The Rides – Pierced Arrow

The Rides – Pierced Arrow
The Rides – Pierced Arrow

 

När The Rides utannonserades som den senaste i raden av supergrupper under 2000-talet var det nog många med mig som höjde på ögonbrynen. Men när debutalbumet Can´t Get Enough släpptes 2013 visade det sig att kombinationen Stephen Stills, Barry Goldberg och Kenny Wayne Shepherd fungerade riktigt väl.

Nu när uppföljaren Pierced Arrow satt sig kan jag konstatera att gruppens turnerande hjälpt dem att definiera sig själva. Idag låter The Rides som en grupp som har roligt tillsammans när de spelar. Där debuten lät lite tungfotad och försökte slå rot i Joe Bonamassas bluesrockiga fotspår är Pierced Arrow snärtigare och mer r´n´b-influerad. Dessutom är låtarna bättre den här gången. Stills är den stora karaktären på skivan. Så fort han tar ton tillkommer en dimension. ”Virtual world” är en gripande, lätt sentimental, ballad som Neil Young kunde ha gjort. ”There was a place” är nästan lika stark men det är inte bara i balladerna Stills dominerar. Den ärtiga soulstänkaren ”Mr Policeman” och skönt tröskande bluestolvan ”Game on” visar att han fortfarande, ett halvt sekel efter Buffalo Springfields debut, är karl för sin kilt.

Kenny Wayne Shepherd var länge den nye Stevie Ray Vaughan och det är den sidan han visar upp mest på Pierced Arrow. Hans bidrag till albumets fenomenala ballader ”By my side” saknar visserligen den fängslande änglatonen Stills äger, men Shepherd visar att även han kan sjunga så att den känns ända in i själen. Men det är ändå gitarren som är hans dödliga vapen. Åren sedan underbarnsdebuten Ledbetter Heights (1995) har lärt honom ödmjukhet och följsamhet. Idag spelar han i samma liga som den blott en månad äldre Joe Bonamassa och lyckas på något sätt skruva till strängarna på vapendragare Stills gitarr på köpet. Kombinationen av deras inbördes väldigt olika spelstilar är en av skivans många behållningar. Och även om Barry Goldbergs (ex-Electric Flag, Steve Miller Band) roll fortfarande är mer kapellmästarens än den virtuoses så är hans val av toner och klaviaturer precis rätt för The Rides.

The Rides – Pierced Arrow
Provogue

1. Kick out of it
2. Riva diva
3. Virtual world
4. By my side
5. Mr. Policeman
6. I’ve got to use my imagination
7. Game on
8. I need your lovin’
9. There was a place
10. My babe

http://www.theridesband.com/

https://www.facebook.com/kennywayneshepherd

 

Betyg: 8/10

Jukka Paananen

Simo – Let Love Show the Way

Simo – Let Love Show the Way
Simo – Let Love Show the Way

Nashvilletrion Simos andra fullängdare är en omtumlande och inspirerande upplevelse. Genom att spela in hela albumet inom loppet av två dygn skalade man bort allt utom musikens kärna.

Den stilmässiga variationen är vidsträckt som en ocean och hela tiden låter det som om det pågår i ditt vardagsrum. Inledande Elmore James-covern ”Stranger blues” skuttar iväg som ”Train kept a-rollin´” (Yardbirds, Led Zeppelin, Aerosmith m.fl.). Irländska powertrion Taste gör sig påmind i ”Two timin´-woman” och i de till jazzen gränsande improvisationerna i ”Ain´t doin´ nothing”. Ibland hör jag till och med inslag av grunge; ”I lied” tangerar nämligen både Stone Temple Pilots och Pearl Jam medan ”Long may you sail” är en svävande hyllning till grungens gudfäder Neil Young & Crazy Horse. Och för att du som läsare ska förstå omfattningen av Simos flexibilitet påstår jag att ”Becky´s last occupation” klapprar som något på Led Zeppelins Physical Graffiti.

JD Simos inlevelsefulla sång och gitarrspel är ett naturligt fokus men runt honom är trummisen Adam Abrashoff och basisten Elad Shapiro rena rama artilleriet. Simo går på ren känsla och den ohämmade kärleken till musiken och att spela ger albumtiteln ytterligare en dimension. Varför investera flera månader och hundratusentals dollar på en dyr inspelning när man kan bränna av ett så här bra album på 48 timmar? Fler borde följa Simos exempel.

Simo – Let Love Show the Way
Mascot/Provogue

1. Stranger blues
2. Two timin’ woman
3. Can’t say her name
4. I lied
5. Please
6. Long may you sail
7. I’ll always be around
8. Becky’s last occupation
9. I’d rather die in vain
10. Today I’m here
11. Let love show the way (Bonus)
12. Ain’t doin’ nothin’ (Bonus)
13. Please be with me (Bonus)

https://www.facebook.com/simotheband/

 

Betyg: 8/10

Jukka Paananen

Rock Candy Funk Party – Grooove is King

rockcandyfunkparty-grooveisking
Rock Candy Funk Party – Grooove is King

Med sitt andra studioalbum börjar så Rock Candy Funk Party leva upp till sitt namn. Till skillnad från de ofta improviserade och jazziga styckena på We want groove (ett album som i mångt och mycket var en hyllning till Miles Davis) har man nu lagt till ett o i groove för extra groove. Det är dansvänliga rytmer, funkiga riff och emellanåt faktiskt gitarrsolon med rockigt klös.

Ja det är faktiskt så att jag faktiskt vill ha in en sångare i bandet nu. Åtminstone hälften av spåren är nämligen strukturerade som dansvänlig R & B. Tankarna går ibland till Robert Palmers soloplattor under åttiotalet, eller varför inte hans supergrupp Power Station? Och förlänger vi tanken om Power Station: ”Don´t be stingy with the SMPTE” är rena rama Chic där rytmsektionen hette Bernard Edwards (bas) och Tony Thompson (trummor), alltså samma komp som i Power Station.

Kungarna på Grooove is king heter således Mike Merritt och Tal Bergman, bas respektive trummor. Men prinsen heter Joe Bonamassa och jag kan tänka mig att han trivs bättre i den lite rakare musikaliska inriktningen. Hans spel i ”Uber station” och ”East village” är dödsläckert och ligger betydligt närmare det han gör i solosammanhang än We want groove. En annan skillnad från debutalbumet är att jazzkeyboardisten Renato Neto numera är gästmusiker och till följd av det tar blåsarrangemang signerade Randy Brecker större plats. ”Don´t funk with me” kan vara den tydligaste exemplifieringen på detta. Men jazzen är inte helt borta. ”Rock candy” är turbojazz i en rockig kontext som bara Toto och Deep Purple skulle kunna kränga med samma eftertryck. Så om du tyckte att We want groove var lite svårtillgänglig och lösstrukturerad provar du med fördel Grooove is king.

Sedan vet jag inte om Prodigypassningen i ”The fabulous tales of two bands” är avsedd som en ploj. Det passar visserligen gruppens ”everything goes”-attityd väl men det blir för sterilt och den organiska 70-talskänslan stelnar. Likaså är slagverksnumret ”If six was eight” något man skippar efter ett par genomlyssningar. Dessa båda snedsteg påverkar dock inte helheten i större utsträckning. Ok, en pinne ryker och ännu en för att plattan hade varit ännu starkare med ett par gästsångare. Men det är oerhört uppfriskande att få höra en platta som frossar i luftigt sväng i dagens komprimerade musikklimat.

Rock Candy Funk Party – Grooove is King
Mascot/Provogue

1. Introducing the Master of Ceremonies Mr. Funkadamus
2. Groove is king
3. Low tide
4. Uber station
5. East village
6. If Six was eight
7. Cube’s brick
8. And now  a word from our fine sponsors with Mr. Funkadamus
9. Don’t be stingy with the SMPTE
10. C you on the flip side
11. Digging in the dirt
12. Don’t funk with me
13. The 6 train to the Bronx
14. Rock candy
15. Mr. Funkadamus thanks all the senors but especially the senoritas
16. The fabulous tales of two bands

http://www.rockcandyfunkparty.com/

 

Betyg: 8/10

Jukka Paananen

 

Warren Haynes featuring Railroad Earth – Ashes & Dust

Warren Haynes featuring Railroad Earth – Ashes & Dust
Warren Haynes featuring Railroad Earth – Ashes & Dust

Gitarristen och sångaren Warren Haynes soloalbum kan musikaliskt betraktas som inte alltför avlägsna släktingar till den sydstatsrock och friformsbluesrock han vanligtvis förknippas med i Allman Brothers Band respektive Gov´t Mule. Ashes & Dust är hans tredje platta i eget namn och uppbackad av gruppen Railroad Earth sätter sig Haynes på sin veranda, tar på sig historieberättarhatten och framför sina visor och det är inte sällan jag får associationer till The Band och deras The Last Waltz: Haynes agerar Robbie Robertson och låter de imaginära gästerna John Mellencamp, John Hiatt och Mark Knopfler sätta sin prägel på låtarna. Instrumentationen är till stor del akustisk med fiol, banjo, ståbas, mandolin och naturligtvis gitarr i fokus. Haynes är som vanligt väldigt smakfull i sitt spel och låter även Railroad Earth-medlemmarna prunka i den luftiga ljudbilden. Den avspända, ledigt framförda musiken är alltigenom trevlig och spelar ideligen upp scener från den amerikanska södern för mitt inre. Dock är speltiden på nära 80 minuter kanske väl tilltagen men framför allt ett par, tre ballader för lång. Men det finns lysande stunder. Låtar som de inledande Mellencampdoftande ”Is it me or you” och ”Coal tattoo”, den keltiskt skimrande duetten med Grace Potter ”Gold dust woman”, samt ”Spots of time” i vilken Allman Brothers Bands rytmsektion gästar och skänker biljetten till en avstickare till sydstatsrocken.

Warren Haynes featuring Railroad Earth – Ashes & Dust
Mascot/Provogue

1. Is It Me Or You
2. Coal Tattoo
3. Blue Maiden’s Tale
4. Company Man
5. New Year’s Eve
6. Stranded In Self-Pity
7. Glory Road
8. Gold Dust Woman
9. Beat Down The Dust
10. Wanderlust
11. Spots Of Time
12. Hallelujah Boulevard
13. Word On The Wind

http://www.warrenhaynes.net/

 

Betyg: 7/10

Jukka Paananen

Jimmy Barnes – Hindsight

jimmy-barnes-hindsight

Jimmy Barnes – Hindsight

Jämte Bon Scott är väl Jimmy Barnes den mest karaktäristiske rocksångaren Australien har producerat. Med ”Hindsight” som trampolin gör han en volt med skruv genom sin 30 år långa solokarriär och landar på fötterna med näsan pekande framåt.

Skruven består i att grupper som Baby Animals, Living End, Soul Mates och Shihad fått arrangera om var sin låt och framföra dem med Barnes som huvudsångare. Och resultatet känns fräscht. Barnes skönsjungande dotter Mahalia Barnes och hennes Soul Mates lyfter ”Stand up” till en riktig soulrockrökare i en far och dotter-duett som jag gärna hade hört fler prov på. Vidare gör Living Ends en ettrig version av den rafflande ”Lay down your guns”. Dock tappar de originalets svängande puls i sitt något för studsiga arrangemang. Journeys Neal Schon förädlar däremot ”Going down alone” med ett makalöst gitarrspel och knäpper rent av Joe Bonamassas fina insats i duetten med Tina Arena, ”Stone cold”, på fingrarna. Albumets stora behållning är dock Barnes intakta passion och stålsträngade stämband. I albumets slutnummer, en cover på Steve EarlesThe other kind” och den enda låten i samlingen som Barnes inte spelat in tidigare, blir jag totalt överväldigad. Det är kanske den allra bästa låten i ”Working class man”-anda han någonsin sjungit in.

Jag har dock några anmärkningar. Nyinspelningen av superklassikern ”No second prize” är som en smurf bredvid Hulken och Shihads aggressiva uppdatering av ”Love and hate” landar som Pantera i ett Bruce Springsteen-blandband. Dessutom finns inget bidrag från hans fem 2000-talsalbum med i den här samlingen som utges för att fira Barnes 30 år som soloartist. Men vad jag hör är en artist som definitivt har många år kvar som sångare och kan han ge ut ett album i samma stil som det här avslutas så är han att räkna med som skivartist också.

Jimmy Barnes – Hindsight
Provogue/Mascot label group

1. Lay down your guns (w/ The Living End)
2. Time will tell (w/ The Baby Animals)
3. Good times (w/ Keith Urban)
4. Ride the night away (w/ Steven van Zandt)
5. Stand up (w/ Mahalia Barnes + The Soul Mates)
6. I’d die to be with you tonight (w/ Diesel)
7. Stone cold (w/ Tina Arena and Joe Bonamassa)
8. Working class man (w/ Jonathan Cain and Ian Moss)
9. Going down alone (w/ Neal Schon and Jonathan Cain)
10. Love and hate (w/ Shihad)
11. No second prize
12. I’d rather be blind (w/ Jon Stevens)
13. When your love is gone
14. The other kind

http://www.jimmybarnes.com

 

Betyg: 7/10

Jukka Paananen

 

 

 

Rock Candy Funk Party – Takes New York – Live at the Iridium

Rock Candy Funk Party – Takes New York – Live at the Iridium
Rock Candy Funk Party – Takes New York – Live at the Iridium

När tunga jazzfunkgruppen Rock Candy Funk Party bjuder till galej i klassiska jazzklubben The Iridium är det ett dignande julbordsupplägg som lämnar gästerna vimmelkantiga av överdosen. I en timma och trekvart matar de på med godsakerna från fjolårsalbumet We Want Groove och fyra covers. Fortsätt läsa ”Rock Candy Funk Party – Takes New York – Live at the Iridium”

The Robert Cray Band – In My Soul

The Robert Cray Band – In My Soul
The Robert Cray Band – In My Soul

Robert Cray kungen av salongsblues. Han mer eller mindre uppfann stilen med albumet Strong Persuader (1986) som också blev hans stora genombrott. In My Soul är amerikanens sjuttonde studioverk och ännu en uppvisning i själfull sång, följsamma rytmer och spänstigt gitarrspel.

Inledningen med You move me och den struttiga tolkingen av Otis Reddings Nobody´s fault but mine slår an en gungande ton som snart blir djupt kontemplerande. Cray är en mästare på relationsdramer och lyriken sveper om de soulmättade bluesballaderna som en varm filt. I guess I´ll nerver know tar upp R&B-gunget högst tillfälligt innan kärleksvisan Hold on och den samhällskritiska What would you say för in lyssnaren i soulballadstämning igen. Busiga Blues Brothers-aktiga instrumentalen Hip tight onions är som en kort andningspaus innan ytterligare tre ballader knyter ihop albumet.

Det kan förefalla som att Cray fastnat i ett balladträsk men faktum är att min enda anmärkning gäller gamla Motownörhänget Your good thing’s about to come to an end. Sida vid sida med den stillastående men vackra Fine yesterday skapar den ett parti där inte mycket händer. Övriga ballader är nämligen förnämligt komponerade och inte den andra lik med den mäktiga, gripande Bobby Blue Bland-covern Deep in my soul som kronan på verket. Blåset är närapå lika ödesmättat som inledningen i Sibelius Finlandia och Crays sång djupt berörande. Och hans gitarrsolo; det låter som om han sitter ensam i ett kalt, avlägset rum och blöder över strängarna.

Sammanfattningsvis har Cray skapat ännu ett strålande album. Inte lika ärtigt som föregångaren Nothin´ But Love, men en artists styrka ligger i att kunna ge fans musik som känns fräsch i all sin igenkännlighet. In My Soul dokumenterar det med all önskvärd tydlighet.

The Robert Cray Band – In My Soul

Mascot Label Group / Provogue

  1. You move me
  2. Nobody’s fault but mine
  3. Fine yesterday
  4. Your good thing’s about to come to an end
  5. I guess I’ll never know
  6. Hold on
  7. What would you say
  8. Hip tight onions
  9. You’re everything
  10. Deep in my soul
  11. Pillow (bonus track)

robertcray.com

Betyg: 8 / 10

Jukka Paananen

Matt Schofield – Far As I Can See

Matt Schofield – Far As I Can See
Matt Schofield – Far As I Can See

Matt Schofield är hyllad som en av de allra skickligaste moderna bluesgitarristerna. Man behöver varken vara gitarrist eller skribent på någon aktad gitarrtidning för att förstå varför, det räcker med att lyssna på engelsmannens femte studioalbum Far As I Can See. Men se upp, musiken är beroendeframkallande.

Inbäddade mellan From far away och Red dragon ligger nio jäsande blueslåtar i varierande stilar. Schofield och hans symbiotiskt samspelande band lockar och utmanar varandra med toner så lekfullt och levande så att låtarna fulländas – i händerna på mindre briljanta musiker tror jag inte att albumet hade varit tillnärmelsevis lika betagande som det är nu. Kolla den progressiva rytmiken i Getaway, svänget i instrumentala Oakville shuffle, den totala närvaron i det nästintill stillastående sorgenumret The day you left. För att inte tala om improvisationerna. Schofield spelar som en jazzmästare med bluessjäl, ibland som Robben Ford, ibland som Warren Haynes, och tillsammans med främst Jonny Hendersons Hammondspel men även Jordan Johns trumspel lyfter han en över 100 årig musiktradition in i framtiden.

From far away och Red dragon är dock i en klass för sig själva. Öppningslåten bär på spår från både Santana och Frank Marino men sett till helheten är nog Gov´t Mule den tydligaste referensen; Schofields inlevelsefulla sång, det följsamma men intrikat spelande kompet, det mästerliga gitarrspelet klurigt kompletterat av en grillosande Hammond orgel. Det stora finalnumret Red dragon är som middagssolen i Sahara där Schofields improvisationer bildar dallrande hägringar när jag sluter ögonen. Återigen jämför jag med Gov´t Mule när de är som bäst och när den nästan tio minuter långa ejakulationen är över tänker jag: bara en gång till…

Matt Schofield – Far As I Can See

Mascot Label Group / Provogue

  1. From far away
  2. Clean break
  3. Getaway
  4. Breaking up somebodies home
  5. The day you left
  6. Oakville shuffle
  7. Hindsight
  8. Everything
  9. Yellow moon
  10. Tell me some lies
  11. Red dragon

mattschofield.com

Betyg: 8 / 10

Jukka Paananen

Robben Ford – A Day in Nashville

Robben Ford - A Day In Nashville
Robben Ford – A Day In Nashville

Amerikanen Robben Ford har låtit sin gitarr tala och sjunga på hyllningsskivor från Beatles till Coltrane, kompa artister som George Harrison, Joni Mitchell och Miles Davis samt konspirera i projekt med Sonny Landreth, Michael Landau och Vinnie Colaiuta. Och lira ”lead guitar” i två av låtarna på Kissplattan Creatures of the Night!

Fords nionde soloalbum är, som titeln anger, inspelad under en dag i Nashville. Musikerna han jobbar med är fullblodsproffs och den musikaliska agendan säger blues i olika stilar men alltid med spelglädjen i fokus. Resultatet är lite spretigt med avseende på låtkvalitén men musikernas lyhördhet, följsamhet och improvisationsförmåga ger albumet mervärde. De bästa spåren är de två första. Green grass, rainwater återuppväcker The Band medan Midnight comes too soon lika gärna kunnat ligga på Robert Crays stilbildande loungebluesalbum Strong Persuader (1986). Bland övriga spår märks den instrumentala Top down blues som för tankarna till Blues Brothers, Tony Joe White-sydstatsbluesrocken Cut you loose och den burleska Ain’t drinkin’ beer no more. I samtliga nummer dominerar jamkänslan och Ford duellerar flitigt med antingen trombonisten Barry Greens jazzfeeling eller organisten Ricky Petersons mer bluesrockiga Hammondsurr.

Förutom att kompositionerna inte håller toppklass i mer än de inledande spåren förlorar Ford och hans strömlinjeformade komp lite stilpoäng i just att de är så strömlinjeformade. I synnerhet de båda Chicagobluesiga Poor Kelly blues och avslutande Just another country road hade tjänat på ett kantigare och skitigare framförande. Men A Day in Nashville är roligare än allt Clapton gjort de senaste 20 åren och jag kommer att fortsätta spela skivan tills Another Day in Nashville ser dagens ljus, för det gör den väl?

Robben Ford – A Day in Nashville

Mascot Label Group / Provogue

  1. Green grass, rainwater
  2. Midnight comes too soon
  3. Ain’t drinkin’ beer no more
  4. Top down blues
  5. Different people
  6. Cut you loose
  7. Poor Kelly blues
  8. Thump and bump
  9. Just another country road

www.robbenford.com

Betyg: 7 / 10

Jukka Paananen