Abramis Brama – Tusen År

Det är alltid en högtidsstund när Abramis Brama släpper nytt. Inte bara för att det brukar gå ett bra tag mellan släppen utan också för att de alltid håller högsta klass! I tjugo års tid har de nu levererat och förfinat sin tunga, bluesiga och småproggiga sjuttiotalsrock och nya albumet Tusen År är ytterligare en fjäder i hatten. Deras förmåga att få musiken i gungning oavsett tempo är omisskännlig och styrkan i deras melodier är lika påtaglig då som nu. Det har lyckats få till en bra variation på nya given där den gungande Löpeld, det snygga titelspåret, pigga Hav Av Lögner och avslutningen med småepiska Ta Mig Tillbaka hör till höjdpunkterna. Varje spår tycks ha något litet eget som sticker ut men coolast är nog ändå att de lagt sig till med lite munspel vilket passar bandets musik ypperligt. Ljudmässigt är det jordnära som vanligt och jag gillar hur de får till tyngden samtidigt som alla instrumenten får plats i högtalarna. Det mesta känns alltså som vanligt med den gamle braxen men i detta fall är inte det något negativt för Tusen År kan nämligen vara bandets vassaste album i en redan sylvass diskografi.

Abramis Brama – Tusen År
Black Lodge Records/Sound Pollution

1. Löpeld
2. Vem Är Du?
3. Tusen År
4. Slutet Av Tunneln
5. Fel Kvinna
6. Vägen Ut
7. Hav Av Lögner
8. Ta Mig Tillbaka

www.abramisbrama.com
www.facebook.com/abramisbrama

 

Betyg: 8/10

Ulf Classon

Nytt skivsläpp med The Temperance Movement.

Rockbandet The Temperance Movement är klar med nytt skivsläpp, 15 januari når White Bear skivdiskarna. Tre svenska gig är också klara med följande stopp.

8/2 Debaser Medis – Stockholm
9/2 Sticky Fingers – Göteborg
11/2 KB – Malmö

http://thetemperancemovement.com

The Temperance Movement

Imperial State Electric – Honk Machine

Imperial State Electric - Honk Machine-1
Imperial State Electric – Honk Machine

Likt sitt föregående band The Hellacopters så styr Nicke Andersson sin nuvarande skuta Imperial State Electric i ett stadigt flöde av utveckling. The Hellacopters gick från garageskrammel till ett mer nyanserat melodilandskap medan Imperial State Electric inledde piggt med powerpop för att numera stå på scen så bredbent de bara kan. Faktum är att Imperial State Electric idag börjar låta en del som The Hellacopters gjorde i slutet på sin karriär. Nya Honk Machine tar snyggt vid där föregångaren Reptile Brain Music (2013) slutade och levererar snygg sjuttiotalsriffrock med gott om popsväng, snygga melodier och catchy refränger. Som helhet är Honk Machine bandets klart mest varierade album så här långt men samtidigt innehåller den en del lite svagare spår för en gång skull. All Over My Head kan vara det tamaste de har skrivit, soulballaden Walk on By känns lite malplacerad och Just Let Me Know är precis som Anywhere Loud och Just Let Me Know lite anonyma. Det som dock är till dessa låtars fördel är att de är riktigt snygga. De är kanske inte så minnesvärda men det går inte att värja sig från hur snyggt hantverket är. När de dessutom stoppas in mellan högklassiga spår så lyft de än en gång. Inledande Let Me Throw My Life Away är en pigg och riffig inledning, Guard Down är skivans starkaste och hårdaste stund medan Colder Down Here skänker lite mörker över ett annars ganska glatt material. Övriga spår är enkel men effektiv rockmusik så som bara Nicke och hans mannar kan skapa den.

Om det är något som Honk Machine är så är den mer själsfull än sina syskon. Bandets tre tidigare album är smått briljanta allihop men Honk Machine känns varmare, personligare och närmare hjärtat än tidigare. Det känns som låtarna har fått mer kärlek vid skapandet än tidigare även om en del spår är aningen svagare än andra. Utförandet och framförandet är inget annat än kärleksförklaringar till pop- och rockband som Kiss, Alice Cooper, The Beatles och The Raspberries. Imperial State Electric har gjort det ingen. Jag var tveksam till en början men sedan började bitarna falla på plats och jag insåg att de har lyckas skapa ytterligare ett högklassigt rockalbum.

Imperial State Electric – Honk Machine
Psychout Records/Sound Pollution

1. Let Me Throw My Life Away
2. Anywhere Loud
3. Guard Down
4. All Over My Head
5. Maybe You’re Right
6. Walk on By
7. Another Armageddon
8. Lost in Losing You
9. Just Let Me Know
10. Colder Down Here
11. It Ain’t What You Think (It’s What You Do)

www.imperialstateelectric.se

 

Betyg: 8/10

Ulf Classon

Therapy? – Disquiet

Therapy - Disquiet - 2015
Therapy? – Disquiet

Therapy är det där skavande, obekväma och svåra bandet som man aldrig riktigt vet var man har. De har under hela sin karriär alltid varit ett av de mest kompromisslösa, kreativa och egensinniga band rockvärlden har kunnat finna. Detta har lett till att det stora genombrottet aldrig har kommit och de stora arenorna som bandet förutspåddes att spela på aldrig nåddes. Men status som ett av de mer inflytelserika banden i genren går inte att ta ifrån dem. Förmodligen är fler band influerade av Nordirländarna än vad både vi och de själva vet om. Så när nu det fjortonde studioalbumet skall avtäckas så finns det inget annat i tankarna än ytterligare en musikalisk utmaning för alla ens sinnen. Men som så många gånger förut så går det inte att förutspå Therapys vägval och de levererar med Disquiet sitt mest melodiösa album på över tjugo år. Inte sedan släppet av mästerverket Troublegum (1994) så har jag hört så många melodier på ett och samma album från trion förut. Visst finns både experimentlustan och de udda taktbytena kvar men inte alls så som vi har vant oss vid. Dock är det fortfarande en smältdegel av nedstämd britpop, skramlig garagerock, ettrig punk, industriella undertoner och metallisk hårdhet som de levererar om än i ett mer fokuserat flöde än de senaste albumen. Det känns som de har försökt att göra en värdig uppföljare till Troublegum men som alla vet så kan man inte tvinga fram mästerlig musik. Värdig eller inte så är i alla fall Disquiet väldigt underhållande att lyssna på. Inledningsvis känns melodierna aningen påklistrade och framtvingade men ju fler lyssningar man tar sig igenom desto mer växer även melodierna. Inledande Still Hurts är en hård och mörk sak medan efterföljande Tides är lättsammare och mer klassisk Therapy punkrock. Jag gillar Idiot Cousins Silverchair-aura medan avslutande Deathstimate är allt för anonym för min smak. Allt där i mellan är bra men aldrig så där riktigt Troublegum-bra. Som ett Therapy-fan är jag glad över ett nytt album som faktiskt går att lyssna på utan att man är helt utmattad efteråt. Men som musikälskare känner jag en aning frustration över att låtarna och melodierna inte orkar upp en nivå så att det blir extatiskt bra. Men chansen är stor att låtarna kan komma att växa till sig med tiden men just nu är Disquiet ett trevligt album, varken mer eller mindre.

Therapy? – Disquiet
Amazing/Sound Pollution

1. Still Hurts
2. Tides
3. Good News is No News
4. Fall Behind
5. Idiot Cousin
6. Helpless Still Lost
7. Insecurity
8. Vulgar Display of Powder
9. Words Fail Me
10. Torment Sorrow Misery Strife
11. Deathstimate

www.therapyquestionmark.co.uk

 

Betyg: 7/10

Ulf Classon