Chris Bay – Chasing The Sun

Chris Bay som vi alla förstås känner igen som sångaren i Freedom Call släpper helt överraskande en reggaeskiva. Nä, skoja bara, även om omslaget är soligt och somrigt värre är det pop som gäller här. Pop med Freedom Call-influenser kanske bör nämnas. Det blir förstås aldrig lika hårt. Andra influenser tycks ha varit Harpo, T-Rex, Steve Harley, Sparks, Cats In Space och liknande artister. På en låt, Move on, kan jag svära på att det är en duett med Blutengel. Fast det framgår ingenstans så jag får väl kanske äta upp detta påstående.

Chris Bay producerar och spelar dessutom alla instrument själv förutom trummor som hanteras av trummisen från, just det, Freedom Call. Även om låtarna är välskrivna låter det kanske lite tunt om ljudbilden. Jag hade önskat bredare ljudbild och bättre trumljud. Det skulle ha gjort låtarna mer rättvisa för de är inte så dumma. Men här framställs de i sin mest transparenta form. Detta kan förstås vara gjort med flit för att försöka återskapa en så genuin atmosfär som möjligt.

Hur som helst, så är det en helt okej platta. De lite mer glättiga låtarna vägs upp av ….eeeeh… de mindre glättiga låtarna. Svårt att välja någon riktig favorit. Är fortfarande lite osäker på om skivan kommer att hålla året ut. Det återstår att se. Klart godkänt försök dock.

Chris Bay – Chasing The Sun
Steamhammer/SPV

1. Flying Hearts 3:17
2. Light My Fire 3:42
3. Move On 4:07
4. Radio Starlight 3:50
5. Silent Cry 3:56
6. Hollywood Dancer 3:20
7. Keep Waiting 3:46
8. Misty Rain 3:59
9. Where Waters Flow In Heaven 4:20
10. Bad Boyz 3:20
11. Love Will Never Lie 3:52

Betyg: 6 / 10

Peter Dahlberg

Black Trip – Shadowline

Black Trip - Shadowline
Black Trip – Shadowline

På debuten Goin’ Under (2013) charmade svenska Black Trip oss med en nostalgitripp laddad med tidig New Wave of British Heavy Metal som kryddats med sjuttiotalets Scorpions. Nu är det dags igen men där debuten kändes entusiastiskt ihopsatt i farten så känns nya Shadowline mer genomarbetad. På debuten trängdes Iron Maiden och Saxon med Thin Lizzy och Scorpions. På uppföljaren är det alltså mer fokuserat och har du undrat hur det hade låtit om Thin Lizzy hade utmanat Iron Maiden i början på åttiotalet? Leta inte längre. Shadowline är här. Thin Lizzys svängiga hårdrock och Iron Maidens melodier levererade genom tvillinggitarrer skapar ett inte helt okänt men ändå tillräckligt säreget sound för att bli spännande. De paketerar det rockiga svänget och heavy metal-melodierna på ett övertygande sätt även om en del spår har svårt att nå upp till bandets fulla potential. Låtar som den tunga inledningen Die With Me och det urstarka titelspåret sätter en ganska hög ribba att överträffa även för bandet själva. Men med det sagt så är det inget spår som hamnar utanför ramen. Det är egentligen bara Subvisual Sleep som sticker ut en aning med sitt härliga Accept-riff och medryckande sväng vilket bara är upplyftande. Black Trip fortsätter alltså i sina barndomsidolers fotspår och hade vi fått några riktiga allsångsrefränger till så hade förmodligen betyget sett annorlunda ut.

Black Trip – Shadowline
SPV/Steamhammer/Threeman

1. Die With Me
2. Danger
3. Shadowline
4. Berlin Model 32
5. Over the Worldly Walls
6. Clockworks
7. Rooms
8. Subvisual Sleep
9. Sceneries
10. The Storm
11. Coming Home

www.blacktrip.se

 

Betyg: 7/10

Ulf Classon

 

Livingston – Animal

Livingston - Animal - 2014
Livingston – Animal

Det här var jag inte beredd på när jag tog mig an en ny albumrelease från ett välrenommerat heavy metal-bolag. Hade jag hört Livingstons musik tidigare så hade jag aldrig tagit mig an att recensera detta, deras tredje album, heller för den delen för detta var inget vidare. Dessa britter som omlokaliserade sig från London till Berlin och ”slog igenom” skall tydligen vara väldigt framgångsrika med bland annat en hitsingel vid namn Broken. Men jag har då aldrig hört talas om varken dem och eller hört deras musik vilket känns lite konstigt då jag slukar det mesta som kommer i min väg oavsett genre så länge det är gitarrbaserat. Men jag skulle bli förvånad om de skulle slå igenom på en bredare front för även om Animal är ett väl genomfört hantverk som är snyggt paketerad så är inte detta något som den breda massa tuggar i sig. Musikaliskt rör dom sig i ett luddigt poprockigt landskap i mellantempo där en del metalliska inslag susar förbi och allt är väldigt emotionellt och det är de stora och deppiga känsloutryckningarna som gäller. Ljudbilden känns programmerad och en ständig ekoeffekt ligger och gnager på trumhinnan. Jag kommer att tänka på band som U2, Muse, The Killers och även lite Manic Street Preachers men närmast hamnar de nog Chris Cornells James Bond-låt You Know My Name minus stråkarna. Eller nej, det gör dom nog inte, men ändå inte överdrivet långt ifrån. Oavsett så dryper det av melodier och catchy refränger mitt i en melankolisk känslostorm som garanterat lär attrahera en och annan nedstämd tonårstjej. Låtar som Chemicals och The Hunter kan säkert leta sig in på de alternativa rockradiostationerna men i min stereon kommer de för evigt att vara ospelade från och med nu.

Livingston – Animal
Long Branch Records/SPV

1. Intro
2. When it Goes Away
3. Big Mouth
4. Chemicals
5. Time Bomb
6. Skin & Bones
7. The Hunter
8. Opposite Tracks
9. In My Head
10. Into the Rain
11. Reckless
12. Human Animal

www.livingstonmusic.co.uk

 

Betyg: 3/10

Ulf Classon

Ace Frehley – Space Invader

Ace Frehley Space Invader
Ace Frehley – Space Invader

Hur skulle man reagera om man på 1970-talet hamnade i en värld full av pengar, sex, droger och sprit bara på grund av att man spelade gitarr i ett band. För Ace blev frestelserna för stora och han sumpade sin plats i KISS ett par-tre gånger minst. För den gamla KISS-publiken framstår Ace ändå som den enda riktige rockaren/rebellen i bandet. Han var den coole som alltid hade en skum kommentar eller ett sjukt skratt att ta fram i intervjuer. Den mest kända intervjun är väl den med Tom Snyder från oktober 1979. (se länk nedan)

KISS (Gene och Paul) var även väl medvetna om att Ace soloskiva från 1978 var den som sålde mest av alla medlemmarnas. Ace gick bara in och körde sin rock n roll a´la KISS som vanligt och det var precis det publiken ville ha. KISS var ju trots allt världens största band vid denna tid. Men kalkonfilmen KISS meets the phantom of the park samt bristen på en gemensam KISS-platta tog udden av bandets popularitet. Även om bandet fick en gigantisk hit med I was made for lovin´you följande år så var det många fans som hittade nya idoler att följa. Sedan vet vi att KISS mer eller mindre hade en svacka tills de torkade av sig sminket 1983. Då var Ace redan ute ur bilden sedan ett par år tillbaka.

Ace fortsatte sin solokarriär under senare halvan av 1980-talet och släppte tre skivor mellan 1987-1989. Därefter skulle det dröja ända till 2009 innan nästa kom. Då vet vi förstås att original-KISS satte på sig sminket igen 1996 och gjorde sig en förmögenhet på att turnera i fyra-fem år innan bubblan sprack igen.

 

Nu fem år sedan förra plattan släpps då en ny. Inledande titellåten Space invader är en rocklåt som har en discoaktig refräng vilket bara passar in bra. Hade nästan önskat att han retats mer och gett den ett mer dansant trumbeat. Första singeln Gimme a feelin har ni säkert redan hört. En helt okej Ace-låt men lite tråkig i mina öron. Gillar då I wanna hold you bättre som låter lite The Sweet möter KISS ungefär. Covern på Steve Millers The Joker (utan busvisslingen) är även den godkänd. Sin vana trogen avslutar han skivan med en instrumental låt.

Att lyssna på hela skivan i sträck blir lite mastigt men i små portioner går den an. Tycker ändå att Ace har gjort ett klart godkänt jobb även denna gång!

FAKTA: Omslaget är gjort av ingen mindre än Ken Kelly som gjorde de odödliga omslagen till KISS-skivorna Destroyer och Love Gun.

Ace Frehley – Space Invader
Steamhammer/SPV

1. Space Invader
2. Gimme A Feelin` (radio edit)
3. I Wanna Hold You
4. Change
5. Toys
6. Immortal Pleasures
7. Inside The Vortex
8. What Every Girl Wants
9. Past The Milky Way
10. Reckless
11. The Joker
12. Starship

www.acefrehley.com

Betyg: 6 / 10

Peter Dahlberg

Holy Moses – Redefined Mayhem

Holy Moses - Redefined Mayhem
Holy Moses – Redefined Mayhem

I snart trettio år har Sabina Classen styrt sitt Holy Moses med järnhand och trots att deras thrash fått lite mer svärta på senare år så har de aldrig vikit av från den inslagna vägen. Personligen har jag alltid tyckt att bandet har varit bättre live än på skiva och efter att ha tagit del av ytterligare ett stycke köttig tysk thrash från Aachen-gänget så är mitt intryck fortsatt intakt. På skiva är Holy Moses bra men inte tillräckligt bra för att mina öron skall slå frivolter av glädje. Det är ettrig och intensiv eurothrash för hela slanten vilket jag gillar men precis som på föregångaren Agony of Death (2008) så är det på tok för enformigt i längden. Problemet är att det inte finns några uppkäftiga krokar eller rejäla melodier som bryter av medan refrängerna är småcoola men inte tillräckligt häftiga. Det är dock rejält elakt mest hela tiden men det är ganska talande att mellantempolåten Into the Dark är skivas mest välljudande spår. Allt behöver inte gå i högsta hastighet hela tiden för att det skall vara brutalt. Men för att vara rå, okonstlad och stenhård tysk thrash så är Holy Moses helt rätt men för den som söker lite mer variation så blir Redefined Mayhem ganska enformig ganska snabbt. Dock är det alltid en fröjd att höra Sabina Classen morra, väsa, growla och gasta så att självaste Hin håle ryggar tillbaka förskräckt.

Holy Moses – Redefined Mayhem

Steamhammer / SPV

  1. Hellhound
  2. Triggered
  3. Undead Dogs
  4. Into the Dark
  5. Sacred Sorrows
  6. Process of Projection
  7. Fading Realities
  8. Liars
  9. Redemption of the Shattered
  10. Whet the Knife
  11. Delusion
  12. One Step Ahead of Death
  13. This Dirt

www.holymoses.net

Betyg: 5 / 10

Ulf Classon

Mekong Delta – In a Mirror Darkly

Mekong Delta - In a Mirror Darkly
Mekong Delta – In a Mirror Darkly

Man har aldrig tråkigt ihop med Mekong Delta. Ja bandet alltså, inte området i Vietnam, där har jag aldrig varit. Hur som helst så har jag alltid funnit dessa tyskar ganska underhållande vilket gör att jag alltid tar mig tid att lyssna när de varit aktuella med ny musik. Men efter att ha lyssnat på nya given In a Mirror Darkly och gjort ett återbesök i backkatalogen så inser jag att jag aldrig har så där exceptionellt roligt när jag lyssnar på deras skivor. Det är underhållande progressiv thrash i den mest tekniska skolan men det är aldrig så pass bra så att jag löper amok i mina vänners stereoapparater och tvingar dem att lyssna så fort jag får chansen. Med det sagt så kan jag konstatera att In a Mirror Darkly är ytterligare ett kapitel i bandet karriär de kan vara ganska stolta över för det är en oerhört solid produkt de levererar. Musicerandet är av ypperlig klass, Martin LeMars sånginsats är riktigt stark och aggressiviteten i thrashen finns kvar trots det intrikata anslaget. Antalet taktbyten och udda rytmer finns det i överflöd och det blir på det sättet aldrig riktigt tråkigt att lyssna på skivan. Men det blir som sagt aldrig riktigt roligt heller. Låtarna tenderar att bli något långrandiga, variationen mellan de olika styckena är för små och ibland kan det vara svårt och veta när skivan byter spår. Men det finns ljuspunkter. I Janus så hittar bandet ett skönt medryckande läge och ett mer dramatiskt anslag lyfter musiken över mängden. Även i den instrumentala Inside the Outside of the Inside med sitt Rush-iga intro så hittar de det där lilla extra som gör att man hajar till och koncentrerar sig lite mer. Men det är också allt. Albumet In a Mirror Darkly är som helhet trevlig men inget ut över det vanliga. Redan frälsta fans lär inte bli besvikna men så värst många nya fans tror jag knappast tyskarna fiskar upp denna gång tyvärr.

Mekong Delta – In a Mirror Darkly

Steamhammer / SPV

  1. Introduction
  2. Ouverture
  3. The Armageddon Machine
  4. The Sliver in Gods Eye
  5. Janus
  6. Inside the Outside of the Inside
  7. Hindsight Bias
  8. Mutant Messiah

www.mekongdelta.eu

Betyg: 6 / 10

Ulf Classon

Prong – Ruining Lives

Prong - Ruining Lives
Prong – Ruining Lives

För två år sedan släppte amerikanska Prong sitt åttonde album Carved in Stone. En av det årets bästa album och ett bevis på att Tommy Victor och hans mannar hittat tillbaka till storformen. Nu släpper de nästa album och formen håller i sig. Ruining Lives, som härligheten heter, är den skiva som gått snabbats för bandet att spela in och det är påtagligt. De dryga fyrtio minuter som skivan snurrar på så sprudlar musiken av energi och bandet stampar på i ett härligt tempo mest hela tiden. Deras tekniska men groovebaserade och industriosande metal står stadigt i sina punk- och hardcore-rötter men nu är det mer thrash än tidigare. Ja det är faktiskt rena rama thrashriff-orgien emellanåt! Victors gitarrspel är glödande och tillsammans med trummisen Art Cruz taktfasta stampande och småintrikata rytmer, bassisten Jason Christopher pulserande bas samt deras gemensamma förkärlek till udda taktbyten så har Prong en brett register att plocka ur. Lägg där till Victors melodiösa men ändå kraftfulla sång som han utnyttjar till fullo i de medryckande och melodistarka refrängerna så har du allt vad Prong handlar om.

Det finns mycket godis att hämta på Ruining Lives för oss Prong-fans. Tydliga anspelningar på de tidiga årens mästerverk som Cleansing och Rude Awakening finns det gott om men även nyare influenser så som math metal har smugit sig in. Det sistnämnda gör att deras ändå rätt så rättfram metal får ett mer tekniskt invecklat anslag och ett lite småprogressivt skimmer lägger sig över alltihopa. Låtar som Turnover, Remove, Separate Self, Absence of Light och Self Will Run Riot sätter sig i skallen ganska omgående trots de lite mer invecklade tongångarna. Ett bevis på att melodistyrkan är ovanligt stabil även denna gång och placerar Ruining Lives i toppskiktet av bandets i övrigt väldigt stabila diskografi. En av årets bästa metal-plattor!

Prong – Ruining Lives

Steamhammer / SPV

  1. Turnover
  2. The Barriers
  3. Windows Shut
  4. Remove, Separate Self
  5. Ruining Lives
  6. Absence of Light
  7. The Book of Change
  8. Self Will Run Riot
  9. Come to Realize
  10. Chamber of Thought
  11. Limitations and Validations

prongmusic.com

Betyg: 8 / 10

Ulf Classon

Magnum – Escape from the Shadow Garden

Magnum – Escape from the Shadow Garden
Magnum – Escape from the Shadow Garden

Somliga grupper och artister är så karaktäristiska och konsekventa i sin konst att deras namn blir ett begrepp. 17 album in i karriären är engelska Magnum synonymt med pampig, melodiös rockmusik och tronar i ensamt majestät på genretoppen nu när landsmännen i supergruppen Asia än en gång tappat i stringens. Låtskrivaren och gitarristen Tony Clarkin, som ju även producerar Magnums album, har efter sin hjärtattack 2002 skapat så mycket fantastisk musik att gruppens legendariska svit av 80-talsplattor nu är tangerad.

Visserligen kommer inte ens den fantastiska The Visitation (2011) att nå samma status som gruppens största kommersiella och kvalitetsmässiga framgångar On a Storyteller´s Night (1985) och Wings of Heaven (1988), men lyssningsvärdet är inte lägre. Och precis som fjolårets On the 13th Day ärEscape from the Shadow Garden som en förlängning av njutningen. Fängslande melodier och sagolika stämningar bildar tillsammans med distinkta riff och pampiga refränger de följeslagare du behöver för en stunds befrielse från den verkliga världens olyckliga tillstånd – ett ämne som Clarkin förövrigt behandlar med utsökt variation i sina texter.

En annan disposition av materialet hade dock gett ett bättre balanserat album. De fyra första spåren bildar nämligen en så monumental inledning att resten av albumet förefaller vara bagatellartat. Upprepad lyssning lyfter dock slöjorna från de skenbart tunnare låtarna och avslöjar vackert vemodiga och delikata melodier.

Magnum – Escape from the Shadow Garden

Steamhammer / SPV

  1. Live ‘til you die
  2. Unwritten sacrifice
  3. Falling for the big plan
  4. Crying in the rain
  5. Too many clowns
  6. Midnight angel
  7. The art of compromise
  8. Don’t fall asleep
  9. Wisdom’s had its day
  10. Burning river
  11. The valley of tears

www.magnumonline.co.uk

Betyg: 8/10

Jukka Paananen