The Texas Flood – Over Worked & Under Paid

Från Wales kommer The Texas Flood och detta möte, mitt första, med bandet är ett mycket trevligt sådant. Visst hör man att den brittiska pubrocktraditionen har haft inverkan på trion men det är över det stora havet vi måste ta oss för att hitta gruppens verkliga grundbultar. Det är de sydligare staterna i USA som mina tankar förs till när bandet andra album Over Worked & Under Paid snurrar på. Framförallt tänker jag på The Black Crowes rockigare/hårdare stunder som tillsammans med basisten Ben Govier småfunkiga tongångar får det att gunga riktigt fint. Vem av trummisen Tom Williams och gitarristen Tom Sawyer det är som sköter sången vet jag inte men att även sången gränsar en aning till Black Crowes hörs tydligt och då naturligtvis Chris Robinson. Dock tror jag inte att liknelserna är speciellt medvetna från bandets sida sett utan de har lirat in en ärlig rockplatta utan att snegla på andra allt för mycket. Det finns självförtroende och ärlighet i kompositionerna som gör att man inte bryr sig om att det kanske låter som något annat band emellanåt. Dock hade albumet tjänat på att få in ett par spår som bryter mönstret en aning. Även om refrängerna är catchy, riffen trevliga och melodierna tydliga så blir albumet aningen för rakt i sin helhet. Men men det sagt så är detta ändå ett ypperligt trevligt rockalbum med ett band som bygger broar över Atlanten.

The Texas Flood – Over Worked & Under Paid
Off Yer Rocka Recordings

1. Roses
2. Treading Water
3. Gambling Man
4. Forget About You
5. Up in Smoke
6. Shoot Me Down
7. I’m So Over
8. Ain’t No Cowboy
9. Shake That
10. Hero
11. Lucky
12. Reason to Run

https://www.facebook.com/TheTexasFlood/

Betyg: 7/10

Ulf Classon

Regulus – Quadralith

Vi är inte direkt bortskämda med riktigt bra brittisk stoner/doom men när Sheffields egna Regulus nu kommer med sin internationella fullängdsdebut så väcks hoppet lite i alla fall. Albumet Quadralith är en smältdegel av stoner rock och doom metal med en touch av psykedeliska tongångar och lite gung från de sydligare amerikanska staterna. Andra spåret Last Chance to Die Young har ett fläskigt boggiesväng, i Seven Tales Told lyckas de få till funkgungande stoner rock, i Bones är det Black Sabbath-doom från första till sista ton och Heart of Stone bjuder på lite sköna sydstatsvibbar. Vi blir under resans gång också påminda om andra brittiska storheter som Orange Goblin samt Cathedral och är det något Regulus behöver jobba på så är det att hitta ett någorlunda eget snitt på soundet. Det är fuzzigt och det är tungt och även de lugnare partierna dras med i den feta ljudbilden men det stör mig inte så mycket, jag gillar det jag hör. Variationen på låtarna, förmågan att bjuda på medryckande riff och sättet de petar in ökenmelodierna på gör att jag trivs riktigt bra i dessa britters sällskap. Men ändå, det är inget utöver det vanliga, och speciellt personligt är det inte. Lite personlighet har dock sångaren Luke Jennings vars grovkorniga stämma både kan mullra och vara desperat på ett bra sätt men det är ändå just på grund av sånginsatsen som betyget sjunker en aning. Hans förmåga att med sången knyta samman musiken till en enhet lämnar en del att önska. De gånger han lyckas, som i tidigare nämnda Seven Tales Told och Bones, ja då lyfter sig musiken ett snäpp. Så även om Quadralith inte blir den fullträff som den brittisk stoner/dooms-scenen behöver så finns här ändå en oerhörd potential. Kan bara Regulus utvecklas åt rätt håll och på rätt sätt så kan redan nästa album bli en fullträff.

Regulus – Quadralith
Off Yer Rocka Recordings

1. Dominion
2. Last Chance To Die Young
3. Seven Tales Told
4. Bones
5. Heart Of Stone
6. The Dream Reaper
7. Poor Man’s Grave
8. Dutch
9. Overcome
10. Quadralith

www.regulusband.com

Betyg: 6/10

Ulf Classon

The Quireboys – Twisted Love

Quireboys Twisted Love web

”Inga ballader denna gång” har The Quireboys starke ledare Spike påpekat mer än en gång inför bandets tionde albumsläpp. Även om jag har uppskattat det mer akustiskt drivna sound som de har lagt sig till med på senare album så är ett mer tempostarkt material något jag har efterlyst inför kommande släpp och på nya Twisted Love så infrias detta med råge. De ställer sig bredbent, vevar igång sin brittiska pubrock och levererar ett svängigt album som vi Quireboys-fans önskat oss mer än en gång de senaste åren. Egentligen är det inget märkvärdigt med bandets musik. Många band har bjudit på detta tidigare och många band kommer erbjuda det i framtiden också. Det vill säga svängig bluesrock med medryckande refränger som man snabbt kan hänga med i. Det som gör att Quireboys reser sig över mängden är att de hållit på med detta i snart trettio år. De turnérar konstant och när de nu äntligen har en hållbar laguppställning så börjar de även svetsas samman i studion vilket ger ett mer gediget intryck på skiva. Inledande trion Torn & Frayed, Ghost Train och Killing Time är ett bra bevis på hur de gemensamt gungar sig fram medan Spike levererar sin sedvanligt hesa stämma. Sen har vi en treklöver med kommande livefavoriter i form av Life’s A Bitch, Stroll On och Shotgun Way där bandet garanterat kommer leva upp scen. Bäst är ändå ”nyinspelningen” av Gracie B som på albumet St Cecilia and the Gypsy Soul (2015) är en akustiskt svängande och känslofylld låt. Med namnet Gracie B (Part II) har den nu blivit elektrifierad och svänget är ersatt av ett pumpande gung som tillsammans med Spikes hesa röst nästan blir rodnande erotisk. Där och då träffar de huvudet på spiken vad hela Quireboys handlar om för mig. Sväng, gung och känslor. Bandets musik är nog inte för alla men personligen är jag oerhört svag för dessa veteraner som bara tycks bli bättre och bättre.

The Quireboys – Twisted Love
Off Yer Rocka Recordings

1. Torn & Frayed
2. Ghost Train
3. Killing Time
4. Twisted Love
5. Breaking Rocks
6. Gracie B (Part II)
7. Life’s A Bitch
8. Stroll On
9. Shotgun Way
10. Midnight Collective

http://www.quireboys.com
http://www.offyerrocka.com

Betyg: 8/10

Ulf Classon

Attica Rage – Warheads Ltd.

Medlemmarna i skotska Attica Rage inte bara ser ut som bikers, deras musik passar säkert ypperligt på en MC-klubbfest också. Jag skulle då inte ha något emot att svinga ett par kalla till låtar som Beyond the 45 och El Chupacabra de gånger jag besöker en MC-klubb.

Fortsätt läsa ”Attica Rage – Warheads Ltd.”

The Amorettes – White Hot Heat

Det tog inte lång tid för den kaxiga powertrion The Amorettes att följa upp fjolårets medryckande Game On och de gör det på ett övertygande sätt. Med nya given White Hot Heat så fortsätter de i samma spår som tidigare med bredbent hård rock väl förankrad i det som många kallar klichéer.

Fortsätt läsa ”The Amorettes – White Hot Heat”

Massive Wagons – Welcome to the World

Massive Wagons - Welcome To The World - 2016
Massive Wagons – Welcome to the World

 

När inledande låten Nails rullar igång så är jag med på noterna direkt. Det här är ettriga riff från amerikanska västkusten, en kaxig attityd och ett gott driv. Detta är ju nästan Testament-light! Okej sångaren Baz Mills har inte riktigt det tryck i rösten som behövs men tar igen det med en stark refräng och bra melodier. Efterföljande spåret Tokyo inleder lika lovande om än lite rakare och rockigare. Där tar det roliga slut. En bit in på låten skiftar det tvärt och resten av skivan blir en uppvisning i tillrättalagd och slätstruken Bandit Rock-rock med poppunkiga inslag. Det finns inte så mycket matnyttigt att reta smaklökarna med här utan det mesta slinker ner utan problem. Men med det sagt så ska jag inte påstå att det inte finns ett visst underhållningsvärde. Det är trots allt ganska svängigt, refrängerna är hyfsat medryckande och de kan säkert hitta en publik bland de som lyssnar på just rockradio. För min del blev detta det första mötet med brittiska Massive Wagons en väldigt slätstruken historia. Visst, jag har inga problem att lyssna på skivan, men här finns heller ingenting som får mig att vilja lyssna på den en gång till när den väl snurrat klart. Men tycker du att ditt behov av musik blir tillfredställt av att lyssna på Bandit Rock så är det bara att kolla upp Welcome to the World direkt.

Massive Wagons – Welcome to the World
Off Yer Rocka Recordings

1. Nails
2. Tokyo
3. Welcome to the World
4. Ratio
5. Shit Sweat Death
6. The Day We Fell
7. Fighting Jack
8. Jodie
9. Aeroplane
10. Fee-Fi-Fo-Fum

www.facebook.com/MassiveWagons

 

Betyg: 5/10

Ulf Classon

Thirteen Stars – The White Raven

Thirteen Stars - The White Raven - 2015
Thirteen Stars – The White Raven

Benämningen southern rock läser jag lite överallt när jag skall plugga på om det för mig nya bandet Thirteen Stars. Lite missvisande kan jag tycka när jag väl börjar lyssna in mig på The White Raven som är bandets fjärde giv i karriären. Inledande Beautifully Numb bjuder nämligen på finfin brittisk pubrock i stil med The Quireboys och den härliga orgeln i efterföljande Circus of Dreams gör att de närmar sig Deep Purple. Det är just i gränslandet mellan pubrocken och hårdrocken från de brittiska öarna som Thirteen Stars finner sin plats i musiken men det är inte konstigt heller då bandet härstammar från norra England. Men det är inte hela sanningen heller för visst sveper det in lite sydligare vindar från den nordamerikanska kontinenten. DNA från Ted Nugents kraftfulla riff finns även i Jax Sedgewick gitarrspel och då bandledaren ”HossThompson är stolt ägare till en av Ronnie Montrose gamla gitarrer så finner vi den amerikanska rockkopplingen även där. Dessutom ligger hela tiden en skön blueskänsla och lurar och när Breadline gungar loss i ett härligt funksväng så inser man att det inte är något fel på antalet infallsvinklar. Även om variationen finns där och musiken svänger härligt så lyfter det aldrig riktigt så att det blir fantastiskt bra – vilket bandet har potential till. Lite starkare refränger och några fler minnesvärda melodier till nästa gång så kan nog det efterlängtade genombrottet komma.

Thirteen Stars – The White Raven
Off Yer Rocka Recordings

1 Beautifully Numb
2 Circus of Dreams
3 Tired of Waiting
4 Daddy’s Girl
5 Fool’s Heart
6 If You’re Gonna Break My Heart
7 Breadline
8 Long Drop Short Stop
9 Right for Wrong
10 Rocka Bye Baby

www.facebook.com/ThirteenStars

 

Betyg: 7/10

Ulf Classon

 

The Quireboys – St Cecilia and the Gypsy Soul

Quireboys, The - St Cecilia And The Gypsy Soul
The Quireboys – St Cecilia and the Gypsy Soul

Att brittiska The Quireboys har dragit sig mer och mer åt det akustiska hållet den sista tiden har inte varit någon hemlighet. De akustiska konserterna har bytt av varandra och på förra årets album Black Eyed Sons så var det mer akustisk rock än en elektrifierad sådan. Inget fel med det, de gör inte bara sina gamla låtar utmärkt i det mer avskalade formatet, de skapar även nya låtar som håller fin klass i samma format. På nya St Cecilia and the Gypsy Soul så får den akustiska rocken fullt spelrum och även om det är bra så är jag inte helt såld. Jag föredrar helt klart den mer fartfyllda bredbenta brittiska pubrocken som de har skämt bort oss med tidigare men bandets nya kostym fungerar bra den också. Det som dock överraskar mest är den melankoliska aura som snyggt bäddar in hela skivan. Det är egentligen bara på skivans två bästa spår som den partyrock som bandet gjort sig kända för tittar fram. I St Cecilia står bandet bredbent och stadigt på pubrockscenen och får det att svänga finfint medan de i bluesiga Out of Your Mind känns skönt kaxiga och framåt. Det är så jag vill ha mitt Quireboys. Men med det sagt så går det inte att värja sig för den mörka Gracie B, den sorgsna slidegitarren i Can’t Hide it eller känslostormarna Land of my Father och The Best are Not Forgotten. Den enda stora plumpen i protokollet är avslutande balladen Why Did it Take So Long vars elektroniska inslag tar udden en aning av den annars så snygga organiska ljudbilden.

För den inbitne Quireboys-fantasten så släpps detta album i en fullmatad box innehållandes 4CD och är mycket prisvärd. Med huvudskivan i färskt minne så är faktiskt extramaterialet fullt befogat. Först får vi ta del av Halfpenny Dancer (2009) som inte har varit tillgänglig på ett tag och här får vi egenkomponerade akustiska låtar med bandet. En väldigt bra skiva som jag har lyssnat mycket på men dock aldrig när jag känt för att festa loss. Låtar som There She Goes Again och Mona Lisa Smiled kan man dock aldrig tröttna på men bästa är nog ändå deras version på UFOs Love to Love som de gör exemplariskt bra. Bra är även dubbelskivan Halfpenny Live som vi får ta del av. Konserten spelades in 2010 och har aldrig varit tillgänglig förut vilket bara det gör det här till ett måste för oss Quireboys-fans. Här får kommer bandets akustiska rock till sin fulla rätt då de har adderat fiol, mandolin, banjo och andra coola instrument till upplevelsen. Låtarna lever upp på ett helt annat sätt än på Halfpenny Dancer och bandet känns mer vibrerande och självklara i det akustiska liveformatet. Låtar som Roses & Rings, One For the Road och framförallt klassikern 7 O’clock hör till höjdpunkterna på detta livedokument som absolut tåls att kollas upp.

St Cecilia and the Gypsy Soul en klart godkänd platta som till och med höjer sig ett snäpp i jämförelse med sitt närmaste syskon. Jag är dock inte helt övertygad men gillar ändå det jag hör. Nästa gång vill jag nog dock ha ett mer elektriskt laddat Quireboys för att poängen skall klättra upp ett snäpp från den ursprungliga sjuan jag ger denna skivan. Nu kämpar sig ändå albumet upp en poäng tack vare det härliga extramaterialet som inte bara är underhållande att lyssna på utan också stämmer bra in med huvudalbumets musikaliska inriktning.

The Quireboys – St Cecilia and the Gypsy Soul
Off Yer Rocka Recordings

1. Gracie B
2. Land of my Father
3. St Cecilia
4. The Promise
5. Can’t Hide it Anymore
6. Out of Your Mind
7. The Hurting Kind
8. Adaline
9. The Best are Not Forgotten
10. Why Did it Take So Long

www.quireboys.com

 

Betyg: 8/10

Ulf Classon

The Amorettes – Game On

Amorettes, The - Game On - 2015

 

The Amorettes – Game On

Med rena rama Airbourne-attacken Bull by the Horns så riffar den skotska powertrion The Amorettes igång sitt andra album Game On! Det är okonstlat, pang-på-rödbetan och ett sjuhelsikes driv från första sekund. Här kommer tre kaxiga tjejer som inte stoppar för någon och passar samtidigt på att rocka skjortan av flertalet kollegor i genren. Beväpnade med benhårda riff, ett oemotståndligt sväng och allsångsrefränger så har de skapat låtar som är mer lämpade för ett tajt rockklubbgig än i en hemmastereo. Likt ett steroiduppumpat The Donnas eller Joan Jett uppbackad av Airbourne så levererar de låtar som Fire at Will, Hot and Heavy och Son of A Gun som om de aldrig har gjort något annat. Lägg där till mästerproducenten Chris Tsangarides (Y&T, Thin Lizzy) väl anpassade ljudbild så får du problem att hitta något att klaga på. Eller, det har jag ju, allt är ju inte helt perfekt. Halvvägs in på skivan så börjar en viss mättnadskänsla infinna sig. Variationen är inte den yvigaste varken musikaliskt eller sångmässigt. Jag älskar denna sortens hårda riffrock, speciellt när det går undan som det gör här, men utan variation så blir det inte så kul i längden. Sen kan jag tycka att sången blir aningen enformig också. Hade de vågat riva till lite med sången emellanåt så hade det hjälpt också. Men oavsett så diggar jag detta stenhårt och känner att väntan på nästa Airbourne-platta helt plötsligt blev lite lättare att genomlida.

The Amorettes – Game On
Off Yer Rocka Recordings

1. Bull by the Horns
2. Fire at Will
3. Get What’s Coming
4. Hot and Heavy
5. Daddy’s Got Money
6. Son of a Gun
7. Shoot From the Hip
8. Give ‘Em Hell
9. Heartbreaker
10. Rock Me, Roll Me

www.facebook.com/theamorettes

www.theamorettes.co.uk

 

Betyg: 7/10

Ulf Classon

Pig Irön – Sermons From the Church of Blues Restitution

Pig Irön - Sermons From The Church Of Blues Restitution - 2015

Pig Irön – Sermons From the Church of Blues Restitution

Jag minns, från en smärre evighet sedan, att jag blev galet nyfiken på bandet Pig Irön när jag läste om deras första stapplande demosteg i favoritblaskan Classic Rock Magazine. Då var det inte så lätt att rota runt på internet efter ljudklipp och den med tidningen medföljande CD-skivan hade naturligtvis tullen lagt beslag på. Att det har dröjt en minst lika lång evighet innan våra vägar korsas igen är för mig en smärre gåta. Bandet har inte bara levererat ett antal plattor utan även fått god kritik av de större drakarna inom europeisk musikpress så man kan ju tycka att en nyfiken musikletare som jag borde ha stött på dom någon gång i alla fall. Men ibland är livet en större gåta än normalt och nu får jag så då äntligen stifta bekantskap med hur Pig Irön låter musikaliskt. Det låter, ja inte som jag hade förväntat mig. Jag trodde på skitig och hård svängig rock i stil med Motörhead men får istället en rejäl dos The Black Crowes och Led Zeppelin som har lierat sig med Black Label Society. Det är som om ett gäng kaxiga amerikanska cowboys har bestämt sig för att knyta samman den hårda rockens energi med elektriskt laddad blues. Det är bara det att de är britter. En ganska lyckad kombination om ni frågar mig. Sydstatsrockskimret och de tunga riffen som placerats ovanpå den Led Zeppelin och The Black Crowes-osande musiken får bandet att skilja sig från mängden.

I inledande Wildcat Birdhead så vänslas The Black Crowes och Led Zeppelin intensivt i ett intressant stycke musik medan efterföljande One Million Mega Hurts är en härlig slidegitarrfest i ett medryckande tempo. Så långt så väl. Tredje spåret One Final Kiss tar nämligen steget mot att kännas både slätstruken och färglös trots ett varierat riffande och efterföljande The Spell tar oss tillbaka till Black Crowes/Led Zeppelin-land men lyfter aldrig över mängden. Bandet fortsätter att förvirra mig med det tempoväxlande yrvädret The Devil in the Woodpile som förmodligen gömmer en bra låt inom sig men som täcker över allt med massvis med gitarrer. Come to Me tar sedan med mig än längre in i de anonyma låtarnas land innan High as a Pine anländer som en ren befrielse. Låten är akustiskt driven med ett härlig hillbilly-sväng och ett hypnotiskt taktstampande. Nu är kasten tvära och med Tapestry ger sig grabbarna på en regelrätt powerballad med körsång och kärleksfull lyrik men alltihopa faller platt till marken. Orden ”I am a tapestry” kan även vara det dummaste någon har sjungit på ett album sedan Metallicas James Heatfield skanderade ”I am a table” på magplasket Lulu för några år sedan. Oavsett så tar grabbarna lite revansch med avslutande duon Take Yor Burden to the Lord och Restitution Blues. Den förstnämnda byggs långsamt upp och blir en ganska ödesmättad skapelse som drar in mig i ett härligt mörkt tillstånd medan den senare bjuder på stenkrossarrock och punkattityd.

Precis som sin titel så är Sermons From the Church of Blues Restitution en ganska förvirrande historia. Kanske är detta fel album att använda som inkörsport till bandets musik? Oavsett så kan jag inte värja mig. Detta är på något sätt förbannat coolt och trots sina dalar och några intetsägande spår för mycket så gillar jag det. Det är något med den allt som oftast luftiga ljudbilden och soundet på gitarrerna som hypnotiserar mig. Johnny Ogles ljusa men ändå riviga stämma och Dan Edwards varierande gitarrspel kan vara en av orsakerna till mitt gillande. En annan kan vara att jag är galet svag för The Black Crowes och Led Zeppelin. Oavsett så är jag glad att jag äntligen har lärt känna Pig Irön lite grann och jakten på backkatalogen kan härmed börja.

Pig Irön – Sermons From the Church of Blues Restitution
Off Yer Rocka Recordings

1. Wildcat Birdhead
2. One Million Mega Hurts
3. One Final Kiss
4. The Spell
5.  The Devil in the Woodpile
6. Come to Me
7. High as a Pine
8. Tapestry
9. Take Yor Burden to the Lord
10. Restitution Blues

Betyg: 6/10

 

Ulf Classon