RanestRane – Starchild

RanestRane - Starchild
RanestRane – Starchild

Det italienska bandet RanestRane avslutar nu sin albumtrilogi inspirerad av Stanley Kubrick’s film ”År 2001 – ett rymdäventyr” (eller ”2001: A Space Odyssey” på engelska) med det nya albumet ”Starchild”. De tre plattorna formar ett mäktigt epos och tar absolut sammantaget bandet ytterligare ett steg framåt i jämförelse med det tidigare alstret ”Shining” (som även det bygger på en Kubrick-film).

Bandet introducerades väl i Sverige egentligen först (men då med buller och bång) i samband med ett Musikens Hus Goes Progressive evenemang i Göteborg i mars förra året. Innan dess var det nog få här i landet som kände till dem. Nu har de genomfört också ett andra besök i Sverige i samband med introduktionen av nya skivan, även det på Musikens hus i Göteborg i maj i år och på nytt med en väldigt väl genomförd och uppskattad konsert. Deras konserter är väldigt speciella i och med att de då även visar att de synkat många av sina låtar direkt mot speciella partier av de filmer som de bygger sin musik kring. Av denna anledning har ibland deras konserter fått beteckningen ”Cine-concert”. Den allra mest spektakulära synkningen här får väl sägas vara scenen med Jack Nicholson i filmen ”The Shining” där han går lös med yxa på en dörr och detta har man lyckats väva in på ett fenomenalt spännande och dramatiskt sätt i musiken (sekvensen ”Here’s Johnny”).

För er som fortfarande inte har lyssnat på bandet kan man nog säga att de nog hamnar i neoprogfacket med väldigt stark inspiration av Marillion. Inte bara inspiration, de samarbetar också flitigt med Marillion och både Steve Hogarth och Steve Rothery har på olika sätt medverkat på skivor och konserter med bandet. Det rör sig alltså om mycket melodisk och ibland oerhört sentimental musik framfört av imponerande skickliga musiker. Drivande i bandet är sångaren, tillika trummisen och låtskrivaren Daniele Pomo. Det är en fröjd att se honom hantera både trummor och sång under konserterna. Övriga i bandet är Riccardo Romano på keyboards, Massimo Pomo på gitarr och Mauricio Meo på bas.

Nya skivan inleds med en väldigt vacker låt i ” L’insieme delle cose” där Daniele sjunger ett tema i falsett som repeteras genom en stor del av låten. Vi hör väldigt fina keyboards från Riccardo och ett gitarrsound från Massimo som otvivelaktigt är väldigt inspirerat av Steve Rothery. Vi hör också genomgående mycket fin och stämningsfull sång av Daniele. En riktig kanonstart på skivan och kanske rent av den bästa låten både instrumentalt och vokalt.

Efter detta följer en instrumental låt med en mer direkt koppling till filmen i ”Do You Read Me Hal”. Det här är en av de mer dramatiska scenerna i filmen där rymdskeppets centraldator HAL vägrar släppa in en av astronauterna efter en reparationstur utanför skeppet. HAL har nämligen förstått att de båda aktiva astronauterna tänker försöka koppla bort datorn. Vi får höra originaldialogen med kompande musik som faktiskt för tankarna väldigt mycket till Pink Floyd. Det här följs sedan av en sångmässig kommentar (tror jag) i låten ”Ambasciatore Delle Lacrime”. Låten har en väldigt snygg avslutning med ett mycket fint gitarrsolo där man återigen vävt in lite ljudklipp från filmen.

I låten ”Sognero Mai?” hör vi sedan i början lite hårdare och tuffare gitarrtoner och en distinkt takt. En bit in får vi höra ett härligt solo på Hammondorgel från Riccardo. I slutet hör vi sedan den helt makalösa upplösningen på historien ombord på rymdskeppet när HAL efter att ha fått nästan alla minnesenheter bortkopplade börjar sjunga en sång (”Daisy”) som den lärt sig en gång i början av sin ”master”. En sång som långsamt försvinner allteftersom den sista minnesenheten kopplats bort. Det här har en otäck koppling till verkligheten i vetskapen om att sånger som man en gång lärt sig i barndomen ofta är någon som gamla människor med alltmer bristande minne med ökande ålder trots allt kan komma ihåg ända till slutet.  Det här partiet av låten ackompanjeras av kyrkorgel och man får verkligen känslan av ett Requiem, även i det avslutande vokala partiet med komp av akustisk gitarr. Mäktigt och faktiskt väldigt sorgligt.

Därefter kommer nog min favorit på plattan, den långa i huvudsak instrumentala ”Stargate”. Efter en lugn och stämningsfull inledning når vi efter cirka 3 minuter ett mer taktfast parti där trummorna tar mer plats och vi hör ett fint samspel mellan keyboards och gitarr. Men det bästa kommer efter 5 minuter när Daniele får briljera med alldeles utmärkt spel på trummorna under ett långt påföljande parti. Här presterar bandet alldeles ypperlig instrumental rockmusik. Låten fortsätter sen med ett vokalt parti kompat enbart med akustisk gitarr. Trots att man inte förstår vad Daniele sjunger så måste jag säga att det är oerhört vackert. Italienskan är verkligen ett melodiskt språk som passar utmärkt i sångform. Till sist avslutas låten med oerhört fina melodiska insatser på både gitarr och keyboards där man återigen känner starka Marillion-vibbar. Ett riktigt praktverk!

Låt nummer 6 ”Prometeo Tra Le Stelle” är också bra men sticker inte direkt ut. Till sist kommer så den avslutande ”Abandoned” där vi så får höra Steve Hogarth i de vokala partierna fint ackompanjerad på piano. Eller skall vi säga de talade partierna för här reciterar han mest med sin lite sargade röst som spricker ibland. Texten verkar vara väldigt filosofisk om människans roll i universum. Som en sorts experiment av Gud som misslyckats. Sista textstroferna antyder detta (”The experiments failed, God shook his head, and walked away”). Möjligen är detta ett försök att på något sätt tolka slutet av filmen som åtminstone jag hade väldigt svårt att förstå.

Slutomdömet om detta album blir mycket gott. Det här är en väldigt bra slutpunkt på trilogin och kanske deras bästa album överhuvudtaget, även om en del enskilda låtar på tidigare album också måste lyftas fram bland höjdpunkterna. Men jag tycker absolut att nuvarande koncept där man inte har med så mycket dialoger från filmerna i fråga fungerar bättre. Det banar onekligen vägen också för internationella framgångar. Jag önskar bandet lycka till framöver med nya utmaningar och ser fram emot nästa besök i Sverige.

Betyg: 8/10 

RanestRane – Starchild

MaRaCash Records

  1. L’insieme delle cose
  2. Do You Read Me HAL
  3. Ambasciatore Delle Lacrime
  4. Sognero’ Mai?
  5. Stargate
  6. Prometeo Tra Le Stelle
  7. Abandoned

https://www.ranestrane.net/

https://svse.facebook.com/RanestRane/

http://ranestranefanwebscandinavia.blogspot.com/

Conqueror – Stems

Conqueror
Conqueror – Stems

Conqueror är ett italienskt band som hållit igång i närmare 20 år men den nya plattan Stems är ändå bara deras femte fullängdare. Så lång tid innebär en hel del omstruktureringar och den nuvarande sättningen är följande:  Simona Rigano: keyboards & sång, Ture Pagano: gitarr, Pepe Papa: bas och Natale Russo: trummor. Natale Russo är den ende av musikerna som varit med från starten och sångerskan Simona Rigano (som sätter rätt stor prägel på musiken) kom med så sent som 2002. Så det har hänt en del genom åren.

Som vi vant oss är italienska progmusiker oftast av hög klass och det gäller även den här plattan. Det går inte att klaga på samspelet och spelskickligheten. En skön stämning sprids av Simones vackra röst och den skönt avspända stilen de spelar med en lagom blandning av klaviaturer och gitarr. Dock är låtmaterialet inte riktigt på den nivå att man riktigt grips av musiken. Stilen är inte helt lätt att beskriva men man får lite vibbar av typiska italienska band som PFM men även lite Camel och här och där lite Pink Floyd. Dock är arrangemangen inte alls lika ambitiösa som för de sistnämnda banden.

Bäst är inledande Gina där fina harmonier tas fram i samspelet mellan sång, bas och gitarr. Lika fin och ännu mera finstämd är Sole al Buio. Här passar Simonas röst perfekt. Låten Sigurta` är också lite spännande med ett lite annorlunda sound med lite elektronisk touch. Här får också Simone visa att hon behärskar klaviaturerna väldigt bra. Slutligen får man också nämna de fina gitarrklangerna i avslutningslåten Echi de verita`.

En fin platta men den är ändå inget som sticker ut och ger nyfikenhet på att lyssna in sig mer på bandets tidigare produktion. Dock ett gediget hantverk som jag ger klart godkänt.

Conqueror – Stems
MaRaCash records

1. Gina
2. Di notte
3. False idee
4. Un ‘altra realtra’
5. Sole al Buio
6. C’est la Vie
7. Sigurta`
8. Echi de verita`

www.maracash.com

Betyg: 6 av 10

Karl-Göran Karlsson