Pig Irön – Sermons From the Church of Blues Restitution

Pig Irön - Sermons From The Church Of Blues Restitution - 2015

Pig Irön – Sermons From the Church of Blues Restitution

Jag minns, från en smärre evighet sedan, att jag blev galet nyfiken på bandet Pig Irön när jag läste om deras första stapplande demosteg i favoritblaskan Classic Rock Magazine. Då var det inte så lätt att rota runt på internet efter ljudklipp och den med tidningen medföljande CD-skivan hade naturligtvis tullen lagt beslag på. Att det har dröjt en minst lika lång evighet innan våra vägar korsas igen är för mig en smärre gåta. Bandet har inte bara levererat ett antal plattor utan även fått god kritik av de större drakarna inom europeisk musikpress så man kan ju tycka att en nyfiken musikletare som jag borde ha stött på dom någon gång i alla fall. Men ibland är livet en större gåta än normalt och nu får jag så då äntligen stifta bekantskap med hur Pig Irön låter musikaliskt. Det låter, ja inte som jag hade förväntat mig. Jag trodde på skitig och hård svängig rock i stil med Motörhead men får istället en rejäl dos The Black Crowes och Led Zeppelin som har lierat sig med Black Label Society. Det är som om ett gäng kaxiga amerikanska cowboys har bestämt sig för att knyta samman den hårda rockens energi med elektriskt laddad blues. Det är bara det att de är britter. En ganska lyckad kombination om ni frågar mig. Sydstatsrockskimret och de tunga riffen som placerats ovanpå den Led Zeppelin och The Black Crowes-osande musiken får bandet att skilja sig från mängden.

I inledande Wildcat Birdhead så vänslas The Black Crowes och Led Zeppelin intensivt i ett intressant stycke musik medan efterföljande One Million Mega Hurts är en härlig slidegitarrfest i ett medryckande tempo. Så långt så väl. Tredje spåret One Final Kiss tar nämligen steget mot att kännas både slätstruken och färglös trots ett varierat riffande och efterföljande The Spell tar oss tillbaka till Black Crowes/Led Zeppelin-land men lyfter aldrig över mängden. Bandet fortsätter att förvirra mig med det tempoväxlande yrvädret The Devil in the Woodpile som förmodligen gömmer en bra låt inom sig men som täcker över allt med massvis med gitarrer. Come to Me tar sedan med mig än längre in i de anonyma låtarnas land innan High as a Pine anländer som en ren befrielse. Låten är akustiskt driven med ett härlig hillbilly-sväng och ett hypnotiskt taktstampande. Nu är kasten tvära och med Tapestry ger sig grabbarna på en regelrätt powerballad med körsång och kärleksfull lyrik men alltihopa faller platt till marken. Orden ”I am a tapestry” kan även vara det dummaste någon har sjungit på ett album sedan Metallicas James Heatfield skanderade ”I am a table” på magplasket Lulu för några år sedan. Oavsett så tar grabbarna lite revansch med avslutande duon Take Yor Burden to the Lord och Restitution Blues. Den förstnämnda byggs långsamt upp och blir en ganska ödesmättad skapelse som drar in mig i ett härligt mörkt tillstånd medan den senare bjuder på stenkrossarrock och punkattityd.

Precis som sin titel så är Sermons From the Church of Blues Restitution en ganska förvirrande historia. Kanske är detta fel album att använda som inkörsport till bandets musik? Oavsett så kan jag inte värja mig. Detta är på något sätt förbannat coolt och trots sina dalar och några intetsägande spår för mycket så gillar jag det. Det är något med den allt som oftast luftiga ljudbilden och soundet på gitarrerna som hypnotiserar mig. Johnny Ogles ljusa men ändå riviga stämma och Dan Edwards varierande gitarrspel kan vara en av orsakerna till mitt gillande. En annan kan vara att jag är galet svag för The Black Crowes och Led Zeppelin. Oavsett så är jag glad att jag äntligen har lärt känna Pig Irön lite grann och jakten på backkatalogen kan härmed börja.

Pig Irön – Sermons From the Church of Blues Restitution
Off Yer Rocka Recordings

1. Wildcat Birdhead
2. One Million Mega Hurts
3. One Final Kiss
4. The Spell
5.  The Devil in the Woodpile
6. Come to Me
7. High as a Pine
8. Tapestry
9. Take Yor Burden to the Lord
10. Restitution Blues

Betyg: 6/10

 

Ulf Classon