Steven Wilson – 4 ½

Steven Wilson ep
Steven Wilson – 4 ½

Knappt ett år efter förra fullängdaren ”Hand. Cannot. Erase” (i fortsättningen HCE) släpper Steven Wilson en EP med 5 låtar och en bonuslåt som tillsammans klockar på nästan 37 minuter totalt. Titeln kan tänkas syfta på att fyra av låtarna nog kan räknas som nya eftersom de spelades in under studiosessionerna för den senaste fullängdaren medan den femte spelades in samtidigt med den tidigare plattan ”The Raven” och därför kan betraktas som lite ”lastgammal”. Det sjätte spåret är något alldeles speciellt (men jag återkommer till det senare). Ett annat sätt att tolka titeln kan vara att EPn släpps mitt emellan Stevens fjärde och femte soloplatta.

Överblivna spår från inspelningar antyder ju att de sållats bort av någon anledning vilket gör att man allmänt sett inte kan förvänta sig några egentliga stordåd på en platta som den här. Risken finns att det är en platta för enbart de mest hängivna fansen som köper i princip vad som helst från idolerna. I det här fallet tror jag dock risken är minimal för att det blir en så pass smal release. Faktum är att jag tycker att Steven i låtarna på plattan lyckats få med i princip samtliga sina musikaliska ansikten som gjort honom så speciell både med Porcupine Tree och i solokarriären. Låtarna är fantastiskt varierade och påminner om olika skeden i Steven Wilsons karriär. Textmässigt förstår man dock att de fyra första rör sig inom temat för HCE. Det gäller särskilt den första och nio minuter långa låten “My Book of Regrets” som utgår från en taxifärd i London för huvudpersonen i fråga och som kanske helt enkelt beskriver uppbrottet när huvudpersonen lämnar sitt tidigare liv och familj. Många tankar far genom huvudet och man kan notera den tunga sucken i slutet av låten. Låten är mycket varierad med flera faser, både lite tyngre och lite tystlåtna. Sättet att spela gitarr påminner här och där lite om låtar från den tidigare Porcupine Tree-plattan ”The Incident”. Mittenpartiet är en lång instrumental passage. Efter cirka 5 minuter får vi stämningar från 90-talets Porcupine Tree-plattor med samplade röster i olika stämmor i bakgrunden. Den följs av ett mycket snyggt gitarrsolo med diverse keyboardskomp i bakgrunden. Grundtemat kommer sedan tillbaka på slutet med sång av Steven. Som sagt, en tung suck på slutet med ljudet av Londontrafiken i bakgrunden. Är lite förvånad att Steven kunde plocka bort denna låt från HCE eftersom den verkar passa så bra in i temat för plattan.

Låt nummer 2 ”Year of the Plague” är helt annorlunda. Lågmäld, helt instrumental och utan trummor. Inleds med mystiska stämningar och atmosfärer. Efter cirka en minut tar undersköna akustiska gitarrharmonier över som sedan lyfter fram resten av låten med ett tema spelat av violintoner, keyboards och kör. Trots sin enkelhet och sin korta speltid växte detta faktiskt till slut fram som min favoritlåt på plattan. Frågan är om det går att göra vackrare instrumental musik?

Låt nummer 3 ”Happiness III” är återigen av en helt annorlunda karaktär. Det är nästan så att jag får lite hit-känsla i refrängen. En låt som svänger rejält och där Marco Minneman bakom trummorna driver på rejält. Texten beskriver en uppgiven känsla från en person som är alldeles uttråkad. Helt klart en låt som ursprungligen var gjord för HCE-konceptet.

Låt nummer 4 ”Sunday Rain Sets In” ger märkligt välbekanta vibbar. Får mig att tänka på Stevens samarbete med Opeth och speciellt plattan ”Damnation”. Oerhört snygga tonartsbyten på pianot. Mycket skön takt och flöjttoner samt naturligtvis njutbara gitarrpassager. Härligt också att höra Adam Holzman spela så jazzigt på piano. Ett mycket njutbart stycke musik!

Den 5:e låten “Vermillioncore” inleds med märkliga ljud som jag tror kommer från vilda fåglar (pingviner?). Sen drar låten igång med ett mycket svängigt sound där Marco Minneman (jag tror i alla fall det är han) briljerar med sina tillagda elektroniska rytmpartier. Efterhand infinner sig mycket tunga gitarrer som får en att tänka på Porcupine Tree-eran med plattor som ”In absentia” och ”Deadwing”. Överhuvudtaget är detta en låt full av spelglädje från alla inblandade och som det inte går att sitta still till.

Som om inte dessa fem (nåja, 4 ½) låtar vore nog på denna EP så överraskar Steven och bjuder oss som sjätte låt på en verklig klassiker; en nyinspelning av låten ”Don’t Hate Me” från plattan Stupid Dream. Det här var den första Porcupine Tree-plattan som jag själv lyssnade på och jag minns att jag blev alldeles tagen av låtarna, inte minst av denna. Så sorgsen, så förtvivlad men ändå så full av underbart vacker musik. Detta enkla men lite underliga gitarr-tema som bygger upp stämningen initialt tycker jag är helt genialt.

Jag är väldigt glad att kunna säga att denna nyinspelning faktiskt är minst lika bra som originalet. Först var jag lite misstänksam då det är lätt att tycka att gamla klassiker skall man inte tafsa på – de skall vara som de är! Men denna känsla försvann fort. Dels för att denna version till stora delar är väldigt trogen originalet men även för att Steven lagt till saker i det instrumentala mittenpartiet som jag gillar skarpt. Detta nämnda parti inleds lite jazzigt med svängigt spel på piano av Adam Holzman.  Lyssna även på det lite uppnosiga basspelet av Nick Beggs och saxofonspelet från Theo Travis.  Efterhand övergår låten i närmast psykedeliska stämningar med grundtemat från gitarr samt atmosfäriska ljudmattor med små ljudkrumelurer och ekoeffekter som är så oerhört snyggt arrangerade. Något som också är helt nytt i låten är att sångpartierna sjungs som en duett mellan Steven och den israeliska sångerskan Ninet Tayeb. Jag är kanske inte helt övertygad om att Ninets version är lika bra som Stevens originalsång men det ger onekligen en lite annan karaktär på låten och jag kan inte med övertygelse säga att det faktiskt är sämre. Det är nog en smaksak men det var nog Stevens vilja att faktiskt göra om låten på detta sätt. I vilket fall – vilken underbar bonus denna låt var på en i övrigt suverän EP från Steven Wilson! Han är just nu inne i en sådan kreativ fas att man faktiskt häpnar. Han saknar motstycke just nu.

Det märkliga är att EPn genom sin ovanligt stora variation nog inte bara kommer att kunna passa den ”normala” fan-skaran utan även kan tjäna som en mycket bra inkörsport till nya fans av Steven Wilson och Porcupine Tree. I den meningen har plattan alla chanser att bli ännu en mycket lyckosam release. Underbart, Steven Wilson!

Steven Wilson – 4 1/2
Kscope

1. My Book of Regrets (9.23)
2. Year of the Plague (4.15)
3. Happiness 3 (4.31)
4. Sunday Rain Sets In (3.50)
5. Vermillioncore (5.09)
6. Don’t Hate Me (9.34)

http://www.stevenwilsonhq.com/

Betyg: 9/10

Karl-Göran Karlsson

Steven Wilson släpper nytt i januari.

Steven Wilson släpper nya albumet 4/½ den  22:e  Januari med låtar från Hand Cannot Erase och The Raven Refused to Sing sessionerna.

steven Wilson - 4halv

1. My Book of Regrets (9.23)
2. Year of the Plague (4.15)
3. Happiness III (4.31)
4. Sunday Rain Sets In (3.50)
5. Vermillioncore (5.09)
6. Don’t Hate Me (9.34)

Mariusz Duda + Steven Wilson – The Old Peace

The Old Peace

Mariusz Duda + Steven Wilson – The Old Peace

Ibland är tillvaron bara för grym och sorglig. Mitt i alla livsglädje och eufori över allt det fantastiska i tillvaron kan ibland en bomb slå ned: Allvarlig sjukdom som leder till döden. Precis så var det för en av de allra hängivnaste fansen till dagens progressiva rockmusik – Alec Wildey. Han var en särskilt stor fan av Porcupine Tree och Riverside och började redan som 17-åring att organisera diverse fan-aktiviteter i samband med konserterna med dessa band. Alec var känd som en mycket intelligent ung man med stor kärlek för musik och film. Han skrev också poesi och ansågs ha framtiden för sig även inom denna svåra bransch. Men plötsligt under julen 2013 drabbades han av lymfkörtelcancer som efterhand även utvecklades till obotlig levercancer. Då han ungefär ett halvår senare förstod att han inte skulle leva mycket längre bad han sina två stora idoler inom den progressiva rocken – Mariusz Duda (Riverside, Lunatic Soul) och Steven Wilson (Porcupine Tree) att tonsätta ett av hans poem med titeln ”The Old Peace”. De accepterade förfrågan och började genast jobba med uppdraget med hoppet att de skulle hinna slutföra verket innan Alec dog. Tyvärr lyckades de inte med detta. Alec dog bara några veckor senare (25 augusti 2014) utan att få ha hört slutresultatet.

Mariusz och Steven beslutade sig för att slutföra arbetet och ge ut låten som ett välgörenhetsprojekt där alla inkomna pengar skulle gå till cancerforskningen.

 

Då jag själv, precis som Alec, är en hängiven fan av allt som Steven och Mariusz företar sig var det ju helt enkelt nödvändigt att skaffa denna låt. Jag hade precis som Alec hoppats att detta skulle hända någon dag – ett samarbete mellan Steven och Mariusz. Dessa båda musiker är för mig tämligen unika i att de gör musik som verkligen tränger in på ett djupare plan. De är musiker som även vågar vara allvarliga i sin musik och inte undviker ämnen som är smärtsamma men djupt mänskliga. Det uppskattar jag. Och precis så är det även i denna låt även om den är förvånansvärt positiv och förtröstansfull i sin utformning. Alecs poem är inte helt lätt att ta till sig och det finns säkert en djupare mening än vad jag kan tolka ut av sången. Men den absolut sista strofen i dikten griper mig: ….”but nothing is more perfect than the smell of harmony”. Är det något som kännetecknar herrar Duda och Wilson är det den sällsamma förmågan att hitta musikaliska harmonier. Och det här verket är verkligen inget undantag. Sången är en uppvisning i harmonier av flera olika slag – från den spröda akustiska gitarren, till den underbara stämsången och avslutningens massiva mellotronstråkar och mellotronkörer. Efter att först ha tyckt att låten var rätt så enkel och trivial har den nu växt till att vara en av de underbaraste sånger jag hört i år. Inte minst den instrumentala avslutningen får mig att rysa av välbehag. Dessa är ack så välbekanta tongångar inom den progressiva musiken men ingen gör de så bra som dessa två musiker. Jag anar Steven Wilsons handlag bakom mellotronarrangemangen men vad jag förstår så ligger Mariusz Duda bakom själva tonsättningen och jag tror också att han står för de akustiska gitarrerna som följer med igenom hela låten.

 

Det här är 6 minuter musikalisk harmoni i den högre skolan. Långt från tung hård rock och befriad från volymtunga kaskader av elgitarrer och trummor. En fantastiskt värdig hyllning till Alec Wildey. Det är bara så smärtsamt sorgligt att han aldrig fick höra detta. Men jag är säker på att han hade älskat detta.

Mariusz Duda + Steven Wilson – The Old Peace
Kscope

http://www.kscopemusic.com/2014/11/07/steven-wilson-mariusz-duda-nosound-pen-tracks-tribute-fan-alec-wildey/

https://www.facebook.com/StevenWilsonHQ

https://www.facebook.com/marivsz.duda?fref=ts

 

Karl-Göran Karlsson

 

Steven Wilson offentliggör omslag samt låttitlar.

I mars släpper Steven Wilson sin soloplatta ”Hand. Cannot. Erase.” via Kscope. Nu offentliggörs låttitlar och omslag.

steven wilson solo

1. First Regret (2.01)
2. 3 Years Older (10.18)
3. Hand Cannot Erase (4.13)
4. Perfect Life (4.43)
5. Routine (8.58)
6. Home Invasion (6.24)
7. Regret #9 (5.00)
8. Transience (2.43)
9. Ancestral (13.30)
10. Happy Returns (6.00)
11. Ascendant Here On…(1.54)

Steven Wilson släpper nytt soloalbum och gästar Sverige 2015.

Fjärde soloalbumet ”Hand. Cannot. Erase.” från Steven Wilson släpps i mars månad 2015 via Kscope och Sverige får sedan besök i april med följande stopp.
14/4-2015 Palladium – Malmö
16/4-2015 Konserthuset – Göteborg
17/4-2015 Debaser – Stockholm

Steven-Wilson-2014