Steven Wilson annonserar detaljer från kommande livesläppet.

Foto: Hajo Mueller

Steven Wilson släpper livekonserten (DVD, Blu-Ray, DVD+2CD, Blu-Ray+2CD ) från Royal Albert Hall den 2:a november via Eagle Rock Entertainment med titeln Home Invasion: In Concert at the Royal Albert Hall. 

Tracklisting:
Intro ”Truth”
Nowhere Now
Pariah
Home Invasion / Regret #9
The Creator Has A Mastertape
Refuge
People Who Eat Darkness
Ancestral
Arriving Somewhere But Not Here
Permanating
Song Of I
Lazarus
Detonation
The Same Asylum As Before
Song Of Unborn
Vermillioncore
Sleep Together
Even Less
Blank Tapes
The Sound Of Muzak
The Raven That Refused to Sing

Bonus material:
Interview with Steven recorded during the run of shows.
Three tracks recorded in rehearsal at the Royal Albert Hall:
Routine
Hand Cannot Erase
Heartattack In A Layby

https://www.facebook.com/StevenWilsonHQ/

Samtal med Steven Wilson i samband med dennes framträdande på Cirkus i Stockholm.

Samtal med Steven Wilson i samband med dennes framträdande på Cirkus i Stockholm, 26 februari 2018. 

 
 
Två av dina äldre skivor, nämligen Porcupine Tree-albumen ”In Absentia” (2002) och ”Deadwing” (2005), återutgavs nyligen på vinyl. Vilka är dina minnen kring de skivorna?
– ”In Absentia” var något helt nytt, i och med att jag inkorporerade metal i låtskrivandet. Visst hade det funnits inslag av metal redan tidigare, men här blev det verkligen del av tyget. Dessutom fick vi nytt skivkontrakt med amerikanska Atlantic, så vi åkte över till New York för att spela in skivan. Så ”In Absentia” var ett hopp i karriären, och dessutom hade vi ny trummis. Jag är väldigt stolt över den skivan, och tycker om flera av låtarna. Då hör det till saken att jag sällan är särksilt förtjust i mina gamla plattor, men ”In absentia” är ett undantag. ”Deadwing” var väl en sorts fortsättning på samma koncept. Vi spelar ett par av låtarna live, men jag är inte helt förtjust i skivan. Du vet hur det är när man tittar på en tjugo år gammal bild av sig själv, och man bara tänker att ”gud, så fult hår jag har och vilka fula kläder…” Allt man hade kunnat göra annorlunda.
 
Varför är det så viktigt med vinyl?
– Jag vet inte, men det är helt galet! Själv har jag alltid gillat vinyl. Jag antar att det är någon sorts magisk relation till vinylskivan, som man aldrig kan få till CD-skivan eller särskilt inte till en download-fil. Det är en speciell ritual när man lägger på pickupen och viker upp omslagets utvik. Nästan som att ha att göra med en antikvitet.
 
Apropå Porcupine Tree, så var dina första turnéer som solo-artist nästan helt fria från det gamla bandets låtar, men nuförtiden spelar du desto fler.
– Jag förstår inte frågan. Alla låtarna är ju mina låtar! Det spelar ingen roll om de är inspelade av Porcupine Tree eller av mitt soloband.
 
Nyligen gavs Porcupine Tree-biografin ”Time Flies” ut. Hur känns det att läsa om sig själv?
– Vet inte. Jag känner inte till den boken och är inte intresserad.
 
 
Vi har setts en gång förut, i Helsingfors, när jag intervjuade dig i samband med albumet ”The Incident” 2009. Då var du väldigt skeptisk till prog-etiketten, men vad hände? Du började mixa om gamla plattor av Yes och Jethro Tull, och med tiden kom den synnerligen proggiga soloskivan ”The raven that refused to sing” (2013). Vad fick dig till denna attitydsförändring?
– Du har helt rätt i att ”The raven that refused to sing” låter väldigt mycket klassisk prog, även om jag själv hellre använder begreppet ”conceptual rock”. Jag ville helt enkelt göra en sådan skiva just då. Men då det gäller mina mixningsjobb, så har jag inte bara mixat dem du nämner, utan även Tears For Fears, Free, Chicago, Roxy Music, band som inte alls är prog. Ifall du frågar Ian Anderson i Jethro Tull vilken genre han spelar, svarar han garanterat inte prog. Robert Fripp i King Crimson säger väl snarare ”Robert Fripp-musik”. Folk är så besatta av att etikettera musik, och det tycks bara bli värre. Själv älskar jag framför allt band och artister som överskrider genregränserna. David Bowie, Frank Zappa, Prince, Beatles… Zappa kunde göra en progskiva, sedan en avantgardeskiva, sedan en doowop-skiva…
 
Lyssnar man på dina äldre skivor är det alltid mycket vemod, men senaste albumet ”To the Bone” (2017) är närapå en GLAD Steven Wilson-skiva.
– Det finns väldigt mycket glädje på den skivan. Jag vet inte hur det kommer sig. En hypotes är att världen ser så jävlig ut idag med Brexit, Trump och terrorism, att jag vill presentera myntets andra sida. Den magiska gåva som kallas liv. Sedan brukar folk bli överraskade då de träffar mig, och jag inte alls är den miserable, dystre, självmordsbenägne man de förväntat sig! Och det här med dyster musik… Jag växte upp med band som The Cure och Joy Division, och deras mörka, närapå nihilistiska musik gjorde mig så glad. Det är en viss paradox, men alla har vi känt saknad och ilska, och genom musiken kan man förlösa empati och få människor att må bättre.
 
”Permanating” är nästan disco, och från scenen uppmanar du publiken att dansa till låten.
– Den är min favorit på plattan. Och popbanden har alltid funnits i mitt DNA. Abba, The Carpenters, Bee Gees, Donna Summer…
 
”Detonation” är en av dina starkaste låtar någonsin.
– Den handlar om mentalsjuka människor som begår hatbrott och använder religion som svepskäl. Jag tänkte på den där snubben som gick in på ett gaydisco 2016 och sköt ihjäl en massa människor. Precis innan han tog sitt eget liv ropade han ”Allah Akhbar”, som att det skulle göra det hela okej! Men på något sätt tycker jag till och med den låten avslutas positivt och glatt, med de många solona.
 
 
Har du redan nu några planer för nästa album?
– Det har jag (skratt)! Jag har redan skrivit flera låtar, men jag tänker inte berätta något så här tidigt i processen.
 
Någon liten ledtråd?
– Det enda jag kan säga är att det blir helt annorlunda, igen.
 
Kommer du att jobba ihop med trummisen Marco Minnemann och gitarristen Guthrie Govan igen?
– Vet du att…det är inte alltid som de bästa musikerna bildar de bästa banden. Sätter man ihop de bästa musikerna, så blir det bara jazzfusion, och det vill ingen lyssna på. Men Marco och Guthrie är ju helt klart fantastiska musiker, båda två.
 
Finns det några möjligheter att Storm Corrosion, ditt projekt med Mikael Åkerfeldt i Opeth, återupplivas?
– Jag skulle verkligen vilja det, och jag vet att Mikael känner likadant. Det är svårt att få till det rent schematekniskt, men om det händer, vilket jag tror, så kommer musiken att göra folk lika överraskade som förra gången.   
 
Vad har du för musikaliska drömmar?
– Jag skulle vilja remixa Kate Bush-katalogen i surroundljud. Problemet är att Kate är fullständigt ointresserad. Fast det var ju Andy Partridge (XTC) och Robert Fripp också, och jag är rätt duktig på att övertala.
 
Några musiker du skulle vilja spela med?
– Egentligen inte. Supergrupper blir sällan särskilt lyckade. Storm Corrosion var ett undantag, just för att den skivan INTE lät som vad man trodde att jag och Mikael skulle göra. Jag är väldigt glad med mitt nuvarande band.
 
 
Jag avslutar med två mer ytliga frågor. Först: framsidan av ”To the Bone” där du sitter i bar överkropp och blundar, är den en vink till David Bowies snarlika ”Aladdin Sane” (1973)?
– Helt rätt! Du är faktiskt den förste som ställt frågan. Bowie är en av mina största förebilder. 2016 var ett djupt tragiskt år. Först dog Bowie, som var 70-talets popkung, och några månader senare avled Prince, som var 80-talets popkung.   
 
Och slutligen – varför är du alltid barfota på scen?
– Jag är barfota nu också (Steven visar foten). Jag är alltid barfota! Folk tror att det är ett djupt tecken eller ett politiskt ställningstagande, men det handlar helt enkelt om att jag tycker det är bekvämast utan strumpor och skor.
 
 
Daniel Reichberg

Steven Wilson – To The Bone

Så kom den då, Steven Wilsons omtalade ”pop-platta”. Lanseringen har varit i gång sen länge och flera låtar har redan varit släppta i form av promo-videos. Själv har jag sett fram mot denna release med viss bävan, inte minst för att jag själv har rankat samtliga hans senaste tre alster som nummer 1 på mina årsbästalistor på Artrock.se under de senaste åren. Kan det bli så även denna gång? Det finns redan fullt av åsikter om nya plattan, alltifrån extatiska hyllningar till totalsågningar, så jag känner på något sätt att vad jag nu än skriver så riskerar jag att dra på mig missnöje. Men – jag kan bara skriva det jag själv tycker och känner för plattan, inget annat. Det hoppas jag ni förstår.

Steven berättar om denna platta att han velat hitta tillbaka till enkelheten och kärnan (”to the bone”) i hans låtskrivande, alltså att helt enkelt skriva bra melodier. Därför har han medvetet denna gång skalat bort utvikningar och komplicerade turer omkring en låts kärna och tema. Albumets titel är också dubbeltydigt i att det också syftar på de senaste politiska trenderna som bygger på att ifrågasätta vad som är sant och falskt (ni vet, allt tal om ”fake news” och ”fake truth”). Det här är frustrerande eftersom det ju bara kan finnas en sanning och det gäller för envar att kunna gräva sig in till denna (”to the bone”).

Att gå mot enkelheten är ju lite skrämmande för oss prog-nördar som ju snarare dras till komplicerade och ambitiösa låtar och arrangemang. Därmed kan man alltså ha vissa farhågor inför denna platta. Fast så dramatiskt annorlunda kan man ändå inte tycka att det är. Steven har alltid haft många enkla melodier i sin repertoar. Det går att känna igen saker från exempelvis Porcupine Trees platta ”Stupid Dream” i vissa teman och refränger. Dessutom, titta bara på samarbetet med Aviv Geffen i Blackfield som i huvudsak bygger på enkla, trallvänliga låtar (låt vara med mycket svärta och melankoli). Man kan ju egentligen fråga sig varför deras musik räknas som prog? Är det bara för att Steven medverkar? Eller är det för melankolin och stråkarna? Nej, saken är nog den att Steven alltid har varit väldigt bred i sin repertoar och det är kanske inte så konstigt att han denna gång lämnar den typiska progressiva rockens mittfåra för att undersöka andra sidor av sina musikaliska preferenser. Han hävdar att han denna gång inspirerats av musiker på 80-talet som faktiskt gjorde intelligent pop, d v s pop med genomtänkta arrangemang och finess. Han nämner förebilder som Peter Gabriel, Kate Bush, Tears for fears, Talk Talk och David Bowie. Det är snarare den här typen av låtar som han vill uppnå. Som han själv säger, vem som helst kan ju fortfarande höra att hans låtar på denna platta är långt från dagens mainstream pop så pratet om ”pop-platta” är ju betydligt överdrivet.

Nåväl, man frågar sig då om innehållet räcker till för att även i fortsättningen tillfredsställa oss krävande progfans? Nja, säger jag (och antyder genast att denna platta inte kommer högst på min lista för året). Jag känner att det är ömsom vin och ömsom vatten som erbjuds. Det tog fyra-fem genomlyssningar och sen kunde man denna platta. Enkelheten har alltså ett pris. Skillnaden är enorm jämfört med exempelvis det fenomenala mästerverket ”Hand. Cannot. Erase” som man hade glädje av under lång tid efter releasen eftersom det gick att upptäcka nya sidor hos plattan för varje ny lyssning.

Trots att min besvikelse lyser igenom tydligt i denna text så måste jag erkänna att det finns flera guldkorn på plattan. Först måste man väl nämna låten ”Permanating” som väl är den låt som har fått alla att säga att Steven nu gör pop! Den är sannerligen annorlunda mot allt annat vi hört Steven göra genom åren. En sorts blandning av Abba och Beatles med vissa drag av 80-talsdisco! Och visst lyckas han! Det här kan mycket väl bli en ”radiodänga” som slår. Arrangemanget är klart och skinande och för upp mungiporna. Men vänta lite, var det inte Steven som brukade säga: ”Miserable music makes me happy and happy music makes me miserable”. Det verkar inte längre som om han skriver under på det längre?

En annan bra låt som liksom ”Permanating” släppts i förväg är låten ”Pariah” där Steven sjunger en känslosam duett med Nineth Tayeb. Här är vi helt klart tillbaka i minst sagt ett miserabelt tillstånd eller vad sägs om textpassagen

”I am tired of Facebook, tired of my failing health,

 I’m tired of everyone, and that includes myself”.

Jojo, här känner vi igen den gränslösa melankolin som ofta lyser igenom i Stevens musik. Men låten är ändå hoppfull och det är Nineths textrader som ger hopp.

Den här låten har en fantastiskt vacker ljudbild, redan från inledningen och ända fram till slutet.

Min favorit på plattan är nog ändå låten ”Nowhere Now” som har den här melodin som sätter sig så där svårt i skallen på en. Refrängen är mycket fin och påminner återigen lite om stämningar som vi hört tidigare, t ex på Porcupine Tree-plattan ”Stupid Dream”. Gitarr-arrangemangen här är mycket njutbara och stämsången underbar.

Sista låten ”Song of Unborn” är också värd ett särskilt omnämnande. Mycket vackert pianospel från Adam Holzman i sitt komp till en mycket vacker melodi. Jag älskar också när Steven lägger in dessa ljusa kvinnoröster i ljudbilden (vilket också var fallet i låten ”Pariah”). Textmässigt är också låten lite mer hoppfull än de andra låtarna med en lite mer positiv syn på livet och vad det kan ge. Sången är skriven ur perspektivet av ett barn som väntar på att födas och som oroar sig för vad som väntar. Sen måste jag säga att Steven faktiskt i allra sista ackordet fick in lite fin prog-känsla som starkt påminner om slutackordet på mellotron i Genesis klassiska låt ”The Fountain of Salmacis”. Tack för det och för en underbart vacker låt.

Men helhetsintrycket är som sagt lite blandat och det drar ner betyget trots ett antal suveräna låtar. Det finns alltså låtar här som jag inte riktigt tänder på och som faktiskt känns lite för urvattnade och rent av tråkiga. Texterna kan dock ofta vara intressanta (t ex om terrorhoten i ”People who eat darkness” och ”Detonation”). Men som sagt, jag saknar de lite mer komplicerade styckena som vi vant oss att få höra från Steven och från Porcupine Tree (fast låten ”Detonation” får jag nog till slut erkänna ligger nära stilen från Porcupine Tree). Jag stämmer alltså inte in i kören som nu uppsluppet applåderar Stevens förmodligen mest kommersiellt lyckade platta så här långt i tron att nu skall den stora massan äntligen ta till sig den progressiva rocken. Det kommer tyvärr inte att ske. Men man har ändå anledning att gratulera Steven till denna framgång som trots allt är extremt välförtjänt med tanke på hans långa karriär. Jag önskar bara att han återigen någon gång framöver vill ta några steg tillbaka mot den musik som han har gjort så bra tidigare som stilbildare för den progressiva rocken.   

Steven Wilson – To The Bone
Caroline International

1 To The Bone
2 Nowhere Now
3 Pariah
4 The Same Asylum As Before
5 Refuge
6 Permanating
7 Blank Tapes
8 People Who Eat Darkness
9 Song of I
10 Detonation
11 Song of Unborn

http://www.stevenwilsonhq.com/

Betyg: 7.5/10 

Karl-Göran Karlsson

 

Steven Wilson – Permanating

Ytterligare ett smakprov från Steven Wilsons nya skiva To the Bone finns nu tillgängligt i form av spåret Permanating. Klippet är en så kallad listening video men en riktig musikvideo håller på att produceras.

Låten är ganska annorlunda jämfört med vad vi är vana att höra från Wilson. Han beskriver den själv så här:

…it’s probably the most joyous piece of pure pop I’ve ever recorded. In my mind this is what ABBA and Electric Light Orchestra would sound like as produced by Daft Punk!

To the Bone släpps den 18 augusti. Mer information finns på stevenwilsonhq.com.

Steven Wilson annonserar nytt album – To The Bone

Det är nu officiellt Steven Wilson släpper nya plattan To The Bone den 18:e augusti via Caroline International, ett första smakprov i form av låten Pariah ligger nu ute. Klart är också ett svenskt stopp på kommande turnén på Cirkus i Stockholm den 26/2-2018.

 


Steven Wilson – To The Bone

To The Bone
Nowhere Now
Pariah
The Same Asylum As Before
Refuge
Permanating
Blank Tapes
People Who Eat Darkness
Song of I
Detonation
Song of Unborn