Black Aces – Anywhere But Here

De flesta kommer göra det lätt för sig och kalla Black Aces musik för AC/DC-rock. Inget fel i det då man hittar mer än tydliga referenser till Brian Johnson-erans AC/DC men detta är kort och gott australiensisk pubrock. Varken mer eller mindre och det är precis så jag vill ha det. AC/DC må ha varit först och är störst men ”AC/DC-rock” är så mycket mer än bara bröderna Young och kompani. Black Aces har verkligen lyckats på sitt andra album Anywhere But Here att omfamna hela den svettiga och ölindränkta rockscenen i sitt hemland Australien. Det är medryckande riff, allsångsrefränger, ett hejdundrande driv och högljutt. Som AC/DC-dyrkare kan jag enkelt peka ut referenser till Back in Black, Blow Up Your Video och Black Ice. Men som fan av australiensisk pubrock kan jag också hitta Rose Tattoos kaxighet, The Angels tidiga boogiegung och Cold Chisels melodisinne. I skönt tillbakalutade Short Changed får jag till och med coola ZZ Top-vibbar. Men det viktigaste är att det inte låter daterat. Precis som sina landsmän i Airbourne så har de lyckas fånga allt som är så bra med den australiensisk pubrocken men samtidigt så låter det nutid. Just de sistnämnda är en annan bra liknelse då sångaren Tyler Kinder i vissa lägen påminner om just Airbournes vilda sångare Joel O’Keeffe.

Som ni förstår så innehåller Anywhere But Here rock’n’roll för hela slanten. Foten börjar stampa takten redan i inledande Show You How to Rock N Roll och slutar inte förrän i avslutande We Came For Rock N Roll. Två spår som perfekt ramar in en rock’n’roll-fest av det lite ruffigare slaget. Så är du en av dem som anser att band som Airbourne och våra svenska hjältar i Bonafide ”bara” spelar ”AC/DC-rock” så skall ni icke göra er besvär. För er som vurmar lite extra för klassisk australiensisk pubrock så är Anywhere But Here årets mest köpvärda album.

Black Aces – Anywhere But Here
Off Yer Rocka Recordings

1. Show You How to Rock N Roll
2. Anywhere But Here
3. Down
4. Better Off Dead
5. Where You Love From
6. Cut Me Loose
7. Good Woman (Gone Bad)
8. Run For Your Life
9. Short Changed
10. Show Me Your Love
11. We Came For Rock N Roll

http://www.blackacesrock.com

https://www.facebook.com/blackacesrock/

www.offyerrocka.com

 

Betyg: 8/10

Ulf Classon

Idlewar – Rite

Idlewar - Rite
Idlewar – Rite

Idlewar må komma från södra Kalifornien men någon ökenrock lirar de inte även om man kan ana att i alla fall några sandkorn har letat sig med in i studion. Istället förs tankarna till Seattle och Soundgardens tyngd, Nirvanas rivighet och Alice in Chains mörker när bandets andra fullängdare Rite rullar på. Allra mest är det dock amerikansk biffig riffrock som gäller. Tunga riff och ett småbluesigt sväng. Inte alls så illa om ni frågar mig. Jag har inga problem att stampa takten eller gunga med i bandets musik men jag blir långt ifrån hänförd men är ändå ganska nöjd. Jag hade nog blivit nöjdare om sången hade varit lite ruffigare, lite tuffare. Det är absolut inget fel på sångaren James Blakes röst. Tvärtom. Han har en kraftfull och hög stämma men ibland, för musiken, en för ljus röst. Det passar inte alltid in till den ganska mörka musiken i mitt tycke. Avsaknaden av distinkta och medryckande melodier är också något som drar ner betyget för mig. Ska sanningen fram så har jag faktiskt lite svårt att komma ihåg någon låt eller riff när skivan snurrat klart. Jag får mer känslan av ett band som letar efter en sin identitet. De har rätt verktyg att jobba med men vet de hur de fungerar? Lyckas de hittat sin grej så kan nästa skiva blir en riktigt trevlig historia.

Idlewar – Rite

Off Yer Rocka Recordings

  1. Sullen Moon
  2. Break
  3. Keep Your Word
  4. Sing Loud
  5. Come to Save
  6. Hold On
  7. Strain
  8. Panic
  9. Caught
  10. Hang
  11. You’re Gone

https://www.offyerrocka.com

Betyg: 6/10

Ulf Classon

The Quireboys – White Trash Blues

Många band borde aldrig ha kommit på idén att spela in ett coveralbum. Vissa band gör det ändå och lyckas helt okej. Få band gör det så bra så att man undrar om det verkligen är covers eller bandets egna låtar. The Quireboys tillhör definitivt den senare kategorin. De har tagit en paus från sin pubrock och har nu istället gett sig i kast med att spela in en radda klassiska blueslåtar. Resultatet heter White Trash Blues och är ett medryckande och vibrerande bluesrockalbum som inte på något sätt störs av att det är just covers vi lyssnar till. Bandet har verkligen lyckats sätta sitt sound och personliga prägel på låtarna. Stor del i detta har naturligtvis sångaren Jonathan Spike Gray. Det spelar nog ingen roll vad han sjunger så gör hans hesa stämma att det låter som just The Quireboys. Men det märks att också de övriga medlemmar i bandet verkligen brinner för detta projekt. Guy Griffin och Paul Guerins gitarrer glöder lika bra var för sig som tillsammans, Keith Weirs inspirerande orgelspel ger en härlig dynamik medan rytmsektionen Nick Mailing (bas) och Dave McCluskey (trummor) håller musiken samman och i rullning på rätt spår. De sätter alltihop i rejäl gungning direkt med Muddy Waters Cross Eyed Cat och vi får redan här stifta bekantskap med inlånade Lee Vernon (Pearl Handled Revolver) på munspel. Ett ypperligt tillskott till bandets sound och oumbärlig för skivan som helhet. Man skulle kunna tro att de i många fall avskalade originalen skulle blir svåra att göra något nytt med men när man hör britternas version på John Lee Hookers speciella Boom Boom så inser man att så inte är fallet. Det är kanske svårt att ta just en sådan låt till en ny nivå men de ger helt klart låten en ny musikalisk kostym utan att tappa låtens grundbultar. För det är precis det Quireboys har gjort. De har tagit låtar som ligger dem själva varmt om hjärtat och gjort dem till sina egna. Skivan White Trash Blues är ett ypperligt bevis på hur man skall göra covers och blir på köpet en härligt rockig bluesfest som det är oerhört svårt att sitta still till. Kort och gott ett måste för både Quireboys- och bluesfans att ta del av.

The Quireboys – White Trash Blues
Off Yer Rocka Recordings

1. Cross Eyed Cat
2. Boom Boom
3. I Wish You Would
4. Take Out Some Insurance
5. Going Down
6. Help Me
7. Shame Shame Shame
8. I’m Your Hoochie Coochie Man
9. Leaving Trunk
10. I’m a King Bee
11. Walking the Dog
12. Little Queenie

https://www.quireboys.com/
https://www.offyerrocka.com/

Betyg: 8/10

Ulf Classon

The Quireboys – Leaving Trunk EP

Brittiska pubrockkungarna i The Quireboys skall bli med bluesalbum. Lite senare i höst kommer nämligen nya skivan White Trash Blues men redan nu får vi ett smakprov i form av EP:n Leaving Trunk och det låter mycket lovande! Att de alltid har varit bevandrade i de blå tonerna vet vi men nu tar de ut svängarna rejält och ger sig i kast med några riktigt klassiska bluesstänkare.

Sleepy John Estes (1899-1977) Leaving Trunk (mest känd i Taj Mahals version från 1967) är en taktfast och medryckande sak i grunden men i Quireboys utförande, och med Spikes hesa stämma som extra krydda, blir den ett bluesrockigt och sensuellt musikaliskt party! Muddy Waters (1913-1983) Champagne and Reefer är så mycket klassisk blues det kan bli men samtidigt är lyriken en önskelista till ett dekadent party. Detta tar britterna fasta på när de höjer tempot en aning och återigen klär musiken i sin egna rockskrud. Denna låt samt tredje och sista spåret Rollin’ and Tumblin’ är exklusiva för denna EP samt odödligförklarade av just Muddy Waters. Det må vara Hambone Willie Newbern (1901-1965) som står som urskapare av Rollin’ and Tumblin’ men den har gjorts i så många versioner så det är svårt att hålla koll på alla. Min favoritversion är till exempel inspelad i en avskalad variant av North Mississippi Allstars. The Quireboys gör sin tempostarka version lika bra, om inte bättre, än de flesta när de adderar härlig slidegitarr och snygg orgel.

Efter att ha tagit del av detta oerhört härliga smakprov så inser jag att även om The Quierboys skall bjuda oss på blues så kommer de inte kunna släppa på sina rockgener. Det blir bluesigare men inte bara blues. Kommande White Trash Blues kan bli en bluesrockexplosion av hejdundrande mått om de fortsätter i samma stil som på denna EP. Det är medryckande, det är jordnära, det är sexigt och med Spike vid mikrofonen så blir det väldigt personligt. Jag är taggad på blues med Quireboys!

The Quireboys – Leaving Trunk EP
Off Yer Rocka Recordings

1. Leaving Trunk
2. Champagne and Reefer
3. Rollin’ and Tumblin’

https://www.quireboys.com/
https://www.offyerrocka.com/

 

Betyg: 9/10

Ulf Classon

The Texas Flood – Over Worked & Under Paid

Från Wales kommer The Texas Flood och detta möte, mitt första, med bandet är ett mycket trevligt sådant. Visst hör man att den brittiska pubrocktraditionen har haft inverkan på trion men det är över det stora havet vi måste ta oss för att hitta gruppens verkliga grundbultar. Det är de sydligare staterna i USA som mina tankar förs till när bandet andra album Over Worked & Under Paid snurrar på. Framförallt tänker jag på The Black Crowes rockigare/hårdare stunder som tillsammans med basisten Ben Govier småfunkiga tongångar får det att gunga riktigt fint. Vem av trummisen Tom Williams och gitarristen Tom Sawyer det är som sköter sången vet jag inte men att även sången gränsar en aning till Black Crowes hörs tydligt och då naturligtvis Chris Robinson. Dock tror jag inte att liknelserna är speciellt medvetna från bandets sida sett utan de har lirat in en ärlig rockplatta utan att snegla på andra allt för mycket. Det finns självförtroende och ärlighet i kompositionerna som gör att man inte bryr sig om att det kanske låter som något annat band emellanåt. Dock hade albumet tjänat på att få in ett par spår som bryter mönstret en aning. Även om refrängerna är catchy, riffen trevliga och melodierna tydliga så blir albumet aningen för rakt i sin helhet. Men men det sagt så är detta ändå ett ypperligt trevligt rockalbum med ett band som bygger broar över Atlanten.

The Texas Flood – Over Worked & Under Paid
Off Yer Rocka Recordings

1. Roses
2. Treading Water
3. Gambling Man
4. Forget About You
5. Up in Smoke
6. Shoot Me Down
7. I’m So Over
8. Ain’t No Cowboy
9. Shake That
10. Hero
11. Lucky
12. Reason to Run

https://www.facebook.com/TheTexasFlood/

Betyg: 7/10

Ulf Classon

Regulus – Quadralith

Vi är inte direkt bortskämda med riktigt bra brittisk stoner/doom men när Sheffields egna Regulus nu kommer med sin internationella fullängdsdebut så väcks hoppet lite i alla fall. Albumet Quadralith är en smältdegel av stoner rock och doom metal med en touch av psykedeliska tongångar och lite gung från de sydligare amerikanska staterna. Andra spåret Last Chance to Die Young har ett fläskigt boggiesväng, i Seven Tales Told lyckas de få till funkgungande stoner rock, i Bones är det Black Sabbath-doom från första till sista ton och Heart of Stone bjuder på lite sköna sydstatsvibbar. Vi blir under resans gång också påminda om andra brittiska storheter som Orange Goblin samt Cathedral och är det något Regulus behöver jobba på så är det att hitta ett någorlunda eget snitt på soundet. Det är fuzzigt och det är tungt och även de lugnare partierna dras med i den feta ljudbilden men det stör mig inte så mycket, jag gillar det jag hör. Variationen på låtarna, förmågan att bjuda på medryckande riff och sättet de petar in ökenmelodierna på gör att jag trivs riktigt bra i dessa britters sällskap. Men ändå, det är inget utöver det vanliga, och speciellt personligt är det inte. Lite personlighet har dock sångaren Luke Jennings vars grovkorniga stämma både kan mullra och vara desperat på ett bra sätt men det är ändå just på grund av sånginsatsen som betyget sjunker en aning. Hans förmåga att med sången knyta samman musiken till en enhet lämnar en del att önska. De gånger han lyckas, som i tidigare nämnda Seven Tales Told och Bones, ja då lyfter sig musiken ett snäpp. Så även om Quadralith inte blir den fullträff som den brittisk stoner/dooms-scenen behöver så finns här ändå en oerhörd potential. Kan bara Regulus utvecklas åt rätt håll och på rätt sätt så kan redan nästa album bli en fullträff.

Regulus – Quadralith
Off Yer Rocka Recordings

1. Dominion
2. Last Chance To Die Young
3. Seven Tales Told
4. Bones
5. Heart Of Stone
6. The Dream Reaper
7. Poor Man’s Grave
8. Dutch
9. Overcome
10. Quadralith

www.regulusband.com

Betyg: 6/10

Ulf Classon

The Quireboys – Twisted Love

Quireboys Twisted Love web

”Inga ballader denna gång” har The Quireboys starke ledare Spike påpekat mer än en gång inför bandets tionde albumsläpp. Även om jag har uppskattat det mer akustiskt drivna sound som de har lagt sig till med på senare album så är ett mer tempostarkt material något jag har efterlyst inför kommande släpp och på nya Twisted Love så infrias detta med råge. De ställer sig bredbent, vevar igång sin brittiska pubrock och levererar ett svängigt album som vi Quireboys-fans önskat oss mer än en gång de senaste åren. Egentligen är det inget märkvärdigt med bandets musik. Många band har bjudit på detta tidigare och många band kommer erbjuda det i framtiden också. Det vill säga svängig bluesrock med medryckande refränger som man snabbt kan hänga med i. Det som gör att Quireboys reser sig över mängden är att de hållit på med detta i snart trettio år. De turnérar konstant och när de nu äntligen har en hållbar laguppställning så börjar de även svetsas samman i studion vilket ger ett mer gediget intryck på skiva. Inledande trion Torn & Frayed, Ghost Train och Killing Time är ett bra bevis på hur de gemensamt gungar sig fram medan Spike levererar sin sedvanligt hesa stämma. Sen har vi en treklöver med kommande livefavoriter i form av Life’s A Bitch, Stroll On och Shotgun Way där bandet garanterat kommer leva upp scen. Bäst är ändå ”nyinspelningen” av Gracie B som på albumet St Cecilia and the Gypsy Soul (2015) är en akustiskt svängande och känslofylld låt. Med namnet Gracie B (Part II) har den nu blivit elektrifierad och svänget är ersatt av ett pumpande gung som tillsammans med Spikes hesa röst nästan blir rodnande erotisk. Där och då träffar de huvudet på spiken vad hela Quireboys handlar om för mig. Sväng, gung och känslor. Bandets musik är nog inte för alla men personligen är jag oerhört svag för dessa veteraner som bara tycks bli bättre och bättre.

The Quireboys – Twisted Love
Off Yer Rocka Recordings

1. Torn & Frayed
2. Ghost Train
3. Killing Time
4. Twisted Love
5. Breaking Rocks
6. Gracie B (Part II)
7. Life’s A Bitch
8. Stroll On
9. Shotgun Way
10. Midnight Collective

http://www.quireboys.com
http://www.offyerrocka.com

Betyg: 8/10

Ulf Classon

Attica Rage – Warheads Ltd.

Medlemmarna i skotska Attica Rage inte bara ser ut som bikers, deras musik passar säkert ypperligt på en MC-klubbfest också. Jag skulle då inte ha något emot att svinga ett par kalla till låtar som Beyond the 45 och El Chupacabra de gånger jag besöker en MC-klubb.

Fortsätt läsa ”Attica Rage – Warheads Ltd.”

The Amorettes – White Hot Heat

Det tog inte lång tid för den kaxiga powertrion The Amorettes att följa upp fjolårets medryckande Game On och de gör det på ett övertygande sätt. Med nya given White Hot Heat så fortsätter de i samma spår som tidigare med bredbent hård rock väl förankrad i det som många kallar klichéer.

Fortsätt läsa ”The Amorettes – White Hot Heat”