Not A Good Sign – Icebound

Tredje albumet med titeln ”Icebound” från italienska Not a Good Sign damp plötsligt ner hos mig för att recenseras. Bandet som tidigare givit ut två alldeles utmärkta album på skivbolaget AltrOck sen debuten 2013 har denna gång valt att helt på egen hand producera och distribuera den nya fullängdaren.

Bandet leds av keyboardisten Paolo ”Ske” Botta (där mellan-namnet kommer från hans förra band) som också skriver det mesta av materialet. Tredje plattan innebär också en nystart för bandet med en ny ambitiös, komplex och tidvis abstrakt inriktning. Vi ser också lite nya musiker vid sidan av Paolo, basisten Alessandro Cassani och trummisen Martino Malacrida, bl a gitarristen Gian Marco Trevisan som också skrivit en låt på plattan och som nu också sjunger på flera låtar tillsammans med ordinarie sångare Alessio Calandriello. Förutom detta ser vi också några högst kompetenta gästmusiker i saxofonisten David Jacksson (Van der Graaf Generator) och violinisten Elosia Manera.

Tidigare plattor har framförallt haft stark inspiration av band som King Crimson och en melankolisk touch av Genesis i vissa spår. Det tilltalade mig väldigt mycket. På denna platta måste jag säga att deras still är mycket mera komplex och inte alls så tydligt i sina rötter. Men i princip kvarstår experimentlustan med diverse upptåg och tidvis ganska råa toner varvat med underbart vackra partier som gör att man ryser av välbehag. Min uppfattning är att bandet nu har blivit ännu bättre än tidigare (vilket inte säger lite). Det här är ett album som tål att lyssnas till många, många gånger och där man kommer på sig själv med att upptäcka nya saker hela tiden. Alltså, verket har inte alltför mycket upprepning utan det är skarpa kast och väldigt mycket variation på olika teman. På detta sätt hålls intresset vid liv hela tiden och jag har verkligen njutit av att lyssna på detta verk.

Det som jag framförallt gillar med denna musik är bredden och variationen. Sen är jag väldigt svag för partierna som har lite svärta och melankoli i sig. Det här finns verkligen i låtar som ”Frozen Words” och även i delar av den väldigt komplexa och varierade ”Trapped In”. Vi har också några oerhört vackra inledningar på låtarna i exempelvis helt instrumentella ”Hidden Smile” och den underbara ”Down Below”. På den sistnämnda fungerar sången och keyboardkompet underbart tillsammans. Missa inte heller de underbara violintonerna i inledningen på ”Down Below”. Rysarvarning! Jag måste också framhålla att den nye sångaren Gian Marco kompletterar Alessio alldeles fantastiskt. Deras sång i inledningen på denna låt är helt underbar med massor av harmoni och känsla. Gian Marco sjunger sedan även alldeles utmärkt ensam på hans egna (?) låt ”Truth”.

Jag måste också framhålla att bandet har en alldeles oerhört skicklig trummis i Martino Malacrida. Han har en diger meritlista och spelar i en mängd olika konstellationer och sammanhang. Lyssna på hans fullkomligt sanslöst inspirerande spel i inledningen av ”Truth”! Och han håller hög klass igenom samtliga låtar på plattan.

För den som gillar det lite mer experimentella och galna så finns också mycket att hämta. Inledningslåten ”Second Thought” liknar inget man hört förut med en massa tvära infall och vändningar. Lyssna också cirka 3 minuter in på låten ”Truth” där en väldigt märklig kanon mellan ett par keyboardsekvenser inleder och långsamt bygger upp en riktig kakafoni med riktigt råa toner och rivigt spel. 

Någon favoritlåt går faktiskt inte att plocka ut från albumet men man kan kanske säga att låten ”Trapped In” på något sätt sammanfattar hela konceptet för bandet. Här finns nämligen allt av det bästa bandet har att bjuda på i en salig blandning. Efter en något kaotisk inledning kommer man till ett oerhört vackert parti cirka 3 minuter in i låten med känslosam sång och underbara violintoner och blås. Avslutningen är sedan återigen varierad men mycket fin.

Som ni förstår har denna platta tagit mig med storm. Efter en i min mening väldigt trög inledning på detta prog-år var det förlösande att äntligen igen få lyssna på en riktig toppklass-produktion. Det är egentligen bara en sak som hindrar mig från att ge absolut toppbetyg och det är att jag är tveksam till om någon enskild låt på plattan får någon sorts evighetsstämpel som klassiker på sig. Så är det nog knappast men likväl är detta album något av det mest inspirerande jag någonsin har hört. Rekommenderas varmt! Vill ni ha den i CD-form får ni snabba på för den finns bara i 500 exemplar, i övrigt säljs albumet bara digitalt.  Forza Italia och italiensk prog!    

Not A Good Sign – Icebound
Egenproducerad

1 Second Thought
2 Frozen Words
3 Hidden Smile
4 As If
5 Down Below
6 Truth
7 Not Yet
8 Trapped In
9 Uomo Neve

www.notagoodsign.org
www.facebook.com/notagoodsign/

Betyg: 9.5/10 

Karl-Göran Karlsson

 

Not a Good Sign – From a distance

Not a Good Sign
Not a Good Sign – From a distance

Då och då händer det små mirakel i den progressiva rockvärlden. Mitt ibland den stora floden av riktigt bra, medelbra och mindre bra musik kommer det ibland veritabla mästerverk. Men det kan dröja mellan dem. I år har vi dock redan fått ta del av ett sådant (jag talar här om Steven Wilsons senaste) men redan nu kan vi alltså inom kort tid otroligt nog inkassera ännu ett. Den italienska prog-ådran är stark och för mig sällas alltså nu ännu ett band till den celebra skaran med toppnamn som PFM och The Watch: Not a Good Sign! Efter en sensationellt bra debut för ett par år sedan (med en självbetitlad platta) släpper man nu ett alster som i min mening är ännu ett snäpp bättre och alltså snudd på ett mästerverk. En skiva som växer och växer för varje lyssning och som får en att verkligen längta efter varje nytt lyssnartillfälle. Det är som sagt inte ofta det händer men när det händer är det desto roligare och kanske en förklaring till att vi prog-nördar verkligen är såna nördar!

Ni som inte hört något av dem förut undrar kanske vad det här är för ett band. Om jag säger att de spelar musik som är en sorts blandning av King Crimson, Änglagård och Anekdoten kanske ni förstår lite varför jag redan strött så många superlativ över dem. De nämnda banden tillhör ju den absoluta gräddan av den progressiva rocken och att jämföra ett nytt band med något av dem är ju rätt anmärkningsvärt. Men det jag hör på denna nya platta är för mig minst lika inspirerande och engagerande som de legendariska föregångarna.

Plattan innehåller 10 väldigt varierade låtar där alla är på en mycket hög nivå. Det härliga är att möta denna underbara blandning av tunga och lugna partier, något som många band i dag inte klarar av eller vågar. Det räcker på något sätt med att lyssna på inledningsspåret ”Wait for me” för att få kläm på om man gillar detta eller inte. Låten är en helt sanslöst mix av influenser från samtliga tre tidigare nämnda band. Otroligt rytmiskt medryckande inledningsparti och ett melankoliskt lugnt mittenparti där jag redan vid första lyssnartillfället fick ståpäls av de sköna stämningarna. Precis på samma sätt som jag en gång upplevde Änglagård för första gången. Sångaren och keyboardisten Paolo Botta har en rätt speciell röst med ett underligt vibrato men jag tycker den passar utmärkt till den här typen av musik. Viktigt för stämningen här är naturligtvis även Paolos insats på orgel och mellotron. Särskilt i den avslutande intensiva slutpartiet njuter jag av det fina spelet på orgel och mellotronstråkar. Samma sak gäller påföljande låt ”Going down” och låten ”Not now”. Och egentligen mer eller mindre på varje kommande låt.

Övriga låtar som sticker ut är naturligtvis den mycket tydligt King Crimson-influerade låten ”Pleasure of drowning”. Även detta är en tämligen sanslös kreation som spränger över alla gränser vad gäller spelglädjen. Påminner inte så lite om de galna upptåg som man har hört på sistone från Haken med tydliga länkar till de tidigare legendarerna Gentle Giant. Kul är också de plötsliga djupdykningarna i skalorna där det är härligt att höra trummisens alla synkoper. För att inte tala om Francesco Zagos alla krumbukter på gitarren. En i sanning mycket märklig låt. Måste höras!

Den låt som jag faktiskt först fastnade för var en av de lugnare låtarna med titeln ”I feel like snowing”. Här sjunger Paolo verkligen bra och det är tidvis så där sanslöst harmoniskt och vackert. På mitten av låten ändrar den karaktär vilket inleds med några låga sköna ackord på elpiano som ackompanjeras av några väldigt underliga elektroniska ljud – ungefär som små insekter som flyger omkring! Riktigt häftigt, faktiskt! Därefter ökar låten på i ett skönt crescendo på slutet och när mellotronstråkarna bryter in á la Änglagård kommer ståpälsen igen. Mmmm. Underbart!

Låtarna ”Open Window” och ”The Diary I Never Wrote” måste också omnämnas speciellt. Båda låtarna har typiska melankoliska Änglagård-partier men även tyngden och svärtan som vi känner från Anekdoten. Fantastiska gitarrtoner i den sistnämnda låten också. Sen måste man också ge bandet en stor eloge för att våga blanda in ett renodlat klassiskt stycke med piano, stråkar och cello i låten med den underliga titeln ” Aru hi no Yoru Deshita”. Ett liknande pianoparti finns också invävt i ”Open Window” (notera dock missen här när man hör en ambulans- eller polissiren i bakgrunden!). Det enda tråkiga med plattan är sista låten ”Farewell” som markerar att gitarristen Francesco Zago nu lämnar bandet. Med tanke på hans viktiga roll för bandet, inte minst att förmedla influenserna från Robert Fripp och King Crimson, så är det inte utan att man undrar hur det skall gå nu. Men man försäkrar att en mycket duglig ersättare har hittats för kommande spelningar så vi får väl hoppas att det är så.

Jag måste säga att jag de senaste åren känt en viss oro för föryngringen i branschen. Förvisso är Änglagård och Anekdoten fortfarande aktiva men det vore ju trevligt ifall de lyckas sätta prägel även på ny musik och nya musiker idag också. Desto gladare är det då att konstatera att detta nu verkligen har skett och det tycker jag är helt underbart. Alltså, fans av King Crimson, Änglagård och Anekdoten: Det är bara att införskaffa detta verk! Ni får en lång, lång period av upptäckarglädje och inspiration i denna nya platta.

 

Not a Good Sign – From a distance
AltrOcK Productions/Fading records

1. Wait for Me (5:05)
2. Going Down (4:19)
3. Flying Over Cities (4:59)
4. Not Now (5:07)
5. Aru hi no Yoru Deshita (3:41)
6. Pleasure of Drowning (5:52)
7. I Feel Like Snowing (7:20)
8. Open Window (7:22)
9. The Diary I Never Wrote (5:32)
10. Farewell (1:50)

http://www.notagoodsign.org

Bandcamp

 

Betyg: 10/10

Karl-Göran Karlsson