Magic Pie – King for a Day

Magic Pie – King for a Day
Magic Pie – King for a Day

Med sin bas i genreskapande grupper som Genesis och Kansas kastar sig Magic Pie gärna in i djärva solopartier i stil med progmetalgrupper som Shadow Gallery. Men genom nya ljudteknikern Rich Mousers försorg sammanstrålar glansen från Neal Morses olika grupper med Magic Pies unika förmåga att göra all musik till sin egen.

Inledande ”Trick of the trade” är albumets klatschigaste låt och här är det som om ACT hoppar fram och övermannar mig med sina snärtiga vändningar och studsiga bryggor. ”Introversion” badar i Transatlantic. Fast där Neal Morse, Pete Trewavas, Roine Stolt och Mike Portnoy ger hals i Beatleskörer väljer norrmännen Queens sångharmonier. När de mjuka keyboardslingorna övergår i tunga Hammondriff går tankarna flyktigt till Deep Purple, eller varför inte Ayreon som var en prominent influens på föregångaren The Suffering Joy (2011).Men trots den transatlantiska supergruppens påtagliga inflytande är stycket typiskt Magic Pie i sin formidabla melodikänsla och gåshudsframkallande dynamiska presentation.

Albumet fortsätter varva epos med rappare, mer omedelbara låtar. När Magic Pie har drag under galoscherna är det de knivskarpa instrumentala partier som lyser starkast. I ”According to plan” repriserar de rent av den klassiska trum/gitarr/bas/synt-synkopen i Rushörhänget ”Tom Sawyer” för ett igenkännande leende.Nyförvärvet Erling Henanger har av allt att döma nog med klaviaturer för att kunna bygga en mur omkring sig, men han har såväl öra som fingrar att traktera dem på bästa sätt. ”Tears gone dry” går från en meditativ och melankolisk inledning buren av mellotron och andra vintagesyntar till ett rekviemtungt parti. Övergången känns så naturlig att den knappt märks, hur det nu kan vara möjligt att obemärkt gå från 70-tals Genesis till 90-tals Queensryche. Henangers val av keyboardljud ger ”The silent giant” en modernare atmosfär och i låtens rakare, rockigt riffigare uppbyggnad blöder Queensryche återigen igenom.

Om albumet så långt förefallit vara en relativt lättsmält historia så beror det på de minutiöst genomarbetade kompositionerna och den ohyggligt genomtänkta produktionen. Men det är bara uppvärmningen. Det nästan halvtimmeslånga titelstycket är allt ovanstående i kvadrat i en halsbrytande kavalkad av progrock. Här är Magic Pie i sitt oefterhärmliga esse! Hela sextetten briljerar och islänningen Eirikur Hauksson förmår sig framkalla sång som ibland får mig att tänka på Ian Gillans sätt att sjunga. Magic Pie är som bekant klara för årets upplaga av Slottsskogen Goes Progressive och som av en händelse sammanfaller det med tioårsjubileet av Motions of Desire. Min första förhoppning var att få uppleva den fantastiska debuten i sin helhet. Men efter att ha hört den enastående King for a Day blir jag ambivalent. Kan man få höra båda?

Magic Pie – King for a Day
Karisma Records

1. Trick of the trade
2. Introversion
3. According to plan
4. Tears gone dry
5. The silent giant
6. King for a day

http://www.magicpie.net

 

Betyg: 9/10

Jukka Paananen

Norska ”progrockarna” Magic Pie har skrivit på för Karisma Records.

Magic Pie har skrivit på för bolaget Karisma Records där deras tre tidigare fullängdare (Motions of Desire, Circus of Life och The Suffering Joy) återutges på CD och vinyl. Den ännu ej namngivna fjärde studioplattan släpps den 25 maj.

magic pie

Bjørn Riis – Lullabies in a car crash

Bjørn Riis – Lullabies in a car crash

Bjørn Riis – Lullabies in a car crash

Många gånger när artister / musiker ger sig på att släppa soloplattor förväntar jag mig att de ska våga experimentera lite och prestera något som både ger en nytändning och som samtidigt är ett avsteg från det ordinarie bandets sound. Tyvärr är det ofta så att man ändå hamnar inom detta bands sound och tonspråk vilket för all del kan ge en välljudande platta, men som knappast är speciellt överraskande eller nydanande.

Inför släppet av Bjørn Riis från Norska bandet Airbag första soloalster Lullabies in a car crash hoppades jag på att han denna gång hade tagit ut svängarna rejält. Airbag har ju ett ganska soft men klart eget och personligt sound som bygger mycket på skön stämning, snygga harmonier och ackordsföljder som alltihop kryddas med Bjørns grymma gitarrspel. Efter tre plattor med Airbag där den senaste The greatest show on earth släpptes så sent som förra hösten, var förväntningarna alltså rejält uppskruvade.

Lullabies in a car crash lirar Bjørn det mesta i instrumentväg och för första gången sjunger han dessutom all leadsång själv. Han har väl inte någon vansinnigt ”vacker” röst, men den gör de berättande och personliga texterna full rättvisa. Bjørn är en helt makalöst duktig sologitarrist med ett sound, teknik, ton och frasering som ligger mycket nära den legendariske David Gilmour i Pink Floyd. Detta säger väl alltom denne Norska musikers otroliga kapacitet. Tyvärr är hans låtskrivartalanger inte riktigt lika avancerade då musiken alltför ofta bygger på några få ackordsföljder som gör många av låtarna för likartade och då svåra att hålla isär. Likheten till Airbags egna plattor är ofta slående då musiken byggs upp på ett närmast identiskt sätt. Detta är kanske inte så konstigt då Bjørn Riis även är den huvudsaklige låtskrivaren i Airbag. Alltså känns det på grund av detta som om jag blivit lite blåst på den förväntade nya musikaliska konfekten.

Nu låter jag kanske lite väl negativ och som om jag inte alls gillar plattan men den erbjuder faktiskt både: ”Riis och Ros”!! Ha ha!! På minussidan står det som nämnts lite väl likriktade låtmaterialet men som ändå innehåller flera guldkorn, som den mycket intrikata och helt instrumentala The Chase och inte minst det avslutande och mycket Pink Floyd-minnande titelspåret. På plussidan står definitivt Bjørn Riis fantastiska gitarrspel vilket höjer den musikaliska nivån till en mer än godkänd nivå, och som faktiskt bara det är värt ett inköp. Plattan växer för varje lyssning och med ett mer varierat låtmaterial hade kanske första soloplattan från Riis kunnat bli en kommande klassiker. Lullabies in a car crash är ändå en platta som alla som är inne på Pink Floyd, Porcupine Tree och sentida Marillion absolut borde kolla in.

Björn Riis – Lullabies in a car crash
Karisma Records

1.   A new day
2.   Stay calm
3.   Disappear
4.   Out of reach
5.   The chase
6.   Lullaby in a car crash

www.bjornriis.com

www.airbagsound.com

 

Betyg 7,5 / 10

Staffan Vässmar

DáccorD – DáccorD III

DáccorD - DáccorD III
DáccorD – DáccorD III

Dags för norska DáccorDs tredje platta och den här gången har man valt ett lite mer rakt och direkt rocksound med korta låtar i 60/70-talsstuk snarare än de långa mastodont-låtar som kännetecknade förra plattan Helike. Live-känslan är rätt tydlig så jag tror att man kanske inte lagt så mycket krut på en avancerad produktion och mixning denna gång. Det är faktiskt lite synd för det känns som det finns en del onödiga missar och lite dålig tajmning i samspelet som man nog annars hade kunnat slipa bort.

Bandets sound är som sagt väldigt mycket retro och vi kan känna igen mycket ifrån många av rockbanden som verkade i slutet av 60-talet och början av 70-talet. Här finns vibbar alltifrån 60-talets Rolling Stones till 70-talets Jethro Tull, Van der Graaf Generator och Camel. Särskilt Jethro Tull-känslan återkommer genom det flitiga användandet av tvärflöjt av sångaren Daniel Maage. Här finns till och med en låt med titeln Song for Jethro vilket ju säger en del om preferenserna.

För oss som (liksom undertecknad) helst dras till de symfoniska tongångarna snarare än den lite rakare rocken och popen finns här i alla fall i inledande These Last Todays en riktigt bra låt som vittnar om ett gediget kunnande och en hängivenhet bland musikerna. Synd bara att sången ibland är lite oskarp och svajig (något jag klagade på för förra skivan också) men till Daniels försvar måste jag ändå säga att inlevelsen känns äkta och hängiven. Avslutande Mon-Sat I+II är också bitvis bra men ändå inte lika bra som den förstnämnda.

Riktigt bra är också låt nummer två Here Lies Greed som inleds med ett fint Jethro Tull-likt flöjt-parti men som övergår till lite mer rak rock eller pop därefter med ett härligt orgelkomp i botten. Stor spelglädje och starkt Mick Jagger-inspirerad sång. Sen har jag redan nämnt Song for Jethro som också är en liten godbit.

Tyvärr kan jag tycka att övriga låtar är lite mer intetsägande och kanske lite svaga melodimässigt. Totalt sett så tycker jag att plattan är klart godkänd och i alla fall ett litet steg framåt jämfört med den tidigare plattan.

DáccorD – DáccorD III

Karisma Records

  1. These Last Todays
  2. Here Lies Greed
  3. Lady Faboulus
  4. Mr. Moonlight
  5. Ibliss In Bliss
  6. Song For Jethro
  7. Mon – Sat: Part I
  8. Mon – Sat: Part II
  9. The Doom That Came To Sarnath (bonus track)

www.daccord.no

Betyg: 6,5 / 10

Karl-Göran Karlsson

Brimstone – Mannsverk

Brimstone_Artwork
Brimstone – Mannsverk

Hoppsan Hejsan! Här förflyttar vi oss raskt tillbaka till sent 60-, tidigt 70-tal med hjälp av norska bandet Brimstone, tidigare kända som ”Brimstone Solar Radiation Band”. Deras 4:e album Mannsverk är en nostalgisk resa bakåt till rötterna. Fortsätt läsa ”Brimstone – Mannsverk”