Tequila Mockingbyrd – Fight and Flight

Ungt lovande rockband från Australien flyttar till England och börjar etablera sig på Europas rockklubbar. Känns storyn igen? Tequila Mockingbyrd vandrar till synes på helig mark men är mer Danko Jones än AC/DC om man säger så. På deras debut Fight and Flight blandar de och ger ur rockfloran som om det vore det mest självklara man kunde göra. Benhårt rockriffande förenas med medryckande refränger medan kaxig punkattityd ger spets åt popmelodier. Den tungt sluggande inledningen I Smell Rock N Roll riktar taktfasta slag mot dina njurar medan efterföljande Never Go Home bjuder på en energismittande poprefräng. I Money Tree får vi oss en dos garagerock medan de i Half the Man bjuder på punkig uppkäftighet. So Not Me har en refrängmelodi som sätter sig snabbt och med Why are We Still Friends visar de prov på att även powerpop går att tuffa till. Men de nöjer sig inte där utan hämtar även inspiration från femtiotalet i Jagerbomb och Ramones gamla dänga Somebody Put Something in My Drink gör de till sin egen. Allt detta ger upphov till ett varierat låtmaterial som gör att det aldrig blir tråkigt men hela anrättningen hade vunnit på att kortas ned med två-tre låtar. Då hade upplevelsen förmodligen blivit tajtare och mer intensiv vilket är något som bandet förmodligen visar prov på när de lirar live. Förhoppningsvis kommer vi att få uppleva detta för Tequila Mockingbyrds resa har bara börjat.

Tequila Mockingbyrd – Fight and Flight
Off Yer Rocka/Cargo

1. I Smell Rock N Roll
2. Never Go Home
3. Money Tree
4. Catalyst
5. Half the Man
6. So Not Me
7. Everyone Down
8. This Ain’t Dead
9. Somebody Put Something in My Drink
10. Why are We Still Friends
11. Jagerbomb
12. Shut Me Down
13. Good Time

http://tequilamockingbyrdband.com/
https://www.facebook.com/tequilamockingbyrdband/

Betyg: 7/10

Ulf Classon

Bonafide – Flames

Tioårsjubilerande Bonafide slutar inte att imponera på mig. Deras svängiga boogiehårdrock är intakt och även om de knappast bryter ny musikaliskt mark så lyckas de ändå få det att låta ärligt och genuint. Framförallt står de inte och stampar på samma ställe utan har genom åren fått in bland annat en ådra av blues och nu även en gospelkör! Det senare ger nya albumet Flames lite sköna The Black Crowes-vibbar men även lite soulkänsla. Detta passar också väldigt bra till sångaren och gitarristen Pontus Snibbs personliga röst som bara blir bättre av att få ta ut svängarna lite. Den mäktiga avslutningen Under Your Spell är ett bra bevis på hur det kan låta när allt detta faller på plats och det liknar ingenting vi har hört med bandet tidigare. Men älskare av riffrock skall icke misströsta för musikaliskt känner vi igen oss här på bandets sjätte alster. Passningarna till AC/DC finns naturligtvis kvar om än inte i samma utsträckning som tidigare. Lite ironiskt då albumets bästa låt, Bottle of Jack, kan vara deras mest AC/DC-aktiga låt någonsin. En galet medryckande och hårt slående låt vars enkla refräng kan komma att bli ett ledmotiv på framtida förfester. Det kan i och för sig alla andra låtarna på det här albumet också bli för Flames känns som bandet mest solida giv så här långt i karriären. Ett gott tecken inför de kommande tio åren!

Bonafide – Flames
Off Yer Rocka

  1. Back in Flames
  2. Smoke and Fire
  3. Power Down
  4. Bottle of Jack
  5. Written in Stone
  6. Like it Now
  7. Keep a Safe Distance
  8. Gotta Go
  9. Flipside Groovin’
  10. Under Your Spell

http://www.bonafiderocks.com/
https://www.facebook.com/Bonafiderocks/

 

Betyg: 8/10

Ulf Classon

Chase the Ace – Hell Yeah!

Chase The Ace - Hell Yeah
 Chase the Ace – Hell Yeah!

Med ett bandnamn efter en halvobskyr AC/DC-låt och en skivtitel likt en kändare låt av samma band så lockade Israel-brittiska Chase the Ace in mig i deras värld när de släppte sin debut Are You Ready? (2013). Jag blev dock ganska snart varse om att jag blivit lurad för istället för riffig AC/DC-rock så fick jag en urvattnad och tandlös version av sleaze-hårdrock. Därför var det med ett föga entusiastiskt sinneslag jag nu tog mig an uppföljaren Hell Yeah! när denna damp ner på hallmattan. Jag kan inte påstå att jag hjulade av glädje när musiken började strömma ur mina högtalare men visst har grabbarna fått till en bättre skärpa på materialet denna gång. Musikaliskt håller de sig fortfarande i samma fack som sina tidigare och kommande turnékollegor som Tracii Guns (LA Guns), Hardcore Superstar och Michael Monroe (Hanoi Rocks). Kort och gott klichéfylld och partyglad sleaze-hårdrock med effektiva refränger. Dock finns det väldigt lite som berör eller får mig på gladare humör på Hell Yeah!. Ett ganska stelbent sväng varvas med smått oengagerade refränger och även om de har en rätt bra variation på låtarna så blir det aldrig riktigt spännande. Lägg därtill en uddlös version på ZZ Tops Sharp Dressed Man som jag inte förstår poängen med. Dock lyckas de ganska bra med Creedence Clearwater Revivals Fortunate Son och både Set You On Fire och Bad Seed är pigga spår så helt illa är det inte. Problemet ligger nog snarare i ett ganska ointressant låtmaterial överlag även om grabbarna lyckas någorlunda emellanåt. Det finns dock potential och fans av tidigare nämnda band finner förmodligen större glädje i Hell Yeah! än vad jag gör.

Chase the Ace – Hell Yeah!
Off Yer Rocka/Cargo Records

1. The Stalker
2. Set You On Fire
3. Hell Yeah!
4. Fortunate Son
5. Desert Rose
6. Bad Seed
7. Full Throttle
8. Dead Man Rocking
9. Out of Reach
10. Sharp Dressed Man
11. Still Got It
12. Prisoner in Paradise
13. Running As Fast As I Can (With My Eyes Closed)

http://chasetheaceband.com

 

Betyg: 5/10

Ulf Classon

 

Pontus Snibb – Wreck of Blues

Pontus Snibb - Wreck of Blues
Pontus Snibb – Wreck of Blues

Det spelar ingen roll om det är hårt riffande med Bonafide, rockigt under eget namn med tillägget 3 eller som trummis i Jason & The Scorchers så svänger det alltid om gitarristen och sångaren Pontus Snibb. När han nu ger sig på att släppa ett bluesalbum så är det ingen överraskning att det svänger det också. Skivan spelades in under tre dagar med tre musiker i ett och samma rum så känslan av närvaro, spontanitet och spelglädje är påtaglig även om jag misstänker att en del putsats till vid senare tillfälle. Trots att skivan bjuder på tre covers så är ändå helheten genuin och låtarna krokar i varandra på ett bra sätt så det blir varken enformigt eller för spretigt. Musiken spänner från tungt elektriskt till snyggt akustiskt men är hela tiden fast rotad i bluesen även om Snibbs rockigare ådra mer än väl gör sig påmind. Mina tankar förs till Walter Trout och Kenny Wayne Shepherd och även om just de två namnen kanske kan kännas lite missvisande så är det ändå rotblues med rockinslag som gäller. Sen har vi ju Snibbs karaktäristiska stämma som färgsätter musiken på ett snyggt och eget sätt och man hör direkt att det är just han. Dock kan jag tycka att hans röst passar bättre till rivig rock men han har ändå ett sådant register och omfång att han även omfamnar bluesen med bravur.

Det enda problemet jag ser, eller hör rättare sagt, med Wreck of Blues är att skivan saknar de där riktiga topparna för att betyget skall krypa upp ytterligare ett snäpp. Stänkaren Same Same, gungande Boogie Man och snygga I’m Walking är alla tre starka kort men helhetskänslan blir aldrig mer än bara trevlig. Men även om det ”bara” är trevligt så är det ett ytterst trevligt album, så trevligt så att det lär förgylla många kvällar vid grillen i sommar framöver.

Pontus Snibb – Wreck of Blues

Off Yer Rocka / Border Music

  1. More Blues and Blue Sounds
  2. Same Same
  3. No Peace of Mind
  4. Boogie Man
  5. Longing For You
  6. As I Please
  7. Lightnin’ Change
  8. I’m Walking
  9. Turning Back the Clock
  10. One’s Too Many
  11. Keep on Loving Me

Betyg: 7 / 10

Ulf Classon