Quinn Sullivan – Midnight Highway

När de gamla hjältarna dör tar nya vid, hur svårt det än är att förstå att någon kommer att axla BB Kings mantel. Den som, i min värld, gjorde det är Buddy Guy.

Quinn Sullivan är 17 år gammal och Midnight Highway är hans tredje platta. Alla hans skivor är producerade av Tom Hambridge som ju också är Buddy Guys studiobollplank. Och som av en händelse är Sullivan Guys protegé sedan åtta års ålder. Så vad kan gå fel i Sullivans karriär? Han spelar gitarr som ett fullblodsproffs, håller på att utveckla såväl sångröst som låtskrivande under Hambridges överinseende och verkar under blueskungens vingars beskydd.

Midnight Highway är en bra platta. Men inte mer än bra. För det första saknas autenticitet. Att Hambridge använder auto-tuning för att få Sullivans sång att bli radiovänlig är ett laxermedel. Vidare sölar man med låtmaterialet. Om man nu ska göra andras låtar kan man väl välja riktigt starka sådana? Och för det tredje måste det till ett fokus. Ska han lanseras som bluesartist så måste majoriteten av framförandet vara blues, inte bara bluesigt i fransarna. Att jag ändå tycker att det här är bra baserar jag på det tunga inledningsspåret ”Something for me” – en riktig Bonamassapjäs! Vidare är det mjuka titelspåret visserligen väldigt strömlinjeformat, men likväl starkt bluesigt i framförande och andemening. Sedan finns här några instrumentala spår i vilka Sullivan excellerar som bluesgitarrist. Om man nu skulle behöva ytterligare argument framför han en briljant version av George Harrisons Beatlespärla ”While my guitar gently weeps”.

Quinn Sullivan – Midnight Highway
Mascot/Provogue

1. Something For Me
2. Tell Me I’m Not Dreaming
3. Midnight Highway
4. Crazy Into You
5. Eyes For You
6. Lifting Off
7. She Gets Me
8. Rocks (bonus track)
9. Going
10. Graveyard Stone (bonus track)
11. Big Sky (bonus track)
12. While My Guitar Gently Weeps
13. Buffalo Nickel

http://quinnsullivanmusic.com/

Betyg: 6/10

Jukka Paananen

 

Eric Gales – Middle of the Road

Middle of the Road innebär en stilmässig utveckling för amerikanske bluesrockgitarristen och sångaren Eric Gales. Och det är en berikande lyssning. Han har gett ut album sedan 1991 och det har alltid handlat om bluesig rockmusik av varierande tyngd. Middle of the Road är däremot en soul- och r´n´b-skiva som i sina bästa stunder visar upp Gales som en fantastisk soulsångare. Hans gitarrspel är respekterat i såväl blues- som i rockkretsar och han spelar naturligtvis briljant även här. Men vilken innerlig sång han ger oss i soulpopballaderna ”Carry yourself” och ”Help me let go”. De funk- och reggaekryddade ”Change in me (the rebirth)” och ”Been so long” får mig att vilja vicka på höfterna och vilja dricka paraplydrinkar till karlns ära. Gales har en naturlig pondus, en djup själ och så spänstiga stämband att han får dagens amerikanska soulstjärnor att verka teatrala. Det finns inget spelat i Gales sång – han är genuin. Det finns givetvis bluesiga spår även på den här plattan, men utöver den Texasgungande ”Help yourself” och i viss mån ”Boogie man” är de sekundära. Det är det mjuka gunget och Gales känsliga sång och gitarrspel som står i fokus.

Tyvärr blir det lite trögflytande under albumets andra halva. Låtarna är långt ifrån svaga men här hade albumet behövt en tempoväxling. ”I don´t know” bryter visserligen mönstret med sitt funkiga sväng men de enda snabba låtarna inleder respektive avslutar albumet i snärtig bluegrass/boogiestil.

Eric Gales – Middle of the Road
Mascot/Provogue

1. Good Time
2. Change In Me (The Rebirth)
3. Carry Yourself
4. Boogie Man
5. Been So Long
6. Help Yourself
7. I’ve Been Deceived
8. Repetition
9. Help Me Let Go
10. I Don’t Know
11. Swamp

http://www.ericgalesband.com/

Betyg: 7/10

Jukka Paananen

Beth Hart – Fire on the Floor

beth-hart-fire-on-the-floor_web

Möjligen har jag för höga förväntningar på amerikanskan Beth Harts nya album. Fire on the floor lämnar mig nämligen lite kluven och vad som får mig att hålla igen med mina sedvanliga hyllningar av denna makalösa sångerska är att det den här gången endast är balladerna som verkligen imponerar. Inte för att hon inte försöker. Varitéjazzen i ”Jazz man”, den uppsluppna soulpoppen i ”Let´s get together” och latinogunget i ”Baby shot me down” är underhållande. Men samtidigt är de inte mer än en lätt bris mellan de allvarsamma och dramatiska balladerna. Den bluesiga ”Love is a lie” talar sitt tydliga språk liksom den sakrala ”Good day to cry” medan titelspåret och ”Picture in a frame” bearbetar saknaden av tidigare relationer. Det är i dessa spår Beth är oefterhärmlig. Hon våndas, vädjar och sörjer med ett passionerat uttryck som få sångerskor i sin generation. Därför gör hon rätt i att lägga tyngdpunkten på balladerna, men för balansens skull vill jag höra starkare uptempospår nästa gång.

Beth Hart – Fire on the Floor
Mascot/Provogue

1. Jazz Man
2. Love Gangster
3. Coca Cola
4. Let’s Get Together
5. Love Is A Lie
6. Fat Man
7. Fire On The Floor
8. Woman You’ve Been Dreaming Of
9. Baby Shot Me Down
10. Good Day To Cry
11. Picture In A Frame
12. No Place Like Home

http://www.bethhart.com/

 

Betyg: 7/10

Jukka Paananen

Eric Johnson – EJ

eric-johnson-ej_web

Amerikanska gitarresset Eric Johnson är aktuell med sitt åttonde studioalbum. Och Eric serverar själv bästa tänkbara presentation på baksidan av skivkonvolutet i form av underrubriken Song explorations on acoustic guitar and piano.

EJ är en lika talande som kärnfull albumtitel – det är hans initialer och hittills mest privata och personliga utgåva. Med få undantag är det sånger som man lätt kan nynna eller vissla med i. Arrangemangen är avskalade. Ibland är det Eric själv på gitarr eller piano och ibland ett tillbakalutat akustiskt komp. Endast i Les Paul/Mary Ford-klassikern ”The world is waiting for the sunshine” (1954) blir det rafflande när Eric och kollegan Doyle Dykes spelar duett. Ytterligare tre tolkningar av andra artisters verk inryms på EJ: Jimi Hendrix Experiences ”One rainy wish”, Simon & Garfunkels ”Mrs Robinson” och folkvisan ”Scarborough fair”. Dessa hör till albumets toppar och framhåller Erics förmåga att låta unik. ”Scarborough fair” i synnerhet då Eric vare sig är känd som sångare eller pianist men här framför han en strålande version av låten på sång och piano.

Bäst på skivan är dock Erics egen komposition ”Wrapped in a cloud”. Det är en vackert böljande sång framförd av en ensemble bestående av gitarr, ståbas, slagverk, cello, piano och sång. Låten är så behagligt framförd att jag känner ett slags meditativ tillfredsställelse av att höra den. Den kontemplativa känslan är närvarande i nästan varenda vrå av skivan och Erics sång är faktiskt en minst lika starkt bidragande faktor till detta som hans fingerfärdighet på gitarr och piano.

Eric Johnson – EJ
Mascot/Provogue

1. Mrs. Robinson
2. Water Under The Bridge
3. Wonder
4. Wrapped In A Cloud
5. Once Upon A Time In Texas
6. One Rainy Wish
7. Serinidad
8. Fatherly Downs
9. The World Is Waiting For The Sunrise
10. November
11. All Things You Are
12. Scarborough Fair
13.Song For Irene

http://www.ericjohnson.com/

Betyg: 8/10

Jukka Paananen

Big Boy Bloater & The Limits – Luxury Hobo

Big Boy Bloater & The Limits – Luxury Hobo
Big Boy Bloater & The Limits – Luxury Hobo

 

Engelska kvartetten Big Boy Bloater & The Limits spelar fläskig R’n’b med ett hejdundrande gung. Och i svängarna rundar de allt möjligt som lät bra när 60- gick över i 70-tal.

Rockabillyattacken i inledande ”Devils not angels” är en perfekt introduktion till Luxury Hobo. Jag gillar visserligen inte den ettrigt nervösa vox continental-orgeln, men gruppens chosefria attityd är uppfriskande. I den coolt träskbluesiga ”It came out of the swamp” sitter dock allt på plats. Big Boy Bloaters djupa, lätt rökiga röst ligger någonstans mellan Howlin´ Wolf och Tom Waits och hans gitarrspel rör sig fritt mellan klös och slide. Och här ligger dessutom ”voxen” helt rätt i ljudbilden och bidrar till känslan av att titta på träsktrollet Shrek. Lyssningsintrycken växlar mellan helt okej och störtfränt. Den T. Rex-influerade ”I love you (but I can´t stand your friends)” ser jag mer som ett tecken på vad Big Boy Bloater & the Limits har för räckvidd i sina jabbar medan ”I got the feeling someone´s watching me” är den giftiga uppercuten. Att väva in latinamerikanska rytmer – i det här fallet cha cha – i bluesig musik är finurligt och jag kan inte se annat än att ”I got the feeling someone´s watching me” är som klippt och skuren för ett Quentin Tarantino-soundtrack.

Att Big Boy Bloater & the Limits sorteras i bluesrock-facket går att förstå när man ser till helheten på Luxury Hobo. Men den skönt soulgungande ”All things considered” får mig ändå att nyansera katalogiseringen till R´n´b. Men fick jag se dem live tror jag att jag helt enkelt skulle säga rock´n´roll.

Big Boy Bloater & The Limits – Luxury Hobo
Mascot/Provogue

1. Devils not angels
2. It came out of the swamp
3. I love you (but I can’t stand your friends)
4. The devils tail
5. I got the feeling someone’s watching me
6. Luxury hobo blues
7. Robot girlfriend
8. All things considered
9. Not cool man

http://www.bigboybloater.com/

 

Betyg: 7/10

Jukka Paananen

Leslie West – Soundcheck

Leslie-West-Soundcheck
 Leslie West – Soundcheck

Efter sin underbensamputation 2011 skojade Leslie West och sade att nu får jag väl lära mig att spela gitarr på ett ben. Men faktum är att de album den forne Mountaingitarristen gett ut sedan det uttalandet varit riktigt starka. Det som förenar Unusual Suspects (2011), Still Climbing (2013) och dagsfärska Soundcheck är det pigga, laddade framförandet av en skön blandning av låtar samt att han till dessa album bjudit in intressanta gäster för ett gott jam på någon eller några av de covers som alltid bjuds.

”Left by the roadside to die” inleder och Leslies rytande sång låter lika ursinnig som den gjorde i ”Never in my life” på Mountains legendariska debutalbum Climbing! (1970). Men det är hans distinkta gitarrton som stjäl showen. Hans spel är varken särskilt fiffigt eller nyskapande men det är som att bli örfilad med en fläskkotlett varje gång han snärtar till med plektrumet. ”Empty promises/Nothin´ sacred” är om möjligt ännu saftigare och i den instrumentala ”A stern warning” köttar Leslie med en akustisk gitarr med motsvarande resultat. Covervalen är som vanligt av varierande kvalitet. I Willie Nelsons ”You are my sunshine” delar han solon med Peter Frampton i en utsökt akustisk version som för tankarna till Johnny Cash och hans American recordings-svit. Curtis Mayfields ”People get ready” smakar också fågel men Jeff Becks version från 1985 rår han inte på. Men sedan sinar kreativiteten och de efterföljande tolkningarna luktar utfyllnad. Att Beatles ”Eleanor Rigby” kommer som ett solonummer för basgitarr är förvisso kreativt men det är inte synonymt med bra. Kul är däremot liveversionen av Willie Dixons ”Spoonful”. Leslie spelade in den tillsammans med Jack Bruce och trummisen Joe Franco på en klubb 1988 och presenteras här som en hyllning till den i fjol bortgångne vännen, basisten och sångaren.

Leslie West – Soundcheck
Mascot/Provogue

1. Left by the roadside to die
2. Give me one reason
3. Here for the party
4. You are my sunshine
5. Empty promises/Nothin’ sacred
6. A stern warning
7. People get ready
8. Going down
9. Stand by me
10. Eleanor Rigby
11. Spoonful

https://www.facebook.com/lesliewestmountain/

 

Betyg: 7/10

Jukka Paananen

 

Joe Louis Walker – Everybody Wants a Piece

Joe Louis Walker – Everybody Wants a Piece
 Joe Louis Walker – Everybody Wants a Piece

1975 var gitarristen och sångaren Joe Louis Walker utbränd. Han fann gud och hängav sig åt gospelsång i kör under en tioårsperiod. Men sedan tändes bluesgnistan igen och han har sedan 1986 gett ut runt 20 album i eget namn.

Och på något sätt har den nu 65 årige Walker bevarat den musikaliska glöden. Everybody Wants a Piece är ett alltigenom energiskt album där spelglädje och musikalisk öppenhet är ledord. Titelspåret och ”Do I love her” har ett tungt rockfundament och har mycket gemensamt med såväl Pat Travers som Ten Years After. Toppspåren ”Black & blue” och ”Witchcraft” är mjukare och rider på skönt R&B- och soulgung där den sistnämnda påminner om Santanas gästspel (1989 och 1995) med John Lee Hooker. Walkers sång är personlig och omedelbart identifierbar men hans gitarrspel är direkt brandfarligt; hans solospel är finurligt och i den instrumentala ”Gospel blues” rent av humoristiskt.

Alla låtar är inte lika starka. I den läckert Robert Cray-ekiperade ”Wade in the water” vadar han i gospelkänslan lite för länge för att låten ska hålla hela vägen och det finns ett par låtar till som känns som transportsträckor. Men som helhet imponerar Walker och han förtjänar att nämnas i samma andetag som Buddy Guy vilket den utsökta covern på dennes ”Man of many words” ger prov på.

Joe Louis Walker – Everybody Wants a Piece
Mascot/Provogue

1. Everybody Wants A Piece
2. Do I Love Her
3. Buzz On You
4. Black & Blue
5. Witchcraft
6. One Sunny Day
7. Gospel Blues
8. Wade In The Water
9. Man Of Many Words
10. Young Girls Blues
11. 35 Years

http://www.joelouiswalker.com/

 

Betyg: 7/10

Jukka Paananen

 

The Robert Cray Band – 4 Nights of 40 Years Live

The Robert Cray Band – 4 Nights of 40 Years Live
The Robert Cray Band – 4 Nights of 40 Years Live

63 årige bluesartisten Robert Cray dokumenterar 40 år som turnerande musiker med axplock från de flesta av sina 17 studioalbum. Dvd-versionen påminner till sin karaktär om en dokumentärfilm. Arkivklipp från liveframträdanden 1982 och 1987 varvas med inspelningar gjorda under fyra kvällar i december 2014. Cray återger minnen från sin långa karriär och kollegor som Buddy Guy, Eric Clapton och Keith Richards figurerar i korta klipp där de berättar om sina första möten med den amerikanske gitarristen och sångaren.

Men det är musiken som står i fokus. Och trots att vi bara får nosa på hans karriär så är 4 Nights of 40 Years Live en snygg översikt. Ända sedan Cray uppfann salongsbluesen 1985 har hans musik låtit som de gemensamma nämnarna i soul, R & B, pop och blues genom kött och blod. Hans sång och underbart gungande mångfacetterade blues påminner på något sätt om Dire Straits även fast de inte går att förväxla med varandra.

Jag tycker dock det är synd att en så gedigen karriär inte föräras en mastigare utgåva. Varför inte ge ut alla fyra kvällar i sin helhet? För som den är nu utelämnas ”Who´s been talkin´” som är den enskilt största anledningen till att jag lyssnar på blues. Inte heller får man någon uppfattning om hur starka hans senaste album är på grund av det summariska upplägget.

The Robert Cray Band – 4 Nights of 40 Years Live
Mascot/Provogue

1. Intro / I shiver
2. T-bone shuffle
3. Love gone to waste
4. I guess I showed her
5. I’ll always remember you
6. Your good thing is about to end
7. Too many cooks
8. Wrap it up
9. Won’t be coming home
10. Smoking gun
11. Sitting on top of the world
12. Two steps from the end
13. Bad influence
14. These things
15. Right next door (because of me)
16. The forecast (calls for pain)
17. Time makes two

http://robertcray.com/

 

Betyg: 7/10

Jukka Paananen

 

 

 

Sonny Landreth – Bound by the Blues

Sonny Landreth – Bound by the Blues
Sonny Landreth – Bound by the Blues

Med förra albumet Elemental Journey (2012) gav amerikanske gitarristen Sonny Landreth ifrån sig ett nyansrikt och vackert svävande fusionalbum i stil med vad man kan förvänta sig från Eric Johnson. Nu är Landreth tillbaka i bluesmyllan och låter sin unika slideteknik tala från början till slut.

Även om jag tycker att han väljer att tolka ett par bluesstandards för mycket så är hans gitarrspel för bra för att jag ska kunna ge några allvarligare anmärkningar på det. Robert Johnsons ”Walkin´ blues” får ett muntert och upplyftande driv i Landreths händer medan Big Bill Broonzys ”Key to the highway” lyfts till nya höjder i ett läckert solo. Men de bästa låtarna är Landreths egna kompositioner. Titelspåret får ett drag av Tom Petty & The Heartbreakers och även den skimrande, Mark Knopfler-smittade ”Where they will” mår bra av att röra sig i bluesens yttre gränsområden. I ”The high side” kastar sig Landreth ut på en countryputtrande åktur i sydstatsriktning. Hans mjukt avspända sång är i finfin form albumet igenom men det känns ändå helt rätt att den träffsäkra Johnny Winter-hyllningen ”Firebird blues” och fräsiga boogien ”Simcoe Street” är instrumentala. För ett så uttrycksfullt gitarrspel behöver ju ingen sång.

Sonny Landreth – Bound by the Blues

Mascot/Provogue

  1. Walkin’ blues
  2. Bound by the blues
  3. The high side
  4. It hurts me too
  5. Where they will
  6. Cherry ball blues
  7. Firebird blues
  8. Dust my broom
  9. Key to the highway
  10. Simcoe Street

www.sonnylandreth.com

Betyg: 8/10

Jukka Paananen

Beth Hart – Better Than Home

Beth Hart – Better Than Home
Beth Hart – Better Than Home

Amerikanskan Beth Hart har haft god draghjälp av Joe Bonamassa och deras båda gemensamma studioalbum samt den fantastiska live dvd:n Live in Amsterdam. Men med sitt sjunde soloalbum visar den själfulla bluessångerskan tillika pianisten att hon är en sensationell artist i eget namn.

Better Than Home är ett känsloladdat album där Hart bearbetar sitt livs mörkaste stunder med tro, hopp och kärlek. Och fullkomligt gudomlig sång! Hon har komponerat elva starka låtar varav en handfull är enastående. Might as well smile är gungande r´n´b-pärla jag gärna jämför med Otis Reddings klassiker (Sittin´on) the dock of the bay. Trouble ledsagas av ett snärtigt gitarriff och är det rockigaste på skivan men rider fortfarande på ett Booker T & The MG´s-minnande gung. Utöver dessa är det balladerna som dominerar. Tell ´em to hold on är så nära en gospelballad man kan komma utan att beträda kyrkan. Titelspåret och St. Theresa är utsökta countrybottnade ballader men det är We´re still living in the city och den magnifika Mechanical heart som förvandlar Hart till galadrottning. De båda sistnämnda är uppbyggda som en kombination mellan Elton Johns ståtligaste nummer och det romantiska crescendot ur en Broadwaymusikal. Med ett lätt pianokomp och stråkunderstöd i ryggen ståtar Harts sång som en sol i sitt absoluta zenit och när låtarna kulminerar med pukor och trumpeter låter det som om hon reser sig som en fågel Fenix ur sin själs brända askor. Det är dock två ballader för mycket på skivan. Tell her you belong to me och bonusspåret Mama this one´s for you är fina men någon snabbare låt i dessas ställe hade tillfört mer syre.

Beth Hart – Better Than Home
Mascot/Provogue

1. Might as well smile
2. Tell ‘em to hold on
3. Tell her you belong to me
4. Trouble
5. Better than home
6. St. Teresa
7. We’re still living in the city
8. The mood that I’m in
9. Mechanical heart
10. As long as I have a song
11. Mama this one’s for you

http://www.bethhart.com

 

Betyg: 8/10

Jukka Paananen