Steve Hackett åter till trädgårn i Göteborg.

För ett år sedan gjorde Steve Hackett en omtalad konsert på Trädgår’n i Göteborg. Den 7 september ställer sig den världsberömda gitarristen ännu en gång på Trädgår’ns scen. Med sig på scen denna gång har han Roger King på keyboard, Gary O´Toole trummor och percussion, Rob Townsend på flöjt och sax, Roine Stolt bas och gitarr, samt Nad Sylvan på sång

steve hacket kb väst(foto från KB west)
 Biljettsläpp 24 april

Steve Hackett – Wolflight

steve hackett - wolflight
Steve Hackett – Wolflight

Efter ett för honom rätt så långt uppehåll (senaste plattan kom 2011) återkommer nu Steve Hackett med ännu en platta i en imponerande rad av soloplattor sen över 30 år tillbaka, nu med titeln ”Wolflight”. Att det tog lite längre tid denna gång förklaras naturligtvis av de senaste årens oerhört framgångsrika turné med Genesis Revisited II (vilken bara verkar fortsätta och fortsätta!!). Men hela tiden har han filat på detta nya verk som han själv menar är något väldigt annorlunda och något han velat göra länge. En platta som så att säga bryter mot reglerna och där han blandar friskt med influenser från alla möjliga håll, inte minst från den så kallade världsmusiken. Inte minst använder han en mängd olika instrument från olika delar av världen. Ytterligare en sak som framträder är hur han denna gång vävt in kompet från en symfoniorkester i de flesta låtar på plattan. Han säger att han ville visa att det verkligen går att få en symfoniorkester att spela rock’n’roll. Eller med hans egna ord:  “I wanted to prove that an orchestra can be just as groovy and as heavy, primal as any rock band”. Dessutom finns naturligtvis även ambitionen från honom att visa hur många olika känslolägen och former som gitarren kan frammana, både från den akustiska och den elektriska varianten.

Det finns ett bärande tema för plattan som handlar om våra förfäder långt före den vår civiliserade (?) tid. Då man kämpade mot både andra klaner och mot vilda djur för att klara sig. Man kan se plattan som en sekvens av filmscener från denna tid. Inte minst är detta tydligt i titellåten ”Wolflight” för vilket Steve också spelat in en väldigt läcker video som jag verkligen kan rekommendera. Här visas mycket fina scener med en imponerande ljussättning och en ungdomligt stylad (!) Steve i urskogen omgiven av vargar (se även omslaget). Det här är uppenbarligen riktiga vargar från Tjeckien som finns i en inhägnad någonstans utanför Rom i Italien dit Steve hade möjligheten att komma och få umgås med dem under en längre tid. Just termen ”Wolflight” sägs beteckna den farliga och magiska tiden just före gryningen och det är lite av denna stämning som Steve säger sig vilja uttrycka. Det var också vid den här tiden på dagen som Steve säger sig ha skrivit det mesta av musiken. Han menar att närheten till drömmarna vid den här tiden betytt en del för den musikaliska inspirationen.

Nåväl, det här låter ju sanslöst intressant eller hur? Men är verket då lika bra som det verkar ha förutsättningar att vara, både med tanke på upplägget och den närmast geni-förklarade kompositören och gitarristen? Nja, inte fullt ut måste jag säga. På något sätt börjar det storslaget men sänker sig långsamt ner till lite mindre grandiosa nivåer ju längre man lyssnar på plattan. De första tre låtarna på plattan är väldigt, väldigt bra, det måste erkännas. En oerhörd variation finns i titellåten, precis så som Steve utlovat och med ett imponerande stöd från symfoniorkestern (fast vilken orkester det rör sig om framgår inte av bakgrundsmaterialet vilket jag tycker är dåligt!). Jag häpnar över det märkliga baskompet som används då och då. Är det en basfiol eller är det någon form av trumma? Omöjligt att få kläm på men oerhört effektfullt låter det i alla fall. Låten går upp i mästarklass på slutet när ett Flamenco-liknande gitarrkomp överröstas av ett sådant där makalöst vackert elgitarrsolo som nästan bara kan komma ifrån Steve. För att sedan övergå i lite mystiska mellotronstråkar (jojomän, tro inte att vi slipper dom!) och trummor. Och sen slutar låten i ett närmast magiskt slutackord som bara långsamt tonar ut.

Nästa låt är minst lika fin och har den intressanta titeln ”Love Song To a Vampire”. Den handlar om någon som fastnat totalt i beroendet av en annan person som här liknas vid en vampyr. Han försöker ta sig loss men utan att lyckas. Verkligen hemskt faktiskt, och det här kanske är en sorts metafor för något som en del kan råka ut för, d v s destruktiva relationer. Låten inleds med undersköna akustiska toner, typiska Steve Hackett! Sången i sig är ganska enkel men den framförs snyggt med massor av stämmor och med mycket snyggt komp. Refrängen är mycket vacker och kompas oerhört fint igen med en djup bas som harmonierar otroligt fint med körer och stråkar. Det enda som jag inte gillar är det lite taffliga trumkompet i refrängen. Känns överdrivet och faktiskt inte särskilt synkat med resten av musiken. Lite synd faktiskt för det här kunde man ha gjort bättre. Men slutet är återigen så där sanslöst vackert med ett långsamt utklingande ackord (spelat på harpa, tror jag).

Nästa låt ”The Wheel’s turning” är ett exempel där Steve får symfoniorkestern att svänga till låten riktigt rejält en bit in i låten, trots att det faktiskt lika gärna kunde varit kompet till ett musikalnummer. Men efter denna låt tycker jag det blir för mycket upprepningar av sekvenser som vi hört så många gånger förr från Steve. Visst – det är urtjusiga akustiska gitarrtoner i ”Earthshine” och låten ”Loving Sea” är en oemotståndlig musikpralin med strandsurf- och Supertramp-känsla (!). Men i de senare låtarna kommer också saker som jag tycker Steve lite grand har snöat in på och som kanske är roligare att spela än att lyssna till. Jag tänker speciellt på bluespartierna i ”Corycian Fire” och ”Black Thunder”. Sen tycker jag att ambitionsnivån sjunkit lite väl mycket i vissa låtar och då kanske särskilt den avslutande ”Heart Song” som är en kärleksförklaring to Steve’s fru Jo. För mig låter den lite väl enkel och närmast lite smörig. Men han kanske ville ha det så?

Men som sagt, vi bjuds ändå på en hel del godis på den här plattan, inte minst instrumentalt. Man blir hela tiden överraskad – t ex de otroligt exakta kompet på Tablas i mitten av låten ”Corycian Fire”. Det smäller så man tror att fingrarna går av! Steve har också denna gång återigen valt att sjunga allting själv, trots en i mitt tycke rätt så medioker sångröst. Men det här kompenserar han till max genom alla stämpåläggningar. Här är han faktiskt en mästare i branschen. Det finns säkert partier med Steve sjungande i minst tio stämmor (man kan se denna Steve-Hackett-kopia-kör framför sig!) och det här utnyttjar han i minst sagt varenda låt.

Ja, mitt slutomdöme ger honom ett bra betyg men ändå inte bland topparna. Jag plågas lite av att man känner igen så mycket av det man hör, trots att just detta verk enligt Steve skulle vara särskilt nyskapande. Jag kan alltså bara delvis hålla med. Det finns flera riktigt fina låtar på plattan men också några som jag upplever som tämligen mediokra. Detta förklarar den något njugga betygssättningen av en platta från en av mina absoluta favoriter genom åren. Han kommer nog att fortsätta vara det men det är inte utan att man börjar längta efter att han slår sig i slag med lite mer kompetenta musiker och låtskrivare (kanske en ny supergrupp?). Det skulle kännas mer spännande än att se ännu en soloplatta.

Steve Hackett – Wolflight
InsideOut Music

01 Out Of The Body
02 Wolflight
03 Love Song To A Vampire
04 The Wheel’s Turning
05 Corycian Fire
06 Earthshine
07 Loving Sea
08 Black Thunder
09 Dust And Dreams
10 Heart Song
11 Pneuma (bonusspår som inte ingick i promon)
12 Midnight Sun (bonusspår som inte ingick i promon)

www.hackettsongs.com

 

Betyg: 7 av 10

Karl-Göran Karlsson

 

Steve Hackett offentliggör skivomslag

Omslaget offentliggort till kommande Steve Hackett albumet Wolflight vilken släpps den 30 mars via InsideOut Music.

SteveHackett_CD-Cover_2015_web

1.     Out of the Body
2.     Wolflight
3.     Love Song to a Vampire
4.     The Wheel’s Turning
5.     Corycian Fire
6.     Earthshine
7.     Loving Sea
8.     Black Thunder
9.     Dust and Dreams
10.  Heart Song

www.hackettsongs.com

Steve Hackett – Genesis Revisited: Live in The Royal Albert Hall

Steve Hackett Genesis Revisited Live at the Royal Albert Hall
Steve Hackett – Genesis Revisited: Live in The Royal Albert Hall

Efter succén med Genesis Revisited II-plattan och den efterföljande (minst dubbelt förlängda mot ursprungligen planerade) turnén är det förståeligt att Steve nu också släpper en live-CD och DVD. Den är inspelad i den magnifika och anrika Royal Albert Hall i London i oktober 2013 under en konsert som nog var en sorts avslutning på den första delen av turnén (min gissning). Inramningen verkar ha varit magnifik när man ser den fantastiska bilden på omslaget på plattan. Jag förstår verkligen att det måste ha känts lite extra högtidligt för en musiker (som även har klassisk musik på repertoaren) att få spela här. Eller som Steve själv säger ”I have always wanted to play the Albert pub”. Naturligtvis kan han inte låta bli att även anknyta till det som konsertlokalen är mest känd för, nämligen “Last Night of the Proms” som ju är den årliga avslutningen på serien av s k promenadkonserter. Steve inleder nämligen med att hälsa välkommen till ”Last Night of the Progs”!

Jämfört med Genesis Revisited II-plattan så är låtvalen på denna konsert rätt så annorlunda. Förvisso finns många av numren från plattan med men ett flertal är också utbytta mot andra Genesis-låtar. På något sätt så känns låtlistan som att Steve denna gång har plockat ut det allra bästa från båda Genesis Revisited-plattorna (den första utgiven 1996 och den andra 2012). Exempelvis spelar man såna höjdarnummer som The Fountain of Salmacis och Watcher of the Sky som ju båda fanns på den första plattan. Man får på något sätt också känslan av att Steve tagit intryck av förväntningar från fansen också när det gäller låtvalet vilket skulle kunna förklara denna justering i låtvalen jämfört med Genesis Revisited II-plattan.

Inte bara platsen gjorde konserten speciell men även det faktum att flera prominenta gästartister dök upp som tillägg till basuppsättningen på bandet (som var Nad Sylvan (sång), Rob Townsend (saxofon, flöjt, percussion), Roger King (keyboards), Lee Pomeroy (bas) och Gary O’Toole (trummor)). Vi får höra John Wetton sjunga på Firth of Fifth, Ray Wilson sjunger tillsammans med Nad Sylvan i Carpet Crawlers och I know what I like , Amanda Lehmann sjunger Ripples men som svensk tycker jag det är allra häftigast att få höra Roine Stolt dra sitt härliga gitarrsolo med en närmast sönderstressad Wah-Wah pedal till det intensiva slutpartiet i The Return of the Giant Hogweed. Det får till och med Steve att utbrista ”Oh, those Swedes guys certainly can play!”. Förutom Roines insats så tycker jag att Ray Wilsons inhopp är det mest lyckade. Han sjunger väldigt bra ihop med Nad på de två låtarna som han medverkar i. Jag gillar hans röst och har full förståelse för att han fick förtroendet på den allra sista Genesis-plattan Calling all stations. När det gäller sånginsatserna i övrigt så är jag inte alltför imponerad av vare sig John Wetton eller Amanda Lehmann (eller till och med Gary O’Tooles för den delen). Faktum är att jag nästan tycker att Nad kunde ha få tagit hand om hela klabbet istället för att blanda runt med olika sångare. Särskilt efter att Nad bevisligen växt in fint som sångare även på flera av låtarna som andra sjöng på Genesis Revisited II plattan. Nad har vissa problem med de lite högre registren här och var men det kompenseras till övervägande del av resterande partier där jag tycker det låter jättebra.

Det är som sagt en lång rad med riktiga Genesis-klassiker på plattan så man kan verkligen säga att vi har att göra med en platta av Greatest Hits-karaktär. Personligen är jag djupt imponerad över hur bra det låter och hur troget Steve har återskapat det ”äkta” (om jag vågar säga det) Genesis 70-talssoundet från perioden med Peter Gabriel och de därpå följande plattorna Trick of the Tail och Wind and Wuthering. Det tyder på en särskilt stolthet och respekt för vad de gjorde tillsammans på den tiden även om urvalet av låtar kanske också är präglat av det faktum att låtarna har så tydliga avtryck av just Steve Hacketts spelskicklighet och kompositionsinsatser. Sen kan man inte låta bli att fundera över hur det verkligen är möjligt att behålla skärpan och inspirationen när man har spelat dessa låtar så många gånger. Ta till exempel låten Firth of Fifth. Hur många gånger har inte Steve Hackett spelat denna låt live? Det här är ju en låt som han haft med även tidigare på sina solokonserter vilket lär betyda att antalet gånger den framförts på scen måste vara väldigt, väldigt stort. Det lär säkerligen vara ett tresiffrigt tal och frågan är om inte det kan vara i närheten av fyrsiffrigt. Med tanke på att en annan knappast kan lyssna på en platta mer än 10-15 gånger innan man blir s a s ”mätt” så är det verkligen imponerande att Steve fortfarande kan leverera det där sugande gitarrsolot som gjort honom så berömd vid konsert efter konsert. Det är bara att bocka och buga för ett fullfjädrat proffs som lägger ner mer än hela sin själ i detta!

Jag kan omöjligt gå in på väldigt mycket detaljer i de olika låtarna utan jag kan bara säga att det mesta är framfört helt klanderfritt. Som sagt, mycket troget originalen men utan att för den skull vara rena kopior. Det finns en hel del variation och utvikningar som i de flesta fall stärker helhetsintrycket. Exempelvis spelar Rob Townsend ofta teman på blåsinstrument som Tony Banks ursprungligen spelade på klaviatur och det funkar bra. När det gäller just klaviaturerna så måste jag säga att Roger Kings insats är makalöst bra och för det mesta saknar man inte Tony Banks det minsta. Roger är också noga med att framhäva lite extra de Genesis-typiska partierna med Mellotron-stråkar och Mellotron-körer. Exempelvis kör han det magnifika introt på Watcher of the Skies lite extra långsamt vilket ger ännu mera tyngd åt låten. Detsamma kan även sägas om låten The Fountain of Salmacis där Mellotron-ljudmattorna har en mycket framträdande roll. Måste också nämna att i just denna senare låt passar Nad Sylvans sångstil extra bra och det gör denna låt till en av de allra bästa på plattan. Får inte heller glömma Lee Pomeroys basspel som jag tycker ger lite extra tyngd till flera av låtarna.

Men det stora toppnumret på denna platta är utan tvivel klassikern Supper’s Ready. Jag frågar mig: Har det någonsin gjorts en bättre version live än den vi får höra här? Kanske är det så (jag har ju verkligen inte hört dem alla) men jag är i alla fall djupt imponerad av vad denna ensemble presterar. Det var återigen avgjort bättre att låta Nad ta över hela sånginsatsen här (den var ju splittrad i flera sångare på Genesis Revisited II plattan). Roger King gör återigen storverk bakom klaviaturerna och sen är det så härligt att få höra Steves fina solo på slutet av låten där han får improvisera fritt till den mäktiga mattan av keyboards. Fantastiskt bra version som bara den rättfärdigar ett inköp av denna fantastiska produktion.

Det enda som gör att jag inte kan ge absolut toppbetyg är att jag faktiskt tycker man lite grand schabblar bort den självklara slutlåten Los Endos. Det var inte lyckat att lägga in ett par av Steves egna kompositioner här som inledning. Det sänkte faktiskt kvaliteten lite för mycket. Ett par andra saker som jag reagerade på var det lite jazziga jammandet i slutpartiet på I know what I like (som faktiskt lät lite larvigt i mina öron) samt den mindre lyckade sånginsatsen av Amanda Lehmann i Ripples. Kanske var det lite nervositet inblandad för Amanda men jag tyckte inte det lät riktigt bra och just där saknade jag så otroligt mycket Phil Collins ljusa röst.

Men trots att jag inte kan leverera absolut toppbetyg för just den här plattan är det bara att gratulera Steve och hans medmusiker till denna monumentala succé och önska lycka till på en turné som det faktiskt fortfarande inte går att se något slut på (vilket är helt otroligt!).

 

Steve Hackett – Genesis Revisited: Live in The Royal Albert Hall
Inside Out Music

 

Cd1:
01 Dance On A Volcano 06.40
02 Dancing With The Moonlit Knight 07.19
03 Fly On A Windshield 03.40
04 Broadway Melody Of 1974 02.54
05 Carpet Crawlers 06.10
06 The Return Of The Giant Hogweed 08.38
07 The Musical Box 11.26
08 Horizons 02.01
09 Uniquiet Slumbers For The Sleepers 02.13
10 In That Quiet Earth 04.59
11 Afterglow 04.12
12 I Know What I Like 06.37

Cd2:
13 Firth Of Fifth 10.16
14 Ripples 05.28
15 The Fountain Of Salmacis 08.01
16 Supper’s Ready 26.16
17 Watcher Of The Skies 09.08
18 Los Endos 08.56

www.hackettsongs.com

Betyg: 9 av 10

Karl-Göran Karlsson