Flying Colors – Second nature

flyingcolorssecondnature
Flying Colors – Second nature

När amerikanska stjärnkonstellationen Flying Colors väl hade bevisat sig på dvd:n ”Live in Europe” var jag övertygad om att något unikt höll på att växa fram i gruppens kollektiva famn. Och precis som titeln antyder svävar de ljuva tonerna mer otvunget i ”Second nature” än i debuten ”Flying colors” (2012).

De enskilda medlemmarna nu är totalt infattade i musiken. Steve Morses gitarrer låter inte inklippta i låtarna utan är lika bärande och självklara som Mike Portnoys pådrivande slagverk och Neal Morses klaviaturer. Casey McPherson är inte längre en främmande fågel i progressiv rock utan en frisk fläkt med sin grungebottnade sång. Och i det uppslagsrika materialet är basisten Dave LaRue det spänstiga kitt som binder ihop musiken.

Från den karaktäristiskt Neal Morse-virvlande ”Open up your eyes” till tredelade praktfinalen ”Cosmic symphony” hör man en grupp som med elegans dekorerar ett eget fönster mot progrockvärlden. Det är bara den nervösa ”Mask machine” och av en menlös refräng tillplattad ”One love forever” som inte lever upp till utsikten. Dessbättre följs dessa direkt av plattans kronjuveler. ”Bombs away” låter som om Flying Colors hittat ett maskhål och stulit en Blackmore/Gillan/Glover/Lord/Paice framför näsorna på Deep Purple under inspelningarna av ”Fireball” (1971). ”Peaceful harbor” är som en spabehandling för själen; tänk Pink Floyds mest majestätiska ögonblick från den David Gilmour-ledda eran så är du i hamn. Resten av materialet är inte fantastiskt men ändå riktigt imponerande. Balladen ”The fury of my love” hade gjort Elton John intressant igen medan ”Lost without you” kunde vara en återgång till mer tillgänglig musik för Pearl Jam. Och döm inte ut ”A place in your world” som banal västkustrock för tidigt. För den liksom hela albumet är ett panorama att återvända till igen och igen.

Flying Colors – Second nature
Music theories recordings/Mascot label Group

1. Open up your eyes
2. Mask machine
3. Bombs away
4. The fury of my love
5. A place in your world
6. Lost without you
7. One love forever
8. Peaceful harbor
9. Cosmic symphony
I. Still life of the world
II. Searching for the air
III. Pound for pound

http://flyingcolorsmusic.com

 

Betyg: 8/10

Jukka Paananen

 

Jimmy Barnes firar 30 år som soloartist genom att släppa albumet Hindsight 29 oktober

Jimmy Barnes firar 30 år som soloartist genom att släppa albumet Hindsight 29 oktober. Nu kan du se videon till låten Going Down Alone som innehåller gästartister som Neal Schon, Jonathan Cain och Joe Bonamassa.

Kenny Wayne Shepherd Band – Goin´ home

KennyWayneShepherd_GoinHome
Kenny Wayne Shepherd Band – Goin´ home

För ganska exakt tio år sedan företog sig den Louisianafödde gitarristen och sångaren Kenny Wayne Shepherd en studieresa. I dagarna tio kuskade han upp och ner längs Mississippifloden och runt i angränsande sydstater tillsammans med sitt kompband. Under resan samtalade och jammade gruppen med bluesmusiker som var en del av musikformens framväxt. Hela projektet dokumenterades och gavs 2007 ut som kulturgärningen Ten days out: Blues from the backroads. Coveralbumet Goin´ home kan ses som en fristående fortsättning i bemärkelsen att låtarna odödliggjorts av första generationens bluesartister som Muddy Waters, Bo Diddley och Magic Sam samt bluesens tre kungar, Albert King, BB King och Freddie King.

Warren Haynes, Keb´ Mo´, Robert Randolph och Joe Walsh gästar visserligen albumet men den här gången är det Shepherd och hans eget band som är kungarna. Det låter hela tiden fräscht men samtidigt genuint. Gästerna är som smakfullt använda kryddor och variationen i låtmaterialet är prickfri. Mina enda anmärkningar är att den majestätiske Noah Hunt skulle ha sjungit Boogie man istället för Shepherd själv samt att ett par av covervalen känns obligatoriska. Men som uppdatering av den första vågen av Mississippiblues är Goin´ home så uppfriskande som den kan bli.

Kenny Wayne Shepherd Band – Goin´ home
Mascot/Provogue

1. Palace of the king
2. Everything’s gonna be alright
3. I love the life I live
4. The house is rockin’
5. Breaking up somebody’s home
6. You done lost your good thing
7. You can’t judge a book by its cover
8. Boogie man
9. Looking back
10. Cut you loose
11. Born under a bad sign
12. Still a fool
13. Three hundred pounds of joy
14. Can you hear me
15. Trick bag

Betyg: 8/10

http://www.kennywayneshepherd.net

Jukka Paananen

Eric Johnson – Europe Live

Eric Johnson – Europe Live
Eric Johnson – Europe Live

Den snart 60-årige perfektionisten Eric Johnson har sedan han slog igenom i tv-programmet Austin City Limits för 30 år sedan nitiskt förädlat sitt mångsidiga gitarrspel. I april förra året turnerade han i Europa och presenterar med Europe Live en provkarta på sina konster.

Johnsons tydligaste särdrag är hans solon och som hos Allan Holdsworth flyter tonerna ut som hos en violinist. Melodierna är undantagslöst vackra och det starkaste argumentet till att lyssna på hans musik. Ett annat är variationsrikedomen. De rockigare numren Zenland, Zap och Evinrude fever påminner starkt om Steve Morse Band och ibland lyser även countryimpulser igenom. Hans bluesiga sida med tunga Fatdaddy från fjolårsalbumet Up Close – Another Look i spetsen drar åt den stil Jeff Becks album gick i runt millennieskiftet. Även mastodonten Last house on the block för tankarna till Jeff Beck men innehåller inslag av både Cream och fusion. De atmosfäriska och underbart melodiösa Manhattan, Cliffs of Dover och Sun reprise motiverar både stil- och kvalitetsmässigt varför Eric Johnson förärades en plats jämte Joe Satriani och Steve Vai när den första G3-turnén gick av stapeln 1996.

Allt känns dock inte lika övertygande. Mr PC är en helvetisk jazzsmet signerad John Coltrane och placerar mig i den inre cirkeln i Dantes Inferno. Vidare är de väna balladerna Austin och Forty mile town malplacerade då de ger det i övrigt rufsiga och spontana albumet en vattenkammad lugg. Dessutom har han långt bättre västkustlåtar i sin repertoar. Och avslutningsvis en mindre anmärkning för att Song for life som enda nummer representerar Johnsons utsökta akustiska spel. Allt sammanvägt och värderat ger dock Europe Live den oinvigde en förvisso obalanserad men på något sätt ändå korrekt föreställning av gitarrgeniet Eric Johnsons karriär och förmågor.

 

Eric Johnson – Europe Live
Mascot/Provogue

1. Intro
2. Zenland
3. Austin
4. Forty mile town
5. Mr PC
6. Manhattan
7. Zap
8. Song for life
9. Fatdaddy
10. Last house on the block
11. Interlude
12. Cliffs of Dover
13. Evinrude fever
14. Sun reprise

http://www.ericjohnson.com

7/10

Jukka Paananen

F.d. gitarristen i Whitesnake Bernie Marsden släpper nytt i augusti.

Bernie Marsdens nya platta Shine släpps den 20 augusti via Warner Music Sweden (Mascot Label Group/Provogue Records)
På gästlistan återfinns namn som Joe Bonamassa, David Coverdale, Ian Paice och Don Airey.

Bernie Marsden - Shine

http://berniemarsden.co.uk

Crippled Black Phoenix kommer tillbaka till Sverige.

Crippled Black Phoenix kommer tillbaka till Sverige för konserter i Musikens Hus i Göteborg 18/5 och Bryggarsalen i Stockholm 20/5. Ny i bandet är sångaren Daniel Änghede som som sällar sig till de andra medlemmarna Justin Greaves, Mark Furnevall, Christian Heilmann, Ben Wilsker, Karl Demata och Disy Chapman. Crippled Black Phoenix fortsäter att vara en av ledstjärnorna bland banden inom alternative-progressive där White Light Generator är ett betydande tillägg till deras digra produktion.

Rock Candy Funk Party – Takes New York – Live at the Iridium

Rock Candy Funk Party – Takes New York – Live at the Iridium
Rock Candy Funk Party – Takes New York – Live at the Iridium

När tunga jazzfunkgruppen Rock Candy Funk Party bjuder till galej i klassiska jazzklubben The Iridium är det ett dignande julbordsupplägg som lämnar gästerna vimmelkantiga av överdosen. I en timma och trekvart matar de på med godsakerna från fjolårsalbumet We Want Groove och fyra covers. Fortsätt läsa ”Rock Candy Funk Party – Takes New York – Live at the Iridium”

The Robert Cray Band – In My Soul

The Robert Cray Band – In My Soul
The Robert Cray Band – In My Soul

Robert Cray kungen av salongsblues. Han mer eller mindre uppfann stilen med albumet Strong Persuader (1986) som också blev hans stora genombrott. In My Soul är amerikanens sjuttonde studioverk och ännu en uppvisning i själfull sång, följsamma rytmer och spänstigt gitarrspel.

Inledningen med You move me och den struttiga tolkingen av Otis Reddings Nobody´s fault but mine slår an en gungande ton som snart blir djupt kontemplerande. Cray är en mästare på relationsdramer och lyriken sveper om de soulmättade bluesballaderna som en varm filt. I guess I´ll nerver know tar upp R&B-gunget högst tillfälligt innan kärleksvisan Hold on och den samhällskritiska What would you say för in lyssnaren i soulballadstämning igen. Busiga Blues Brothers-aktiga instrumentalen Hip tight onions är som en kort andningspaus innan ytterligare tre ballader knyter ihop albumet.

Det kan förefalla som att Cray fastnat i ett balladträsk men faktum är att min enda anmärkning gäller gamla Motownörhänget Your good thing’s about to come to an end. Sida vid sida med den stillastående men vackra Fine yesterday skapar den ett parti där inte mycket händer. Övriga ballader är nämligen förnämligt komponerade och inte den andra lik med den mäktiga, gripande Bobby Blue Bland-covern Deep in my soul som kronan på verket. Blåset är närapå lika ödesmättat som inledningen i Sibelius Finlandia och Crays sång djupt berörande. Och hans gitarrsolo; det låter som om han sitter ensam i ett kalt, avlägset rum och blöder över strängarna.

Sammanfattningsvis har Cray skapat ännu ett strålande album. Inte lika ärtigt som föregångaren Nothin´ But Love, men en artists styrka ligger i att kunna ge fans musik som känns fräsch i all sin igenkännlighet. In My Soul dokumenterar det med all önskvärd tydlighet.

The Robert Cray Band – In My Soul

Mascot Label Group / Provogue

  1. You move me
  2. Nobody’s fault but mine
  3. Fine yesterday
  4. Your good thing’s about to come to an end
  5. I guess I’ll never know
  6. Hold on
  7. What would you say
  8. Hip tight onions
  9. You’re everything
  10. Deep in my soul
  11. Pillow (bonus track)

robertcray.com

Betyg: 8 / 10

Jukka Paananen