Michael Romeo ”Symphony X” aviserar solosläpp.

Symphony X gitarristen Michael Romeo släpper sitt första officiella soloalbum med titeln War of the Worlds / Pt. 1 den 27:e juli via Music Theories Recordings / Mascot Label Group. Smakprov i form av textvideon Black ligger nu ute. 

 

Michael Romeo – War of the Worlds / Pt. 1
Introduction
Fear The Unknown
Black
F*cking Robots
Djinn
Believe
Differences
War Machine
Oblivion
Constellations

https://www.facebook.com/MichaelJRomeo/

Mascot Label Group skriver kontrakt med keyboardisten Jordan Rudess.

Jordan Rudess som för de flesta är känd som keyboardist i progressiva metalbandet Dream Theater har har skrivit på för bolaget Mascot Label Group där kommande soloalbumet släpps via Music Theories. Mer info följer.

Black Stone Cherry – Family Tree

Jag kan med blicken i backspegeln konstatera att jag förfördes ganska lätt av Black Stone Cherrys föregående album Kentucky (2016). De halade in mig med massiva gitarriff som rullade över mig och som den riffknarkare jag är så lät jag mig blint förföras. Nu har förtrollningen släppt och med klar blick kan jag se (höra) att skivans massivt täta produktion och de något enahanda riffen inte alls eggar mig idag. Albumet har sina stunder men faller likt sina närmaste äldre syskon på att det blir en ointressant ljudmassa efter ett tag. Nu är grabbarna tillbaka med uppföljaren Family Tree och se på tusan om jag inte börjar falla för bandet igen! Denna gång har jag dock varit mer vaksam och tror (hoppas!) att jag inte skall gå i samma fälla än en gång. Skillnaden ligger framförallt i produktionen. Den massiva ljudvägg de envisast med har luckrats upp en aning. De har äntligen börjar släppa in lite luft igen och helt plötsligt så hör man ju att det är två gitarrister i bandet! Detta gör det inte bara enklare att lyssna på hela skivan utan ger också bandets musik en lite bättre dynamik.

De inleder medryckande och rakt på sak med Bad Habit som med sitt groove lätt sätter min taktstampande fot i arbete. En stark inledning men inget som jag inte har hört med bandet förut. Festen börjar dock med de två efterföljande spåren Burnin’ och New Kinda Feelin’ där de med ett smittande sväng och härliga ZZ Top-vibbar får mig på fall. På fjärde spåret Carry Me On Down the Road fortsätter de att fjäska för mig med tydliga The Allman Brothers-melodier och den snygga kraftballaden My Last Breath visar att bandet även kan ta in lite soul i soundet. Som kontrast till detta så kommer den funkiga partystänkaren Southern Fried Friday Night och tar vid tillsammans med den nästan deltastompiga Dancin’ in the Rain där gitarristen Warren Haynes (The Allman Brothers, Gov’t Mule) gör ett snyggt gästspel. Den kärlek jag hade för bandet efter deras två första album börjar bubbla upp till ytan igen efter några magra år med allt för mycket slätstruken radiorock. Andra halvan av albumet får mig dock inte på samma sprittande humör. Ain’t Nobody är ganska trevligt studsande men ger mig inte så mycket och småfunkiga men fartfyllda James Brown är mer kul än bra. I Need a Woman är värd att nämna då den nickar åt Lynyrd Skynyrd en aning och snygga avslutningen med titelspåret är inte dum den heller.

Jag måste medge att jag har fallit för Black Stone Cherry än en gång. Mycket tack vare att de hemska Nickelback– och Shinedown-tendenserna nu håller sig på behörigt avstånd från mig. Men också för att just produktionen har lättats på en aning. Det händer lite mer i ljudbilden nu och att kunna höra både slidegitarr och piano utan att tvinga sig igenom lager på lager av gitarrer varje gång är upplyftande. De har dock en bra bit kvar innan jag är helt nöjd men det tar sig! Sen skall vi heller inte glömma att de har lyckats snickra ihop några av sina bästa låtar sedan Folklore and Superstition (2008). Problemet (om man nu kan kalla det för det) med albumet Family Tree är att det är ett par utfyllnadspår för mycket. Andra halvan känns inte alls lika inspirerande som första även om den håller en helt okej nivå. Hur som helst så är detta ett ypperligt trevligt album som bevisar att Kentuckysönerna är på rätt spår igen!

Black Stone Cherry – Family Tree
Mascot Records/Mascot Label Group

1. Bad Habit
2. Burnin’
3. New Kinda Feelin’
4. Carry Me On Down the Road
5. My Last Breath
6. Southern Fried Friday Night
7. Dancin’ in the Rain (Feat. Warren Haynes)
8. Ain’t Nobody
9. James Brown
10. You Got the Blues
11. I Need a Woman
12. Get Me Over You
13. Family Tree

http://www.blackstonecherry.com/

https://www.facebook.com/blackstonecherry/

https://www.mascotlabelgroup.com/

 

Betyg: 7/10

Ulf Classon

Psychrock-trion DeWolff släpper nya videon Big Talk.

DeWolff bildades i Geleen långt nere i den Nederländska södern av tonåringarna Pablo (sång/gitarr) och brodern Luka van de Poel (trummor) samt hammondorganisten Robin Piso. Namnet fick de från Harvey Keitels karaktär Winston Wolfe i filmen Pulp Fiction. Deras coola, expressiva, neo-psykedeliska musik tog dem snart bort från hemstaden och ut i världen. De har redan släppt fem studioalbum som samtliga hamnat på topplistan i hemlandet. Nu kommer nya plattan Thrust vilken släpps den 4 maj via Mascot Label Group. Videon Big Talk ser du här.

 

DeWolff – Thrust
Big Talk
California Burning
Once In A Blue Moon
Double Crossing Man
Tombstone Child
Deceit & Woo
Freeway Flight
Tragedy Not Today
Sometimes
Swain
Outta Step & Ill At Ease

https://www.facebook.com/dewolfficial/

Ayreon Universe – The Best of Ayreon Live

Två år att förbereda, sexton sångare, ett otal musiker, massor av scenarbetare, trettio kameror, världens största bildskärm och mängder med musik att arrangera. Ambitiöst är bara förnamnet. Näst intill perfektion är resultatet. När Arjen Lucassen skall presentera sitt Ayreon live på scen för första gången någonsin så sparas det inte på krutet och det märks på slutresultatet. För fans av Ayreon så är detta naturligtvis en våt dröm som går i uppfyllelse men det är också en uppvisning i symfonisk och progressiv rock/metal av högsta klass. Visuellt är det ett smörgårdsbord som aldrig tycks ta slut trots sin speltid på en bra bit över två timmar. Den massiva bildskärmen ackompanjerar musiken med snygg och passande grafik medan musiker och sångare avlöser varandra om vartannat. Konserten som är uppbyggd runt väl utvalda låtar ur Ayreons katalog samt kryddad med några spår från projektet Star One har ett bra flöde trots alla byten vid mikrofonerna. De har gjort ett fantastiskt jobb med att välja ut rätt låtar för att få en fin dynamik i setet och även om jag inte är ett inbitet fan av bandet så känner jag ändå igen stora delar av låtmaterialet.

Förutom de fantastiska låtarrangemangen och starka melodierna så är detta naturligtvis ett pärlband med fantastiska sånginsatser. Den kraftfulla duetten i River of Time mellan Hansi Kürsch (Blind Guardian) och Marko Hietala (Nightwish, Tarot) samt den vackra sången av Anneke van Giersbergen (ex-The Gathering), Floor Jansen (Nightwish, ex-After Forever) och Marcela Bovio (Elfonía, Stream of Passion) i Valley of the Queens är bra exempel på dynamiken i showen där den sistnämnda också hör till konsertens höjdpunkter. Sverige representeras på absolut bästa sätt av Kamelots Tommy Karevik som briljerar med sin teknik samt Katatonias Jonas Renkse som trots svartklädd och lågmäld profil blir den självklara mittpunkten på scenen. Den största överraskningen är Maggy Luyten (Nightmare) som trots liten till växten röt till med sin småhesa stämma och utmanade samtliga kollegor man som kvinna. Kungen över alla är dock Damian Wilson (Headspace, ex-Threshold) som med pondus, kraftfull sång och suverän närvaro tar över hela scenen. Kanske tycker jag så för att han har huvudrollen i setets tyngsta stunder från mina Arjen-favoriter Universal Migrator Part 1 och Space Metal?

Scenskräcken gör att huvudpersonen själv endast deltar i slutet på konserten men han ser överväldigande glad ut även om man snabbt tar en plats i skymundan på scenen. Glad är han också i den tillhörande dokumentären om konsertens tillkomst. Ett ypperligt komplement till konserten och ger en fin inblick i det enorma arbete som ligger bakom hela kalaset. Jag skulle vilja påstå att det är ett måste att se även denna minst en gång efter att man sett konserten för det höjde definitivt helhetsintrycket.

Vad drar då ned mitt betyg? Det kan låta som petitesser men bildkvalitén hade kunnat vara lite bättre (jag är svag för bluray skall tilläggas), mixen på körsången kan ibland dränka den övriga sången och alla byten av sångare gör att det blir lite rörigt. Och alla dessa fantastiska visuella effekter som publiken fick se på den massiva bildskärmen skulle man väl kunna ha bjudit på som isolerade klipp i extramaterialet? Men har du det minsta lilla intresse av symfonisk rock/metal med progressiva inslag men har mot all förmodan inte gett dig i kast med Ayreon tidigare så är denna DVD ett måste att införskaffa. Är du ett fan av Ayreon sedan tidigare? Ja då är detta en andlig högtidsstund av stora proportioner.

Ayreon Universe – The Best of Ayreon Live
Mascot Label Group/Music Theories Recordings

1. Prologue
2. Dreamtime
3. Abbey of Synn
4. River of Time
5. The Blackboard
6. The Theory of Everything
7. Merlin’s Will
8. Waking Dreams
9. Dawn of Million Souls
10. Valley of the Queens
11. Ride the Comet
12. Star of Sirrah
13. Comatose
14. Day Sixteen: Loser
15. And the Druids Turn to Stone
16. The Two Gates
17. Into the Black Hole
18. Actual Fantasy
19. Computer Eyes
20. Magnetism
21. Age of Shadows
22. Intergalactic Space Crusaders
23. Collision
24. Everybody Dies
25. The Castle Hall
26. Amazing Flight in Space
27. Day Eleven: Love
28. The Eye of Ra

http://www.arjenlucassen.com/content/

https://www.mascotlabelgroup.com/

 

Betyg: 8/10

Ulf Classon

Joe Bonamassa släpper British Blues Explosion Live.

Joe Bonamassa, den tvåfaldigt Grammy-nominerade blues-rock gitarristen aviserar utgivningen av British Blues Explosion Live den 18 maj på CD/DVD/Blu-Ray & trippel-LP  via Mascot Label Group. Joe Bonamassa hyllade sina brittiska blues-hjältar på en kort 5-dagars turné i Storbritannien. Denna inspelning gjordes på Greenwich Music Time vid The Old Royal Naval College i Greenwich, London den 7 juli, 2016.

 

1. Beck’s Bolero / Rice Pudding
2. Mainline Florida
3. Boogie With Stu
4. Let Me Love You Baby
5. Plynth (Water Down The Drain)
6. Spanish Boots
7. Double Crossing Time
8. Motherless
9. SWLABR
10. Tea For One / I Can’t Quit You Baby
11. Little Girl
12. Pretending
13. Black Winter / Django
14. How Many More Times

Koch-Marshall Trio – Toby Arrives

Inledande låten, tillika titelspåret, Toby Arrives bjuder direkt in till ett härligt bluessväng med ett öppet sinne. Inte sällan gränsar det åt salongsblues och jag drar liknelser vid en jammig Robert Cray. Koch-Marshall Trio fortsätter sedan att bjuda på hisnande gitarrspel, ett grymt snyggt hammondlir och ett supertajt trummande på sitt debutalbum. Men ett bländande musicerande räcker inte alltid för att få mig på fall. Denna instrumentala gryta som kokar av blues, rock, jazz och country blir allt för ofta lite långtråkig och aningen spretig. Gitarristen Greg Koch känns allt för ofta som den shredder han format sin karriär på att vara medan hans son Dylan Koch mest koncentrerar sig på att hålla takten. Låtarna kan ibland gå i stå och melodierna känns ibland plojaktiga istället för lekfulla. Men det är inte snällt att såga detta fullständigt då det trots allt är lite småtrevligt att följa med på trions musikaliska resa. Den musikaliska kompetensen är som sagt på en väldigt hög nivå vilket förmodligen just gitarrister kan uppskattat med detta album. Behållningen för min del är när de lägger fokus på att spela blues samt Toby Lee Marshall som med sitt virvlande hammondspel ger musiken både djup och tyngd. Om du uppskattar samma saker som jag samt vill ha ett hissnande gitarrspel som ibland drar ut på tiden? Ja då skall du kolla upp detta album. Personligen har jag lite problem med att uppskatta helheten och således blir betygspoängen där efter.

Koch-Marshall Trio – Toby Arrives
The Players Club/Mascot Label Group

  1. Toby Arrives
  2. Funk Meat
  3. Heat the Boogaloo
  4. Let’s Get Sinister
  5. Mysterioso
  6. Enter the Rats
  7. Boogie Yourself Drade
  8. Sin Repent Repeat

https://www.facebook.com/KochMarshallTrio/

https://www.mascotlabelgroup.com/

 

Betyg: 5/10

Ulf Classon

Michael Landau – Rock Bottom

Har du aldrig hört namnet Michael Landau tidigare? Ingen fara, du är förmodligen inte ensam men jag skulle bli förvånad om du aldrig har hört honom spela gitarr någon gång. Som studiomusiker har han nämligen medverkat på nästan 700 album med artister som bland annat Elton John, Michael Jackson, Joni Mitchell, Pink Floyd och Dolly Parton för att nämna några få. När han själv har fått stå för låtskrivandet så har det mest handlat om experimentell och instrumental musik vilket i vissa delar går igen på hans nya soloalster Rock Bottom. Nu har han dock lagt till sång vilket alltid är ett plus i min bok. Känslan är att han har velat gå tillbaka till sina rötter vilket gestaltar sig i en sjuttiotalsosande rock/blues/jazz-kaka där Landuas Jimi Hendrix-influenser skiner igenom titt som tätt. Det kränger och det svänger men det svänger inte alltid på det där sköna sättet utan det är intrikata stil/taktbyten det handlar om istället. Helhetsbilden blir därför lite osammanhängande och det är svårt att få grepp om musiken. Ibland är det tungt rockriffande för att sedan byta till mer atmosfäriska tongångar för att i nästa stund bjuda på bluestugg. Musicerandet ligger naturligtvis på toppnivå och gitarrister lär nog ha en hel del att uppskatta här. Det som sviktar som jag ser det är låtskrivandet. Det finns stunder då bitarna faller på plats och ett par-tre låtar håller finfin klass men det är inte mer än så. Det är ett småtrevligt album och här finns gott om coola låtidéer men som i någons annans snickeri hade kunnat bli något helt annat. Michael Landau är en supergitarrist som borde få mer strålkastarljus på sig än vad han får men till nästa gång bör han dock samarbeta med en låtskrivare enligt mig.

Michael Landau – Rock Bottom
Provogue Records/Mascot Label Group

1. Squirrels
2. Bad Friend
3. Getting Old
4. We All Feel the Same
5. We’re Alright
6. One Tear Away
7. Poor Dear
8. Freedom
9. Heaven in the Alley
10. Speak Now Make Your Peace

http://mikelandau.com

https://www.mascotlabelgroup.com/

 

Betyg: 5/10

Ulf Classon