Hidden Lands – Halycon

Uppsalakvartetten Hidden Lands tredje album tar avstamp i sina båda föregångare. Det är symfonisk rock med en mjuk ljudbild som för tankarna till neoprog. Men man öppnar också nya dörrar när keyboardisten Hannes Ljunghall strängar sina gitarrer.

Melodirikedomen som strömmar från cd:n är som Mozart på ett silverfat. Det är enkelt och lättillgängligt men samtidigt finurligt arrangerat och naturligt flödande. Ljunghalls synthar har alltid en mjuk ton men alternerar mellan uppfriskande blåsfanfarer, pianomelodier, rytmiskt klämtande malletinstrument som marimba och xylofon samt svävande och susande toner man känner igen från Tony Carey (ex-Rainbow, Planet P Project). I inledande ”The prince of goofs” bubblar marimbafigurerna omlott i ett fusionlikt arrangemang med Yes-lika bas- och gitarrdrillar. Bruno Edlings verser låter djupt deltagande innan han förlöser en allsångsvänlig refräng som för tankarna till det kanadensiska Saga. ”Water spirit” avtäcker trollska bilder, som en morbid John Bauer, till toner som för tankarna till ett slags symfonisk doom. Den instrumentala ”Ulleråker” är å andra sidan som en tondikt redo att gestaltas på en balettscen medan ”No one is in this for love” öser som ett furiöst Rush med sina rafflande synt-gitarr-bas-trumsynkoper. Texterna är definitivt värda ett omnämnande. De känns personliga men ändå tillräckligt öppna för lyssnarens egna tolkningar. Hör bara den tio minuter långa och gripande balladen ”The silent service”. Och så har vi det hemliga vapnet. Oftast lutar sig gitarristen Ljunghall mot Yes och Steve Howe även om den vackra ”Songbirds” snarare gränsar till Marillion. Men oavsett vilket, när jag lyssnar på avslutande ”Rooftop farewell” känns Hannes som en gitarrist som bara väntat på rätt tillfälle att komma ut. Och Halycon är tillfället. Albumet är smockfullt med variationsrik musik som lockar till upprepad lyssning. Och med lite mer luft runt Phillip Bastins bas och Gustaf Nybergs trummor hade inspelningen varit lika suverän som musiken och framförandet.

Hidden Lands – Halycon
Progress Records

1. The Prince Of Goofs
2. Water Spirit
3. Ulleråker
4. No One Is In This For Love
5. The Silent Service
6. Songbirds
7. Octavius
8. Rooftop Farewell

https://www.facebook.com/HiddenLands

Betyg: 9/10

Jukka Paananen

Cross – Da Capo

Cross – Da Capo

Cross – Da Capo

Stockholmsbandet Cross får väl närmast betecknas som en musikalisk institution då man har hållit på och släppt plattor ända sedan slutet av 80-talet. Sedan starten har man gett ut nio fullängdare och en ep: Trots denna digra produktion hade jag knappt haft några som helst kontakter med bandets musik innan dagens recensionsobjekt Da Capo ramlade ner i brevlådan. Nya alstret består av nyinspelningar av låtar från början av nittiotalet som huvudmannen Hansi Cross och medkumpaner ska ha gett en ordentlig uppdatering och musikalisk uppfräschning.

Tanken med plattan var att lyfta fram spår från framför allt plattorna: Second movement -90 och III – Changing position into medicine -93. Spår som på den tiden var med och skapade bandets sound och identitet, och som fortfarande kändes relevanta. Den tidens betydligt begränsade tekniska inspelningsmöjligheter ledde till en produktion och ett slutresultat som inte gjorde låtarna full rättvisa. Plattorna är sedan länge slutsålda och utgångna ur sortimentet så alltså spelar man in låtarna på nytt med dagens mer avancerade teknik. Fram kommer en mycket välljudande platta som för varje lyssning ger klar mersmak. Hade som sagt inte hört så mycket med bandet innan så att jämföra med tidigare nämnda alster bryr jag mig inte om. Konstaterar bara krasst att Cross – Da Capo är en platta som kommer att snurra många, många varv i min cd-spelare. Hela härligheten består av fem spår som sträcker sig från det symfoniska 70-talet med influenser från storheter som: Genesis och Yes, men bär också spår från den gyllene neoprog-eran med input från band som: Marillion, Arena, IQ etc. Allt ihopkokat till ett ytterst skönt sound och tonspråk kallat: Cross!!

Överlag känns plattan väldigt välkomponerad och tidstypisk när det gäller låtar och instrumentering, men känns via dagens teknik som helt med på banan. Hansi Cross har en grymt bra känsla och inlevelse i sin röst, som för övrigt känns väldigt välbekant men som jag inte riktigt kunnat placera. Hans gitarrspel är minst lika bra och varierat med en ton, teknik och frasering som lyfter flera spår lite extra. Speciellt första två spåren Fire och Dream reality, och avslutande Courage har blivit stora personliga favoriter där just dessa musikaliska ingredienser lyfts fram på ett bra sätt. Övriga medverkande musiker på plattan gör mycket bra ifrån sig och bidrar stort till det mycket lyckade slutresultatet. Vad som framgår av pressreleasen ämnar bandet att under 2015 släppa en platta med alternativa tagningar och outgivet material. Man tänker även släppa plattorna: Gaze -96 och Visionary fools -98 i remixade och delvis nyinspelade versioner vilket helt klart är värt att kolla upp, och i väntan på detta ska resten av bandets backkatalog utforskas ordentligt.

Cross – Da Capo
Progress Records

1.   Fire
2.   Dream reality
3.   Changing
4.   Visions
5.   Courage

www.progressrec.com/cross/

Facebook

 

Betyg 8 / 10

Staffan Vässmar

Hidden Lands – Lycksalighetens ö

Hidden Lands – Lycksalighetens ö

Hidden Lands – Lycksalighetens ö

Uppsalakvartetten Hidden Lands är en produkt av lyckad celldelning. I fjol slog Violent Silence till med ett av 2013 års bästa progrockalbum och en starkt bidragande orsak till den melodiösa prakten i ”A broken truce” var keyboardisten och kompositören Hannes Ljunghall. Nu är han tillbaka med Hidden Lands och den gruppens andra verk ”Lycksalighetens ö”.

Där ”A broken truce” var en halsbrytande uppvisning i tvära kast och girar är ”Lycksalighetens ö” ett landskap som skimrar i svårmodig glans. Men den magnifika melodikänslan består. ”Corsican daydream” är en progrockpärla som korsbefruktar jazzigt komp, folkmusikklanger och rockmusik med kuslig förtrogenhet. Och när Bruno Edlings sång kommer in drygt fyra minuter in i ”Dakkar” får jag samma saltstänk i ansiktet som jag får av Procol Harums ”A salty dog”. Text och musik är i symbios och man får en stark känsla av att befinna sig mitt i händelsernas centrum. Att musikerna är fenomenala är underförstått. De tre följande numren är mer lättsmälta – medryckande och intagande men inte lika omtumlande och genuina som de båda inledande spåren. Den melankoliska sångslingan som bär ”In the wind” för tankarna till Police medan ”Over again” påminner en del om ACT.

Textförfattaren Ljunghall väjer inte för människans och livets mörka sidor vilket kulminerar i rekviet ”Hidden lands”. Möjligen tar han i när han låter kompositionen gro i närmare 20 minuter. Men Ljunghall blöder för en nyligen bortgången vän och klär sin sorg i vackra melodier som får ta den tid de behöver för att säga sitt. Behöver jag tillägga att Uppsalascenen börjar se lika spännande ut som Skelleftescenen?

Hidden Lands – Lycksalighetens ö
Progress records

1 Corsican daydream
2 Dakkar
3 In the wind
4 Over again
5 Pi
6 Hidden lands

https://www.facebook.com/HiddenLands

 

Betyg: 8/10

Jukka Paananen

 

Introitus – Anima

Introitus  - Anima
Introitus  – Anima

Det är lätt att dra paralleller till Arjen Lucassens musik när man hör Introitus. Dels ståtar låtarna med vacker kvinnosång (Anna Jobs Bender), dels växlar man mellan hårdrock och elektroniska tongångar (hör exempelvis robotrösten à la 1980 i ”Free”) med självklar enkelhet. Det ligger också ett starkt fokus på bra melodier över hela albumet, ofta accentuerat av de David Gilmour-lika gitarrtongångarna från Per Helje. För att inte tala om de läckert symfoniska klaviaturlöpningarna signerade Mats Bender. Själva beskriver Vansbrobandet sin musik som neoprogressive, och det ligger väl en del i detta, men här finns en småmetallisk tyngd som man inte återfinner hos IQ eller 80-talets Marillion. Flöjten i nyss nämnda ”Free” för rentav tankarna till Ritual.

Albumet förlorar dock en poäng på sitt mestadels oförändrade tempo och sin genomgående likartade sinnesstämning. Smått moloket i mellantempo tycks vara Introitus maxim, och egentligen ska man väl inte klaga, då det trots allt låter så professionellt, men trots att detta ger ”Anima” en känsla av konsekvent enighet kan jag inte hjälpa att jag sitter och suktar efter mer upptempo och kanske någon gladare bit emellanåt.

Introitus  – Anima
Progress Records

1. Initiare (1:54)
2. Broken Glass (10:28)
3. Who Goes There (7:14)
4. Slipping Away (11:14)
5. You Will Always Be My Girl (6:30)
6. Free (7:50)
7. Anima (16:30)
8. Exire (1:34)
9. (untitled) (2:58)

 

Betyg: 7/10

Daniel Reichberg

www.introitus.se

Adventure – Caught In The Web

Adventure - Caught In The Web
Adventure – Caught In The Web

Efter första genomlyssningen av nya plattan från Adventure – utan förutfattade meningar, så kommer tanken osökt; Här har man försökt göra en platta med stor vikt vid att få det att låta retro, som om musiken inte vore släppt i maj 2014 utan snarare i början på eller i mitten av 1970-talet. Och i så fall har man verkligen lyckats!

Ta en stor portion Jethro Tull och Uriah Heep, lägg till lite av tidig Styx och krydda sedan anrättningen med lite Camel och Kansas så får man en bild av hur Adventure låter. Retroljudet får mig faktiskt att tänka på Bo Hanssons instrumentala alster från samma tid.

Plattan är gruppens tredje och kommer efter ett fem år långt uppehåll sedan Beacon Of Light 2009. Och även om det inte är någon tvekan om att man behållit samma grundkoncept och sound (lite nya medlemmar i sättningen sedan senast, kvar är Terje Flessen på gitarr, Odd Roar Bakken på keyboards och Kristian Resell på trummor) så tycker jag bandet som helhet har utvecklats en hel del. Med Caught In The Web upplever jag att man försökt sig på lite av en konceptplatta, där låtarna berättar om olika sätt att leva i vår moderna värld. Hur vi förhåller oss till all ny teknik, slit-och-släng-mentalitet och hur vi på ett mycket tydligt sätt kommer allt längre ifrån varandra trots att vi i cybervärlden på något sätt umgås mycket mer än någonsin förr. Något som är sorgligt i sig, och plattan präglas också av en lätt melankolisk känsla varför plattans titel känns mycket välfunnen.

Skivan inleds efter introspåret All Aboard med Fast Train, första riktiga spåret på plattan. När Lars Hyldmo faller in med en flöjt så snarlik Ian Andersons att det nästan är löjligt, så känner man Jethro Tulls ande sväva över arrangemanget. Detta återkommer f ö sedan på flera andra låtar och funkar utmärkt tycker jag. Roar Nygård sjunger på ett sätt som får mig att tänka på James Young i Styx. En bra start på skivan förvisso, där betydligt lugnare Solitude följer, i mitt tycke en av de bästa låtarna på skivan.

Låtarna är välkomponerade och varierade plattan igenom. Texterna handlar ofta om ensamma män och det liv de lever. Att kompositionerna är varierade är givetvis en styrka som gör att den håller mitt intresse uppe rakt igenom. Musiken som framförs är mestadels lågmäld och jag personligen tycker den är behaglig att lyssna på helt enkelt. Men…

…det håller ändå inte inte riktigt ihop. Man får liksom inte riktigt ihop komponenterna fullt ut. Det blir inte musikakiskt tight. Retro sound, glatt amatörmässigt 70-tal. Vilket i och för sig absolut kan vara helt rätt – om det nu är det som är meningen.

Det som i mina öron bär upp musiken när den framförs är en melodisk ljudmatta i stort och Odd-Roar Bakkens keyboards i synnerhet. Han håller, med härligt varierade harmonier hög klass rakt igenom. Bär plattan under många av de njutbara instrumentala partier plattan har och som jag tror är det som i mina öron gör den så åtkomlig och, faktiskt, stundtals njutbar.

Terje Flessen måste jag dock säga att jag upplever som väldigt ojämn i sin roll som sologitarrist. Han blandar partier där han verkligen får ihop det fullt av harmoni och känsla, med partier där det känns som om han försöker spela lite över sin förmåga. Där han bygger solon på improvisation och där intentionen säkert varit nog så god, men tonerna bråkar och gör lite som de vill. Det blir både stokastiskt, utan sammanhang och harmoni. Och då försvinner dessvärre känslan. Han träffar inte alltid tonerna rätt och det hela tenderar därför att bli en smula halvfalskt, och hänger bitvis inte ihop med kompet i övrigt.

Kristian Risells trumspel är en annan del i musiken som inte riktigt håller fullt ut. Ingen riktig ”motor” i musiken (något man lyckades mycket mer med på tidigare plattan Beacon Of Light). Trumkompet ligger ibland någon liten halvtakt fel och bidrar till den allmänna spretigheten i musiken, att det inte blir tight. På Watching The Glow till exempel, en låt med mycket Uriah Heepkänsla, blir Kristian Resells trumspelet inte riktigt Lee Kerslake om man säger. Över lag är trummandet mer takthållning à la dansband än rock.

Ellen Catherine Hopen Furunes röst är en annan del i helheten som inte riktigt håller hela vägen – även om hennes röst ger låtarna ytterligare dimension. I vackra och lite sävliga Simple Man står hon för den ledande sången och hennes späda röst ligger hela tiden på gränsen. Speciellt när hon mot slutet skall försöka sig på vokalt höga toner à la Clare Torry från Pink Floyds magnifika The Great Gig In The Sky från episka Dark Side Of The Moon så håller det inte riktigt. (Jodå, jag inser att jämförelsen är orättvis!) Här lyckas i alla fall Terje Flessen riktigt bra med sina gitarrslingor! Bortsett från försöken till höga vokala toner en av skivans bättre låtar.

Avslutningsvis rundar man av skivan med först ett tudelat progressivt titelspår och därefter ingjuter man lite hopp om positiv förändring med vackra instrumentala Hope och slutspåret Into The Dream. Paradoxalt nog alltså; jag gillar tonläget och helheten. Jag tycker, som jag skrev tidigare, att det här är en mycket behaglig skiva att lyssna på, och OM detta varit en platta som gjorts i början av 70-talet, så hade jag sagt: ”Det här håller faktiskt fortfarande!” Men nu är det helt nyproducerat och har man sökt retroformatet, ja då har man lyckats, men om man försökt ta retroljudet till en ny nivå tycker jag inte de når så långt. Den här gången. Men som sagt, plattans låtmaterial är bra rakt igenom och jag tycker att trots vissa brister så får de ihop det helt OK, så betyget blir ändå en stark 6:a.

Adventure – Caught In The Web
Progress Records

1 All aboard
2 Fast train
3 Solitude
4 Empty minds
5 Simple man
6 For Elise
7 Test of time
8 Watching the glow
9 The Virus
10 Caught in the web Part 1
11 Caught in the web Part 2
12 Hope
13 Into the Dream

http://adventureprog.wordpress.com

Betyg 6/10

Niklas Kindahl