Jesus Christ – The Exorcist, nytt projekt från Neal Morse.

Neal Morse har signerat  Frontiers Music Srl för sitt kommande projekt Jesus Christ – The Exorcist en progressive rockopera med Neal Morse och en rad eminenta gästmusiker. Det blir en dubbelplatta med släpp 2019.

 

Ted Leonard – Jesus
Talon David – Mary Magdalene 
Nick D’Virgilio – Judas 
Rick Florian – The Devil
John Schlitt – Caiaphas
Matt Smith – John the Baptist, Pharisee 3
Jake Livgren – Peter, Pharisee 4
Neal Morse – Pilate, Demon 1, Disciple 1
Mark Pogue – Israelite 1, the Madman of the Gadarenes, Pharisee 2
Wil Morse – Israelite 2, Demon 3, Pharisee 1,
Gabe Klein – Demon 2, Pharisee 4
Gideon Klein – Demon 4
Julie Harrison – Servant Girl
 

He Died At Home – nytt från Neal Morse kommande album.

Neal Morse släpper nya soloalbumet Life & Times den 16:e februari via Radiant Records. Ett första smakprov finns nu i  form videon till låten He Died At Home.

 

 
Neal Morse  – Life & Times
Livin’ Lightly
Good Love Is On The Way
JoAnna
Selfie In The Square
He Died At Home
She’s Changed Her Mind
Wave On The Ocean
You + Me + Everything
Manchester
Lay Low
Old Alabama
If I Only Had a Day

Neal Morse – Songs from November

Neal Morse 2014
Neal Morse – Songs from November

Neal Morse är supertalangen eller superproffset (om man så vill) som man egentligen aldrig vet vad han går för. Under tiden med Spock’s Beard blev han efterhand en riktig superstar i Prog-världen och chocken var monumental bland fansen när han beslutade sig för att lämna bandet efter att ha så att säga blivit frälst. Men när alla trodde han var förlorad för musik-genren lurade han alla och fortsatte att producera platta efter platta med högkvalitativ musik, ofta i samarbete med andra toppmusiker inom Prog-en (inte minst i superbandet Transatlantic). Så därför är varje skivsläpp med honom numera ett riktigt lotteri – ibland får man högvinst med geniala klassiska Prog-kompositioner (om man står ut med det oftast övertydliga kristna budskapet i låttexterna) men ibland får man tröttsamma och trista låtar som mer liknar väckelsesånger (ja, faktiskt, de är väckelsesånger!). Frågan var alltså nu vad det skulle bli denna gång?

Redan titeln på plattan (”Songs from November”) antydde väl att det denna gång inte skulle bli mycket av bombastiska och överambitiösa kompositioner inom Prog-genren. Jag kan redan nu avslöja att avsaknaden av Prog är närmast kolossal. Det finns i mitt tycke endast en enda låt på denna skiva som liknar det som vi tidigare är van vid från Neal Morse Prog-repertoar. Det gäller sången ”Tell me Annabelle” som är en lugn fin ballad men med gott om de där underbart sköna gitarr- och pianoharmonierna som vi så ofta har hört förut. Mycket fin, faktiskt.

Så, vad innehåller då plattan (med 11 sånger) i övrigt? Är det bara väckelsesånger? Nej men snudd på ändå. Ta till exempel låten ”Heaven smiles”. Som tagen direkt från väckelsemötet. Till och med gospelkören spelar över rejält på slutet med extatiska damer i kören. Fast i sanningens namn så finns där många andra låtar med mer alldagliga teman. Till exempel en hyllningslåt till braskaminen (!) – ”Flowers in a vase” – fast egentligen är det väl en sång till hans hustru. Skämt åsido, det är en vacker och finstämd låt (närmast en Country & Western-låt full med Steel-guitar) men … så långt från Prog-en som man överhuvudtaget kan komma. Överhuvudtaget får jag känslan att Neal denna gång väldigt medvetet velat producera något helt annat och mycket mer lättsmält material som skulle kunna passa bättre för den stora amerikanska medelklassen. Alltså, lite småbesviket konstaterar jag att Neal nu verkar vilja sprida ut korten ännu lite mera, kanske av rent krassa ekonomiska skäl (ingen blir ju fet på att spela Progrock!).

Istället för att bara slutligen avfärda plattan som ett genomkommersiellt jippo riktat mot en rik amerikansk kristenhet så vill jag ändå trots allt lyfta fram en av de mer utstuderade kristna låtarna på plattan – ”My time of Dying”. En sorgsen låt om vad som händer (eller snarare det som man önskar hända som kristen) när man dör. Märkligt nog blev jag rätt tagen av denna låt och dess text. Det är inte bara det gamla vanliga svamlet om himmelriket som ju naturligtvis finns med (med strofer som ”Send me up in clouds of glory”) utan det som fångade mig var när Neal Morse uttryckte något som jag tycker är bland det svåraste att bara direkt avfärda som nonsens in det kristna budskapet. Att kristendomen faktiskt ger hopp om att återigen få möta de nära och kära som man förlorat genom åren. Att den enorma saknad man känner en gång faktiskt skall kunna brytas. Man kan verkligen förstå att ett sådant budskap lockar. Hur otroligt och orealistiskt det än är. I den här sången uttrycker Neal det verkligen fint och det är inte utan att man berörs. Men det är i stort sett enda gången jag kan känna att Neals texter verkligen berör.

Slutomdömet blir oundvikligen ett krasst ”Underkänt”. Helt enkelt för att detta inte är Artrock/Prog utan något helt annat. Det betyder dock inte att skivan helt saknar kvalitéer

 

Neal Morse – Songs from November
InsideOut Music

1. Whatever Days
2. Heaven Smiled
3. Flowers In A Vase
4. Love Shot An Arrow
5. Song For The Free
6. Tell Me Annabelle
7. My Time Of Dying
8. When Things Slow Down
9. Daddy’s Daughter
10. Wear The Chains
11. The Way Of Love

www.nealmorse.com

 

Betyg: 4 av 10.

Karl-Göran Karlsson

Nytt solosläpp från multimusikern Neal Morse.

Neal Morse som bl.a. gästar Sweden Rock Festival med Transatlantic släpper soloalbumet Songs From November den 18 augusti via InsideOut Music.

Neal Morse 2014

1. Heaven Smiled
2. Whatever Days
3. Flowers In A Vase
4. Love Shot An Arrow
5. Song For The Free
6. Tell Me Annabelle
7. My Time Of Dying
8. When Things Slow Down
9. Daddy’s Daughter
10. Wear The Chains
11. The Way Of Love

Flaming Row – Mirage – A Portrayal of Figures

Flaming Row - Mirage - A Portrayal of Figures
Flaming Row – Mirage – A Portrayal of Figures

Flaming Row är en för mig helt ny bekantskap bestående av fyra unga tyskar som har lirat ihop ett antal år, och som enligt pressreleasen släppte sin första platta, Elinoire (2011). Nya alstret Mirage – A Portrayal of Figures är första delen i den futuristiska trilogi som bandet ämnar släppa där storyn handlar om en framtida värld där ett tredje världskrig härjar. Där människans intellekt kraftigt ökat, men där kunskapen om vad mänskligheten ställer till för varandra inte har hängt med i samma tempo. Inga goa framtidsvisioner att vänta, alltså! Flaming Row hade på debutplattan med ett gäng gästmusiker och detta koncept har man nu byggt vidare på, för gästlistan på nya alstret är närapå lika lång som medlemsmatrikeln i en medelstor idrottsklubb. Man har lyckats samla stora delar av den progressiva eliten, med namn från band som Ayreon, Pain Of Salvation, Spock’s Beard, Haken, Enchant, Shadow Gallery, Neal Morse Band m.fl. Allt detta borgar naturligtvis för en högkvalitativ slutprodukt som borde bräcka det mesta, eller?

…första intrycket av alldeles för stor spretighet och tekniskt överspel har dämpats något, men känslan av ”too much” kvarstår dock.

Bandets spelmässiga skicklighet blir direkt tydlig redan i första spår Mirage – A Portrayal of Figures pt. 1,  det känns som om bandet betar av de flesta förekommande musikgenrer inom en och samma låt. Även om nu nämnda låt råkar vara drygt sexton minuter lång, så blir det nästan för mycket av det goda. Tack och lov så lugnar man ner sig i följande Aim L45 där den ganska så folkmusikinspirerade låten påminner om Pain Of Salvation i dessas lugnare stunder. Klart annorlunda mot inledningen, men ett välkommet avsteg från inslagen väg. På detta vis fortsätter Flaming Row sin musikaliska resa in i den framtida apokalypsen, och varvar överjävligt tekniskt brutala partier med lugna mer finstämda avsnitt. Martin Schnella och Marek Arnold står för det musikaliska upplägget, och de har skapat en mångsidig men tyvärr också alldeles för spretig platta för min smak. Vissa spår (Burning sky, Journey to the Afterlife och Alcatraz) är riktigt bra med en stor variation när det gäller känsla, intensitet och kraft. I andra spår, som förut nämnda titelspår verkar det mest gå ut på att stapla så många riff på varandra, och klämma in så mycket krångligheter det bara går, vilket bara blir splittrande och tröttsamt. De spår som känns mest angelägna är enligt min mening de lite lugnare och eftertänksamma låtarna som Aim L45 och Pictures där bandets musikalitet kommer fram på ett bra vis, utan att det i första hand gäller att visa upp sin spelskicklighet. Musikerna i Flaming Row är själva så skickliga så de hade faktiskt inte behövt ha med alla dessa gästmusiker för att få till en riktigt bra platta.

Att lyssna på Mirage – A portrayal of figures i sin helhet är ungefär som att ha obegränsad tillgång till alla sorters alkohol i ”All-inclusive”-baren. Det är i början jävligt gott och frestande men så inser man efter en stund, att om jag fortsätter på detta sätt kan det bara gå på två sätt. Det vill säga, att antingen däckar man eller också så spyr man. I mitt fall ligger det första alternativet närmast till hands då det känns som om jag efter en hel genomlyssning ska däcka av ren utmattning. Plattan har dock växt något, och första intrycket av alldeles för stor spretighet och tekniskt överspel har dämpats något, men känslan av ”too much” kvarstår dock.

Flaming Row – Mirage – A Portrayal of Figures

Progressive Promotion Records

  1. Mirage – A Portrayal of Figures pt. 1
  2. Aim L45
  3. Burning Sky
  4. Journey to the Afterlife
  5. Alcatraz
  6. Memento Mori
  7. Pictures
  8. In Appearance – A Portrayal of Figures pt. 2

www.flamingrow.de

Betyg: 4,5 / 10

Staffan Vässmar