Grave Digger – Healed By Metal

696_gravedigger-web

Jag har bara hört enstaka låtar med Grave Digger tidigare i deras karriär. Första skivan kom redan 1984. Hur som helst har jag nu för första gången gjort ett djupdyk i någon av deras skivor. Det är förstås kommande alstret Healed By Metal jag talar om. En platta fylld till brädden med old school-metal. Trots att riffen känns som om någon grävt i Wolf Hoffmans papperskorg gör sångaren att låtarna känns pigga ändå. Han har en mycket speciell röst som man antingen gillar eller inte. Jag hade lite svårt för den i början. Den är väldigt grov. Som en blandning av Jocke i Sabaton och Udo i forna Accept. Refrängerna är rena fylleslaget så det ska bli kul att skåda detta band på 2017 års Sweden Rock Festival. Produktionen kanske kunde varit fetare å andra sidan kanske de ville hålla den lite råare och mer jordnära. Hur som helst en klart godkänd platta och en trevlig början på året!

Grave Digger – Healed By Metal
Napalm Records

  1. Healed by metal
  2. When night falls
  3. Lawbreaker
  4. Free forever
  5. Call for war
  6. Ten commandments of metal
  7. The hangman´s eye
  8. Kill ritual
  9. Hallelujah
  10. Laughing with the dead

http://www.grave-digger.de/

Betyg: 6/10

Peter Dahlberg

Brant Bjork – Tao of the Devil

brant-bjork-tao-of-the-devil-1web

Den coolaste katten i den stora sandlådan som utgör södra Kalifornien är tillbaka med ett nytt tillbakalutat och gungande verk. Brant Bjork tillhör stonerrockens kungligheter och han levererar därefter också. Black Sabbath-tyngd, ökendam och groove. Inga konstigheter. På nya Tao of the Devil har han dock rätat ut musikens färdrikting en aning även om både jamkänslan och flummet ständigt är närvarande. Solodebutens aura, hans tid med bandet The Bros såväl som spår av både Santana och Jimi Hendrix finner vi bevis på här. Detta, hans åttonde album under eget namn (beroende på hur man räknar), skiljer sig dock inte markant från vad han bjudit på tidigare under karriären. Det är fuzzig, gungande och tillbakalutad ökenrock så som bara Brant Bjork leverera den. Skivan kommer dock inte upp i samma klass som på min favorit Punk Rock Guilt (2008) men jag klagar inte. Tao of the Devil är nämligen ett av årets skönaste ökenrockalbum som inte gör något fan av genren besviken.

Brant Bjork – Tao of the Devil
Napalm Records/Border Music

1. The Greeheen
2. Humble Pie
3. Stackt
4. Luvin’
5. Biker No.2
6. Dave’s War
7. Tao of the Devil
8. Evening Jam (Bonus Track)

https://www.facebook.com/BrantBjorkOfficial/
http://www.brantbjork.net/

 

Betyg: 7/10

Ulf Classon

The Answer – Solas

the-answer-solas_web

Den nya skivan är märkt av sångarens personliga tragedi med sin för tidigt födde son som kämpade för sitt liv i flera månader. Han säger själv att denna erfarenhet fick honom att se saker och ting i ett annat ljus. Livet vill säga. Ett tag var det till och med osäkert om bandet skulle spela tillsammans igen men sångaren säger att han, när det värsta var över, hade mycket att säga och musiken kom tillbaka till honom. Solas är det gaeliska ordet för ljus. Ni vet, det goda segrar till slut.

Skivan öppnar med titellåten Solas som är en melankolisk och mörk låt trots sitt namn. What the light don´t fills, the darkness kills. En stark låt som ändå kräver lite tid för att sätta sig. Ett genomgående tema skivan igenom kan man säga. De mer direkta uptempo-låtarna typ Follow me och Dead of the night eller varför inte Long live the renegades lyser med sin frånvaro här. Därmed inte sagt att kvaliteten har sjunkit. Det är en annan slags energi vi får ta del av istället. Jag kommer på mig själv att tänka på Led Zeppelin III och Free at last med Free. Det är lite den andan över denna skiva. Lite mer hippie-betonad men ändå med foten intakt i rock och bluesmyllan.

Jag gillar det. Ovanstående skivor är ständiga favoriter jag ofta återkommer till. Hoppas denna skiva växer lika fint som de.

The Answer – Solas
Napalm Records

1. Solas
2. Beautiful World
3. Battle Cry
4. Untrue Colour
5. In This Land
6. Thief Of Light
7. Being Begotten
8. Left Me Standing
9. Demon Driven Man
10. Real Life Dreamers
11. Tunnel

https://www.facebook.com/theanswerrock/

http://www.theanswer.ie/

 

Betyg: 7 / 10

Peter Dahlberg

Alter Bridge – The Last Hero

Cover1 copy

Alter Bridge tycks gå fram några steg för varje skiva de släpper. Målet är kanske att ta över tronen efter Foo Fighters eller åtminstone ge dem en match om den. Måste erkänna att jag inte gillade Alter Bridges två första album speciellt mycket. Visst hade Myles Kennedy en bra röst då också, men låtarna bara skramlade i mina öron. Likadant med Foo Fighters ska jag väl erkänna. Har aldrig riktigt förstått deras storhet. Visst har de några bra låtar men det är det många band som har. Antar att det beror mycket på Dave Grohls uber-sympatiska personlighet där.

Hur som helst gillade jag Alter Bridges förra skiva från 2013 och har därför sett fram emot denna uppföljare och visst finns det skramliga (omelodiösa) låtar fortfarande men melodierna blir fler och fler. Ni har säkert redan hört singlarna Show me a leader, My champion och nya Poison in your veins. Alla kompetenta låtar men, men sa jag,  undertecknads favorit är Crows on a wire som är mer avslappnad och mer klassisk rock än de övriga som har sitt huvudfundament i grungen. Så ska det låta om ni frågar mig. Bra ändå att de försöker fånga in oss ”gamlingar” också.

För att fatta mig kort har Alter Bridge lyckats igen. Har ni gillat de tidigare plattorna kommer ni att gilla denna också.

Setlistan ser bättre och bättre ut för varje skiva som kommer.

Ingen fulländad skiva dock utan ligger mer och skvalpar i godkänd-landet. Väntar fortfarande på de stora hittarna som kommer att göra dem till arenornas nya älsklingar. Men vad vet jag? Är fortfarande en av få som inte begriper att Metallica kan vara så stora som dom är. Så all lycka till Myles Kennedy och de övriga i Alter Bridge!

Alter Bridge – The Last Hero
Napalm Records

Show Me a Leader
The Writing on the Wall
The Other Side
My Champion
Poison In Your Veins
Cradle to the Grave
Losing Patience
This Side of Fate
You Will Be Remembered
Crows on a Wire
Twilight
Island of Fools
The Last Hero

https://www.alterbridge.com

 

Betyg: 6 / 10

Peter Dahlberg

Monkey3 – Astra Symmetry

monkey3-astra-symmetry-2016web

Detta är mitt första möte med schweizarna i Monkey3 och det är ett omtumlande sådant. Astra Symmetry är en psykedelisk resa i ett progressivt ökenlandskap som tar sikte mot kosmos outforskade territorier. Det i stort sett helt instrumentala ljudlandskap som de målar upp är inte bara färgrikt och omfångsrikt det är också smått olycksbådande och krävande. Låt för låt är skivan svår att greppa. Oftast byggs låtarna långsamt upp för att mynna ut i ett crescendo som sedan tar oss in i nästa fas på vår res ut i det okända. Det finns passager som är på gränsen till för långsamma men dessa är samtidigt viktiga för att bygga upp den atmosfär som musiken skapar. Astra Symmetry skall således avnjutas i sin helhet och utan störningsmoment för maximalt resultat och under lyssningens gång så tänker jag på akter som Pink Floyd, Hawkwind och My Sleeping Karma. Progressiv och psykedelisk stonerrock som ställer krav på lyssnaren för det är utmanande, atmosfäriskt och emellanåt medryckande riffigt. En perfekt skiva att sjunka ner i soffan med en gråtrist höstkväll för ljudbilden är varm och färggrann. Eller varför inte vid en solnedgång i öknen i södra Kalifornien? Se bara till att ha en balja extra starkt kaffe till sällskap för bästa effekt.

Monkey3 – Astra Symmetry
Napalm Records/Border Music

1. Abyss
2. Moon
3. Endless Ocean
4. The Water Bearer
5. Crossroad
6. Mirrors
7. Dead Planet’s Eyes
8. Seeds
9. Astraea
10. Arch
11. The Guardian
12. Realms of Lights

www.facebook.com/monkey3band/
www.monkey3official.com/

 

Betyg: 7/10

Ulf Classon

W.A.S.P. – Golgotha

waspgolgotha
W.A.S.P. – Golgotha

Svarten den Laglöse slår till igen och vill att vi ska bli upplysta om var Jesus led och dog. Upphängd på ett kors långsamt blödande till döds. Därefter en fest för alla asätande fåglar. Golgotha. Platsen där Guds son offrade sig för oss människor. Huruvida uppoffringen var förgäves eller inte kan man diskutera. En del människor lever gott men de flesta inte. Hur som helst är detta en hårdrocksrecension och inget annat.

Utropstecknet på denna skiva heter Last runaway och låter som om Bruce Springsteen skulle få för sig att göra hårdrock. En riktig arena-rökare om ni frågar mig!. Lyssningsvärt är också den betydligt lugnare Miss you där Blackie kvider känslosamt på sedvanligt sätt. Gillar även Slaves of the new order som är en episk sak att tugga i sig. Har lite Jim Steinman över sig. Ni vet han som skriver låtarna till Meat Loaf.

Annars är skivan aldrig sämre än bra. Blackie har själv producerat med den äran. Tydligen ska skivan och låtarna legat klara en längre tid men Blackie säger själv att han ville ha tid att smälta skivan innan han gav ut den. En eloge även till gitarristen Doug Blair som gör en imponerande insats på skivan. Många fina solon här.

Ingen blivande klassiker men den bästa W.A.S.P.-skivan sedan underskattade och lite industri-aktiga Kill.Fuck.Die från 1997. Har ni inte hört den skivan så rätta till det genast. Lyssna framförallt på Wicked love och Take the addiction. Yum yum!

W.A.S.P. – Golgotha
Napalm Records

01. Scream
02. Last Runaway
03. Shotgun
04. Miss You
05. Fallen Under
06. Slaves Of The New World Order
07. Eyes Of My Maker
08. Hero Of The World
09. Golgotha

http://www.waspnation.com

 

Betyg: 7 / 10

Peter Dahlberg

 

Jackson Firebird – Shake the Breakdown

Jackson Firebird - Shake The Breakdown
Jackson Firebird – Shake the Breakdown

Australiens fetast ljudande duo? Om den titeln utmanar definitivt Brendan Harvey och Dale Hudak i tvåmannaorkestern Jackson Firebird men frågan är om de inte vinner utan problem? Vem trodde att en duo kan låta så mycket? Med ett fett och rullande sound tar sig grabbarna an rock’n’roll utan en tanke på normer eller rådande regler. Grunden är svängig rock men ingredienserna de injicerar i den matiga och rullande grundstommen får det att låta så mycket mer. Med stoner, punk, classic rock, grunge och blues som tillsatser så får dom det att svänga och kränga något hejdlöst. Nästan som om de försökte sig på att mixa ihop Queens of the Stone Age och White Stripes med en gnutta Nirvana och en nypa Beastie Boys. Albumet, deras andra, Shake the Breakdown är medryckande, melodiskt, aggressivt, uppkäftigt, skränigt och välljudande. Allt i ett och rakt på sak. Inga onödiga krusiduller här inte. Det spretar en aning men inte värre än att det hänger samman. Det gör att spår som benhårda Mohawk Bang! och Turbonegro-influerade New Wave passar in fint med superbluesiga Sin For Your Lovin’ och omvälvande Voodoo. Det känns även helt naturligt att Queens Fat Bottomed Girls i australiensarnas händer får en stonerfuzzig sydstatsskurd att klä sig i. Tyvärr blir väl den maffiga och feta ljudbilden lite för mycket ibland och en del spår känns inte helt genomarbetade. Men jag gillar ändå detta. Jag kanske inte slår frivolter men jag har i alla fall väldigt kul ihop med Shake the Breakdown och i framtiden hoppas jag även få uppleva detta live. För frågan är; hur kan en duo låta så här mycket?

Jackson Firebird – Shake the Breakdown
Napalm Records/Border Music

1.  Mohawk Bang!
2.  Get Away
3.  New Wave
4.  High love
5.  Sin For Your Lovin’
6.  Fat Bottomed Girls (Queen Cover)
7.  Devil’s Door
8.  Voodoo
9.  Headache Mantra
10. Sick N Tired
11. The Clapping Song (Shirley Ellis Cover)
12. Shake the Breakdown

www.facebook.com/jacksonfirebird

 

Betyg: 7/10

Ulf Classon

Diemonds – Never Wanna Die

Diemonds
Diemonds – Never Wanna Die

Detta kvinnofrontade band har sina poänger. Det är ofta lika hårda och småpunkiga som Halestorm. Faktum är att de drar det ännu längre vilket gör att man tänker på klassiska The Runaways och Girlschool. Lyssna bara på kaxiga Over it. Där får de till det riktigt bra plus att det låter samtida. Meet your maker känns också fräsch. Låtarna är oftast runt tre minuter långa. Inga långa soloimprovisationer a ´la progrock här inte. Här är det raka rör och ös till bäng som gäller. Hela skivan klockar in på 34 minuter!

Kanske är detta ett band på uppgång? Jag gillar i alla fall sångerskan Priya Pandas röst. Hon har den rätta blandningen av ilska, arrogans och kaxighet som behövs för att fronta ett band som detta. Bandet i sig är också bra och kommer med roliga gitarrinlägg lite här och där samt schyssta riff. Gillar ni The Runaways, Halestorm och Girlschool så går ni inte helt fel här. Ni hittar säkert 2-3 bra låtar och resten är okej men mer standard. Godkänt!

Diemonds – Never Wanna Die
Napalm Records

01. Never Wanna Die
02. Hell Is Full
03. Over It
04. Ain’t That Kinda Girl
05. Secret
06. Better Off Dead
07. Forever Untamed
08. Wild At Heart
09. Meet Your Maker
10. Save Your Life

http://diemonds.net

www.facebook.com/Diemonds

 

Betyg: 6 / 10

Peter Dahlberg

Year of the Goat – Unspeakable

Year Of The Goat - Unspeakable - 2015
Year of the Goat – Unspeakable

Jag skall vara helt ärlig och medge att jag inte gav Year of the Goats debut Angels Necropolis (2012) någon större uppmärksamhet. Jag lyssnade, gillade vad jag hörde men var inte speciellt imponerad och skivan föll i glömska. När nu uppföljaren Unspeakable är här så kan jag med glädje meddela att den kommer inte gå samma öde till mötes. De har lyckas vässa till sin ockulta sjuttiotalsrock så den numera talar direkt till mig istället för att försöka fånga min uppmärksamhet från bakgrunden. Dock förstår jag inte tanken med att lägga det massiva trettonminuterseposet All He Has Read som inledningsspår. Denna snyggt omvälvande progressiva låt påminner mig i vissa stunder om Coheed & Cambria och visar upp en helt annan sida av bandet än vad som komma skall. Efter denna episka inledning så får vi nämligen ta del av svängig retorrock, progressiva tongångar, mer ödesmättade melankoliska stunder och lite gothromantik i snärtigare och mer greppbara låtar. Allt tonsatt med Year of the Goats luftiga sound som draperats i en ockult skrud. Allt är oerhört snyggt, det är väldigt mörkt men ändå med en strimma hopp i kanten och de tillåter sig själva att svänga men tänker också på att utmana lyssnaren. Hade de placerat öppningsspåret som avslutare så hade skivan känns mer solid för den låten summerar perfekt vad hela albumet precis har bjudit på. Dock påverkar det inte betyget. Det hade dock påverkat upplevelsen att lyssna på skivan för nu slutar det lite snöpligt trots att avslutande Riders of Vultures är både mullrande och pampig. Oavsett så har Year of the Goat lyckas snickra ihop ett fantastiskt snyggt album fyllt till bredden med symbolik, ockulta förtecken och skönt svängig småprogressiv sjuttiotalsrock. Kanske dags för mig att ge debuten en ny chans?

Year of the Goat – Unspeakable
Napalm Records/Border Music

1. All He Has Read
2. Pillars of the South
3. The Emma
4. Vermin
5. World of Wonders
6. The Wind
7. Black Sunlight
8. The Sermon
9. Riders of Vultures

www.facebook.com/yearofthegoat

 

Betyg: 8/10

Ulf Classon