Martigan – Distant monsters

Martigan - Distant monsters
 Martigan – Distant monsters

Ännu ett intressant skivsläpp från bolaget Progressive Promotion damp ner i brevlådan häromdagen, och denna gång är det bandet Martigan som släpper nytt material. Bandet är liksom bolaget tyskt och har faktiskt hållit på i drygt tjugo år. Man har genom åren hunnit släppa fullängdarna: Stolzenbach -1995, Ciel ouvert -1996, Man of the moment -2002 samt Vision -2009. Dessutom har man släppt en ep: Simplicius -1997, och en dvd: Live in Köln -2004. Det är alltså inga debutanter som dyker upp med plattan Distant monsters utan ett gäng mycket meriterade musiker. Hade inte en susning om vilka Martigan var, men hoppades efter en första genomlyssning att jag kanske skulle hitta ett nytt favoritband inom den symfoniska neoprog-genren.

Martigan har liksom många andra band haft en hel del medlemsrotation, men har sedan ett par år tillbaka en stabil sättning. Det märks att Martigan har hållit på i många år för deras tonspråk och sound påminner mycket om hur många av de stora neoprog-banden lät när bandet startades. Man lirar en ganska ”snäll” men skickligt framförd neoprog med tydliga referenser till band som: Marillion, IQ, Pendragon och inte minst tidiga Arena. Har inte haft möjlighet att lyssna in mig på några av de tidigare albumen annat än Ciel ouvert, så det är svårt att avgöra hur man utvecklats under åren. Helt klart är i alla fall att på nämnda platta, som är en av de första, så hade man ett annat sound och lät mer som om Saga varit en stor inspirationskälla.

Låtmaterialet på nya Distant monsters är ganska så varierat och håller en förhållandevis hög och jämn kvalitet. Musikernas insatser är generellt sätt av hög klass där sångaren Kai Marckwordt har en mycket personlig röst som passar bandets musik perfekt. Han har ett ganska stort vokalt omfång och låter som en mix av: Gary Brooker (Procol Harum) och Mark Trueack (Unitopia, United Progressive Fraternity). En annan som förtjänar att nämnas lite extra är Björn Bisch, vars gitarrspel är mycket väl avvägt och välljudande. Han levererar förutom ett bra kompspel många långa och riktigt läckra solopartier, som ofta för tankarna till John Mitchell (Arena, It Bites, Frost*, Kino, Lonely Robot) och hans sätt att frasera och klämma ur sig långa, sköna, smäktande toner på sin gitarr.

Martigan spelar en mycket behaglig musik med sköna harmonier och passager, men ibland känner jag att de känns lite för snälla och då lite menlösa. Det känns som en mer utpräglad nerv och intensitet hade fått musiken att lyfta mer och därmed göra slutresultatet betydligt mer intressant. Distant monsters är absolut inte någon dålig platta, och Martigan är ett klart kompetent och skickligt band, men de når liksom inte ända fram, även om det räcker en bra bit på väg upp mot toppen.

Martigan – Distant monsters
Progressive Promotion Records

1.  Theodor´s walls
2.  Lion
3.  Simplicius
4.  Complicius
5.  The lake
6.  On tiptoe
7.  Fire on the pier
8.  Take me or leave me

www.facebook.com/MartiganBand

www.martigan.de

 

Betyg: 6 / 10

Staffan Vässmar

 

Toxic Smile – Farewell

Toxic Smile - Farewell
Toxic Smile – Farewell 

Tyska bandet Toxic Smile har hållit på i närmare tjugo år och har med dagens recensionsobjekt: Farewell inräknat klämt ur sig fem fullängdsplattor: Madness and dispair – 2000, Retro tox forte – 2004, I´m your saviour – 2011 och Seven -2013. Bandet har ända sedan starten varit centrerat runt multimusikern Marek Arnold (keyboards, saxophones) som för övrigt även ingår i progressivebanden: United Progressive Fraternity, Flaming Row, Cyril och Seven Steps T0 The Green Door.

På nya given Farewell har Arnold och medmusikanter lagt ribban rejält högt och levererar en enda låt på dryga 42 minuter. Precis som i fallet med flera av tidigare nämnda band så lirar Toxic Smile en intrikat och omväxlande progressive. Man lägger stundtals störst fokus på lite tyngre tongångar med en massa tempobyten och skumma taktarter. Man bjuder också på betydligt lugnare, vackra och mer återhållsamma avsnitt i sin musik vilket då skapar en bra variation till helheten. Musiken på plattan känns överlag ganska så genomtänkt med ett tema som återkommer, i olika tempo, intensitet och tyngd.

Tyvärr kände jag redan i inledningen av plattan att man nästan försökte slå knut på sig själva genom att byta taktart gång på gång på gång, vilket gav ett alldeles för hafsigt och ostrukturerat intryck. Det kändes också som om vissa partier inte riktigt hängde ihop utan hade klippts ihop i efterhand. Musiken innehåller många långa och tekniskt avancerade instrumentala partier, som förvisso är skickligt framförda, men där det känns som att man står och stampar på samma ställe utan att komma vidare. Det blir då alldeles för mycket uppvisning och teknisk extravaganza för att gå hem hos undertecknad. Däremot är de lugnare och mer eftertänksamma avsnitten betydligt mer njutbara då de bjuder på en helt annan musikalisk palett när det gäller musikaliska teman, intensitet, harmonier och känsla.

Inget snack om att Toxic Smile är grymt skickliga musiker, men det känns som om de skulle behöva fokusera på en sak i taget och inte försöka klämma in allt på en och samma gång i sin musik. Plattan hade definitivt vunnit på att delas upp i separata låtar!

Toxic Smile – Farewell
Progressive Promotion Records

1: Farewell

 

www.facebook.com/ToxicSmileBand/

www.toxic-smile.de

 

Betyg 6 / 10

Staffan Vässmar

 

Quantum Fantay – Dancing In Limbo

Quantum Fantay - Dancing In Limbo
Quantum Fantay – Dancing In Limbo

Belgiska spacerockarna Quantum Fantay grundades 2002 med första skivsläppet 2005, nu kommer här bandets sjätte fullängdare där de blandar upp sin spacerock-inriktande musik med progressiva takter i en instrumental värld. Med på plattan återfinns även ett gästframträdande av maestro Pete Mush’s vän tillika stora idol Ed Wynne från Ozric Tentacles.

Albumet är uppbyggt på fyra delar med en sekunds stigande längd i ”dansant” tema och redan i inledande Nimbo kastas man snabbt in i en tranceliknande tillvaro. Ja spacerock i sin rätta betydelse med lätt invit mot symfonirocken och ett igenkännande från Richard Wright ”Pink Floyd’ så karakteristiska spel. Medger att jag oftast tycker helt instrumentala album kan vara lite ”tråkiga” men här är det definitivt det motsatta.

Rimbo – mera dansant och flummigt än första låten, även lite drag åt jazzinfuenser men mest är det ändå det genomgående gunget som sätter sitt spår.

Cacimbo – snyggt gitarrspel och en del tankar går till franska Jean Michel Jarre och hans elektroniska musik blandat med Ian Anderson ”Jetro Tull” liknande flöjtspel.

Limbo – en lite mer svävande inledning där spacerocken tar vid och precis som inledande flummar man in i en nästan beroendeframkallande tillvaro.

Ett album som med fördel intas med lurarna på och i ett bekvämt vilande läge.

Medlemmar:
Pete Mush : keyboards and programming
Jaro : bass guitar, djembé, didgeridoo, sas
Gino Bartolini : drums, djembé & other percussion
Tom Tas : acoustic & electric guitars

Quantum Fantay – Dancing In Limbo
Progressive Promotion Records

1. Nimbo 11:11
2. Rimbo 11.12
3. Cacimbo 11.13
4. Limbo 11.14

www.facebook.com/QuantumFantay

www.quantumfantay.com

 

Betyg: 7/10

Conny Myrberg

Profusion – Phersu

Profusion - Phersu
Profusion – Phersu

Profusion är tillbaka efter tre års tystnad med ett nytt projekt, som infolappen säger rör vi oss inom stilar som rock, metal, pop, fusion toppat med orkesterarrangemang. Tilläggas kan även finns hel del progressiva toner. Det som undertecknat fastnade för är ändå den överlagt behagliga känslan i form av både melodier och sång.

Inledande Snooze – och första tanken går till en ung Rush vokalist och vi befinner oss på tidiga 70-talet med inslag av modernare tyngre progressiva takter.

Free Fall – javisst finns det så många skickliga musiker men när så en vokalist med igenkännande från både Styx och Kansas blir man minst sagt intresserad, ja kanske inget nyskapande men väl en nostalgifaktor som känns direkt in i den musikaliska benmärgen. En riktigt bra låt som går på repeat.

Forgetful – Hero någon som ser serien bron, här finner vi stämningen som i seriens musikaliska vinjett.

Wrinkled maiden – operabaserat Nightwish, ja här gästar ingen mindre än mezzosopranen Anita Rachvelishvili.

Nomen – österländska tongångar blandat med melodisk rocksång.

Vanity Fair – lek ala svenska A.C.T och en av favoriterna, ja här släpper man alla mallar.

Forbidden – avslutande spåret med finstämd sång/kör och melodi.

En härlig blandning för ”trötta” öron i behaglighetens tecken. Vissa stilar kräver ju en del av lyssnaren både i form av humör och intensitet. Här kan man var avslappnad och få musiken intaget utan ansträngning och ändå få vippar från de mera ”krävande” musikstilarna.

Profusion – Phersu
Progressive Promotion Records.

Snooze
Free Fall
Forgetful Hero
Wrinkled maiden
Nomen
Infinite
Masquerade
Veteran
Vanity Fair
Forbidden

https://www.facebook.com/ProfusionRock

 

Betyg: 6,5/10

Conny Myrberg

Project Patchwork – Tales from A Hidden dream

Project Patchwork - Tales from A Hidden dream
 Project Patchwork – Tales from A Hidden dream

Vi har alla våra drömmar och här har en gått i uppfyllelse , Gerd Albers barndomsdröm förverkligas med hjälp av tre producenter och 40-tals musiker under en åttaårsperiod. Project: Patchwork är ett faktum.

Musiken sträcker sig över flera genren även om 70-talets band känns ha inspirerat mest. Inledande Beginning är ett instrumentalt stillsamt stycke dominerat av piano och saxofon som efterföljs av den dryga 13 minuters långa Oblivion indelat i fyra stycken. Tankarna går här till ”projekt” som Ayreon med sina många musikaliska ingredienser men ändå i ett sammanflätat sammanhang. Lite udda ändå lättvariantinslaget av growl.

Elysium kortare spår med kör i ”cappello” som naturligt övergår till en av albumets höjdare Land Of Hope And Honour. Ett njutbart stycke av skönsång med tillhörande gitarrspel. Not Yet en låt med mer rakare rocktoner ala 70 talet blandat med inslag av funk. Ja stilarna är väl varierat på detta album. Oblivion Things (reprise) känns som en värdig avslutning skulle man kunna tycka, Incomprehensible (demo) är vad jag förstår ändå ”extramaterial” inkluderat och med sina fyra stycken är även denna i flertalet takter och stilar. kanske mera ojämn men här finns också sektioner som är riktigt bra.

Som ofta med denna typen av album kräver det sina lyssningar, personligen hittar jag mina guldkorn även om totalintrycket känns lite ojämnt.

Project Patchwork – Tales from A Hidden dream
Progressive Promotion Records

1. Beginning
2. Oblivion
pt. 1 – Introduction
pt. 2 – Always the Same
pt. 3 – Focus Points
pt. 4 – Oblivion Things
3. The Turning Point
4. Elysium
5. Land Of Hope And Honour
6. Not Yet
7. Every End Is A Beginning ((Bau’ Dir Ein Schloss)
8. Oblivion Things (reprise)
9. Incomprehensible (demo)
pt. 1 – Sunday Morning Crime
pt. 2 – Mind Confusion
pt. 3 – Cracking The Case
pt.4 – Finale

http://www.projectpatchwork.de

 

Betyg: 6,5/10

Conny Myrberg

T – Fragmentropy

T_-FragmentropyT – Fragmentropy 

Bakom artistnamnet T döljer sig en klart egensinnig och extremt duglig multiinstrumentalist vid namn Thomas Thielen. Han var under ett par år frontman i Tyska artrockbandet Scythe där man hann släppa plattorna: Each other -1999 och Divorced land -2001 innan bandet gick i graven. Thielen har därefter arbetat helt som soloartist och har under pseudonymen T hunnit med att ge ut fyra soloplattor: Naive -2001, Voices -2006, Anti-matter poetry -2010 och Psychoanorexia -2012.

Nu har det blivit dags för nya utgåvan: Fragmentropy, och precis som på tidigare alster har Thomas Thielen hanterat alla instrument och vokala inslag helt själv. T är en stor musiker, låtskrivare, arrangör, producent och samtidigt ett stort kontrollfreak som därför gör precis allt själv på sina egna alster, och han gör det dessutom jäkligt bra. T – Fragmentropy visade sig snabbt vara en kul ny bekantskap, men som det tog ganska lång tid att komma underfund med. Plattan är mycket varierad och komplex i sin karaktär och beskrivs i promobladet som ett musikaliskt poem där flera historier vävs samman till en. Här varvas atmosfäriskt vackra och välspelade ljudlandskap med lugnare instrumentala utsvävningar à là Mike Oldfield, somutvecklas till betydligt mer tekniska avsnitt med tyngd och kraft i centrum.

Efter att ha lyssnat på plattan ett otal gånger känns det som om jag nu börjat få grepp om den, och inser att Fragmentropy är en platta som definitivt växer för varje lyssning. T är som tidigare nämnts, en enormt skicklig musiker, sångare, kompositör, arrangör och producent vilket gör nya alstret till en mycket njutbar ljudupplevelse. Kombinationen av de vackra och finstämda partierna och de betydligt mörkare dystopiskt kraftfulla avsnitten ger en skön variation åt helheten. Även om jag uppskattar den tyngd och komplexitet som framgår i flera spår, och visst bränner det då till ordentligt, så tycker jag ändå att T funkar absolut bäst i de lugnare partierna. Hans sköna stämma och de vokala arrangemangen påminner då mycket om Marillion och deras sångare Steve Hogarth, både till röstlikhet/frasering. Släktskapet till senare års Marillion framkommer ofta i T:s intrikata musik och då inte enbart genom sången, utan även i hur han hanterar övriga instrument, där hans gitarrspel många gånger ger sköna Steve Rothery-vibbar. T hanterar samtliga instrument så skickligt att det känns som att han skulle platsa i nämnda band om de fick en plats ledig, oavsett instrument! Låt er dock inte luras av ovanstående band/röstliknelser, för T:s musik innehåller mycket mer än så, och känns ganska så unik med ett betydligt mörkare tonspråk än vad britterna besitter. Plattan är ändå ett givet köp för fans av ovan nämnda band.

T är en klart säregen musiker som helt på egen hand har lyckats koka ihop en klart lyssningsvärd soppa som ger klar mersmak!

T – Fragmentropy
Progressive Promotion Records

1.   CHAPTER ONE: ANISOTROPIC DANCES
A sky-high pile of anarchy
Brand new mornings.

2.   CHAPTER TWO: THE POLITICS OF ENTROPY
Uncertainty
Entanglement
Eigenstates.

3.   CHAPTER THREE: THE ART OF DOUBLE BINDING
The black of white
Shades of silver.

www.t-homeland.de

 

Betyg 8 / 10

Staffan Vässmar

 

Seven Steps To The Green Door – Fetish

Seven Steps To The Green Door – Fetish
 Seven Steps To The Green Door – Fetish

Det känns alltid lika kul när det dyker upp en platta för recension som man genast faller för! Precis så var fallet när jag tog mig an bandet Seven Steps To The Green Doors nya platta Fetish. Detta Tyska band är dock inga nykomlingar på den progressiva scenen utan har genom nya alstret hunnit fram till fjärde plattan in i karriären. De tidigaste alstren: The puzzle -2006 och Step in 2 my world – 2008 får väl anses som plattor då man utforskade sin musikalitet och försökte hitta sin egen nisch. Plattorna rönte dock ett stort intresse inom de Tyska progressiva kretsarna. Ändå gjorde man ett ännu mycket större musikaliskt avtryck när förra utgåvan: The?book -2011 släpptes, och som vid releasen genererade lysande recensioner.

Bandet består sedan starten av ett gäng mycket meriterade musiker där framför allt: Marek Arnold (United Progressive Fraternity, Toxic Smile, Flaming Row, Cyril) keyboards, saxophones, och Ulf Reinhardt drums har ansvarat för låtskriveri, arrangemang, produktion etc. Man har i och med nya plattan kompletterats av Martin Schnella (Flaming Row) guitars, bass, vocals vilket har tillfört bandet ytterligare en dimension ny tyngd och komplexitet.

Det ska direkt sägas att Seven Steps To The Green Door – Fetishär en alldeles lysande platta som absolut gör sig bäst att avnjutas i avskildhet och på riktigt hög volym. Detta rekommenderas starkt för att man skall få ett litet hum om hur bandet faktiskt låter.Det är grymt svårt att försöka genrebestämma bandets musik då den innehåller extremt olika partier där ljuvligt vackra och avancerade vokala a capella-arrangemangà la Gentle Giant, Spock´s Beard, Haken är en stor del av bandets sound. En annan viktig del i bandets sound är de båda sångarna Lars Köhler och Anne Trautmann som delar på de vokala partierna på ett mycket coolt sätt. Till sin hjälp har de åtta andra manliga / kvinnliga sångare som starkt bidrar till de fantastiska sångpartier som plattan innehåller.

SSTTGD:s musik känns hela tiden mycket positiv, experimentell, lekfull och samtidigt utmanande med många skiftningar i stämningar och harmonier. Taktarter, tempobyten och tyngd växlar emellanåt vilket gör att musiken känns levande och hela tiden utvecklas positivt. De enda referenser jag kan ge är tidigare nämnda band och då framförallt Haken, men då kommer man bara en liten bit på väg för att förstå SSTTGD:s nydanande musik. Samtliga i bandet är självfallet fantastiskt skickliga musiker och lirar på ett väl avstämt sätt utan att någonsin spela över. Varje låt får instrumentalt och vokalt precis vad den behöver utan att det någonsin känns som uppvisning.

När jag härom året recenserade Marek Arnold och Martin Schnellas andra gemensamma band Flaming Row, gnällde jag över att de hela tiden tryckte in så extremt många olika musikaliska element så att helheten kändes alldeles för splittrad. Så hade kunnat vara fallet även med denna platta men jag tycker att man har klarat av det galant denna gång. Samma orsaker som förra gången gav ett alltför schizofrent intryck tillför här i stället ett extra intresse, mer ”grädde på moset” så att säga, då det på Fetish är så skickligt komponerat, arrangerat och framfört.

Det är närmast omöjligt att utnämna några favoritlåtar på plattan då jag tycker de skiftar för varje lyssning, men spåren: Possible delayed, Still searching och Inferior är utsökta musikaliska små mästerverk som kommer att spelas många, många gånger i framtiden. Vilket för övrigt även gäller hela plattan. Bandet har utvecklats mycket sedan förra plattan: The?book, som var betydligt lugnare och inte fullt så experimentell och lekfull i sin karaktär. SSTTGD verkar nu ha hittat sitt sound och musikaliska uttryck till fullo. Hoppas även på att få uppleva Seven Steps To The Green Door live inom en inte alltför lång framtid, för kan man framföra dessa intrikata stycken lika bra live som på skiva är succén given. Helt klart är att Fetish är en av 2015-års absolut bästa plattor så här långt och som klår det mesta och bästa inom genren!!

Seven Steps To The Green Door – Fetish
Progressive Promotion Records

1.   Possible delayed
2.   PORN!
3.   Still searching
4.   Inferior
5.   Imprisoned
6.   Bound in chains
7.   Last lullaby
8.   Set in motion
9.   Ordinary maniac

 

www.facebook.com/ssttgd

www.ssttgd.de

 

Betyg: 9 / 10

Staffan Vässmar

 

Argos – A seasonal affair

Argos -  A seasonal affair
 Argos – A seasonal affair

När nya alstret A seasonal affair dyker upp har Tyska bandet Argos hunnit fram till fjärde utgåvan i i karriären. Bandet har existerat sedan 2005 och släppte debutplattan Argos -2009, som därefter följdes upp av: Circles -2010 och Cruel symmetry -2013. Argos var till en början en ren studioprodukt men har sedan ett par år tillbaka även lirat live och bland annat medverkat på flera progfestivaler i Europa.

Argos var för mig ett helt oskrivet kort när plattan damp ned i brevlådan, men efter ett antal genomlyssningar har jag börjat få grepp om dem. Bandets musik känns som en blandning mellan delar av den Brittiska Canterbury-scenen och mer sentida Steven Wilson-produktioner. Från den förstnämnda perioden känns ganska många element igen och då framför allt en stor dos lekfullhet och upptäckarlusta. Sound och tonspråk påminner ibland om band som: Gentle Giant, Caravan, Alan Parsons Project mfl. Från Wilson kommer många sköna harmonier och stämningslägen som i kombination med förutnämnda element borde ge ett i slutändan mycket intressant album att lyssna på.

Sångaren Robert Gozon har en röstlikhet och ett sätt att sjunga/frasera på som ibland påminner om en ung Peter Gabriel vilket får ses som något mycket positivt i sammanhanget. Samtliga i bandet är mycket skickliga på sina instrument och bidrar alla till det lyckade slutresultatet. Det förekommer flera ganska långa läckra instrumentala partier som inte minst i den långa låten Not in this picture lyfter helheten ett rejält snäpp. De som utmärker sig mest i bandet är keyboardisten, bassisten, gitarristen och flöjtisten Thomas Klarmann och gitarristen Rico Florczak som båda två uppvisar musikaliska färdigheter av riktigt hög klass. Med på plattan gästspelar bland andra Andy Tillison (The Tangent) och Marek Arnold (Toxic Smile, United Progressive Fraternity) vilka båda bidrar till ett välljudande album.

Tyvärr visar Argos emellanåt också upp en lite väl naiv och enkel sida i sina kompositioner och sitt tonspråk som gör att vissa spår/partier känns lite på gränsen. Låten Divergence är ett exempel på detta som tillsammans med ett par andra inte fullt så lyckade spår drar ner helheten något. Totalt sett blandar Argos ett antal riktiga höjdare med några lågvattenmärken som gör att slutbetyget bara blir drygt godkänt. Detta känns synd då det märks att bandet har kapacitet för mer än vad som presteras på detta nya alster.

Argos – A seasonal affair
Progressive Promotion Records

1.   Vanishing
2.   Divergence
3.   Silent corner
4.   Silver and gold
5.   Lifeboats
6.  Not in this picture
7.  A seasonal affair
8.  Forbidden city
9.  Stormland
10. Killer (version 2015)
11. Black cat (version 2015)

Argos Facebook

 

Betyg 7 / 10

Staffan Vässmar

Light Damage – Light Damage

light damage

 

Light Damage – Light Damage

Inte varje dag man recenserar band från Luxenburg och som ni då förstår är detta min första bekantskap med Light Damage. Bandet grundlades 2005 efter en ”Prog-Resiste convention” på Spirit of 66 i Belgien då Seb (trummor) och Steph (gitarr) träffades. Bandets inledande inriktning var covers av band som Pink Floyd och Genesis. Efter diverse medlemsbyten och egenproducerade alster kommer nu bandets första fullängdsalbum via bolaget Progressive Promotion Records.

Musiken har influerats från 70-talets nämnda grupper fast går åt det mer neoprogressiva. Här återfinns ändå varierade musikstilar från rockpop till det symfoniska. Inledande Eden är definitivt ett stycke musik i den progressiva/symfoniska genren som också är en av albumets starkaste spår. En annan av albumets favoriter är F.H.B (For Helpful buddies), en kortare men mycket vacker låt där gitarrspelet från Stephane Lecocq får briljera. Nicholas-John sång är inte den kraftigaste men ger ändå sin prägel på bandets sound. På musikstycket Empty kompletterar just sången och det melodiska gitarrspelet varandra på bästa sätt.

En helt okej debut som ger mersmak.

Light Damage – Light Damage
Progressive Promotion Records

1. Eden
2. Empty
3. The Super of Cyprianus
4. Heaven
5. F.H.B (For Helpful buddies)
6. Touched

www.lightdamage.lu

 

Betyg: 6,5/10

Conny Myrberg