Karl Hultgren på bas, klarinett
Martin Nordrum Kneppen på trummor, percussion
Andreas Wettergreen Strømman Prestmo på sång, gitarr, glockenspiel och percussion
Geir Marius Bergom Halleland på gitarr

Wobbler – From Silence to Somewhere
Karisma Records

1. From Silence to Somewhere
2. Rendered in Shades of Green
3. Fermented Hours
4. Foxlight

www.facebook.com/wobblerofficial

Betyg: 9 av 10

Helena Kernell

.

Major Parkinson – Blackbox

Fjärde fullängdaren från norska kultbandet Major Parkinson som tog två år att färdigställa är nu redo för musikvärlden. Vi kan redan efter första lyssningen konstatera att detta är inget ordinärt skivsläpp och att försöka klassificera musiken i en genre är dömt att misslyckas. I ett tappert försök får vi ändå vibbar av Leonard Cohen´s mörka röst då i modern tappning som berättar/sjunger i denna lite galna musikaliska resa från den elektroniska proggen via Rammsteins Lindemann och vid tillfällen symfoniska Pink Floyd. Vokalisten Linn Frökedal gästar med sin ljuva stämma på fyra spår vilket ger ytterligare en dimension som exempelvis på inledande Lover, Lower Me Down. Albumet är genomgående en rätt mörk historia möjligtvis undantaget Madeleine Crumbles, som om en ledsen clown gör några glädjeskutt. Blackbox – titelspåret sammanfattar rätt bra Major Parkinson nya skivsläpp likt en musikal i industritappning med utsvävningar utöver det vanliga.

För er som vill ha upptäckarglädje!

Major Parkinson – Blackbox
Dark Essence Records / Karisma Records

01. Lover, Lower Me Down!
02. Night Hitcher
03. Before the Helmets
04. Isabel – A Report To An Academy
05. Scenes From Edison’s Black Maria
06. Madeleine Crumbles
07. Baseball
08. Strawberry Suicide
09. Blackbox

http://www.majorparkinson.com/

https://www.facebook.com/majorparkinson/

 

Betyg: 7,5/10

Conny Myrberg

 

Karisma Records signerar Himmellegeme och Wobbler!

Norska bolaget Karisma Records har signerat Himmellegeme som släpper albumet Myth of Earth den 6:e oktober och Wobbler med sin fjärde  fullängdare From Silence to Somewhere 20:e oktober.

http://www.facebook.com/himmellegemeband

http://www.facebook.com/wobblerofficial

Shaman Elephant – Crystals

shaman-elephant-crystals-web

Norska fyramannabandet Shaman Elephant släpper här debuten med sina musikaliska rötter från 60-70 talet. Inledande spåret Crystals befinner sig definitivt i det sjuttiotalistiska psykedeliska rockens tecken, flummigt men ändå inom ramen av den då traditionella rocken, en riktigt bra låt . Shaman In the Woods – här får vi ett lite mera lågmält alster och känslan av 60-tal där en gungande gitarr och basgång genomsyrar med lite experimentlusta.
I.A.B – mindre polerad rock och tidiga sjuttiotalet gör sig rejält påmind. Tusco – Något mera åt jazzens håll med behagligt akustiska inslag. Jazz – javisst som titeln säger men ändå inte, långsam tung rock vilken mynnar ut i progressiva takter och härligt groove. Slutligen Stoned Conceptions – lågtempo och bluesrock går här hand i hand med inblandning av övriga nämnda genre , ja bandet blandar många stilar men får ändå ihop det till en angenäm kompott. De musikaliska vipparna är många som exempelvis The Doors, The Who, Led Zeppelin och stiltypiska keys/hammond ala Jon Lord/Deep Purple.
Beskriva musik är kanske inte det lättaste utan lyssna in er och ni lär få en behaglig resa med massor av influenser från de nu åter så populära åren.

Shaman Elephant – Crystals
Dark Essence Records/Karisma Records

1. Crystals
2. Shaman In the Woods
3. I.A.B
4. Tusco
5. Jazz
6. Stoned Conceptions

www.facebook.com/shamanelephant

Betyg: 7,5/10

Conny Myrberg

Tiebreaker – Death Tunes

tiebreakerdeathtunes-web

Från vårt grannland Norge kommer ett gäng otyglade rockslynglar vid namn Tiebreaker som med sitt andra album bjuder på öppna spjäll. Med ett högoktanigt riffande, skit under naglarna samt en touch av blues och melankoli så ger de oss Death Tunes. Ett album som svingar vilt men sällan träffar klockrent. Deras raka, ganska okonstlade, hårda rock för tankarna till så väl Rival Sons som The Hellacopters medan sångarens Eddie Vedder-färgade stämma knyter ihop allting till något ganska eget. Faktum är att det är sångaren Thomas Espeland Karlsen som är skivans behållning med sin känsla för att balansera melodier, riv och desperation på rätt sätt till musiken. Musiken i sig är ganska varierad trots den ganska enkelspåriga inriktningen. Öppningen med Hell är supercatchy, efterföljande Pan American Grindstone visar prov på god blueskunskap medan Anywhere But Here tar stor plats och avslutande Heavy Lifting lämnar oss med en melankolisk känsla. Problemet som jag ser det sitter snarare i nivån på låtarna än sättet de utförs på. Tiebreaker har verkligen lyckats mejsla ut ett någorlunda eget uttryck i en överbefolkad genre men det som saknas är ett par riktigt starka och minnesvärda spår. Jag och Death Tunes har verkligen trevligt ihop men när sista låten har snurrat klart så lämnas jag utan några större avtryck som får mig att ivrigt lyssna på skivan en gång till. Men, ibland kan det vara gott nog det också.

Tiebreaker – Death Tunes
Karisma Records

1. Hell
2. Pan American Grindstone
3. Cannonball
4. Commando
5. Anywhere But Here
6. The Deep
7. Building Up to Die
8. Killer
9. Float Away
10. Heavy Lifting

https://tiebreaker.bandcamp.com/

https://www.facebook.com/tiebreakerofficia

 

Betyg: 6/10

Ulf Classon

Airbag – Disconnected

 Dags för fjärde plattan för norska Airbag som fortsätter att finslipa på sitt sound och sin repertoar. Nya plattan innehåller sex långa låtar varav titellåten klockar på hela 13 minuter. Bandets musik skulle man kunna karakterisera som släpande atmosfärisk rock med klara influenser av Pink Floyd. Fortsätt läsa ”Airbag – Disconnected”