10 Years – (How To Live) As Ghosts

Med massiva gitarrmattor där melodierna knappt tar sig igenom så lotsar amerikanska 10 Years oss igenom ett lagom ångestladdat musiklandskap på nya skivan (How To Live) As Ghosts. Musiken kan beskrivas med så (o)tydliga liknelser som alternativ metal och post-grunge. Det är väldigt radiorockvänligt då gitarrerna inte blir för tunga, sången är ren och inte för desperat och sångmelodierna är catchy utan att bli dansvänliga. Det är väldigt modernt. För modernt för min smak. Eller rättare sagt; för slätstruket för min smak. När jag kollade upp bandet innan denna recensionen så gillade jag att de äldre skivorna hade en ganska skön tyngd som bäddades in i en snygg svärta. På nya, tillika deras åttonde, album så är intrycket att de har blivit lite lättsammare i sinnet, ja lite gladare. Men detta är långt ifrån glatt även om sångaren Jesse Hasek får till en hel del medryckande melodier.

Jag har jättesvårt för att beskriva sådan här musik. Det finns liksom inget som griper tag och skapar känslor eller ger starka intryck. Ljudlandskapet känns nästan tvådimensionellt. Det är tonårsångest med en massiv ljudbild vilket kanske inte direkt är min kopp av te. Medan jag lyssnar på (How To Live) As Ghosts så kommer jag att tänka lite på Deftones fast utan Sacramentogängets massiva tyngd och ångestladdade desperation. Andra spåret får mig till och med att tänka på Black Stone Cherry minus utan all den personlighet som gör Kentuckygrabbarna så grymt bra. En annan tanke som slog mig var ”ett väldigt oproggigt Coheed and Cambria utan Claudio Sanchez säregna stämma” men det är nog lite väl långt ifrån sanningen. Fast en liknelse som borde hamna rätt så nära är ett ensidigt Linkin Park. Nu kan man tro att detta är spretigt men så är inte fallet. Man kan även tro att jag är bitter och tycker det är kass. Så är det inte heller men detta är faktiskt väldigt intetsägande. Det är väldigt lite variation mellan låtarna och hade det inte varit för sångarens förmåga att komma upp med starka melodier så hade det varit ännu tråkigare. Detta förmodligen en fullträff bland deras fans men jag förstår det dock inte.

10 Years – (How To Live) As Ghosts
Mascot Records / Mascot Label Group

1. The Messenger
2. Novacaine
3. Burnout
4. Catacombs
5. Ghosts
6. Blood Red Sky
7. Phantoms
8. Vampires
9. Halos
10. Lucky You
11. Insomnia

http://10yearsmusic.com/
http://facebook.com/10yearsmusic

 

Betyg: 5/10

Ulf Classon

Supersonic Blues Machine – Californisoul

På fjolårsdebuten West of Flushing, South of Frisco så presenterade sig powertrion Supersonic Blues Machine för omvärlden på ett övertygande sätt. Med gott om gästartister och ett vasst musicerande så visade det sig att trion Lance Lopez (gitarr, sång), Fabrizio Grossi (bas) och Kenny Aronoff (trummor) bildat ett kraftfullt och lekfullt projekt. Hela skivan andades dock just projekt. Låtmaterialet höll god klass men helheten hängde inte riktigt ihop och gästartisterna satte mer sin egen färg på ”sina” låtar istället för att berika de samma och istället lyfta bandets kompositioner. Nya given Californisoul är en helt annan historia. Inriktningen och gästartisterna är i stort sett de samma men kvalitén och helhetskänslan är en helt annan. Just titeln Californisoul tycker jag passar ypperligt trots att de har rötterna i Texas för hela skivan tycks bada i en solnedgång på den amerikanska västkusten. Det är tillbakalutat, avslappnat och lekfullt. Deras kraftfulla bluesrock har injicerats med soul, funk och lite reggae men utan att det tar överhand. Istället berikas deras redan medryckande musik med dessa kryddor vilket gör Californisoul till en härligt avslappnad gungfest för bluesälskare. Spår som den Santana-osande inledningen I Am Done Missing You, den riviga Texas-bluesen i Broken Heart där ZZ Tops Billy F. Gibbons gästar och maffiga Elevate med inhopp av Eric Gales är bra exempel på vad detta album handlar om. Men tretton låtar är dock för mycket. Det finns spår som hade kunnat undvaras för att få en bättre helhetskänsla även om de inte är direkt dåliga. Men det är synd att klaga när man bjuds på ett sådant här bluesrockkalas. Supersonic Blues Machine är en av de mest spännande bluesakterna just nu och Californisoul är förmodligen bara en fingervisning om vad som komma skall.

Supersonic Blues Machine – Californisoul
Provogue Records/Mascot Label Group

  1. I Am Done Missing You
  2. Somebody’s Fool
  3. Love
  4. Broken Heart
  5. Bad Boys
  6. Elevate
  7. The One
  8. Hard Times
  9. Cry
  10. The Stranger
  11. What’s Wrong
  12. Thank You
  13. This Is Love

http://supersonicblues.com

https://www.facebook.com/SupersonicBluesMachine

 

Betyg: 7/10

Ulf Classon

Black Stone Cherry- Black to Blues

Black Stone Cherry har vid mer än ett tillfälle visat prov på sina bördiga bluesrötter genom att på scen framföra klassiska nummer av de gamla hjältarna. Nu är det dags att visa upp hur de låter när de spelats in i en studio och det låter – Black Stone Cherry! Kentuckysönerna har verkligen lyckats hamra fram ett eget sound trots att de ibland är farligt nära den tunga radiorocken. Det som räddar dem är deras gungande sydstatsrockrötter samt sångaren Chris Robertson personliga stämma. Deras förmåga att skriva medryckande riff med stora refränger har gjort dem till favoriter hos en ständigt växande skara och för en ovetande så kan även låtarna på denna EP uppfattas som bandets egna. Dessa klassiker som tidigare har gjorts odödliga av Howlin’ Wolf, Muddy Waters, Freddie King och Albert King har nämligen försetts snyggt med bandets feta och massiva produktion. Jag kan ibland störa mig på att deras sound är för kompakt. Ett fett riff i alla ära men inte när det tvingar ut all luft ur ljudbilden. Ett par bra exempel är när de blandar in munspel och blåsinstrument på denna skivan. De hörs men istället för att ge musiken en ny dimension så ligger de strax under ytan och smyger. Lite samma sak med slidegitarren. Men med det sagt så är detta trots allt en oerhört trevlig stunds lyssning. Built for Comfort är en blytung öppning, Champagne & Reefer är skönt svängig och bästa spåret Palace of the King nästan studsar fram. De levererar en taktfast version av Hoochie Coochie Man, skänker ett passande mörker till Born Under a Bad Sign och avslutar med en tempofylld I Want to be Loved. I sann bluesanda så har alltså Black Stone Cherry lyckats göra något eget med någon annans musik. Detta kanske inte tilltalar bluespuritanerna men bandets fans kommer förmodligen digga detta stenhårt. Och med lite tur så smittar bluessvänget av sig till nästa album med egenkomponerade musik från bandet.

Black Stone Cherry- Black to Blues
Mascot Records/Mascot Label Group

1. Built for Comfort
2. Champagne & Reefer
3. Palace of the King
4. Hoochie Coochie Man
5. Born Under a Bad Sign
6. I Want to be Loved

http://www.blackstonecherry.com/

https://www.facebook.com/blackstonecherry/

https://www.mascotlabelgroup.com/

 

Betyg: 7/10

Ulf Classon

Ikoniska alt-rockarna Galactic Cowboys tillbaks med nytt album.

Originaluppsättningen Galactic Cowboys är tillbaka med nya plattan Long Way Back To The Moon den 17:e november på Music Theories Recordings/Mascot Label Group. 

Första videon Internal Masquerade är nu släppt och kan ses här.

 

Vandenberg’s MoonKings – ny platta i november.

Fyra år efter att Adrian Vandenberg gjort en strålande comeback med Vandenberg’s MoonKings släpper bandet nu sin andra platta på kort tid med titeln Mk II. Skivsläpp 3:e november via Mascot Label Group.

 

01. Tightrope
02. Reputation
03. Angel In Black
04. The Fire
05. Walk Away
06. All Or Nothing
07. What Doesn’t Kill You
08. Ready For The Taking
09. New Day
10. Hard Way
11. Love Runs Out
12. If You Can’t Handle The Heat

Walter Trout – We’re All in This Together

Det är svårt att tro att vi för bara några år sedan svävade i ovisshet om vi skulle få något mer Walter Trout album. Han låg för döden med levercancer och ingen visste hur lång tid han hade kvar. Men han fick en transplantation och en andra chans. Albumet Battle Scars (2015) som han släppte efter att ha svävat mellan liv och död behandlar denna kamp tydligt och är ett av de mest känsloladdade bluesalbumen jag har tagit del av. Huvudpersonen själv säger att han spelade in den skivan med tårarna bokstavligen rinnandes nedför kinderna. Två år och ett lysande livealbum senare är herr Trout tillbaka med nytt material och om det fällts några tårar denna gång så är det förmodligen av glädje. Han har lagt allt det tråkiga bakom sig, blickat framåt och samlat ihop en massa vänner för att sätta de nyskrivna låtarna på pränt. Albumet We’re All in This Together är en uppsluppen, varm, positiv och sprudlande upplevelse att lyssna på. Trout känns stark, bestämd och glad medan alla hans gäster ger allt för att hänga med huvudpersonen. När det blir för många gäster så kan man ibland få känslan av att det är ett riktigt coolt blandband och inte ett genuint studioalbum man lyssnar på. Men inte i detta fall. Detta är hundra procent Walter Trout kryddat med en massa coola gäster och det låter äkta och genuint hela vägen in i mål. Varje låt är specialskriven för var gäst i fråga men det spelar ingen roll om det är studsande blues som i öppningsspåren Gonna Hurt Like Hell med Kenny Wayne Shepherd eller luftigare tongångar som i She Listens to the Blackbird Sing med Mike Zito så förstår vi vem huvudpersonen är. Samma gäller när det blir salongsblues med Edgar Winters saxofon i She Steals My Heart Away, rockigt med Randy Bachman i Got Nothin’ Left eller akustiskt avskalat med John Mayall i snygga Blues for Jimmy T. Allt hänger ihop väldigt och bra spretar aldrig. Jag är faktiskt lite chockad, jag trodde aldrig att ett sådant här projekt skulle påverka mig så starkt, definitivt inte med tanke på antalet låtar. Men för ovanlighetens skull så är fjorton låtar inte alls för mycket, jag vill ha mer! Med snart femtio år i bluesens tjänst så har Walter Trout gjort en imponerande resa tillbaka från dödsbädden och är mer levande nu är någonsin. En skiva för alla bluesälskare att införskaffa.

Walter Trout – We’re All in This Together
Provogue Records / Mascot Label Group

1. Gonna Hurt Like Hell (Feat. Kenny Wayne Shepherd)
2. Ain’t Goin’ Back (Feat. Sonny Landreth)
3. The Other Side of The Pillow (Feat. Charlie Musselwhite)
4. She Listens to the Blackbird Sing (Feat. Mike Zito)
5. Mr. Davis (Feat. Robben Ford)
6. The Sky is Crying (Feat. Warren Haynes)
7. Somebody Goin’ Down (Feat. Eric Gales)
8. She Steals My Heart Away (Feat. Edgar Winter)
9. Crash and Burn (Feat. Joe Louis Walker)
10. Too Much to Carry (Feat. John Nemeth)
11. Do You Still See Me at All (Feat. Jon Trout)
12. Got Nothin’ Left (Feat. Randy Bachman)
13. Blues for Jimmy T. (Feat. John Mayall)
14. We’re All in This Together (Feat. Joe Bonamassa)

https://www.waltertrout.com/

https://www.facebook.com/waltertroutband/

https://www.mascotlabelgroup.com/

 

Betyg: 9/10

Ulf Classon

Galactic Cowboys återförenas med originaluppsättningen och gör sin första platta på 17 år!

Prog metal-äventyrarna Galactic Cowboys har skrivit på för Music Theories Recordings/Mascot Label Group där de inom kort släpper sitt första album med originaluppsättningen. Dane Sonnier (gitarr), Ben C. Huggins (sång), Alan Doss (trummor/klaviaturer) samt Monty Colvin (bas) gör sina första inspelningar tillsammans sedan Space In Your Face (1993).

 

SIMO släpper nytt album Rise & Shine.

Nashville-trion SIMO breddar sitt sound med stilla ångande soulballader, psychedeliska ökenrockinstrumentaler, hårt kantiga bluesrökare och Stax-liknande funkrock. Nya albumet Rise & Shine släpps den 15.e september på Provogue Records/Mascot Label Group. Videon People Say ser du här.

 

Jonny Lang aviserar nytt album i augusti.

Bluesartisten tillika gitarristen Jonny Lang släpper sitt första album på fyra år. Plattan Signs når skivdiskarna den 25 augusti på Provogue Records/Mascot Label Group. Ett svenskt speldatum är också klart den 31/10 på Nalen i Stockholm. Spåret Make It Move från albumet hör du här.