Fyra finalister klara för Ayreon´s videotävling.

Den 7 februari startade Ayreon en tävling via Facebook för “alla Ayreonauts som gillar att göra musikvideor”. Uppdraget var att göra en video för spåret The Source Will Flow som är med på kommande albumet The Source. Skivsläpp 28:e april via Mascot Label Group/Music Theories Recordings. Bidragen ser du via http://www.arjenlucassen.com/ay8/video-contest/

The Jelly Jam – Profit

jellyjamprofit
The Jelly Jam – Profit

 

Ekonomi är inget litet, eller speciellt roligt, ämne att ta sig an. För oss flesta räcker det att försöka hålla hushållskassan på plus för att man skall känna sig nöjd. The Jelly Jam tar sig dock an ämnet på ett mycket djupare och mer underhållande sätt när de nu avtäcker fjärde given Profit. Här får vi följa Profeten på en hjältemodig men också skrämmande resa i ett försöka att rädda världen och att få folk som blundar för problemen att öppna sina ögon och agera. Detta tema ackompanjerar bandet med sitt mest genomarbetade material hittills och mitt tidigare svala intresse för bandet växer sig nu starkare för var lyssning. Det mörkare anslag som förra albumet Shall We Descend (2011) introducerade har nu utvecklats än mer och passar bandets nu något svårdefinierade musik väldig bra. Att sätta en etikett på bandets musik är omöjligt då mina tankar förs till så väl grunge och klassisk rock som mer modernare tongångar. Men att musiken har en progressiv ådra råder det dock inga tvivel om då bandets laguppställning består av John Myung (Dream Theater), Rod Morgenstein (Winger, Dixie Dregs) och Ty Tabor (King’s X). Gruppens musik är naturligtvis influerad av medlemmarnas respektive huvudband men speciellt invecklat blir det aldrig. Däremot så tar de inte en enda sur ton. Allt är prickfritt framfört och sättet de lyckas fläta samman låtarna på till ett större stycke är imponerande. Dock imponerar inte variationen i någon större utsträckning. Förutom ett par medryckande refränger och ett par brottarriff så lunkar musiken på i ett ganska makligt tempo skivan igenom. Inget fel i det men någon mer tempohöjning och någon medryckande melodislinga till att reta sinnet med hade kunnat höja slutbetyget. Det finns i och för sig fortfarande chans att en poäng till trillar in på slutkontot. Albumet växer nämligen för var lyssning även om jag måste vara på rätt humör när jag lyssnar på den. Sen tror jag det är svårt att få en helhetsbild om man inte har den slutgiltiga produkten i handen. Med det menar jag en välljudande vinylskiva och samtliga låttexter så jag väntar med spänning på paket från brevbäraren.

The Jelly Jam – Profit
Music Theories Recordings/Mascot Label Group

1. Care
2. Stain On the Sun
3. Water
4. Stop
5. Perfect Lines (Flyin’)
6. Mr. Man
7. Memphis
8. Ghost Town
9. Heaven
10. Permanent Hold
11. Fallen
12. Strong Belief

http://www.thejellyjam.com/

Facebook The Jelly Jam

 

Betyg: 7/10

Ulf Classon

 

John Myung, Rod Morgenstein och Ty Tabor i The Jelly Jam släpper nytt!

Den 27 maj släpper the Jelly Jam sitt nya album Profit på Music Theories Recordings/Mascot Label Group. Bandet, som består av John Myung (Dream Theater), Rod Morgenstein (Winger) och Ty Tabor (King’s X) kommer dessutom att ge sig ut på sin första världsturné 2016. Spåret Care från plattan hör du här.

Flying Colors – Second Flight: Live at the Z7

flying_colors_packshot_second-flight_live-at-the-z7
 Flying Colors – Second Flight: Live at the Z7

Att Flying Colors hunnit med två studioalbum och lika många liveutgåvor sedan debutplattan Flying Colors 2012 är smått ofattbart när man betänker medlemmarnas oupphörliga aktiviteter i grupper som Deep Purple, Steve Morse Band, Neal Morse Band, Transatlantic, Winery Dogs respektive Alpha Rev.

Det är den symfoniska progrocken som dominerar ljudbilden i det här föredömligt inspelade konsertdokumentet. Ljud- och bildkvalitén är klar som kristall. Genom melodiskt skimrande ”Open up your eyes” och den tredelade ”Cosmic symphony” känns Flying Colors som ett gott substitut till Transatlantic. Men det finns gott om exempel på hur gruppen söker egna stigar att vandra. Steve Morses närvaro ger gitarrslingorna en anstrykning av Deep Purple och ”Bombs away” har en härligt rockig tyngd som får mig att tänka på just Deep Purple. ”A place in your world” har visserligen en tjatig refräng men belyser å andra sidan Steves ofta bortglömda sejour i Kansas. Casey McPhersons bakgrund på den alternativa rockscenen som ger musiken en välkommen knuff i sidan. ”Shoulda, coulda, woulda” antar till exempel den lite ruffigare skepnad Spock´s Beard iklädde sig under början av 2000-talet när Neal Morse lämnade gruppen. Ett annat exempel på stilmässig variation är den nästan postpunkiga ”Mask machine” vilken gör sig klart bättre live än på albumet Second Nature. En annan låt som lyfter markant från sin studioversion är den svårdefinierade men lätt funkiga ”Forever in a daze”.

Men som sagt, det är den ståtliga symfoniska rocken man förknippar med Flying Colors och inget de gör är vackrare än ”Peaceful harbor”. I denna lätt Pink Floyd-majestätiska pärla visar gruppen på en potential som bara väntar på att blomma ut när Flying Colors tredje studioverk ser dagens ljus. Och när jag ändå uttalar förväntningar på nästa album kanske jag kan be om lite fräcka passningar till Steve Morse och Dave Larues tid i Dregs.

Flying Colors – Second Flight: Live at the Z7
Mascot/Music Theories Recordings

1. Overture
2. Open Up Your Eyes
3. Bombs Away
4. Kayla
5. Shoulda Coulda Woulda
6. The Fury Of My Love
7. A Place In Your World
8. Forever In A Daze
9. One Love Forever
10. Colder Months
11. Peaceful Harbor
12. The Storm
13. Cosmic Symphony
14. Mask Machine
15. Infinite Fire

 

https://www.facebook.com/flyingcolorsofficial/

Betyg: 8/10

Jukka Paananen

 

Paul Gilbert – Stone pushing uphill man

Paul Gilbert – Stone pushing uphill man

Paul Gilbert – Stone pushing uphill man

Amerikanske elitgitarristen Paul Gilbert har faktiskt släppt fler studioalbum i eget namn än plattor med Racer X och Mr Big sammanräknat. Och vill du in under skinnet på hans flinka fingrar och förstå Sisyfosuppdraget i Gilberts ständiga förkovran är ”Stone pushing uphill man” en lättlyssnad introduktion till hans solokarriär.

Det som gör albumet lättlyssnat är också dess black om foten. Att spela in instrumentala versioner av låtar som utgör kotor i rockhistoriens ryggrad är som att duka upp ett julbord av sura adjektiv för sina hårdaste kritiker. Gilbert försvarar sig visserligen väl när han låter gitarren sjunga de klassiska sångmelodierna. Tolkningarna av Elton Johns ”Goodbye yellow brick road” och k.d. langs ”Wash me clean” är rent av lyriskt vackra. Men även om Loverboys ”Working for the weekend” och Aerosmiths ”Back in the saddle” är fräsiga i Gilberts händer så förblir de kuriosa i skuggan av de ultraklassiska originalen. Kanske skulle han undvikit att beträda helig mark och putsat på bortglömda pärlor istället? Det är givetvis svårt när man väljer att tolka Beatles, men ”Why don´t we do it in the road” är i alla fall på rätt väg.

Gitarristens tre egenkomponerade låtar är däremot oklanderliga. ”Shock absorber” rider till exempel på ett tungt ”Crossroads”-komp som Cream bildade skola på och bryter av med tuffa fusionfigurer som om Steely Dan eller Weather Report skulle ha hoppat med på färden. Och i titelspåret lyfter Gilbert på hatten för Frank Zappa (1940-93) utan att för den skull kopiera den bortgångne särlingen. Fler sådana grepp och jag höjer en skål; nu tar jag en slurk och nickar gillande medan jag bläddrar bland originalalbumen.

 

Paul Gilbert – Stone pushing uphill man
Music theories recordings/Mascot label Group

1. Working for the weekend
2. Back in the saddle
3. I got the feelin’
4. Goodbye yellow brick road
5. Why don’t we do it in the road
6. Shock absorber
7. Purple without all the red
8. Murder by numbers
9. My girl
10. Wash me clean
11. Stone pushing uphill man

http://www.paulgilbert.com/

 

Betyg: 6/10

Jukka Paananen