VOLA släpper ny video från kommande plattan Applause Of A Distant Crowd.

Den genreöverskridande, progressiva Köpenhamns-kvartetten VOLA är tillbaka med sitt nya album Applause Of A Distant Crowd vilket ges ut den 12 oktober på Mascot Records/Mascot Label Group. Ett smakprov i form av videon Smartfriend ligger nu ute.

 

VOLA – Applause
We Are Thin Air
Ghosts
Smartfriend
Ruby Pool
Alien Shivers
Vertigo
Still
Applause Of A Distant Crowd
Whaler
Green Screen Mother

https://www.facebook.com/volaband

DeWolff – Thrust

Mitt förhållande med Nederländska DeWolff har sedan deras debut Strange Fruits and Undiscovered Plants (2009) varit lite av och på. För varje släpp har mitt intresse väckts och jag har gillat det jag hört men sedan glider vi ifrån varandra ganska fort. Vi fastnar liksom inte för varandra. Känslan är att det blir ändring på det nu när deras sjätte album Thrust är här. De har höjt sig ett snäpp och kompositionerna känns både skarpare och mer målinriktade. Deras tunga psykedeliska bluesrock som går i klinch med den Amerikanska södern är fortfarande intakt men även soundet känns uppdaterat. Jag brottas ständigt med om det låter 1978 eller 2018 om bandet. För att spela den musik de gör så låter det nämligen oerhört fräscht om Thrust. Musiken är en eklektisk blandning där vi ena stunden får medryckande riffrock för att i nästa utmanas med småprogressiva tongångar eller snygga lite lugnare partier. Tankarna dras ibland åt The Allman Brothers och The Black Crowes för att i nästa stavas Deep Purple, Budgie och Rush men DeWolff står helt på egna ben. De har ett eget sound som de har mejslat fram genom ett gediget turnerande samt att inte bry sig om rådande musikaliskt klimat. Denna powertrio går alltså sin egen väg i en redan bekant värld och denna gång lär nog inte mitt intresse svalna i första taget. Thrust är för bakåtsträvare med ett öppet sinne och förhoppningsvis får nu fler upp ögonen för DeWolff och deras utmanande riffrock.

DeWolff – Thrust
Mascot Records/Macot Label Group

1. Big Talk
2. California Burning
3. Once In a Blue Moon
4. Double Crossing Man
5. Tombstone Child
6. Deceit & Woo
7. Freeway Flight
8. Tragedy? Not Today
9. Sometimes
10. Swain
11. Outta Step & Ill At Ease

http://www.dewolff.nu/

https://www.facebook.com/dewolfficial/

 

Betyg: 8/10

Ulf Classon

Black Stone Cherry – Family Tree

Jag kan med blicken i backspegeln konstatera att jag förfördes ganska lätt av Black Stone Cherrys föregående album Kentucky (2016). De halade in mig med massiva gitarriff som rullade över mig och som den riffknarkare jag är så lät jag mig blint förföras. Nu har förtrollningen släppt och med klar blick kan jag se (höra) att skivans massivt täta produktion och de något enahanda riffen inte alls eggar mig idag. Albumet har sina stunder men faller likt sina närmaste äldre syskon på att det blir en ointressant ljudmassa efter ett tag. Nu är grabbarna tillbaka med uppföljaren Family Tree och se på tusan om jag inte börjar falla för bandet igen! Denna gång har jag dock varit mer vaksam och tror (hoppas!) att jag inte skall gå i samma fälla än en gång. Skillnaden ligger framförallt i produktionen. Den massiva ljudvägg de envisast med har luckrats upp en aning. De har äntligen börjar släppa in lite luft igen och helt plötsligt så hör man ju att det är två gitarrister i bandet! Detta gör det inte bara enklare att lyssna på hela skivan utan ger också bandets musik en lite bättre dynamik.

De inleder medryckande och rakt på sak med Bad Habit som med sitt groove lätt sätter min taktstampande fot i arbete. En stark inledning men inget som jag inte har hört med bandet förut. Festen börjar dock med de två efterföljande spåren Burnin’ och New Kinda Feelin’ där de med ett smittande sväng och härliga ZZ Top-vibbar får mig på fall. På fjärde spåret Carry Me On Down the Road fortsätter de att fjäska för mig med tydliga The Allman Brothers-melodier och den snygga kraftballaden My Last Breath visar att bandet även kan ta in lite soul i soundet. Som kontrast till detta så kommer den funkiga partystänkaren Southern Fried Friday Night och tar vid tillsammans med den nästan deltastompiga Dancin’ in the Rain där gitarristen Warren Haynes (The Allman Brothers, Gov’t Mule) gör ett snyggt gästspel. Den kärlek jag hade för bandet efter deras två första album börjar bubbla upp till ytan igen efter några magra år med allt för mycket slätstruken radiorock. Andra halvan av albumet får mig dock inte på samma sprittande humör. Ain’t Nobody är ganska trevligt studsande men ger mig inte så mycket och småfunkiga men fartfyllda James Brown är mer kul än bra. I Need a Woman är värd att nämna då den nickar åt Lynyrd Skynyrd en aning och snygga avslutningen med titelspåret är inte dum den heller.

Jag måste medge att jag har fallit för Black Stone Cherry än en gång. Mycket tack vare att de hemska Nickelback– och Shinedown-tendenserna nu håller sig på behörigt avstånd från mig. Men också för att just produktionen har lättats på en aning. Det händer lite mer i ljudbilden nu och att kunna höra både slidegitarr och piano utan att tvinga sig igenom lager på lager av gitarrer varje gång är upplyftande. De har dock en bra bit kvar innan jag är helt nöjd men det tar sig! Sen skall vi heller inte glömma att de har lyckats snickra ihop några av sina bästa låtar sedan Folklore and Superstition (2008). Problemet (om man nu kan kalla det för det) med albumet Family Tree är att det är ett par utfyllnadspår för mycket. Andra halvan känns inte alls lika inspirerande som första även om den håller en helt okej nivå. Hur som helst så är detta ett ypperligt trevligt album som bevisar att Kentuckysönerna är på rätt spår igen!

Black Stone Cherry – Family Tree
Mascot Records/Mascot Label Group

1. Bad Habit
2. Burnin’
3. New Kinda Feelin’
4. Carry Me On Down the Road
5. My Last Breath
6. Southern Fried Friday Night
7. Dancin’ in the Rain (Feat. Warren Haynes)
8. Ain’t Nobody
9. James Brown
10. You Got the Blues
11. I Need a Woman
12. Get Me Over You
13. Family Tree

http://www.blackstonecherry.com/

https://www.facebook.com/blackstonecherry/

https://www.mascotlabelgroup.com/

 

Betyg: 7/10

Ulf Classon

Black Stone Cherry – ny platta ute i april.

Black Stone Cherry ger ut sitt sjätte studioalbum, Family Tree den 20:e april via Mascot Records. För övrigt samma studio där de spelade in sitt självbetitlade debutalbum. Bandet beslöt denna gång att inte repetera för mycket innan inspelningarna började för att få plattan att låta mer intim och spontan. De gav även frontmannen Chris Robertson fria tyglar att mixa låtarna vilket låg i linje med den lösa och lediga process som skapad Family Tree.

 

Black Stone Cherry – Family Tree

Bad Habit
Burnin’
New Kinda Feelin’
Carry Me On Down The Road
My Last Breath
Southern Fried Friday Night
Dancin’ In The Rain
Ain’t Nobody
James Brown
You Got The Blues
I Need a Woman
Get Me Over You
Family Tree

https://www.facebook.com/blackstonecherry/

Vandenberg’s MoonKings – MK II

Den nederländske gitarristen Adrian Vandenberg (mest känd för sin medverkan i Whitesnake) gjorde en bejublad comeback på skivdiskarna 2014 med sitt nya band MoonKings. Den förutom gitarristen okända startuppställningen gjorde ett mycket gott hantverk med att ge oss bluesbaserad classic rock men jag blev inte helt övertygad. Det lät, av förklarliga skäl, väldigt mycket Whitesnake. På gott och ont. Det var trevlig men inget som fick mig på fall. När nu uppföljaren, enkelt betitlad MK II, är här så kan jag konstatera att grabbarna har höjt sig ett par nivåer och känns nu mycket mer intressantare. Att det fortfarande låter en del Whitesnake går inte att komma ifrån och det gör inget heller. De har vidgat vyerna och jag kommer att tänka på så väl Bad Company som Inglorious vilket gör att det blir gammal hederlig blueshårdrock utan att det blir mossigt. Och så kommer jag att tänka på AC/DC. Om det är min boggierockskadade hjärna som spökar eller om det faktiskt är så att ett av världens största rockband har inspirerat MoonKings lite extra kan jag dock inte svara på. Det är inga stora och tydliga saker. De har inte förvandlats till Airbourne sedan debuten. Nej det är små detaljer här och där som gör att helhetsbilden svänger riktigt fint utan krusiduller. Det blir mer som ett rakt och tungt bluesrockband som blickar mot AC/DC utan att kopiera. Ett par spår hade nog rentutav kunnat spelats in av vårt eget Bonafide och utan problem platsat på någon av deras senare album. Men behållningen ligger i herr Vandenbergs gitarrspel, den emellanåt Coverdale-liknande sångaren Jan Hoving samt basisten Sem Christoffel och trummisens Mart Nijen Es tajta samspel. Tillsammans skapar de inget nytt men det de skapar håller hög klass och har ett stort underhållningsvärde. Fans av klassisk tung hårdrock bör definitivt kolla upp MK II.

Vandenberg’s MoonKings – MK II
Mascot Records/ Mascot Label Group

1. Tightrope
2. Reputation
3. Angel in Black
4. The Fire
5. Walk Away
6. All or Nothing
7. What Doesn’t Kill You
8. Ready for the Taking
9. New Day
10. Love Runs Out
11. If You Can’t Handle the Heat

https://www.facebook.com/moonkingsband/
http://vandenbergsmoonkings.com/

 

Betyg: 7/10

Ulf Classon

10 Years – (How To Live) As Ghosts

Med massiva gitarrmattor där melodierna knappt tar sig igenom så lotsar amerikanska 10 Years oss igenom ett lagom ångestladdat musiklandskap på nya skivan (How To Live) As Ghosts. Musiken kan beskrivas med så (o)tydliga liknelser som alternativ metal och post-grunge. Det är väldigt radiorockvänligt då gitarrerna inte blir för tunga, sången är ren och inte för desperat och sångmelodierna är catchy utan att bli dansvänliga. Det är väldigt modernt. För modernt för min smak. Eller rättare sagt; för slätstruket för min smak. När jag kollade upp bandet innan denna recensionen så gillade jag att de äldre skivorna hade en ganska skön tyngd som bäddades in i en snygg svärta. På nya, tillika deras åttonde, album så är intrycket att de har blivit lite lättsammare i sinnet, ja lite gladare. Men detta är långt ifrån glatt även om sångaren Jesse Hasek får till en hel del medryckande melodier.

Jag har jättesvårt för att beskriva sådan här musik. Det finns liksom inget som griper tag och skapar känslor eller ger starka intryck. Ljudlandskapet känns nästan tvådimensionellt. Det är tonårsångest med en massiv ljudbild vilket kanske inte direkt är min kopp av te. Medan jag lyssnar på (How To Live) As Ghosts så kommer jag att tänka lite på Deftones fast utan Sacramentogängets massiva tyngd och ångestladdade desperation. Andra spåret får mig till och med att tänka på Black Stone Cherry minus utan all den personlighet som gör Kentuckygrabbarna så grymt bra. En annan tanke som slog mig var ”ett väldigt oproggigt Coheed and Cambria utan Claudio Sanchez säregna stämma” men det är nog lite väl långt ifrån sanningen. Fast en liknelse som borde hamna rätt så nära är ett ensidigt Linkin Park. Nu kan man tro att detta är spretigt men så är inte fallet. Man kan även tro att jag är bitter och tycker det är kass. Så är det inte heller men detta är faktiskt väldigt intetsägande. Det är väldigt lite variation mellan låtarna och hade det inte varit för sångarens förmåga att komma upp med starka melodier så hade det varit ännu tråkigare. Detta förmodligen en fullträff bland deras fans men jag förstår det dock inte.

10 Years – (How To Live) As Ghosts
Mascot Records / Mascot Label Group

1. The Messenger
2. Novacaine
3. Burnout
4. Catacombs
5. Ghosts
6. Blood Red Sky
7. Phantoms
8. Vampires
9. Halos
10. Lucky You
11. Insomnia

http://10yearsmusic.com/
http://facebook.com/10yearsmusic

 

Betyg: 5/10

Ulf Classon

Black Stone Cherry- Black to Blues

Black Stone Cherry har vid mer än ett tillfälle visat prov på sina bördiga bluesrötter genom att på scen framföra klassiska nummer av de gamla hjältarna. Nu är det dags att visa upp hur de låter när de spelats in i en studio och det låter – Black Stone Cherry! Kentuckysönerna har verkligen lyckats hamra fram ett eget sound trots att de ibland är farligt nära den tunga radiorocken. Det som räddar dem är deras gungande sydstatsrockrötter samt sångaren Chris Robertson personliga stämma. Deras förmåga att skriva medryckande riff med stora refränger har gjort dem till favoriter hos en ständigt växande skara och för en ovetande så kan även låtarna på denna EP uppfattas som bandets egna. Dessa klassiker som tidigare har gjorts odödliga av Howlin’ Wolf, Muddy Waters, Freddie King och Albert King har nämligen försetts snyggt med bandets feta och massiva produktion. Jag kan ibland störa mig på att deras sound är för kompakt. Ett fett riff i alla ära men inte när det tvingar ut all luft ur ljudbilden. Ett par bra exempel är när de blandar in munspel och blåsinstrument på denna skivan. De hörs men istället för att ge musiken en ny dimension så ligger de strax under ytan och smyger. Lite samma sak med slidegitarren. Men med det sagt så är detta trots allt en oerhört trevlig stunds lyssning. Built for Comfort är en blytung öppning, Champagne & Reefer är skönt svängig och bästa spåret Palace of the King nästan studsar fram. De levererar en taktfast version av Hoochie Coochie Man, skänker ett passande mörker till Born Under a Bad Sign och avslutar med en tempofylld I Want to be Loved. I sann bluesanda så har alltså Black Stone Cherry lyckats göra något eget med någon annans musik. Detta kanske inte tilltalar bluespuritanerna men bandets fans kommer förmodligen digga detta stenhårt. Och med lite tur så smittar bluessvänget av sig till nästa album med egenkomponerade musik från bandet.

Black Stone Cherry- Black to Blues
Mascot Records/Mascot Label Group

1. Built for Comfort
2. Champagne & Reefer
3. Palace of the King
4. Hoochie Coochie Man
5. Born Under a Bad Sign
6. I Want to be Loved

http://www.blackstonecherry.com/

https://www.facebook.com/blackstonecherry/

https://www.mascotlabelgroup.com/

 

Betyg: 7/10

Ulf Classon

Black Country Communion – BCC IV

Ett av årets mest emotsedda album för undertecknads del är här och för ovanlighetens skull så  blir alla de högt ställda förväntningarna som en lång väntan innebär uppfyllda. Nåja, kanske inte alla, men långt mer än vanligtvis. På de tidigare albumen tycker jag ibland Glenn Hughes har tagit lite för stor plats. Inte så konstigt kanske med en sådan enorm och fantastisk sångröst. Men det är inte det som har stört mig. Det som har gnagt en aning är att det emellanåt har låtit för mycket som Glenn Hughes Band än ett homogent sammansatt band om Black Country Communion. Det är i och för sig en av riskerna som finns när man sätter samman en så kallad ”supergrupp”. När de nu efter fem år gör ”comeback” så skulle man kunna tro att det låter forcerat och splittrat på grund av meningsskiljaktigheter och stora egon. Inte då. Så här sammansvetsat och harmoniskt var det länge sedan man hörde en grupp av denna kaliber vara. Förmodligen beror allt detta, samt höjningen av kvalitén på låtarna, på att Joe Bonamassa och Glenn Hughes skrivit all musik tillsammans istället för var för sig. Att sedan inspelningen komprimerades till sju intensiva dagar och att båda de andra medlemmarna Jason Bonham och Derek Sherinian är superrutinerade gör naturligtvis sitt till. Samtliga medlemmar har fått mer utrymme vilket också har stor betydelse. Sherinians keyboard och orgel ger musiken ett större omfång och Bonham mullrar på bakom trummorna som aldrig förr. Bonamassa levererar ett fantastiskt gitarrspel skivan igenom och får emellanåt leka Jimmy Page medan Hughes återigen leverera en enastående sånginsats. Glenns sång känns mer anpassad till musiken än tidigare vilket har en stor betydelse för helhetsintrycket. Han tar i från tårna när det blir kraftfullt och visar upp en själsfull sida när tempo dras ned. Han har ett imponerande register den karln.

Skivan inleds med tungt riffande Collide som sätter tonen direkt och man märker att det inte bara är Bonamassa och Hughes i bandet utan Sherinians klaviatur binder samman alla till en enhet. Efterföljande Over My Head bjuder på en rejält medryckande refräng innan The Last Song for My Resting Place tar vid och visar upp bandets bredd. Eller, snarare visar upp Bonamassas briljans. En oerhört snygg låt med keltiska tongångar och enda spåret med Bonamassa på sång. Jag blir förvånad om inte denna letar sig in i gitarristens soloset framöver. De tungt gungande Sway och The Crow ramar in femte spåret The Cove som visar upp en mörkare och allvarligare sida av bandet en framförallt Glenn Hughes. Wanderlust är albumets längsta spår men också albumets snyggaste spår. En svepande låt med flera olika utseenden där en vacker pianomelodi och en stark refräng är grogrunden för att nå målet men innan härligheten tar slut så har Bonamassa levererat skivans kraftigaste glödande solo. Efterföljande Love Remains är både hjärtskärande och värmande medan Awake sticker ut med skivans coolaste riff innan avslutande When the Morning Comes summerar hela upplevelsen som är BCC IV. Om Led Zeppelin är en ständig nämnare i Black Country Communions musik så får jag nu smak av Free när bandet bjuder in till en färgfylld avslutning.

Bandets fjärde giv är utan tvekan också deras starkaste. De känns mer som ett band nu än tidigare och låtarna hänger snyggt samman då variationen är tydligare men den röda tråden lättare att hitta. Om det fanns några spänningar mellan medlemmarna innan så är de som bortblåsta nu. Black Country Communions fjärde är ett av årets bästa album utan tvekan.

Black Country Communion – BCC IV
Mascot Records

1. Collide
2. Over My Head
3. The Last Song for My Resting Place
4. Sway
5. The Cove
6. The Crow
7. Wanderlust
8. Love Remains
9. Awake
10. When the Morning Comes

http://www.bccommunion.com/
https://www.facebook.com/bccommunion

https://www.mascotlabelgroup.com/

 

Betyg: 9/10

Ulf Classon

Shaman’s Harvest – Red Hands Black Deeds

Missourikvintetten Shaman’s Harvest har jag aldrig lyckats ta till mig trots de tydliga, om än lite för moderna, amerikanska sydstatsrocktonerna de gett ifrån sig. Dessa tongångar finns som tur var kvar när bandet nu levererar sitt sjätte studioalbum Red Hands Black Deeds men nu som då så kommer jag allt för ofta att tänka på Nickelback. Det blir helt enkelt för platt, för tillrättalagt och för mycket modern radiorock för mig. Men med det sagt så finns det trots allt här en del godbitar. Efter ett illavarslande intro så kastar bandet in oss i ett härligt, om än enkelt, riffmassiv i Broken Ones och jag vill skandera ökenmetal! Här kommer Nathan Hunts mässande röst till sin rätta och sätter både stämning och melodi på den fuzziga anrättningen. Detta vill jag ha mer av! Tyvärr får jag inte det men så väl The Come Up som So Long är trots sin enkelspårighet, medryckande och påminner lite om ett väldigt strömlinjeformat Black Stone Cherry. Även Off the Tracks är en enkel tempostark sak men här tar bandet med oss ned i ett Louisianaträsk och upp igen vilket jag gillar. Jag vill även ge tummen upp för balladen Tusk and Bone. Visst, sådana här låtar hör man stup i kvarten om man plågar sin TV-apparat med kanalen MTV Rocks men åter igen visar Nathan Hunt prov på att han kan rädda även den mest tillrättalagda låten. Det är förövrigt något han försöker göra även på de lite bluesigare Soul CrusherLong Way Home och Blood Trophies men det räcker tyvärr inte hela vägen. Men oavsett så är detta album en allt för spretig historia för ett högre betyg. Styrkan i låtmaterialet är också den allt för ojämn. Det finns som sagt ljuspunkter och greppet att spela in på analog utrustning istället för digital är alltid ett plus i min bok. Deras sond har fått en helt annan värme och kan de ta ännu mer musikalisk inspiration från den amerikanska södern så finns det hopp även för detta band. Sedan är jag också lite nyfiken på hur mycket Bubbles (Trailer Park Boys) megahit (?) Liquor and Whores har inspirerat bandet till den i slutet gömda countrypastischen Hookers and Blow?

Shaman’s Harvest – Red Hands Black Deeds
Mascot Records

1. Red Hands and Black Deeds (Prelude)
2. Broken Ones
3. The Come Up
4. A Longer View
5. Soul Crusher
6. Off the Tracks
7. Long Way Home
8. The Devil in Our Wake
9. Blood Trophies
10. So Long
11. Tusk and Bone
12. Scavengers

www.shamansharvest.com
www.facebook.com/shamansharvest
www.mascotlabelgroup.com

Betyg: 5/10

Ulf Classon