Teramaze – Her Halo

HerHaloTeramaze
Teramaze – Her Halo

Teramaze från Melbourne i Australien, ett för mig helt nytt och spännande progmetalband, har i och med nya plattan Her Halo släppt sitt sjätte album. Gruppen bidades av gitarristen Dean Wells redan under hans tonårsperiod, och de släppte tidigt ett antal plattor (Doxology 1995, Tears To Dust 2001 och Anthology 2008) innan de i och med Anhedonia, som kom 2012, kände att Teramaze börjat formas att bli det band man önskar vara. 2014 släpptes senste plattan, Esoteric Symbolism, vilken jag använt som jämförelse när jag tagit till mig nya alstret Her Halo. Och i mina öron är det skillnad. Rätt stor skillnad faktiskt. Esoteric Symbolism är en helt OK rockplatta, men musiken känns uddlös och det finns inga låtar som direkt sticker ut. Inför Her Halo har gruppen gjort två saker, dels bytt sångare till Nathan Peachey och dels bytt bolag till Mascot Label Group.

Utöver att jag tycker sångarbytet var till det klart bättre då Nathan har en röst med större variation och omfång och utan det så vanligt förekommande rockvibratot, har man fått ihop till ett helt knippe härliga låtar till nya skivan. Och passat på att ta ut svängarna än mer vad gäller speltid. För låtarna är över lag längre och mer innehållsrika än de var på Esoteric Symbolsm. Jag erkänner att jag är svag för långa, mer variationsrika låtar och när plattan inleds med nästan 13 minuter långa An Ordinary Dream, vilken uppfyller mycket av det jag uppskattar i en lång låt, ja då smälter man ju.

Redan vid första genomlyssningen får jag bilder av andra grupper som står hemma i cd-hyllan. Exempelvis Mind´s Eye, Poverty´s No Crime och framför allt Kamelot. Och då i synnerhet mästerverket från 2005 med det i det här sammanhanget nästan löjligt likartade namnet The Black Halo. Och sämre album att ha som inspirationskälla kan man ju ha. Om man nu haft det… Vilket är lätt att misstänka då deras nya producent Jacob Hansen bl a jobbat med senare upplagor av just Kamelot.

Genomgående bärs musiken fram av Dean Wells variationsrika och medryckande gitarriffande, understödd av ett trumkomp signerat Dean Kennedy, vilket är baserat på just trummor och betydligt mycket mindre cymbaler, samt Luis Eguren på bas.

Plattan inleds alltså med sin längsta, och mest varierade låt An Ordinary Dream. Ett i mitt tycke litet progrockigt mästerverk. Starka tempoväxlingar mellan ”full fart” och stillsamma break med enkelt piano med sång, inklippta inspelningar av berättande röst och mot slutet även härlig stämsång. Här visar verkligen gruppen upp en härlig utveckling från tidigare plattan och med detta starka alster även att det finns stor potential för framtiden!

Spår två, To Love A Tyrant, är en mer rak, berättande historia om ett tragiskt relationsöde. Bra driv, goa soloräder av Dean Wells på gitarr, nytt pianobreak och inte minst ett grymt tungt baskomp mot slutet som verkligen känns oerhört medryckande!

Tredje spåret är en powerballad, tillika titelspåret, Her Halo. En riktigt catchy låt med en refräng som sätter sig. Precis som det oftast ska med ett titelspår.

Out Of Subconscious följer därefter, ännu ett stycke progmetal med bra variation, stark melodi och instrumentala utvikningar, vinklingar och vändningar. Jag kan förstå att bolaget på förhand pekat ut låten – tillsammans med titelspåret – som en av låtarna att börja lyssna på, även om jag själv tycker andra låtar är starkare.

Femte spåret For The Innocent är egentligen den enda låt som lämnar mig tämligen oberörd, trots gott riff genom hela låten och en imponerande sånginsats av unge Nathan i de högre tonsfärerna. Den har, detta till trots, inte det där ”lilla extra” som fångar mitt intresse helt enkelt.

Låt sex på plattan heter Trapeze och är ett helt instrumentalt spår som svänger grymt gott. Det enda, om jag nu skall tycka något som skulle kunna vara lite negativt, är att så här dags på plattan börjar Dean Kennedys trumspel faktiskt stundtals kännas en liten smula enahanda och fantasilöst. Elakt egentligen, för han är grymt duktig, men han har kört på i samma stil på de rockiga partierna rakt igenom och trots gött sväng och en hiskelig massa nedslag per sekund på skinnen, så börjar jag faktiskt sakna en liten smula variation på något sätt.

Sjunde låten är en ballad. Broken. I mitt tycke bästa låt på Her Halo tillsammans med inledande An Ordinary Dream. Ingen banbrytande ballad i och för sig, men en riktigt bra melodi, stark refräng, fina körer, härligt gitarrspel, pianot är tillbaka efter ett par låtars frånvaro och låten är som lök på laxen kryddad med ett lite abrupt och annorlunda slut. Men har man nu döpt den till Broken, så…

Avslutningen Delusions Of Grandeur är plattans näst längsta låt, och jag vill påstå att de avslutar Her Halo i stor stil, med mycket variation och fantasi. En riktigt bra avslutningslåt!

Plattans totala 57 minuter passerar fort, nästan lika fort som Wells gitarrfingrar eller Kennedys dubbeltramp. Med Teramaze har jag fått en ny bekantskap, ett nytt riktigt trevligt band att spela när progmetaltarmen är hungrig på svulstiga riffslingor och bombastiska tongångar. Kanske kommer jag inte, efter att ha lyssnat på Esoteric Symbolism ett par gånger, att gå tillbaka till deras äldre material för att utforska Teramazes dåtid, men jag ser verkligen fram mot hur nästa platta kan komma att låta. Her Halo är i mitt tycke en riktigt bra och positiv skiva, jag rekommenderar den varmt, och som sagt – här finns utrymme för fortsatt spännande utveckling av bandets musik i framtiden!

Teramaze – Her Halo
Music Theories Records / Mascot Label Group

1. An Ordinary Dream (Enla Momento)
2. To Love A Tyrant
3. Her Halo
4. Out Of Subconscious
5. For The Innocent
6. Trapeze
7. Broken
8. Deloudions Of Grandeur

http://teramaze.com.au

Betyg: 8/10

Niklas Kindahl

 

 

 

Stoneghost – New Age of Old Ways

Stoneghost - New Age Of Old Ways - 2015
Stoneghost – New Age of Old Ways

Hade jag inte vetat bättre så hade jag satsat allt jag äger och har på att Stoneghost härstammar från ett område någonstans där USAs östkust möter de sydligare staterna. För det som bjuds på debuten New Age of Old Ways är så mycket amerikansk muskelmetal så stereon knappt orkar med att spela skivan. Musiken är fylld med så mycket testosteron och attityd att om du som kille har ifrågasatt din egen manlighet så lär det inte finnas några som helst tvivel efter att ha hört detta album. Pantera är den naturliga ledstjärnan, groovet är motorn och musikaliskt hamnar de någonstans mellan Lamb of Gods ettriga riffande och Hellyeahs Texas-gung. Men Stoneghost är från England, närmare bestämt London, och det gör att de utan problem kan plocka från hela en amerikanska groovemetalgenren utan att skämmas. De geografiska generna spelar inte så stor roll då de inte härstammar från det stora landet i väst och det är en fördel för bandet. Men med det sagt så betyder inte det att det är något som automatiskt gör New Age of Old Ways till en fullträff. För även om jag inlednings rycks med i den hyperaktiva Faceless Ghost, den skitiga Devil’s Motion och den omvälvande All They Need is the Light så börjar bandet trampa vatten ganska snabbt efter det. Fartvidundret Raynardine till trots så blir resten av skivan en jämntjock historia. Bandet gör sitt bästa med att leverera krokiga riff, melodiösa mellanspel och medryckande refränger men det lyfter aldrig. Först i avslutande och progressiva Mother of All Bastards med sina underbara death/thrash-partier vaknar jag till igen. Men det är så dags då för just det spåret är inte bara ett bonusspår utan också en demoinspelning vilket betyder att den egentligen inte skall tillhöra skivans helhet. Hur som helst så är i alla fall Stoneghost ett väldigt kompetent och talangfullt band som har lyckas knåpa ihop ett album som lär gå hem borta i USA. Men för att kunna få mig på fall så krävs det en uppryckning rent kvalitetsmässigt i låtkomponerandet till nästa gång.

Stoneghost – New Age of Old Ways
Mascot Label Group

1. Faceless Ghost
2. Devil’s Motion
3. All They Need is the Light
4. Seconds to Breathe
5. The Sound Remains
6. Raynardine
7. Sleeper
8. Your Trigger, My Finger
9. Third Degree
10. Let Sleep Beasts Lie
11. Mother of All Bastards (Demo

www.stoneghostband.com

www.facebook.com/STONEGHOSTROCKS

www.reverbnation.com/stoneghost

 

Betyg: 6/10

Ulf Classon

Paul Gilbert – Stone pushing uphill man

Paul Gilbert – Stone pushing uphill man

Paul Gilbert – Stone pushing uphill man

Amerikanske elitgitarristen Paul Gilbert har faktiskt släppt fler studioalbum i eget namn än plattor med Racer X och Mr Big sammanräknat. Och vill du in under skinnet på hans flinka fingrar och förstå Sisyfosuppdraget i Gilberts ständiga förkovran är ”Stone pushing uphill man” en lättlyssnad introduktion till hans solokarriär.

Det som gör albumet lättlyssnat är också dess black om foten. Att spela in instrumentala versioner av låtar som utgör kotor i rockhistoriens ryggrad är som att duka upp ett julbord av sura adjektiv för sina hårdaste kritiker. Gilbert försvarar sig visserligen väl när han låter gitarren sjunga de klassiska sångmelodierna. Tolkningarna av Elton Johns ”Goodbye yellow brick road” och k.d. langs ”Wash me clean” är rent av lyriskt vackra. Men även om Loverboys ”Working for the weekend” och Aerosmiths ”Back in the saddle” är fräsiga i Gilberts händer så förblir de kuriosa i skuggan av de ultraklassiska originalen. Kanske skulle han undvikit att beträda helig mark och putsat på bortglömda pärlor istället? Det är givetvis svårt när man väljer att tolka Beatles, men ”Why don´t we do it in the road” är i alla fall på rätt väg.

Gitarristens tre egenkomponerade låtar är däremot oklanderliga. ”Shock absorber” rider till exempel på ett tungt ”Crossroads”-komp som Cream bildade skola på och bryter av med tuffa fusionfigurer som om Steely Dan eller Weather Report skulle ha hoppat med på färden. Och i titelspåret lyfter Gilbert på hatten för Frank Zappa (1940-93) utan att för den skull kopiera den bortgångne särlingen. Fler sådana grepp och jag höjer en skål; nu tar jag en slurk och nickar gillande medan jag bläddrar bland originalalbumen.

 

Paul Gilbert – Stone pushing uphill man
Music theories recordings/Mascot label Group

1. Working for the weekend
2. Back in the saddle
3. I got the feelin’
4. Goodbye yellow brick road
5. Why don’t we do it in the road
6. Shock absorber
7. Purple without all the red
8. Murder by numbers
9. My girl
10. Wash me clean
11. Stone pushing uphill man

http://www.paulgilbert.com/

 

Betyg: 6/10

Jukka Paananen

Flying Colors – Second nature

flyingcolorssecondnature
Flying Colors – Second nature

När amerikanska stjärnkonstellationen Flying Colors väl hade bevisat sig på dvd:n ”Live in Europe” var jag övertygad om att något unikt höll på att växa fram i gruppens kollektiva famn. Och precis som titeln antyder svävar de ljuva tonerna mer otvunget i ”Second nature” än i debuten ”Flying colors” (2012).

De enskilda medlemmarna nu är totalt infattade i musiken. Steve Morses gitarrer låter inte inklippta i låtarna utan är lika bärande och självklara som Mike Portnoys pådrivande slagverk och Neal Morses klaviaturer. Casey McPherson är inte längre en främmande fågel i progressiv rock utan en frisk fläkt med sin grungebottnade sång. Och i det uppslagsrika materialet är basisten Dave LaRue det spänstiga kitt som binder ihop musiken.

Från den karaktäristiskt Neal Morse-virvlande ”Open up your eyes” till tredelade praktfinalen ”Cosmic symphony” hör man en grupp som med elegans dekorerar ett eget fönster mot progrockvärlden. Det är bara den nervösa ”Mask machine” och av en menlös refräng tillplattad ”One love forever” som inte lever upp till utsikten. Dessbättre följs dessa direkt av plattans kronjuveler. ”Bombs away” låter som om Flying Colors hittat ett maskhål och stulit en Blackmore/Gillan/Glover/Lord/Paice framför näsorna på Deep Purple under inspelningarna av ”Fireball” (1971). ”Peaceful harbor” är som en spabehandling för själen; tänk Pink Floyds mest majestätiska ögonblick från den David Gilmour-ledda eran så är du i hamn. Resten av materialet är inte fantastiskt men ändå riktigt imponerande. Balladen ”The fury of my love” hade gjort Elton John intressant igen medan ”Lost without you” kunde vara en återgång till mer tillgänglig musik för Pearl Jam. Och döm inte ut ”A place in your world” som banal västkustrock för tidigt. För den liksom hela albumet är ett panorama att återvända till igen och igen.

Flying Colors – Second nature
Music theories recordings/Mascot label Group

1. Open up your eyes
2. Mask machine
3. Bombs away
4. The fury of my love
5. A place in your world
6. Lost without you
7. One love forever
8. Peaceful harbor
9. Cosmic symphony
I. Still life of the world
II. Searching for the air
III. Pound for pound

http://flyingcolorsmusic.com

 

Betyg: 8/10

Jukka Paananen

 

Jimmy Barnes firar 30 år som soloartist genom att släppa albumet Hindsight 29 oktober

Jimmy Barnes firar 30 år som soloartist genom att släppa albumet Hindsight 29 oktober. Nu kan du se videon till låten Going Down Alone som innehåller gästartister som Neal Schon, Jonathan Cain och Joe Bonamassa.