Crippled Black Phoenix kommer tillbaka till Sverige.

Crippled Black Phoenix kommer tillbaka till Sverige för konserter i Musikens Hus i Göteborg 18/5 och Bryggarsalen i Stockholm 20/5. Ny i bandet är sångaren Daniel Änghede som som sällar sig till de andra medlemmarna Justin Greaves, Mark Furnevall, Christian Heilmann, Ben Wilsker, Karl Demata och Disy Chapman. Crippled Black Phoenix fortsäter att vara en av ledstjärnorna bland banden inom alternative-progressive där White Light Generator är ett betydande tillägg till deras digra produktion.

Rock Candy Funk Party – Takes New York – Live at the Iridium

Rock Candy Funk Party – Takes New York – Live at the Iridium
Rock Candy Funk Party – Takes New York – Live at the Iridium

När tunga jazzfunkgruppen Rock Candy Funk Party bjuder till galej i klassiska jazzklubben The Iridium är det ett dignande julbordsupplägg som lämnar gästerna vimmelkantiga av överdosen. I en timma och trekvart matar de på med godsakerna från fjolårsalbumet We Want Groove och fyra covers. Fortsätt läsa ”Rock Candy Funk Party – Takes New York – Live at the Iridium”

The Robert Cray Band – In My Soul

The Robert Cray Band – In My Soul
The Robert Cray Band – In My Soul

Robert Cray kungen av salongsblues. Han mer eller mindre uppfann stilen med albumet Strong Persuader (1986) som också blev hans stora genombrott. In My Soul är amerikanens sjuttonde studioverk och ännu en uppvisning i själfull sång, följsamma rytmer och spänstigt gitarrspel.

Inledningen med You move me och den struttiga tolkingen av Otis Reddings Nobody´s fault but mine slår an en gungande ton som snart blir djupt kontemplerande. Cray är en mästare på relationsdramer och lyriken sveper om de soulmättade bluesballaderna som en varm filt. I guess I´ll nerver know tar upp R&B-gunget högst tillfälligt innan kärleksvisan Hold on och den samhällskritiska What would you say för in lyssnaren i soulballadstämning igen. Busiga Blues Brothers-aktiga instrumentalen Hip tight onions är som en kort andningspaus innan ytterligare tre ballader knyter ihop albumet.

Det kan förefalla som att Cray fastnat i ett balladträsk men faktum är att min enda anmärkning gäller gamla Motownörhänget Your good thing’s about to come to an end. Sida vid sida med den stillastående men vackra Fine yesterday skapar den ett parti där inte mycket händer. Övriga ballader är nämligen förnämligt komponerade och inte den andra lik med den mäktiga, gripande Bobby Blue Bland-covern Deep in my soul som kronan på verket. Blåset är närapå lika ödesmättat som inledningen i Sibelius Finlandia och Crays sång djupt berörande. Och hans gitarrsolo; det låter som om han sitter ensam i ett kalt, avlägset rum och blöder över strängarna.

Sammanfattningsvis har Cray skapat ännu ett strålande album. Inte lika ärtigt som föregångaren Nothin´ But Love, men en artists styrka ligger i att kunna ge fans musik som känns fräsch i all sin igenkännlighet. In My Soul dokumenterar det med all önskvärd tydlighet.

The Robert Cray Band – In My Soul

Mascot Label Group / Provogue

  1. You move me
  2. Nobody’s fault but mine
  3. Fine yesterday
  4. Your good thing’s about to come to an end
  5. I guess I’ll never know
  6. Hold on
  7. What would you say
  8. Hip tight onions
  9. You’re everything
  10. Deep in my soul
  11. Pillow (bonus track)

robertcray.com

Betyg: 8 / 10

Jukka Paananen

Matt Schofield – Far As I Can See

Matt Schofield – Far As I Can See
Matt Schofield – Far As I Can See

Matt Schofield är hyllad som en av de allra skickligaste moderna bluesgitarristerna. Man behöver varken vara gitarrist eller skribent på någon aktad gitarrtidning för att förstå varför, det räcker med att lyssna på engelsmannens femte studioalbum Far As I Can See. Men se upp, musiken är beroendeframkallande.

Inbäddade mellan From far away och Red dragon ligger nio jäsande blueslåtar i varierande stilar. Schofield och hans symbiotiskt samspelande band lockar och utmanar varandra med toner så lekfullt och levande så att låtarna fulländas – i händerna på mindre briljanta musiker tror jag inte att albumet hade varit tillnärmelsevis lika betagande som det är nu. Kolla den progressiva rytmiken i Getaway, svänget i instrumentala Oakville shuffle, den totala närvaron i det nästintill stillastående sorgenumret The day you left. För att inte tala om improvisationerna. Schofield spelar som en jazzmästare med bluessjäl, ibland som Robben Ford, ibland som Warren Haynes, och tillsammans med främst Jonny Hendersons Hammondspel men även Jordan Johns trumspel lyfter han en över 100 årig musiktradition in i framtiden.

From far away och Red dragon är dock i en klass för sig själva. Öppningslåten bär på spår från både Santana och Frank Marino men sett till helheten är nog Gov´t Mule den tydligaste referensen; Schofields inlevelsefulla sång, det följsamma men intrikat spelande kompet, det mästerliga gitarrspelet klurigt kompletterat av en grillosande Hammond orgel. Det stora finalnumret Red dragon är som middagssolen i Sahara där Schofields improvisationer bildar dallrande hägringar när jag sluter ögonen. Återigen jämför jag med Gov´t Mule när de är som bäst och när den nästan tio minuter långa ejakulationen är över tänker jag: bara en gång till…

Matt Schofield – Far As I Can See

Mascot Label Group / Provogue

  1. From far away
  2. Clean break
  3. Getaway
  4. Breaking up somebodies home
  5. The day you left
  6. Oakville shuffle
  7. Hindsight
  8. Everything
  9. Yellow moon
  10. Tell me some lies
  11. Red dragon

mattschofield.com

Betyg: 8 / 10

Jukka Paananen

Robben Ford – A Day in Nashville

Robben Ford - A Day In Nashville
Robben Ford – A Day In Nashville

Amerikanen Robben Ford har låtit sin gitarr tala och sjunga på hyllningsskivor från Beatles till Coltrane, kompa artister som George Harrison, Joni Mitchell och Miles Davis samt konspirera i projekt med Sonny Landreth, Michael Landau och Vinnie Colaiuta. Och lira ”lead guitar” i två av låtarna på Kissplattan Creatures of the Night!

Fords nionde soloalbum är, som titeln anger, inspelad under en dag i Nashville. Musikerna han jobbar med är fullblodsproffs och den musikaliska agendan säger blues i olika stilar men alltid med spelglädjen i fokus. Resultatet är lite spretigt med avseende på låtkvalitén men musikernas lyhördhet, följsamhet och improvisationsförmåga ger albumet mervärde. De bästa spåren är de två första. Green grass, rainwater återuppväcker The Band medan Midnight comes too soon lika gärna kunnat ligga på Robert Crays stilbildande loungebluesalbum Strong Persuader (1986). Bland övriga spår märks den instrumentala Top down blues som för tankarna till Blues Brothers, Tony Joe White-sydstatsbluesrocken Cut you loose och den burleska Ain’t drinkin’ beer no more. I samtliga nummer dominerar jamkänslan och Ford duellerar flitigt med antingen trombonisten Barry Greens jazzfeeling eller organisten Ricky Petersons mer bluesrockiga Hammondsurr.

Förutom att kompositionerna inte håller toppklass i mer än de inledande spåren förlorar Ford och hans strömlinjeformade komp lite stilpoäng i just att de är så strömlinjeformade. I synnerhet de båda Chicagobluesiga Poor Kelly blues och avslutande Just another country road hade tjänat på ett kantigare och skitigare framförande. Men A Day in Nashville är roligare än allt Clapton gjort de senaste 20 åren och jag kommer att fortsätta spela skivan tills Another Day in Nashville ser dagens ljus, för det gör den väl?

Robben Ford – A Day in Nashville

Mascot Label Group / Provogue

  1. Green grass, rainwater
  2. Midnight comes too soon
  3. Ain’t drinkin’ beer no more
  4. Top down blues
  5. Different people
  6. Cut you loose
  7. Poor Kelly blues
  8. Thump and bump
  9. Just another country road

www.robbenford.com

Betyg: 7 / 10

Jukka Paananen

No Sinner – Boo Hoo Hoo

No Sinner - Boo Hoo Hoo
No Sinner – Boo Hoo Hoo

No Sinner från Vancouver är tveklöst ett av de coolaste banden jag hört på länge. Colleen Rennison sjunger som om Beth Hart vore hennes mamma och Janis Joplin hennes mormor. Musiken är som om Black Keys hade varit med och producerat soundtracket till filmen The Commitments (1991). Men jag känner ändå att jag inte riktigt beskriver hur Boo Hoo Hoo låter…

Ljudbilden är helt och hållet rakt upp och ner, inga krusiduller; trummor, bas och gitarr med enstaka gitarrpålägg och givetvis den fräsande stubintråden Colleen Rennisons sång. I titelspåret ligger ett lätt blås och svalkar i bakgrunden; man märker det knappt men det ger den medryckande låten dess soul/R&B-känsla. Det är gott om influenser från 60-talet. Animals och Janis Joplin återkommer med jämna mellanrum och precis som Beth Hart är Rennison utan tvekan påverkad av sångerskor som Nina Simone, Aretha Franklin och Etta James. Det enkla men personliga gitarrspelet av Eric Campbell imponerar också. Det är naket, en del eko och slide-effekter, men framför allt blir det aldrig för mycket, exakt det som faller på läppen. Orgel i den närmast gospelsmäktande Rise up är ett exempel på den smakfulla produktionen. Gruppen använder kryddorna där de ska vara, inte för att dölja dåliga råvaror. Låtarna är nämligen förstklassiga och snyggt infattade i helheten. Om jag avtvingar mig tre spår att spela varje vecka resten av året väljer jag nyss nämnda Rise up, Black Keys-dånande Devil on my back och September moon, som hade förgyllt Bob Dylans förstklassiga album Oh Mercy. Bara för att markera var ribban ligger.

No Sinner – Boo Hoo Hoo

Mascot Label Group / Provogue

  1. Boo hoo hoo
  2. Love is a madness
  3. Runnin’
  4. If anything
  5. Work song
  6. That’d be the day
  7. Rise up
  8. Devil on my back
  9. September moon

nosinner.com

Betyg: 9 / 10

Jukka Paananen

Vandenberg’s Moonkings – Vandenberg’s Moonkings

Vandenberg's Moonkings
Vandenberg’s Moonkings

När Adrian Vandenberg klev av rock’n’roll-tåget efter Whitesnaketurnén The Last Hurrah 1998 kunde han blicka tillbaka på en 20 år lång karriär som en av Hollands internationellt sett mest kända rockgitarrister: Debuten med Teaser 1978, de tre Vandenbergalbumen under första halvan av 80-talet, medlemskapet i Whitesnake 1986-1991, Manic Eden 1994 och sedan Whitesnake igen 1994-1998. Nu återvänder holländaren med gruppen och albumet Vandenberg’s Moonkings; rivig rock’n’roll, bluesiga riff och pulserande sväng.

Lust and lies, Close to you och Good thing är en gyllene starttrojka där pang på rödbetan, vi har inget att förlora-mentaliteten gör att alla classic rock-referenser stannar i bakgrunden. Feel it och Leave this town är inte lika intensiva som inledningsspåren men inte mindre medryckande för det. Whitesnake och Led Zeppelins influenser återkommer i One step behind och Leeches medan Nothing touches piskar upp AC/DC-gnistor. De bagateller som förekommer tjänstgör som andningspauser mellan höjdarspåren, det är bara den överproducerade balladen Breathing som faller utanför ramen.

Vandenbergs gitarrspel är mångsidigt och alltid ett verktyg för att förmedla ett musikaliskt budskap. Whitesnakecovern Sailing ships ger därför skivan en avrundning som stämmer till eftertanke: Tänk om Vandenberg hade kunnat fullfölja sitt arbete med Whitesnakeskivan Slip of the tongue (1989), som gitarrekvilibristen Steve Vai spelade in i holländarens skadefrånvaro. Hur intressant hade inte det varit? Och hur länge dröjer det innan Coverdale och Vandenberg jobbar ihop igen?

Vandenberg’s Moonkings – Vandenberg’s Moonkings

Mascot Label Group

  1. Lust and lies
  2. Close to you
  3. Good thing
  4. Breathing
  5. Steal away
  6. Line of fire
  7. Out of reach
  8. Feel it
  9. Leave this town
  10. One step behind
  11. Leeches
  12. Nothing touches
  13. Sailing ships

www.moonkingsband.com

Betyg: 7 / 10

Jukka Paananen

Don Airey – Keyed Up

Don Airey - Keyed Up
Don Airey – Keyed Up

Don Airey radar för tredje gången upp tangenterna för ett soloalbum parallellt med huvudsysslan som Deep Purples keyboardist. Och för tredje gången är det ett album som inte bara bevisar att han speltekniskt är rätt man för jobbet som Jon Lords efterträdare, han är även en skicklig låtskrivare. Stilmässigt är Keyed Up ett hopplock av olika grenar från Deep Purples familjeträd, Uriah Heep, klassisk musik och lätt jazziga improvisationer. 3 in the morning är en rökare med en intensitet och livekänsla i stil med vad gruppen Gillan gjorde i början av 80-talet. Öppningslåtens livliga stämning sprider sig som ett gnistregn genom hela albumet som i princip är en liveinspelning i studio. Beat the retreat, med sång av Graham Bonnet, är en annan pigg rocklåt som växlar mellan lugnare verser och intensiva refränger innan den kröns av ett snyggt fusionparti. Claire D´Loon för tankarna till Deep Purples genretrotsande och spännande fjolårsalbum Now What?! medan Flight of inspiration och höjdarspåret Solomons song, vilken Airey kryddar med ett solo i Ritchie Blackmores anda, tangerar dagens Uriah Heep.

Med undantag för Dave Brubecks jazzstandard Blue Rondo a la Turk är albumets första halva kanon, men Airey borde ha gett Keyed Up mer tid och tänkt enligt kill your darlings-principen. De klassiska influenserna är okej men jag har hört dem förut och då betydligt elegantare framförda. Difficult to cure 2013, som tack vare kör- och orkesterinslag ligger närmare Finyl Vinyl-versionen än Rainbows första bearbetning (albumet Difficult to Cure, 1981) av Beethovens nia och Albinonis ”Adagio” (med gitarrspår lagda av den framlidne Gary Moore) känns som nödlösningar. Detta gäller även Brubecktolkningen i vilken Airey närapå fyllekör med melodislingor från Mozart och Bach. Mini suite, ett potpurri tillägnat Gary Moores minne, hör tyvärr också till de svagare spåren och bildar tillsammans med ovan nämnda klassiker ett kluster av utfyllnad.

Airey har ett härligt svängande band som i de frejdiga fem, sex första låtarna underhåller på hög nivå. Men mina anmärkningar betyder att jag inte kan rekommendera skivan utan förbehåll.

Don Airey – Keyed Up

Mascot Label Group

www.donairey.com

Betyg: 6/10

Jukka Paananen

Bruce Bouillet – The Order of Control

BruceBouillet_TheOrderofControl
Bruce Bouillet – The Order of Control

Amerikanske gitarristen Bruce Bouillets tredje soloalbum The Order of Control påminner en del om de Sharpnel Records-utgåvor som gjorde Vinnie Moore, Tony MacAlpine och Paul Gilbert till idoler för unga gitarrister på åttiotalet. Bouillets solon är inte lika narcissistiska som de mest extrema gitarristernas, men han var inte med i Racer X för att stränga om Paul Gilberts gitarrer heller för den delen. Fortsätt läsa ”Bruce Bouillet – The Order of Control”