Black Stone Cherry- Black to Blues

Black Stone Cherry har vid mer än ett tillfälle visat prov på sina bördiga bluesrötter genom att på scen framföra klassiska nummer av de gamla hjältarna. Nu är det dags att visa upp hur de låter när de spelats in i en studio och det låter – Black Stone Cherry! Kentuckysönerna har verkligen lyckats hamra fram ett eget sound trots att de ibland är farligt nära den tunga radiorocken. Det som räddar dem är deras gungande sydstatsrockrötter samt sångaren Chris Robertson personliga stämma. Deras förmåga att skriva medryckande riff med stora refränger har gjort dem till favoriter hos en ständigt växande skara och för en ovetande så kan även låtarna på denna EP uppfattas som bandets egna. Dessa klassiker som tidigare har gjorts odödliga av Howlin’ Wolf, Muddy Waters, Freddie King och Albert King har nämligen försetts snyggt med bandets feta och massiva produktion. Jag kan ibland störa mig på att deras sound är för kompakt. Ett fett riff i alla ära men inte när det tvingar ut all luft ur ljudbilden. Ett par bra exempel är när de blandar in munspel och blåsinstrument på denna skivan. De hörs men istället för att ge musiken en ny dimension så ligger de strax under ytan och smyger. Lite samma sak med slidegitarren. Men med det sagt så är detta trots allt en oerhört trevlig stunds lyssning. Built for Comfort är en blytung öppning, Champagne & Reefer är skönt svängig och bästa spåret Palace of the King nästan studsar fram. De levererar en taktfast version av Hoochie Coochie Man, skänker ett passande mörker till Born Under a Bad Sign och avslutar med en tempofylld I Want to be Loved. I sann bluesanda så har alltså Black Stone Cherry lyckats göra något eget med någon annans musik. Detta kanske inte tilltalar bluespuritanerna men bandets fans kommer förmodligen digga detta stenhårt. Och med lite tur så smittar bluessvänget av sig till nästa album med egenkomponerade musik från bandet.

Black Stone Cherry- Black to Blues
Mascot Records/Mascot Label Group

1. Built for Comfort
2. Champagne & Reefer
3. Palace of the King
4. Hoochie Coochie Man
5. Born Under a Bad Sign
6. I Want to be Loved

http://www.blackstonecherry.com/

https://www.facebook.com/blackstonecherry/

https://www.mascotlabelgroup.com/

 

Betyg: 7/10

Ulf Classon

Black Country Communion – BCC IV

Ett av årets mest emotsedda album för undertecknads del är här och för ovanlighetens skull så  blir alla de högt ställda förväntningarna som en lång väntan innebär uppfyllda. Nåja, kanske inte alla, men långt mer än vanligtvis. På de tidigare albumen tycker jag ibland Glenn Hughes har tagit lite för stor plats. Inte så konstigt kanske med en sådan enorm och fantastisk sångröst. Men det är inte det som har stört mig. Det som har gnagt en aning är att det emellanåt har låtit för mycket som Glenn Hughes Band än ett homogent sammansatt band om Black Country Communion. Det är i och för sig en av riskerna som finns när man sätter samman en så kallad ”supergrupp”. När de nu efter fem år gör ”comeback” så skulle man kunna tro att det låter forcerat och splittrat på grund av meningsskiljaktigheter och stora egon. Inte då. Så här sammansvetsat och harmoniskt var det länge sedan man hörde en grupp av denna kaliber vara. Förmodligen beror allt detta, samt höjningen av kvalitén på låtarna, på att Joe Bonamassa och Glenn Hughes skrivit all musik tillsammans istället för var för sig. Att sedan inspelningen komprimerades till sju intensiva dagar och att båda de andra medlemmarna Jason Bonham och Derek Sherinian är superrutinerade gör naturligtvis sitt till. Samtliga medlemmar har fått mer utrymme vilket också har stor betydelse. Sherinians keyboard och orgel ger musiken ett större omfång och Bonham mullrar på bakom trummorna som aldrig förr. Bonamassa levererar ett fantastiskt gitarrspel skivan igenom och får emellanåt leka Jimmy Page medan Hughes återigen leverera en enastående sånginsats. Glenns sång känns mer anpassad till musiken än tidigare vilket har en stor betydelse för helhetsintrycket. Han tar i från tårna när det blir kraftfullt och visar upp en själsfull sida när tempo dras ned. Han har ett imponerande register den karln.

Skivan inleds med tungt riffande Collide som sätter tonen direkt och man märker att det inte bara är Bonamassa och Hughes i bandet utan Sherinians klaviatur binder samman alla till en enhet. Efterföljande Over My Head bjuder på en rejält medryckande refräng innan The Last Song for My Resting Place tar vid och visar upp bandets bredd. Eller, snarare visar upp Bonamassas briljans. En oerhört snygg låt med keltiska tongångar och enda spåret med Bonamassa på sång. Jag blir förvånad om inte denna letar sig in i gitarristens soloset framöver. De tungt gungande Sway och The Crow ramar in femte spåret The Cove som visar upp en mörkare och allvarligare sida av bandet en framförallt Glenn Hughes. Wanderlust är albumets längsta spår men också albumets snyggaste spår. En svepande låt med flera olika utseenden där en vacker pianomelodi och en stark refräng är grogrunden för att nå målet men innan härligheten tar slut så har Bonamassa levererat skivans kraftigaste glödande solo. Efterföljande Love Remains är både hjärtskärande och värmande medan Awake sticker ut med skivans coolaste riff innan avslutande When the Morning Comes summerar hela upplevelsen som är BCC IV. Om Led Zeppelin är en ständig nämnare i Black Country Communions musik så får jag nu smak av Free när bandet bjuder in till en färgfylld avslutning.

Bandets fjärde giv är utan tvekan också deras starkaste. De känns mer som ett band nu än tidigare och låtarna hänger snyggt samman då variationen är tydligare men den röda tråden lättare att hitta. Om det fanns några spänningar mellan medlemmarna innan så är de som bortblåsta nu. Black Country Communions fjärde är ett av årets bästa album utan tvekan.

Black Country Communion – BCC IV
Mascot Records

1. Collide
2. Over My Head
3. The Last Song for My Resting Place
4. Sway
5. The Cove
6. The Crow
7. Wanderlust
8. Love Remains
9. Awake
10. When the Morning Comes

http://www.bccommunion.com/
https://www.facebook.com/bccommunion

https://www.mascotlabelgroup.com/

 

Betyg: 9/10

Ulf Classon

Shaman’s Harvest – Red Hands Black Deeds

Missourikvintetten Shaman’s Harvest har jag aldrig lyckats ta till mig trots de tydliga, om än lite för moderna, amerikanska sydstatsrocktonerna de gett ifrån sig. Dessa tongångar finns som tur var kvar när bandet nu levererar sitt sjätte studioalbum Red Hands Black Deeds men nu som då så kommer jag allt för ofta att tänka på Nickelback. Det blir helt enkelt för platt, för tillrättalagt och för mycket modern radiorock för mig. Men med det sagt så finns det trots allt här en del godbitar. Efter ett illavarslande intro så kastar bandet in oss i ett härligt, om än enkelt, riffmassiv i Broken Ones och jag vill skandera ökenmetal! Här kommer Nathan Hunts mässande röst till sin rätta och sätter både stämning och melodi på den fuzziga anrättningen. Detta vill jag ha mer av! Tyvärr får jag inte det men så väl The Come Up som So Long är trots sin enkelspårighet, medryckande och påminner lite om ett väldigt strömlinjeformat Black Stone Cherry. Även Off the Tracks är en enkel tempostark sak men här tar bandet med oss ned i ett Louisianaträsk och upp igen vilket jag gillar. Jag vill även ge tummen upp för balladen Tusk and Bone. Visst, sådana här låtar hör man stup i kvarten om man plågar sin TV-apparat med kanalen MTV Rocks men åter igen visar Nathan Hunt prov på att han kan rädda även den mest tillrättalagda låten. Det är förövrigt något han försöker göra även på de lite bluesigare Soul CrusherLong Way Home och Blood Trophies men det räcker tyvärr inte hela vägen. Men oavsett så är detta album en allt för spretig historia för ett högre betyg. Styrkan i låtmaterialet är också den allt för ojämn. Det finns som sagt ljuspunkter och greppet att spela in på analog utrustning istället för digital är alltid ett plus i min bok. Deras sond har fått en helt annan värme och kan de ta ännu mer musikalisk inspiration från den amerikanska södern så finns det hopp även för detta band. Sedan är jag också lite nyfiken på hur mycket Bubbles (Trailer Park Boys) megahit (?) Liquor and Whores har inspirerat bandet till den i slutet gömda countrypastischen Hookers and Blow?

Shaman’s Harvest – Red Hands Black Deeds
Mascot Records

1. Red Hands and Black Deeds (Prelude)
2. Broken Ones
3. The Come Up
4. A Longer View
5. Soul Crusher
6. Off the Tracks
7. Long Way Home
8. The Devil in Our Wake
9. Blood Trophies
10. So Long
11. Tusk and Bone
12. Scavengers

www.shamansharvest.com
www.facebook.com/shamansharvest
www.mascotlabelgroup.com

Betyg: 5/10

Ulf Classon

Black Sites – In Monochrome

Albumdebuterande Black Sites från Chicago är helt okända för mig och så är även de band som medlemmarna associeras med. Tur då att musiken talar för sig självt. De har uppenbarligen plockat inspiration från lite varstans men utan att för den skull få det att spreta åt alla håll. Deras lätt progressiva metal bär spår av så väl dåtid som nutid men det är svårt att sätta tummen på en speciell inspirationskälla. Efter ett kort intro så tuggar bandet igång med Dead Languages där thrashriff blandas med modernare tongångar och sången pendlar mellan rena toner och ett lätt morrande. Över detta har det lagt sig ett melankoliskt mörker som passar in perfekt men luckras samtidigt upp av den renare, lite positivare, sången. Låtstrukturen är böljande progressiv utan att vara varken för enkelspårig eller för meckig och jag gillar det jag hör. Efterföljande Monochrome följer lite samma spår och avslutar en väldigt stabil inledning innan tredje låten Burning Away the Day bryter mönstret en aning med ett rakare, nästan simpelt, framförande som jag inte uppskattar lika mycket. Skivan tuffar sedan på utan att man egentligen kan sätta fingret på exakt vart man skall placera bandet. Progressivt men inte för konstigt och ömsom hårt ömsom snällt men alltid med en snygg svärta över alltihopa som jag gillar. Beseech-osande Watching You Fall kittlar på ett smågotiskt sätt men skivans höjdpunkt, och det spår där bandet använder alla sina verktyg på rätt sätt, är Locked Out – Shut Down vars thrashtuggande gitarrer faller mig helt i smaken. Dock är In Monochrome en anrättning musik jag sällan smakar på i dessa dagar. Jag skulle bli förvånad om detta album kommer snurra speciellt många gånger till hemma hos mig men med det sagt så måste jag ändå medge att jag är imponerad av vad grabbarna har åstadkommit här. Ett välkomponerat album där låtarna uppenbarligen är viktigare än att medlemmarna glänser med sina individuella kunskaper i onödan. Jag skulle tro att fans av till exempel Evergrey kan uppskatta Black Sites men jag har som sagt svårt att placera in dem i ett fack. Det är i och för sig en positiv sak i dessa dagar då alla låter som någon annan.

Black Sites – In Monochrome
Mascot Records

1. M Fisto Waltz
2. Dead Languages
3. Monochrome
4. Burning Away the Day
5. Hunter Gatherer
6. Watching You Fall
7. Locked Out – Shut Down
8. In the Woods
9. The Tides

www.facebook.com/pg/blacksites

 

Betyg: 7/10

Ulf Classon

Vola – Inmazes

vola_inmazes-web

De danska debutanterna i bandet Vola håller inte igen på sin första giv utan lastar på med extra allt från start. Inmazes är ett omfångsrikt verk där meckiga Meshuggah-rytmer bäddas in med keyboard- och gitarrmattor vars massa ibland är lite svårforcerad. Detta smyckas med vackra och emotionella melodislingor vars popnerv får mig att tänka på ett band som  Depeche Mode. Ljudbilden är av modernt snitt utan egen identitet men ändå varm och nyansrik de gånger ljudmattorna luckras upp och släpper igenom detaljerna. Detta är progressiv modern metal som är tokinjicerad med keyboards och intrikata riff. Jag kan uppskatta spår som den förkrossande inledningen The Same War eller det snygga, tillika avslutande, titelspåret. Där i mellan har musiken en tydlig tendens att flyta samman till en massa trots de många svängarna och tvära kasten. Inmazes är ett oerhört kompetent debutverk bandet släpper ifrån och de lär säkert finna en stor skara fans. Personligen tröttnar jag efter ett tag, det blir för massivt och meckigt, men kan ändå inte undgå och inse att Vola besitter en hel del kvalitéer.

Vola – Inmazes
Mascot Records

1. The Same War
2. Stray the Skies
3. Starburn
4. Owls
5. Your Mind is a Helpless Dreamer
6. Emily
7. Gutter Moon
8. A Stare Without Eyes
9. Feed the Creatures
10. Inmazes

https://www.facebook.com/volaband/
http://www.volaband.com/

Betyg: 6/10

Ulf Classon

Meshiaak – Alliance of Thieves

Meshiaak-debut-album-2016

När man väl har anpassat sig till det inferno av triggade baskaggar som inledningsvis gör sitt bästa för att penetrera ens trumhinnorna så visar det sig att Meshiaaks debut är oerhört underhållande att lyssna på. Det är amerikanskt nittiotal med en modern touch och ett småprogressivt anslag som denna semi-supergrupp har snickrat ihop. I laguppställningen så finner vi bland annat Dean Wells (Teramaze) och Danny Camilleri (4ARM) som båda hanterar gitarrer och den vokala biten. Men inte nog med det så hittar vi även trummisen Jon Dette. Att de två frontmännen känns som två ettriga tonåringar är inte konstigt då de förmodligen är stora fans av akter som Slayer, Anthrax, Testament och Iced Earth som Dette har piskat skinn i tidigare under karriären. Att Meshiaaks influenser därmed lätt kan härstammas från dessa band samt akter som Machine Head, Strapping Young Lad och Lamb of God är alltså inte så konstigt. Men med det sagt så är inte detta någon retrodoftande nostaligitrip som är så vanligt idag utan Meshiaak står stadigt på egna ben och det är mycket tack vare den delade sånginsatsen. Där Camilleri gör sitt bästa för att kombinera Tom Arayas attityd med Chuck Billys teknik och tyngd så leverar Wells mer melodiska toner blandat med Devin Townsend-skrik. Musikaliskt är det sedan i dessa sångares olika band som vi hittar influenserna också. Slayers intensitet kombineras med medryckande Testament-riff och allt kryddas med progressiva tongångar från Devin Townsends olika projekt. Det är framförallt när det riffas och när de sätter musiken i gungning som jag trivs som bäst. Deras förmåga att variera sig i sina kompositioner gör att det aldrig blir långtråkigt och längden på albumet är precis lagom. Jag känner mig dock inte lika övertygad när det kommer till den mer melodiska sången samt avsaknaden av riktigt stabila refränger. Som helhet är detta ett modernt ljudande thrashalbum som blickar tillbaka i tiden. Det är medryckande, tekniskt, aggresivt, melodiskt och underhållande. Uppskattar du teknisk amerikansk nittiotalsthrash men är inte rädd för en mer nyanserad ljudbild så är Alliance of Thieves given att kolla in.

Meshiaak – Alliance of Thieves
Mascot Records

1. Chronicles of the Dead
2. It Burns at Both Ends
3. I Am Among You
4. Drowning, Fading, Falling
5. At the Edge of the World
6. Last Breath Taken
7. Maniacal
8. Alliance of Thieves
9. Death of an Anthem

www.facebook.com/meshiaak

http://mascotlabelgroup.com/

 

Betyg: 7/10

Ulf Classon

Lody Kong – Dreams and Visions

Lody Kong - Dream And Visions - 2016
Lody Kong – Dreams and Visions

 

Efternamnet Cavalera förpliktigar. Det kommer bröderna Zyon och Igor Jr. att få höra hela livet oavsett om de vill eller inte. Pappa Max och farbror Igor bildade en gång i tiden Sepultura innan Max gick vidare med Soulfly så de unga grabbarna har en hel del att brås på. Att förvänta sig att de skall leverera lika kvalitativ musik som sin pappa får man inte förvänta sig. Inte än i alla fall. Att de har tagit inspiration och blivit färgade av att åka världen runt och se pappa uppträda varje kväll är dock lätt att konstatera. De unga brödernas albumdebut under namnet Lody Kong bär nämligen många spår av familjens gemensamma diskografi. Lody Kongs furiösa mix av punk, hardcore och thrash drar mer åt Nailbomb än Soulfly medan grunge och lite modernare tongångar ger bandet en personligare touch. Musiken är ganska grovhuggen med gott om distorsion som tillsammans med både tungt pulserande riff och frenetiska punkattacker gör att jag vill kategorisera detta som sludge metal. På ett ungefär. Således bryter de två bröderna och deras vänner i Lody Kong sig fria från sitt musikaliska arv och odlar en egen identitet. Någorlunda i alla fall. Det som dock ligger bandet i fatet är att de inte ännu inte är fullfjädrade låtskrivare. Här finns coola saker att digga till men som helhet saknas det en del. Tvära kast och tempoväxlingar i all ära men det måste leda till något bättre för låten också. Dock gillar jag Igors ungdomliga gastande, Zyons drivande trumspel och John Bauers ibland glödande solon så framtiden ser ljus ut för Lody Kong. Redan nu är de mer intressant än pappas och farbrors Cavalera Conspiracy så de är på rätt väg i alla fall.

Lody Kong – Dreams and Visions
Mascot Records

1. Chillin’, Killin’
2. Dreams and Visions
3. Kreative Center
4. Pig in the Pen
5. Rumsfield
6. Smashed and Blasted
7. Some Pulp
8. The Dangerous Quest
9. Topaz
10. Venomous Kool-aid

https://www.facebook.com/lodykong7

 

Betyg: 5/10

Ulf Classon