Joe Bonamassa släpper nytt studioalbum!

Den tvåfaldigt Grammy-nominerade gitarrhjälten Joe Bonamassa ger ut sitt nya studioalbum Redemption den 21 september 2018 på Provogue records/Mascot Label Group. Två svenska gig är också bokade i september, 24/9 Hovet/Stockholm och 26/9 Lisebergshallen/Göteborg. Videon till spåret titelspåret Redemption ser du här.

 

Joe Bonamassa – Redemption
1 Evil Mama
2 King Bee Shakedown
3 Molly O’
4 Deep In The Blues Again
5 Self-Inflicted Wounds
6 Pick Up The Pieces
7 The Ghost Of Macon Jones
8 Just ‘Cos You Can Don’t Mean You Should
9 Redemption
10 I’ve Got Some Mind Over What Matters
11 Stronger Now In Broken Places
12 Love Is A Gamble

Michael Landau – Rock Bottom

Har du aldrig hört namnet Michael Landau tidigare? Ingen fara, du är förmodligen inte ensam men jag skulle bli förvånad om du aldrig har hört honom spela gitarr någon gång. Som studiomusiker har han nämligen medverkat på nästan 700 album med artister som bland annat Elton John, Michael Jackson, Joni Mitchell, Pink Floyd och Dolly Parton för att nämna några få. När han själv har fått stå för låtskrivandet så har det mest handlat om experimentell och instrumental musik vilket i vissa delar går igen på hans nya soloalster Rock Bottom. Nu har han dock lagt till sång vilket alltid är ett plus i min bok. Känslan är att han har velat gå tillbaka till sina rötter vilket gestaltar sig i en sjuttiotalsosande rock/blues/jazz-kaka där Landuas Jimi Hendrix-influenser skiner igenom titt som tätt. Det kränger och det svänger men det svänger inte alltid på det där sköna sättet utan det är intrikata stil/taktbyten det handlar om istället. Helhetsbilden blir därför lite osammanhängande och det är svårt att få grepp om musiken. Ibland är det tungt rockriffande för att sedan byta till mer atmosfäriska tongångar för att i nästa stund bjuda på bluestugg. Musicerandet ligger naturligtvis på toppnivå och gitarrister lär nog ha en hel del att uppskatta här. Det som sviktar som jag ser det är låtskrivandet. Det finns stunder då bitarna faller på plats och ett par-tre låtar håller finfin klass men det är inte mer än så. Det är ett småtrevligt album och här finns gott om coola låtidéer men som i någons annans snickeri hade kunnat bli något helt annat. Michael Landau är en supergitarrist som borde få mer strålkastarljus på sig än vad han får men till nästa gång bör han dock samarbeta med en låtskrivare enligt mig.

Michael Landau – Rock Bottom
Provogue Records/Mascot Label Group

1. Squirrels
2. Bad Friend
3. Getting Old
4. We All Feel the Same
5. We’re Alright
6. One Tear Away
7. Poor Dear
8. Freedom
9. Heaven in the Alley
10. Speak Now Make Your Peace

http://mikelandau.com

https://www.mascotlabelgroup.com/

 

Betyg: 5/10

Ulf Classon

Beth Hart & Joe Bonamassa – Black Coffee

Tjugofyra sekunder hinner Joe Bonamassa och bandet spela innan sångerskan Beth Hart proklamerar ”I said, well now’s your chance, if you wanna dance…” och festen är igång! Give it Everything You Got skriven av Edgar Winter är en perfekta öppningslåt med kraftfull soul som möter tung rock och har en gnutta funk i botten samt en härlig blåssektion som tar ton. Kan det till och med vara bättre än originalet från Edgar Winter’s White Trash debutalbum? Den frågan kan man faktiskt ställa sig många gånger medan man lyssnar på duons tredje studiogiv. Tillsammans med Kevin Shirley vid producentspakarna samt ett knippe supermusiker som uppbackning så får låtar av bland andra Etta James, Ella Fitzgerald och Kansas Joe McCoy nämligen nytt liv. Ljudbilden är kraftfull men ändå luftig och varm så alla medverkande får plats att höras. Sångerskan Beth Hart med sin kraftfulla och vibrerande stämma tar i med hela själen och blåser nytt liv i låtar som Lucinda Williams Joy och LaVern Bakers Soul on Fire. Jämte sig har hon bluesens just nu största affischnamn i form av Joe Bonamassa vars gitarrspel glöder och imponerar lite extra i låtar som Etta James Damn Your Eyes. Som bäst är de i öppningsspåret och i LaVern Baker Saved vilket är en gospelfest som förvandlas till rena rama väckelsemötet! Där tidigare album med duon har känts aningen spretiga och löst sammansatta så är Black Coffee genuin och genomarbetad. Det kan kanske bero på att de flesta av låtvalen i grunden är soullåtar? Oavsett så blir de i detta gängs händer en kokande och matig blues/soulgryta som svänger något hejdlöst. Kort och gott en skiva man blir glad av och fasen vet om jag inte blir lite sugen på att dansa också?

Beth Hart & Joe Bonamassa – Black Coffee
Provogue Records/Mascot Label Group

1. Give it Everything You Got
2. Damn Your Eyes
3. Black Coffee
4. Lullaby of the Leaves
5. Why Don’t You Do Right
6. Saved
7. Sitting On Top of the World
8. Joy
9. Soul on Fire
10. Addicted

 
https://hartandbonamassa.com

https://www.mascotlabelgroup.com/

 

Betyg: 8/10

Ulf Classon

Supersonic Blues Machine – Californisoul

På fjolårsdebuten West of Flushing, South of Frisco så presenterade sig powertrion Supersonic Blues Machine för omvärlden på ett övertygande sätt. Med gott om gästartister och ett vasst musicerande så visade det sig att trion Lance Lopez (gitarr, sång), Fabrizio Grossi (bas) och Kenny Aronoff (trummor) bildat ett kraftfullt och lekfullt projekt. Hela skivan andades dock just projekt. Låtmaterialet höll god klass men helheten hängde inte riktigt ihop och gästartisterna satte mer sin egen färg på ”sina” låtar istället för att berika de samma och istället lyfta bandets kompositioner. Nya given Californisoul är en helt annan historia. Inriktningen och gästartisterna är i stort sett de samma men kvalitén och helhetskänslan är en helt annan. Just titeln Californisoul tycker jag passar ypperligt trots att de har rötterna i Texas för hela skivan tycks bada i en solnedgång på den amerikanska västkusten. Det är tillbakalutat, avslappnat och lekfullt. Deras kraftfulla bluesrock har injicerats med soul, funk och lite reggae men utan att det tar överhand. Istället berikas deras redan medryckande musik med dessa kryddor vilket gör Californisoul till en härligt avslappnad gungfest för bluesälskare. Spår som den Santana-osande inledningen I Am Done Missing You, den riviga Texas-bluesen i Broken Heart där ZZ Tops Billy F. Gibbons gästar och maffiga Elevate med inhopp av Eric Gales är bra exempel på vad detta album handlar om. Men tretton låtar är dock för mycket. Det finns spår som hade kunnat undvaras för att få en bättre helhetskänsla även om de inte är direkt dåliga. Men det är synd att klaga när man bjuds på ett sådant här bluesrockkalas. Supersonic Blues Machine är en av de mest spännande bluesakterna just nu och Californisoul är förmodligen bara en fingervisning om vad som komma skall.

Supersonic Blues Machine – Californisoul
Provogue Records/Mascot Label Group

  1. I Am Done Missing You
  2. Somebody’s Fool
  3. Love
  4. Broken Heart
  5. Bad Boys
  6. Elevate
  7. The One
  8. Hard Times
  9. Cry
  10. The Stranger
  11. What’s Wrong
  12. Thank You
  13. This Is Love

http://supersonicblues.com

https://www.facebook.com/SupersonicBluesMachine

 

Betyg: 7/10

Ulf Classon

Walter Trout – We’re All in This Together

Det är svårt att tro att vi för bara några år sedan svävade i ovisshet om vi skulle få något mer Walter Trout album. Han låg för döden med levercancer och ingen visste hur lång tid han hade kvar. Men han fick en transplantation och en andra chans. Albumet Battle Scars (2015) som han släppte efter att ha svävat mellan liv och död behandlar denna kamp tydligt och är ett av de mest känsloladdade bluesalbumen jag har tagit del av. Huvudpersonen själv säger att han spelade in den skivan med tårarna bokstavligen rinnandes nedför kinderna. Två år och ett lysande livealbum senare är herr Trout tillbaka med nytt material och om det fällts några tårar denna gång så är det förmodligen av glädje. Han har lagt allt det tråkiga bakom sig, blickat framåt och samlat ihop en massa vänner för att sätta de nyskrivna låtarna på pränt. Albumet We’re All in This Together är en uppsluppen, varm, positiv och sprudlande upplevelse att lyssna på. Trout känns stark, bestämd och glad medan alla hans gäster ger allt för att hänga med huvudpersonen. När det blir för många gäster så kan man ibland få känslan av att det är ett riktigt coolt blandband och inte ett genuint studioalbum man lyssnar på. Men inte i detta fall. Detta är hundra procent Walter Trout kryddat med en massa coola gäster och det låter äkta och genuint hela vägen in i mål. Varje låt är specialskriven för var gäst i fråga men det spelar ingen roll om det är studsande blues som i öppningsspåren Gonna Hurt Like Hell med Kenny Wayne Shepherd eller luftigare tongångar som i She Listens to the Blackbird Sing med Mike Zito så förstår vi vem huvudpersonen är. Samma gäller när det blir salongsblues med Edgar Winters saxofon i She Steals My Heart Away, rockigt med Randy Bachman i Got Nothin’ Left eller akustiskt avskalat med John Mayall i snygga Blues for Jimmy T. Allt hänger ihop väldigt och bra spretar aldrig. Jag är faktiskt lite chockad, jag trodde aldrig att ett sådant här projekt skulle påverka mig så starkt, definitivt inte med tanke på antalet låtar. Men för ovanlighetens skull så är fjorton låtar inte alls för mycket, jag vill ha mer! Med snart femtio år i bluesens tjänst så har Walter Trout gjort en imponerande resa tillbaka från dödsbädden och är mer levande nu är någonsin. En skiva för alla bluesälskare att införskaffa.

Walter Trout – We’re All in This Together
Provogue Records / Mascot Label Group

1. Gonna Hurt Like Hell (Feat. Kenny Wayne Shepherd)
2. Ain’t Goin’ Back (Feat. Sonny Landreth)
3. The Other Side of The Pillow (Feat. Charlie Musselwhite)
4. She Listens to the Blackbird Sing (Feat. Mike Zito)
5. Mr. Davis (Feat. Robben Ford)
6. The Sky is Crying (Feat. Warren Haynes)
7. Somebody Goin’ Down (Feat. Eric Gales)
8. She Steals My Heart Away (Feat. Edgar Winter)
9. Crash and Burn (Feat. Joe Louis Walker)
10. Too Much to Carry (Feat. John Nemeth)
11. Do You Still See Me at All (Feat. Jon Trout)
12. Got Nothin’ Left (Feat. Randy Bachman)
13. Blues for Jimmy T. (Feat. John Mayall)
14. We’re All in This Together (Feat. Joe Bonamassa)

https://www.waltertrout.com/

https://www.facebook.com/waltertroutband/

https://www.mascotlabelgroup.com/

 

Betyg: 9/10

Ulf Classon

Jonny Lang – Signs

Vi kan alla storyn om hur underbarnet Jonny Lang som släppte sin första platta redan innan han knappt hunnit få hår på speciella ställen på kroppen. Hans distinkta gitarrspel och redan då mogna och uttrycksfulla sångstämma fick alla bluesälskare att slå volter. Så gjorde även jag och Lie to Me (1997) är en kalasplatta som ofta åker på här hemma. Efter det har dock jag och unge herr Lang inte alltid kommit helt överens. Visst har hans släpp varit underhållande och trevliga men det har inte riktigt klickat. Tills nu. På nya Signs känns det som att gitarristen har hittat sig själv och det med ett material som hämtar kraft och inspiration från lite här och där. Blues som alltid har funnits som en grogrund för hans musik finns här så klart, de rockigare tongångarna svänger fint, han får utlopp för sin funkådra, en känsla av soul går inte att skaka av sig och de poposande melodierna är svåra att undvika. Man kan tro att det skulle spreta för mycket men hans själfulla sång och distinka men ändå känsliga gitarrspel håller allt samman. Varje låt har sin egna lilla identitet och röda tråd att följa. Den kraftfulla inledningen med Make it Move och Snakes får mig att stampa i takt med huvudpersonen själv och Last Man Standing överraskar med (nästan) Foo Fighters-rock. What You’re Made Of får mig att tänka på en bluesfunkig Stevie Wonder, Bitter End bjuder på en svärtad men stor refräng och Into the Light tycks förena samtliga elemant i hans musikaliska verktygslåda. I balladerna Bring Me Back Home och Singing Songs lägger hans snyggt fram sina känslor för oss att skåda. Överlag känns detta som ett väldigt självbiografiskt album. Han har verkligen lagt ned sin själ i kompositionerna och lyriken och det är det som håller albumet samman. Jonny Lang är en unik artist i många avseenden och att enbart placera honom i bluesfacket är inte rättvist. Signs kräver helt klart sina lyssningar för att man skall få helhetsbilden att sjunka in men det är det värt. Han kanske inte har skrivit någon nu ”hitlåt” men det han bjuder på håller så otroligt hög klass att det är svårt att värja sig. Detta kan vara herr Langs bästa album så här långt i karriären.

Jonny Lang – Signs
Provogue Records/Mascot Labels Group

  1. Make it Move
  2. Snakes
  3. Last Man Standing
  4. Signs
  5. What You’re Made Of
  6. Bitter End
  7. Stronger Together
  8. Into the Light
  9. Bring Me Back Home
  10. Wisdom
  11. Singing Songs

http://jonnylang.com
https://www.facebook.com/JonnyLang/

 

Betyg: 8/10

Ulf Classon

SIMO släpper nytt album Rise & Shine.

Nashville-trion SIMO breddar sitt sound med stilla ångande soulballader, psychedeliska ökenrockinstrumentaler, hårt kantiga bluesrökare och Stax-liknande funkrock. Nya albumet Rise & Shine släpps den 15.e september på Provogue Records/Mascot Label Group. Videon People Say ser du här.

 

Jonny Lang aviserar nytt album i augusti.

Bluesartisten tillika gitarristen Jonny Lang släpper sitt första album på fyra år. Plattan Signs når skivdiskarna den 25 augusti på Provogue Records/Mascot Label Group. Ett svenskt speldatum är också klart den 31/10 på Nalen i Stockholm. Spåret Make It Move från albumet hör du här.

 

Rik Emmett & RESolution 9 – Res 9

rik-emmett-resolution-9-res-9web

När nyheten kom att den kanadensiska powertrion Triumphs klassiska sättning med Gil Moore, Mike Levine och Rik Emmett skulle återförenas på den senares nya soloskiva så var det nog inte riktigt så här fansen hade tänkts sig att det skulle bli. Att det inte var tal om någon fullskalig återförening stod klart redan från början men att det skulle bli en ganska tam ballad i form av Grand Parade känns så här i efterhand ganska futtigt. Hade de istället samarbetat på stänkaren End of the Line så hade detta tillfälle blivit ett mer triumferande minne för fansen. Nu får Emmett istället draghjälp av James LaBrie (Dream Theater) och Alex Lifeson (Rush) på detta spår vilket inte är fy skam det heller. Men detta album, där huvudpersonen backas upp av det mycket kompetenta bandet RESolution 9, har så mycket mer att bjuda på. Han blandar och ger ur en musikalisk godispåse fylld med melodisk rock, blues, västkustrock och lite funk. Personligen går jag mest igång på en rivig låt som inledande Stand Still men även när han närmar sig Gary Moore och Robert Cray i The Ghost of Shadow Town och When You Were My Baby så är det svårt att inte ryckas med. Framförallt är det en skiva fylld med riktigt starka melodier. Visst, ett par spår känns lite väl tama och det är inget riktigt bett i ljudbilden, men det är heller aldrig dåligt. Men med facit i hand så är Emmetts nya sologiv framförallt ett väldigt mysigt album. Jag vet inte om det var det resultatet hans siktade på men så blev det i alla fall. Inte fy skam det heller.

Rik Emmett & RESolution 9 – Res 9
Provogue Records/Mascot Label Group

1. Stand Still
2. Human Race
3. I Sing
4. My Cathedral
5. The Ghost of Shadow Town
6. When You Were My Baby
7. Sweet Tooth
8. Heads Up
9. Rest of My Life
10. End of the Line
11. Grand Parade

https://www.rikemmett.com/

 

Betyg: 6/10

Ulf Classon