Sterling Ball, John Ferraro & Jim Cox – The Mutual Admiration Society

Det var meningen att bli ett album skapat av ett par nära vänner men riktigt så blev det inte. Namnen Sterling Ball, John Ferraro och Jim Cox är måhända kanske inga namn som den stora massan har koll på men läser man på lite så kommer man snart till insikt. De har inte bara verkat i, utan också på andra sätt påverkat, musikbranschen de senaste fyrtio åren. Det visade sig också att de under alla dessa år lärt känna ett antal andra musiker. Ganska duktiga sådana också som även var väldigt ivriga att få delta. Resultatet blev The Mutual Admiration Society och är ett projekt fyllt till bristningsgränsen med utsökt musicerande. Det är även musikerna som får bära upp intresset hos lyssnaren då det är helt instrumentalt men de gör det mycket bra. Då flertalet av låtarna de valt att spela in är covers så finns här också mängder med melodier som man lätt nickar igenkännande till. I mitt fall är det tur för jag brukar ha svårt att hålla koncentrationen uppe ett helt album utan någon sång. Musikaliskt rör de sig ledigt och lätt mellan den äldre skolans blues, rock och pop. Emellanåt blir det småjazzigt och inte så sällan förs tankarna till surfrock. Allting känns väldigt avslappnat utan att tappa fokus. Jammigt är en annan bra beskrivning.

Första halvan av albumet tilltalar mig mest då det är den delen som hänger samman bäst trots skiftande musikaliska ansikten. Steve Morse (Deep Purple) får till ett härligt groove i The In Crowd, Steve Lukather (Toto) ger sig i kast med deltablues i klassikern Baby, Please Don’t Go och Steve Vai tar sig an coola Sugar Shack. Andra halvan spretar desto mer och är lite anonymare men är ändå underhållande. Framförallt är det alltid härligt att få ta del av Albert Lees flyhänta gitarrspel som här i Buck Owens Crying Time och Hank Williams Hey Good Looking. Här finns också spåret som sticker ut mest då Dream Theaters John Petrucci levererar lite skarpare gitarrtoner i ett medley med gamla Disneylåtar. Helt klart skivans ”shreddigaste” stund.

The Mutual Admiration Society är precis vad titeln säger. Ett gäng vänner som beundrar varandra. Det går nästan att ta på respekten som ljuder ut ur högtalarna. Dock blir det aldrig riktigt spännande trots de utsökta musikaliska utflykterna. Det är väldigt trevligt men jag tas inte med på någon grandios resa. Aspirerande gitarrister bör dock ta och kolla in detta och är du ute efter en perfekt bakgrundsskiva? Ja då behöver du inte leta längre.

Sterling Ball, John Ferraro & Jim Cox – The Mutual Admiration Society
Favored Nations/Mascot Label Group

1. Payday Song
2. The In Crowd (Feat. Steve Morse)
3. Checkin’ Up On My Baby
4. Baby Please Don’t Go (Feat. Steve Lukather)
5. Treat Her Right
6. Sugar Shack (Feat. Steve Vai)
7. Memphis A/K/A Memphis, Tennessee
8. Cryin’ Time (Feat. Albert Lee)
9. I Want You Back
10. Disney Medley (Feat. John Petrucci)
11. Hey Good Lookin’ (Feat. Albert Lee)
12. Strip Mall Gourmet (Feat. Jay Graydon)
13. Heartbroke

http://www.mutualadmirationsocietymusic.com/

https://www.mascotlabelgroup.com/ball-ferraro-cox/

 

Betyg: 6/10

Ulf Classon

P.O.D. (Payable On Death) skriver på för Mascot Label Group.

Mascot Label Group är glada att avisera att man skrivit kontrakt med P.O.D. (Payable On Death). Det San Diego-baserade rockbandet har gått sin egen väg sedan de bildades 1992 med mer än 10 miljoner sålda plattor.

P.O.D.  består av:

Sonny Sandoval ~ sång
Marcos Curiel ~ gitarr
Traa Daniels ~ bas
Wuv Bernardo ~ trummor

Ayreon Universe – The Best of Ayreon Live har release i Mars.

Arjen Lucassen och hans projekt Ayreon släpper  DVD, 3LP, 2CD, 2Blu-ray och vinyl från deras tre livekonserter i Tilburg’s 013 förra september. Med titeln  Ayreon Universe – The Best of Ayreon Live släpps showen den 30:e mars via Music Theories Recordings / Mascot Label Group. Trailern ligger nu ute.

 

Ayreon Universe: The Best of Ayreon Live 
Prologue
Dreamtime
Abbey Of Synn
River Of Time
The Blackboard
The Theory Of Everything
Merlins Will
Waking Dreams
Dawn Of A Million Souls
Valley Of The Queens
Ride The Comet
Star Of Sirrah
Comatose
Day Sixteen Loser
And The Druids Turned To Stone
The Two Gates
Into The Black Hole
Actual Fantasy
Computer Eyes
Magnetism
Age Of Shadows
Intergalactic Space Crusaders
Collision
Everybody Dies
The Castle Hall
Amazing Flight In Space
Day Eleven Love
The Eye Of Ra

Doom Side of the Moon – Doom Side of the Moon

Nu skall jag svära i kyrkan och påstå att Pink Floyds Dark Side of the Moon är ett överskattat album. Jag påstår inte att verket är dåligt. Jag tycker det är ett album med ganska trevlig musik när det väl är musik. Jag kan tycka att helheten på något sätt känns aningen osammanhängande och ibland är ljudbilden aningen tunn vilket kan ta udden av de verkliga låtarna. Med det sagt så kan jag förstå varför albumet har den klassikerstatus som den har och visst står det en fet vinylutgåva även i min skivsamling. Varför väljer jag då att ta upp dessa åsikter här på Artrock.se av alla ställen? Jo jag har nämligen fått i uppdrag att tycka till om Doom Side of the Moon! Ett projekt av och med The Swords gitarrist Kyle Shutt för att hylla att Pink Floyd har släppt musik i femtio år. Ett projekt jag verkligen blev taggad på att kolla in när jag hörde om det första gången och nu är albumet äntligen släppt i Europa.

Tyvärr blev mina högt ställda förväntningar inte besvarade. Jag hade förväntat/önskat mig en doom-mullrande, stoner-fuzzig och tungt gungande tagning på detta mästerverk men riktigt så blev inte slutresultatet. Musiken är förvisso aningen långsammare överlag och ljudbilden lite tyngre men inte så att man golvas direkt. Trummorna är så klart tyngre och gitarrerna är skarpare men fortfarande inte alls så som jag hoppats på. Sen hade jag kanske förväntat mig att man bytt ut mycket av ”rymdljuden” mot psykedeliska ökentoner men det är heller inte gjort i den utsträckningen jag skulle vilja ha. På det sättet har de varit ganska trogna originalet och inte varit inne och pillat för mycket i låtstrukturerna. Men vad som känns lite konstigt och ger ett negativt intryck är att de plockat bort ganska profilstarka detaljer som öppningsmonologen i The Great Gig in the Sky, alarmklockan i Time och kassaapparaten i Money. Jag säger inte att de behövt använda exakt samma samplingar men något hade de gärna fått peta in för att bibehålla lyssningsupplevelsen. Ett par spår har de dock lyckats ganska bra med. Us and Them med sin atmosfäriska stämning passar fint in i denna lite fuzzigare version medan Brain Damage får ett lyft med sina tunga gitarrer.

Nej Doom Side of the Moon blev inte den ångvältsversion av Dark Side of the Moon som jag hade hoppats på. Det är bra men inte speciellt spännande. För fans av The Sword så är detta förmodligen lilla julafton. För er som blev högröda i ansiktet och började tugga fradga redan i inledningen av denna recension så är detta något ni kan hoppa över. Men det går heller inte att såga detta efter fotknölarna. Det är väldigt väl utfört, det är välspelat och gjort med stort hjärta. Kort och gott ytterligare en godkänd version att lägga på högen av en ständigt växande hög av hyllningar till ”mästerverket” Dark Side of the Moon.

Doom Side of the Moon – Doom Side of the Moon
Music Theories Recordings/Mascot Label Group

  1. Speak to Me
  2. Breathe (In the Air)
  3. On Tthe Run
  4. Time
  5. The Great Gig in the Sky
  6. Money
  7. Us and Them
  8. Any Colour You Like
  9. Brain Damage
  10. Eclipse

https://www.facebook.com/DoomSideoftheMoon

https://www.mascotlabelgroup.com/

 

Betyg: 6/10

Ulf Classon

Sterling Ball, John Ferraro & Jim Cox släpper The Mutual Admiration Society.

Sterling Ball, John Ferraro & Jim Cox släpper The Mutual Admiration Society den 19 januari 2018 på Mascot Label Group. Den innehåller en mängd framträdanden från gästartister som Steve Lukather (Toto), Steve Morse (Deep Purple, Dixie Dregs, Kansas), John Petrucci (Dream Theatre), Albert Lee, Jay Graydon och Steve Vai.

 Lyssna till Sugar Shack (gästartist Steve Vai) här:

Galactic Cowboys – Long Way Back to the Moon

Nittiotalet är “mitt” musikårtionde. Inte för att all musik som kom ut då var mästerlig utan för att min ålder gör att det var då som jag var gammal nog att aktivt börja uppsöka och masskonsumera musik. Houstongänget Galactic Cowboys var dock aldrig ett band jag intog i stora mängder. Jag gillade deras hårda stunder då thrashriffen fick tugga ihop med en nästan maskinell takthållning. Tyvärr blandade de upp detta med popmelodier och Beatles-harmonier. Det var något som den bångstyrige tonåringen i mig inte kunde tackla.

När amerikanerna nu gör comeback skulle man kunna tro att de precis som jag inte bara har vuxit upp utan också utvecklat sitt musikaliska sinnelag. Så är inte fallet. Visst har bandet mognat och deras låtar hänger samman på ett bättre sätt än tidigare men nya Long Way Back to the Moon fortsätter där föregångaren Let it Go lämnade av sjutton år tidigare. Deras sinnrika blandning av rock/metal/thrash som vävs samman av popmelodier från sextiotalet samt Beatles-partier låter som inget annat. De är inte rädda för de tvära svängarna eller stilbyten mitt i en låt. Att kalla dem för progressiva är att ta i men att de vägrar gå den enkla vägen är uppenbart.

Problemet med Galactic Cowboys då som nu är att de bjuder på en massa coola saker men inget som består. Ett fränt riff här och en supersnygg refrängmelodi där räcker inte för att helheten skall bli minnesvärd. Men med det sagt så är Long Way Back to the Moon absolut inte dålig. Absolut inte. Det är faktiskt ganska kul att umgås med Galactic Cowboys nittotalsmusik nu när jag, precis som bandet, har blivit äldre och mer musikaliskt bevandrad. Tyvärr är det för spretigt för att det skall lämna något bestående intryck så det blir nog endast de redan frälsta som kommer tokjubla över denna nostalgitripp.

Galactic Cowboys – Long Way Back to the Moon
Music Theories Recordings/Mascot Label Group

1. In the Clouds
2. Internal Masquerade
3. Blood in My Eyes
4. Next Joke
5. Zombies
6. Drama
7. Amisarewas
8. Hate Me
9. Losing Ourselves
10. Agenda
11. Long Way Back to the Moon

https://www.facebook.com/galactic.cowboys

http://www.galacticcowboys.com/

 

Betyg: 6/10

Ulf Classon

Von Hertzen Brothers – War is Over

Det inledande titelspåret lurar först in mig med ett försiktigt intro innan jag bli attackerad med en virvelvind av intryck. Ett yvigt och eklektiskt trumspel nästan hypnotiserar mig medan keyboarden och gitarrerna lockar mig med snygga, nästan atmosfäriska, melodier. Under de tolv minuter som låten pågår så sitter jag och förundras över hur jag kan ha haft så fel om Von Hertzen Brothers. Jag har försökt ta till mig deras musik tidigare men den berömda polletten har aldrig trillat ned. Nu spontanjublar jag nästan när den finska brödratrion bjuder upp till en smått modernt ljudande progrockdans. War is Over, som det nya album heter, bjuder dock inte på någon massiv förändring i bandets sound som jag tolkar det. Det är modern rock som blandas med progressiva element och mängder med keyboards. Det är rikt på melodier, sångharmonier samt en och annan oväntad kurvtagning. Resten av skivan är dock inte lika stark som inledningen. Smågrooviga The End of the World, harmonirika The Arsonist och den pulserande Blindsight är alla trevliga stunder men jag får heller inte samma glädjerus som vid första låten. Sen kan jag tycka att det blir för polerat. Ljudbilden känns nästan fluffig. Men det har sin charm det också. Sen har jag svårt att värja mig från den kontrast som skapas när det finska vemodet möter melodier av en gladare natur. Det blir en snygg melankolisk stämning som bara finska band kan få till. Sammanfattningsvis kan man säga att min uppfattning om Von Hertzen Brothers har fått sig en kick i rätt riktning men helt övertygad är jag ännu inte. Dock lär väl de vinna ytterligare en finsk grammis att ställa på en redan trång prishylla för detta är oerhört välskapt musik.

Von Hertzen Brothers – War is Over
Music Theories Recordings/Mascot Label Group

1. War is Over
2. To the End of the World
3. The Arsonist
4. Jerusalem
5. Frozen Butterflies
6. Who are You?
7. Blindsight
8. Long Lost Sailor
9. Wanderlust
10. Beyond the Storm

https://www.facebook.com/vonhertzenbrothersofficial

http://www.vonhertzenbrothers.com

 

Betyg: 6/10

Ulf Classon

Vandenberg’s MoonKings – MK II

Den nederländske gitarristen Adrian Vandenberg (mest känd för sin medverkan i Whitesnake) gjorde en bejublad comeback på skivdiskarna 2014 med sitt nya band MoonKings. Den förutom gitarristen okända startuppställningen gjorde ett mycket gott hantverk med att ge oss bluesbaserad classic rock men jag blev inte helt övertygad. Det lät, av förklarliga skäl, väldigt mycket Whitesnake. På gott och ont. Det var trevlig men inget som fick mig på fall. När nu uppföljaren, enkelt betitlad MK II, är här så kan jag konstatera att grabbarna har höjt sig ett par nivåer och känns nu mycket mer intressantare. Att det fortfarande låter en del Whitesnake går inte att komma ifrån och det gör inget heller. De har vidgat vyerna och jag kommer att tänka på så väl Bad Company som Inglorious vilket gör att det blir gammal hederlig blueshårdrock utan att det blir mossigt. Och så kommer jag att tänka på AC/DC. Om det är min boggierockskadade hjärna som spökar eller om det faktiskt är så att ett av världens största rockband har inspirerat MoonKings lite extra kan jag dock inte svara på. Det är inga stora och tydliga saker. De har inte förvandlats till Airbourne sedan debuten. Nej det är små detaljer här och där som gör att helhetsbilden svänger riktigt fint utan krusiduller. Det blir mer som ett rakt och tungt bluesrockband som blickar mot AC/DC utan att kopiera. Ett par spår hade nog rentutav kunnat spelats in av vårt eget Bonafide och utan problem platsat på någon av deras senare album. Men behållningen ligger i herr Vandenbergs gitarrspel, den emellanåt Coverdale-liknande sångaren Jan Hoving samt basisten Sem Christoffel och trummisens Mart Nijen Es tajta samspel. Tillsammans skapar de inget nytt men det de skapar håller hög klass och har ett stort underhållningsvärde. Fans av klassisk tung hårdrock bör definitivt kolla upp MK II.

Vandenberg’s MoonKings – MK II
Mascot Records/ Mascot Label Group

1. Tightrope
2. Reputation
3. Angel in Black
4. The Fire
5. Walk Away
6. All or Nothing
7. What Doesn’t Kill You
8. Ready for the Taking
9. New Day
10. Love Runs Out
11. If You Can’t Handle the Heat

https://www.facebook.com/moonkingsband/
http://vandenbergsmoonkings.com/

 

Betyg: 7/10

Ulf Classon