Judas Priest – Firepower

With weapons drawn we claim the future…

Så inleder Rob Halford nya albumet av Judas Priest. Ett kaxigt krav, men om man bortser från att “Firepower” – såväl låten som albumet – snarast låter som en tillbakablick, får man väl säga att det ligger stor tyngd bakom. Det här är ju genomklassisk heavy metal, framförd av några av genrens bästa. Så kommer ”Lightning Strikes”, vilken via sina härligt melodiösa bryggor får mig att tänka på all den musik som sedan Accepts dagar klassats som tysk metal. Helloween, Masterplan… Men saken är ju den att Judas Priest faktiskt är originalet! Så i ett pikant fall av rundsnack är det väl Judas Priest jag tänker på när jag hör Judas Priest. ”Evil Never Dies”, så. En sorts skräckblues. Suggestiv, men ingen av skivans höjdare. ”Never The Heroes” (antikrigslåt, om jag förstår saken rätt) går sin gilla gång och påminner om Saxon. Samt låter öronen vila till en mer tillbakalutad Halford. Men så kommer ”Necromancer”. Ond och diabolisk. Hör dubblerade Rob i refrängen. Så djävulsk han är! Snygg soloduell dessutom mellan Glenn Tipton (som på grund av Parkinsons sjukdom efter detta album avlägsnar sig) och den desto yngre Richie Faulkner.

Men kanske är det nu det börjar på riktigt. ”Children of the Sun” kan vara skivans bästa stund. Stycket pumpar frenetiskt, som vore det hämtat från Tony Martin-erans Black Sabbath. Är det månne något med Birmingham-luften? Halford sjunger ljuvligt i mellanregister. Vilken emotion! Och så en dansbandshöjning på det. ”Guardians” kommer näst: ett pianointro till ”Rising from Ruins”, ännu ett fint exempel på bra retro-metal. Slutet av instrumentalpartiet är så pompöst att det skulle kunna gå som symfrock. “Flame Thrower” är väl inte helspännande, men äger bryggor som låter pop och en refräng som på något vis för mina tankar till Iron Maiden och ”Tailgunner”. Fast går saktare. Låten är märkligt heavy-bluesig, vilket smittar av sig på gitarrsolona. Sedan har vi ”Spectre”, en sorts skräckfilm satt i musik, följd av härligt ”tyskt” pompösa ”Traitors Gate”, vilken kan vara bästa låten. Påföljande ”No Surrender” är mer anonym.

Och så kommer vi till finalen. Först ”Lone Wolf” som återknyter till industri-bluesandet från Birmingham, med vissa vinkar till black album-erans Metallica. En grovhuggen Halford kräver din uppmärksamhet. Härnäst slutet med ”Sea of Red”. Den börjar försiktigt och akustiskt, tillsammans med Halfords största sångstund på plattan. Lägerelden ersätts snart nog av konsertarenan, men styckets kärvt episka karaktär bevaras, tacknämligt nog, och Halford överlappar sig själv i lurarna. Ljuvt melodiösa gitarrsolon också, och diverse körer som doftar Uriah Heep. Högst tänkbart bästa låten. There’s stories to be told. Verkligen!

Vad är negativt? Ja, dels går det mesta i samma tonart. Dels går det mesta i mellantempo. Skivan hade kunnat bli ännu bättre med någon ballad och ett eller annat hastighetsvidunder. Men med detta i bakskallen, är det ändå ett starkt album som Judas Priest skramlat samman, 44 år efter att Halford, Tipton och basisten Ian Hill började lira ihop (nykomlingen Scott Travis på trummor räknar snart trettio år i bandet). Jag lyfter på hatten för ett överlag utmärkt låtmaterial, fyllt med glöd och melodi, och framför allt för en ljuvlig Rob Halford. Han vet att inte ens försöka uppnå forna tiders mistlurtoner, utan excellerar istället i sitt mer naturliga mellanregister.

Judas Priest – Firepower
Sony Music

Firepower
Lightning Strike
Evil Never Dies
Never The Heroes
Necromancer
Children Of The Sun
Guardians
Rising From Ruins
Flame Thrower
Spectre
Traitors Gate
No Surrender
Lone Wolf
Sea Of Red

Betyg: 8/10

Daniel Reichberg

 

OUTSHINE – 1313

Outshine och gitarristen tillika bandets grundare Jimmy Norberg är här tillbaka med nytt skivsläpp. Med banduppställningen Jimmy Norberg, basisten Niklas Ingvarsson (Tales of Troy, Ex-Insomnia, Descalier) samt senaste tillskottet Tony Jelencovich (B-Thong, Transport League, M.A.N., Icon In Me, Mnemic) på sång får vi här en synnerligen välsmakande alster-skörd i den mörka melodiska genrens tecken. På albumet handhavs trummorna av Adde Larsson, live anlitas tillfälliga dito.

Kan inte sticka under stolen med mitt gillande av bandet Paradise Lost och Outshine`s nya album som har många gemensamma nämnare, Outshine agerar dessutom i dagarna som förband till nämnda bands UK turne´.

Inledande låten Liar sätter direkt nivån med både tyngd, kraft och melodi. Mörka rockspåren We are broken och They were too young är även så textmässigt, Jimmy Norberg förtäljer i infot om plattans förmedlande att ifrågasätta nutidens människa kanske inte alltid så solidariska sida. My Agony – ett spår som sätter sig utan pardon i hjärnbalken med ett återkommande ”why am” och   They Know Who You Are – så ”göttans” tungt och avslutande My Suicide är om möjligt mörkare än ………..

Fick äran att se bandet på release och kan intyga, de låter lika bra live som på skiva.

Vad jag förstår är Outshine mer kända utanför sitt egna lands gränser, så liksom undertecknat är det hög tid att upptäcka ett av Sveriges mest mörkrockande gothmetalband. 

OUTSHINE – 1313
Gain/Sony Music

1. Liar
2. She Will Love Me When I Am Dead
3. We Are Broken
4. They Were Too Young
5. My Agony
6. Already Dead
7. They Know Who You Are
8. My Suicide

Betyg  8/10

Conny Myrberg

Avatar – Avatar Country

Avatar frontade med Johannes Eckerström är synnerligen ett teatraliskt liveband. Möjligen är det på livescenen som många liksom undertecknat blivit smittade av bandets så  underhållande musik tillika deras gillande av koncept. Nya fullängdaren Avatar Country är definitivt inget undantag. Konceptet denna gång är historien ”The History of Avatar Country” och som vanligt är det textmässiga fullt med humor och kanske en känga till alla vilka måste se sin musik som amen i kyrkan. Musiken kretsar som vanligt i ett spann mellan olika genre/stilar. Tunga korta inledningen Glory to Our King ger oss en vinkling att nu gäller hårdare attityd .. Sovjetisk nationalsång ala Avatar 🙂 . Mera melodiösa Legend of the King om än rakare metal tar vid, märk det goa gunget här …… The King Welcomes You to Avatar Country, någon mer än jag som känner hyllningen till Ac/Dc? Humorn är både härlig och utstickande då historien berättas på svenska med en engelsk översättarröst, bara det. . A Statue of the King –  tillbaks till det som kanske kännetecknar Avatar, allt är helt galet. King After King – en typiskt Avatar slänga och alla fans blir säkert då inte besvikna. Instrumentala Silent Songs of the King Pt. 1: samt något hårdare Silent Songs of the King Pt. 2: avslutar. Åter ett bra och varierande skivsläpp med glimten i ögat från Avatar och ni som får tillfälle, se dom live!

Avatar – Avatar Country
Century Media/Sony Music

1. Glory to Our King (0:51)
2. Legend of the King (8:18)
3. The King Welcomes You to Avatar Country (5:36)
4. King’s Harvest (3:55)
5. The King Wants You (4:20)
6. The King Speaks (3:17)
7. A Statue of the King (3:44)
8. King After King (5:08)
9. Silent Songs of the King Pt. 1: Winter Comes When the King Dreams of Snow (3:34)
10. Silent Songs of the King Pt. 2: The King’s Palace (4:37)

 

www.avatarmetal.com

www.facebook.com/avatarmetal

 

Betyg: 8/10

Conny Myrberg

Medusa – debutplattan från Michael Crimson släppt.

Michael Crimson har släppt debutalbumet Medusa via Gain Music Entertainment/Sony Music. Smakprov i form av textvideon Weeping Window hör du nedan och plattan finns nu att streama bl.a. via Spotify.

 

Michael Crimson – Medusa

1. Seashell Eyes
2. The Maiden
3. Viperine Hair
4. The Dungeon
5. Weeping Window
6. The Grass of Grief
7. Nevermore
8. A Season in Hell
9. In the Winter
10. What Would You Say

Dream Theater signerar InsideOut/Sony.

Dream Theater har skrivit på för InsideOutMusic/Sony Music inför deras kommande 14.e studioalbum. 

Photo: Mark Maryanovich

James LaBrie – Lead Vocals
John Petrucci – Guitars, Backing Vocals
Jordan Rudess – Keyboards
John Myung – Bass Guitars
Mike Mangini – Drums, Percussion

SONS OF APOLLO – ”superband” släpper debutplattan Psychotic Symphony.

Ett nytt s.k superband ser dagens ljus, det är Mike PortnoyDerek Sherinian, Ron ”Bumblefoot” Thal, Billy Sheehan och Jeff Scott Soto som släpper debutplattan Psychotic Symphony den 20:e oktober via InsideOutMusic/Sony Music. 

 

https://www.facebook.com/SonsOfApollo1

 

DeathDestruction – II

DeathDestruction - II front
DeathDestruction – II

Andra plattan från det Göteborgska superbandet DeathDestruction har låtit vänta på sig ganska så länge, men ”den som väntar…osv”. En orsak till den långa väntan har säkert varit uppbrottet från förre sångaren Jimmie Strimell som verkade prioritera andra bandet Dead By April på ett sådant sätt att de andra tillslut fick nog av väntan på hans medverkan. Kanske gjorde det bara bandet gott att få vila lite på lagrarna för nu är bandet tillbaka med besked, och levererar genom nya plattan II ett alster som faktiskt på många sätt överglänser det självbetitlade debutalstret.

Vad har då hänt sedan förra utgåvan? Jo förutom tidigare nämnda separation har man rekryterat en ny sångare, och detta är ingen mindre än mästervrålaren Tony Jelencovic (Transport League, M.A.N, ex. Mnemic mfl.). Det känns som om Jelencovics intåg i bandet inte bara har tillfört bandet ny energi och skaparanda, utan han verkar också ha medverkat i låtskrivarprocessen på ett mycket aktivt sätt. Bandets sound på nya alstret tangerar faktiskt hans andra bands sound och tonspråk, och DeathDestruction låter numera som en mix mellan Transport League och M.A.N. Killarna har snickrat ihop ett gäng låtar som på de flesta sätt höjer den musikaliska ribban, och som i slutändan har resulterat i ett mycket omfångsrikt album. Jelencovics betydligt mer varierade, dynamiska och karismatiska stämma har tillfört bandet ytterligare en vokal dimension jämfört med Strimells betydligt mer enahanda gastande. På debutplattan gick de flesta av spåren oftast i ganska högt tempo och var alla tämligen aggressiva, medan man nu tar ut svängarna betydligt mer. Här bjuds lyssnaren på en ljudpalett som i Towards the light innehåller det lugnare och mer subtilt effektfulla. Via den lite meckiga coolt grooviga Pantera-tuggande A shelter from harms, och sedan levererar bandet allt däremellan till ultrabrutala låten: Insane stays sane.

Gitarristen Henrik Danhage (ex. Evergrey) lirar grymt tight och minst lika snyggt och varierat som i Evergrey eller på debutplattan. Det känns faktiskt som om han har fått en nytändning och faktiskt lirar ännu bättre än han någonsin gjort. Stenhårda riff och tuggande gitarrer blandas med coola soloräkor av betydligt bluesigare, lugnare och stillsammare snitt. Tillsammans med Fredrik Larssons (Hammerfall, ex. Evergrey) härligt tunga matande basspel bygger de båda upp en tyngd och ett groove som är mästerligt. Trummisen Jonas Ekdahl (ex. Evergrey) lirar tight och tekniskt brilliant utan att på något sätt spela över, utan gör det som varje låt kräver. En annan mycket viktig faktor i bandets sound som måste nämnas är ljudmaestron Roberto Laghi, som har förvaltat bandets musik på ett lysande sätt vilket har resulterat i ett mycket tungt, fläskigt och samtidigt nyansrikt sound.

Låtmaterialet på DeathDestruction – II är som tidigare nämnts mycket varierat både sound och stilmässigt och håller en genomgående riktigt hög kvalitet. Visst finns här några spår som inte känns fullt så roliga, medan andra genast sätter sig lite extra. Plattans absoluta höjdpunkt infinner sig i den tunga och sanslöst svängiga: Money, blood, crucifixus som definitivt kommer att hamna högt upp i toppen på min lista över 2014-års bästa låtar! DeathDestruction har genom nya plattan åstadkommit ett mycket bra och varierat album som faktiskt känns riktigt angeläget, och som definitivt kommer att snurra många, många, många varv i cd-spelaren.

DeathDestruction – II
Gain

1.   Divine justice
2.   Set the sail
3.   False flag
4.   Dead pilot
5.   Money, blood, crucifixus
6.   Give it a try
7.   I promised you nothing
8.   Epilogue
9.   I am the plague
10. Taste the mud
11. A shelter of harm
12. Insane stays sane
13. Towards the light

www.deathdestruction.com

www.facebook.com/DeathDestructionOfficial

 

Betyg 8 / 10

Staffan Vässmar