Sounds Like The End Of The World – Stories

Ett ungt polskt band Sounds Like The End Of The World blir inbjudna via rekommendationer till skivbolagets festival. Detta resulterade till bolagets första postrockband där nya plattan Stories nu släppts.

Musiken är instrumental med tungt baserande gitarrspel där monotona rätt långsamma stycken genomsyrar de flesta av låtarna. Ibland får man även symfoniska vibbar som exempelvis på spåren Obsession och inte minst Outflow där Pink Floyd känslan stundtals gör sig påmind. Acceptance är ett atmosfäriskt stycke likt vatten som sakta rinner nerför floden och avslutande All over Again är kanske den mest progressiva på skivan med sina taktändringar.

Javisst postrock är basen men vi får även som nämnts symfoniska vippar och spacerocken görs sig också påmind med progressiva takter som extra krydda. Ett klart godkänt albumsläpp som jag kan tänka mig gör sig minst lika bra på livescenen.

Michał Badecki – bass
Wojciech Kowal – electric guitar
Michał Baszuro – electric guitar
Tomasz Hoffman – percussion
Michał Koziorowski – keyboards

Sounds Like The End Of The World – Stories
Progressive Promotion Records

1.No Trespassing 05:22
2.Walk With Me 06:13
3.Breaking The Waves 06:21
4.Obsession feat. Jan Gałach 04:31
5.Faults 05:25
6.Outflow 04:00
7.Acceptance 03:05
8.All Over Again 04:24

http://slew.art.pl/

https://www.facebook.com/SoundsLikeTheEndOfTheWorld

 

Betyg: 6/10

Conny Myrberg

Cast – Power And Outcome

Hur i hela friden har jag lyckats undgå höra detta band? Känslan när man lyssnar på nya albumet är att ta tidskapsel till 70-talet då musiken lade grund till så många genre. De symfoniska/progressiva banden tog också då en alltmer plats när man satt i pojkrummet och lyssnade in sig på allt det  där ”nya”. Cast från latinamerika med rötter i Mexico har en lång karriär bakom sig med mer än tjugo album i bagaget och 30 år som band.

Titelspåret Power and Outcome blandar en härlig känsla av nostalgi med Kansas, Saga och ELP. Details: a) Circle Spins är nästa alster som direkt sätter sig, en rätt lättsamt stycke där tankarna går till neuprog och deras rockoperor. Details: b) Start Again: Emerson, Lake & Palmer kom jag ihåg var lite kluriga att ta till sig i början men växte så sakteliga in, här får vi klara ELP vibbar och mer avancerade takter. Ja plattan har många karaktärer med det gemensamma att man kommer på sig ha ett leende på läpparna allt som oftast. The Gathering är ett spår där Dream Theaters teatraliska symfoni blandas upp med spel ala Kansas, här finns således inte bara ”old fashioned prog” utan Cast blandar även in dagens progressiva rock. Önskas en resa tillbaks till den prog/symfoniska rockens begynnelse med en del modernare takter så är detta plattan.

Cast – Power And Outcome
Progressive Promotion Records

1. Rules of the Desert (Instrumental) (11:35)
2. Power and Outcome (7:25)
3. Details: a) Circle Spins (5:47)
4. Details: b) Start Again (Instrumental) (8:43)
5. Through Stained Glass (8:46)
6. Illusions and Tribulations (9:27)
7. The Gathering (8:16)
8. Conquest (Instrumental) (3:30)
9. Full Circle (1:57)
10. Dialect for the 21st Century (5:16)

http://www.castofficial.com/

https://www.facebook.com/castrockprogresivo/

Betyg: 7,5/10

Conny Myrberg

T – Epistrophobia

t_epistrophobia-web

Multiinstrumentalisten Thomas Thielen släpper här sitt sjätte album tillika andra delen i sin musikaliska novell Epistrophobia. Ofta när det gäller album där en man eller kvinna kör alla instrument och som här inklusive sång känns det ibland inte riktigt lika kompetent eller att något fattas. Det är inte fallet med denna produktion. Thomas sång är också behagligt skön att lyssna på och kan beskrivas närbesläktad med Steve Hogarth karateristiska stämma. Finns även tillfällen då Daniel Gildenlöw sång dyker upp i tankarna. Det är också här musiken känns hämta sin inspirationen som en klone mellan Pain of Salvation och framförallt Steve Hogarth och hans Marillion. Ja Thomas Thielen har lyckats få ihop ett intressant skivsläpp, fullt med njutbara stycken och avkopplande musik. Albumet avslutas med den helt underbara dryga 14 minuters långa Epistrophe och plattan rekommenderas för fans av Marillion´s musikaliska ådra.

T – Epistrophobia
Progressive Promotion Records

CHAPTER FOUR: A POET’S DOWNFALL:
1. In Abeyance 11 daniel
2. The Dark Beyond Our Fears 11
CHAPTER FIVE: CONTINGENCIES: 11
3. What If no
4. What If Not 5. Forgiven
CHAPTER SIX: THE PLACE BEYOND THE SKIES
6. A Mask Behind A Mask Bowie
7. Epistrophe

http://www.t-homeland.de/
https://en-gb.facebook.com/ThomasThielenT/

 

Betyg: 7,5/10

Conny Myrberg

 

Cromwell – Black Chapter Red

Cromwell_-_FRONT
Cromwell – Black Chapter Red

 

Bandet bildades redan 1993 och första fullängdaren ”Burning Banners” kom ut 1997. Musiken inspirerades med grupper som IQ, Pallas och Jadis inom den neoprogressiva genren. Cromwell var aldrig tänkt som ett professionellt band utan mer på hobbynivå. Nu 19 år senare är de tillbaks med originalmedlemmarna Eric Trauzettel och Wofgang Täffner samt nytillskotten Holger Weckbach och Frank Nowack.

Black Chapter Red – ja hur har de nu lyckats med nysatsningen? ”Sound” och produktionsmässigt befinner vi oss fortfarande lite på nittiotalet, musiken är ändå en behaglig upplevelse. Här finns det mesta man kan önska sig  för oss som diggar genren neoprogressiv rock. Melodierna, kompositionerna, taktändringarna och inslag av det mera klassiska. Det saknas dock en del utstickare från grundmallen, vi befinner oss i landet lagom men som sagt det är fortfarande en behaglig resa som med fördel intages i viloläge.

Godkänd insats från ”hobbybandet”, nästa steg med lite mera tyngd och utstickare så kanske de hamnar i landet där deras inspirationsband befinner sig?!

Cromwell – Black Chapter Red
Progressive Promotion Records

1. Starlit Sands (8:20)
2. Black Confetti (6:12)
3. Roots (6:49)
4. The Lights (3:24)
5. November Sky (6:00)
6. Black Chapter Red (8:16)
7. Kissing Dynamite (4:04)
8. Deep Down (6:13)
9. End Of Life (6:41)

www.facebook.com/cromwellprogmusic

http://cromwell.de/home

 

Betyg: 6/10

Conny Myrberg

 

Karibow – Holophinium

Karibow – Holophinium
Karibow – Holophinium

Tyska gruppen Karibow bildades 1996 av multiinstrumentalisten Oliver Rüsing. Och i mångt och mycket kan Holophinium ses som ett soloalbum av Rüsing då han i princip spelar och sjunger allt på skivan som han själv spelat in, mixat, mastrat och producerat.

Holophinium är ett 100 minuter långt verk uppdelat på två skivor som handlar om astronauters reflektioner kring olika aspekter på livet. Den musikaliska inriktningen på skiva ett The fragments är melodiös neoprog med klara influenser från främst det Steve Hogarth-frontade Marillion. Låtarna i sig själva är snyggt uppbyggda kring tydliga melodier. Man får ganska snart en känsla av att sväva med i Rüsings sång, gitarr och keyboardslingor samt de kontemplativa texterna. Titelspåret ”Holophinium” inleder storslaget och växlar mellan pampig refräng, finstämda verser med lugnt pianokomp och rafflande trumfils när låten växlar över i Sagainfluerade synkoper. ”E.G.O” bygger Rüsing upp till en smekande men laddad och episk halvballad i sann Peter Gabriel-stil. Men ”E.G.O” har även dramatiska partier som tillför låten spänst, fart och fläkt. ”Victims of light” har en närmast popsmäktande refräng och låten är mitt singelval. I de nämnda spåren fyrar Rüsing av sina finaste pjäser. Inte förrän på skiva två Letter from the white room händer något som han inte redan gjort bättre i de inledande numren. Här blir Rüsing progressiv på riktigt när han drämmer till med den 36 minuter långa sviten uppdelad i sju underrubriker. Albumets tema går från fragmentariskt till sammanhållet och musikens nyanser skiftar i regnbågens alla färger.

Min kritik mot Holophinium består egentligen bara i att Rüsing inte sovrat enligt ”kill your darlings”-principen. I materialet jag inte nämnt finns nämligen förnämliga partier och idéer som bildar mycket välspelade och trevliga men inte särskilt spännande låtar. Tyvärr hör Michael Sadlers (Saga) gästinhopp som sångare på låten ”River” till dessa.

Karibow – Holophinium

Progressive Promotion Records

CD 1: The Fragments

  1. Distant Movements
  2. Holophinium
  3. E.G.O.
  4. Victims of Light
  5. Some Will Fall
  6. Connection Refused
  7. River
  8. Angel Scent
  9. King
  10. Quantum Leap

CD 2: Letter from the White Room

  1. Moon
  2. Walk on Water
  3. Orbital Spirits
  4. Eden
  5. Lifelong
  6. Part of the Century
  7. Plutonian

Betyg: 7 / 10

www.karibow.com

www.facebook.com/Karibow-289948447705391

 

Jukka Paananen

Martigan – Distant monsters

Martigan - Distant monsters
 Martigan – Distant monsters

Ännu ett intressant skivsläpp från bolaget Progressive Promotion damp ner i brevlådan häromdagen, och denna gång är det bandet Martigan som släpper nytt material. Bandet är liksom bolaget tyskt och har faktiskt hållit på i drygt tjugo år. Man har genom åren hunnit släppa fullängdarna: Stolzenbach -1995, Ciel ouvert -1996, Man of the moment -2002 samt Vision -2009. Dessutom har man släppt en ep: Simplicius -1997, och en dvd: Live in Köln -2004. Det är alltså inga debutanter som dyker upp med plattan Distant monsters utan ett gäng mycket meriterade musiker. Hade inte en susning om vilka Martigan var, men hoppades efter en första genomlyssning att jag kanske skulle hitta ett nytt favoritband inom den symfoniska neoprog-genren.

Martigan har liksom många andra band haft en hel del medlemsrotation, men har sedan ett par år tillbaka en stabil sättning. Det märks att Martigan har hållit på i många år för deras tonspråk och sound påminner mycket om hur många av de stora neoprog-banden lät när bandet startades. Man lirar en ganska ”snäll” men skickligt framförd neoprog med tydliga referenser till band som: Marillion, IQ, Pendragon och inte minst tidiga Arena. Har inte haft möjlighet att lyssna in mig på några av de tidigare albumen annat än Ciel ouvert, så det är svårt att avgöra hur man utvecklats under åren. Helt klart är i alla fall att på nämnda platta, som är en av de första, så hade man ett annat sound och lät mer som om Saga varit en stor inspirationskälla.

Låtmaterialet på nya Distant monsters är ganska så varierat och håller en förhållandevis hög och jämn kvalitet. Musikernas insatser är generellt sätt av hög klass där sångaren Kai Marckwordt har en mycket personlig röst som passar bandets musik perfekt. Han har ett ganska stort vokalt omfång och låter som en mix av: Gary Brooker (Procol Harum) och Mark Trueack (Unitopia, United Progressive Fraternity). En annan som förtjänar att nämnas lite extra är Björn Bisch, vars gitarrspel är mycket väl avvägt och välljudande. Han levererar förutom ett bra kompspel många långa och riktigt läckra solopartier, som ofta för tankarna till John Mitchell (Arena, It Bites, Frost*, Kino, Lonely Robot) och hans sätt att frasera och klämma ur sig långa, sköna, smäktande toner på sin gitarr.

Martigan spelar en mycket behaglig musik med sköna harmonier och passager, men ibland känner jag att de känns lite för snälla och då lite menlösa. Det känns som en mer utpräglad nerv och intensitet hade fått musiken att lyfta mer och därmed göra slutresultatet betydligt mer intressant. Distant monsters är absolut inte någon dålig platta, och Martigan är ett klart kompetent och skickligt band, men de når liksom inte ända fram, även om det räcker en bra bit på väg upp mot toppen.

Martigan – Distant monsters
Progressive Promotion Records

1.  Theodor´s walls
2.  Lion
3.  Simplicius
4.  Complicius
5.  The lake
6.  On tiptoe
7.  Fire on the pier
8.  Take me or leave me

www.facebook.com/MartiganBand

www.martigan.de

 

Betyg: 6 / 10

Staffan Vässmar

 

Toxic Smile – Farewell

Toxic Smile - Farewell
Toxic Smile – Farewell 

Tyska bandet Toxic Smile har hållit på i närmare tjugo år och har med dagens recensionsobjekt: Farewell inräknat klämt ur sig fem fullängdsplattor: Madness and dispair – 2000, Retro tox forte – 2004, I´m your saviour – 2011 och Seven -2013. Bandet har ända sedan starten varit centrerat runt multimusikern Marek Arnold (keyboards, saxophones) som för övrigt även ingår i progressivebanden: United Progressive Fraternity, Flaming Row, Cyril och Seven Steps T0 The Green Door.

På nya given Farewell har Arnold och medmusikanter lagt ribban rejält högt och levererar en enda låt på dryga 42 minuter. Precis som i fallet med flera av tidigare nämnda band så lirar Toxic Smile en intrikat och omväxlande progressive. Man lägger stundtals störst fokus på lite tyngre tongångar med en massa tempobyten och skumma taktarter. Man bjuder också på betydligt lugnare, vackra och mer återhållsamma avsnitt i sin musik vilket då skapar en bra variation till helheten. Musiken på plattan känns överlag ganska så genomtänkt med ett tema som återkommer, i olika tempo, intensitet och tyngd.

Tyvärr kände jag redan i inledningen av plattan att man nästan försökte slå knut på sig själva genom att byta taktart gång på gång på gång, vilket gav ett alldeles för hafsigt och ostrukturerat intryck. Det kändes också som om vissa partier inte riktigt hängde ihop utan hade klippts ihop i efterhand. Musiken innehåller många långa och tekniskt avancerade instrumentala partier, som förvisso är skickligt framförda, men där det känns som att man står och stampar på samma ställe utan att komma vidare. Det blir då alldeles för mycket uppvisning och teknisk extravaganza för att gå hem hos undertecknad. Däremot är de lugnare och mer eftertänksamma avsnitten betydligt mer njutbara då de bjuder på en helt annan musikalisk palett när det gäller musikaliska teman, intensitet, harmonier och känsla.

Inget snack om att Toxic Smile är grymt skickliga musiker, men det känns som om de skulle behöva fokusera på en sak i taget och inte försöka klämma in allt på en och samma gång i sin musik. Plattan hade definitivt vunnit på att delas upp i separata låtar!

Toxic Smile – Farewell
Progressive Promotion Records

1: Farewell

 

www.facebook.com/ToxicSmileBand/

www.toxic-smile.de

 

Betyg 6 / 10

Staffan Vässmar