Steven Wilson – To The Bone

Så kom den då, Steven Wilsons omtalade ”pop-platta”. Lanseringen har varit i gång sen länge och flera låtar har redan varit släppta i form av promo-videos. Själv har jag sett fram mot denna release med viss bävan, inte minst för att jag själv har rankat samtliga hans senaste tre alster som nummer 1 på mina årsbästalistor på Artrock.se under de senaste åren. Kan det bli så även denna gång? Det finns redan fullt av åsikter om nya plattan, alltifrån extatiska hyllningar till totalsågningar, så jag känner på något sätt att vad jag nu än skriver så riskerar jag att dra på mig missnöje. Men – jag kan bara skriva det jag själv tycker och känner för plattan, inget annat. Det hoppas jag ni förstår.

Steven berättar om denna platta att han velat hitta tillbaka till enkelheten och kärnan (”to the bone”) i hans låtskrivande, alltså att helt enkelt skriva bra melodier. Därför har han medvetet denna gång skalat bort utvikningar och komplicerade turer omkring en låts kärna och tema. Albumets titel är också dubbeltydigt i att det också syftar på de senaste politiska trenderna som bygger på att ifrågasätta vad som är sant och falskt (ni vet, allt tal om ”fake news” och ”fake truth”). Det här är frustrerande eftersom det ju bara kan finnas en sanning och det gäller för envar att kunna gräva sig in till denna (”to the bone”).

Att gå mot enkelheten är ju lite skrämmande för oss prog-nördar som ju snarare dras till komplicerade och ambitiösa låtar och arrangemang. Därmed kan man alltså ha vissa farhågor inför denna platta. Fast så dramatiskt annorlunda kan man ändå inte tycka att det är. Steven har alltid haft många enkla melodier i sin repertoar. Det går att känna igen saker från exempelvis Porcupine Trees platta ”Stupid Dream” i vissa teman och refränger. Dessutom, titta bara på samarbetet med Aviv Geffen i Blackfield som i huvudsak bygger på enkla, trallvänliga låtar (låt vara med mycket svärta och melankoli). Man kan ju egentligen fråga sig varför deras musik räknas som prog? Är det bara för att Steven medverkar? Eller är det för melankolin och stråkarna? Nej, saken är nog den att Steven alltid har varit väldigt bred i sin repertoar och det är kanske inte så konstigt att han denna gång lämnar den typiska progressiva rockens mittfåra för att undersöka andra sidor av sina musikaliska preferenser. Han hävdar att han denna gång inspirerats av musiker på 80-talet som faktiskt gjorde intelligent pop, d v s pop med genomtänkta arrangemang och finess. Han nämner förebilder som Peter Gabriel, Kate Bush, Tears for fears, Talk Talk och David Bowie. Det är snarare den här typen av låtar som han vill uppnå. Som han själv säger, vem som helst kan ju fortfarande höra att hans låtar på denna platta är långt från dagens mainstream pop så pratet om ”pop-platta” är ju betydligt överdrivet.

Nåväl, man frågar sig då om innehållet räcker till för att även i fortsättningen tillfredsställa oss krävande progfans? Nja, säger jag (och antyder genast att denna platta inte kommer högst på min lista för året). Jag känner att det är ömsom vin och ömsom vatten som erbjuds. Det tog fyra-fem genomlyssningar och sen kunde man denna platta. Enkelheten har alltså ett pris. Skillnaden är enorm jämfört med exempelvis det fenomenala mästerverket ”Hand. Cannot. Erase” som man hade glädje av under lång tid efter releasen eftersom det gick att upptäcka nya sidor hos plattan för varje ny lyssning.

Trots att min besvikelse lyser igenom tydligt i denna text så måste jag erkänna att det finns flera guldkorn på plattan. Först måste man väl nämna låten ”Permanating” som väl är den låt som har fått alla att säga att Steven nu gör pop! Den är sannerligen annorlunda mot allt annat vi hört Steven göra genom åren. En sorts blandning av Abba och Beatles med vissa drag av 80-talsdisco! Och visst lyckas han! Det här kan mycket väl bli en ”radiodänga” som slår. Arrangemanget är klart och skinande och för upp mungiporna. Men vänta lite, var det inte Steven som brukade säga: ”Miserable music makes me happy and happy music makes me miserable”. Det verkar inte längre som om han skriver under på det längre?

En annan bra låt som liksom ”Permanating” släppts i förväg är låten ”Pariah” där Steven sjunger en känslosam duett med Nineth Tayeb. Här är vi helt klart tillbaka i minst sagt ett miserabelt tillstånd eller vad sägs om textpassagen

”I am tired of Facebook, tired of my failing health,

 I’m tired of everyone, and that includes myself”.

Jojo, här känner vi igen den gränslösa melankolin som ofta lyser igenom i Stevens musik. Men låten är ändå hoppfull och det är Nineths textrader som ger hopp.

Den här låten har en fantastiskt vacker ljudbild, redan från inledningen och ända fram till slutet.

Min favorit på plattan är nog ändå låten ”Nowhere Now” som har den här melodin som sätter sig så där svårt i skallen på en. Refrängen är mycket fin och påminner återigen lite om stämningar som vi hört tidigare, t ex på Porcupine Tree-plattan ”Stupid Dream”. Gitarr-arrangemangen här är mycket njutbara och stämsången underbar.

Sista låten ”Song of Unborn” är också värd ett särskilt omnämnande. Mycket vackert pianospel från Adam Holzman i sitt komp till en mycket vacker melodi. Jag älskar också när Steven lägger in dessa ljusa kvinnoröster i ljudbilden (vilket också var fallet i låten ”Pariah”). Textmässigt är också låten lite mer hoppfull än de andra låtarna med en lite mer positiv syn på livet och vad det kan ge. Sången är skriven ur perspektivet av ett barn som väntar på att födas och som oroar sig för vad som väntar. Sen måste jag säga att Steven faktiskt i allra sista ackordet fick in lite fin prog-känsla som starkt påminner om slutackordet på mellotron i Genesis klassiska låt ”The Fountain of Salmacis”. Tack för det och för en underbart vacker låt.

Men helhetsintrycket är som sagt lite blandat och det drar ner betyget trots ett antal suveräna låtar. Det finns alltså låtar här som jag inte riktigt tänder på och som faktiskt känns lite för urvattnade och rent av tråkiga. Texterna kan dock ofta vara intressanta (t ex om terrorhoten i ”People who eat darkness” och ”Detonation”). Men som sagt, jag saknar de lite mer komplicerade styckena som vi vant oss att få höra från Steven och från Porcupine Tree (fast låten ”Detonation” får jag nog till slut erkänna ligger nära stilen från Porcupine Tree). Jag stämmer alltså inte in i kören som nu uppsluppet applåderar Stevens förmodligen mest kommersiellt lyckade platta så här långt i tron att nu skall den stora massan äntligen ta till sig den progressiva rocken. Det kommer tyvärr inte att ske. Men man har ändå anledning att gratulera Steven till denna framgång som trots allt är extremt välförtjänt med tanke på hans långa karriär. Jag önskar bara att han återigen någon gång framöver vill ta några steg tillbaka mot den musik som han har gjort så bra tidigare som stilbildare för den progressiva rocken.   

Steven Wilson – To The Bone
Caroline International

1 To The Bone
2 Nowhere Now
3 Pariah
4 The Same Asylum As Before
5 Refuge
6 Permanating
7 Blank Tapes
8 People Who Eat Darkness
9 Song of I
10 Detonation
11 Song of Unborn

http://www.stevenwilsonhq.com/

Betyg: 7.5/10 

Karl-Göran Karlsson

 

Steven Wilson – Permanating

Ytterligare ett smakprov från Steven Wilsons nya skiva To the Bone finns nu tillgängligt i form av spåret Permanating. Klippet är en så kallad listening video men en riktig musikvideo håller på att produceras.

Låten är ganska annorlunda jämfört med vad vi är vana att höra från Wilson. Han beskriver den själv så här:

…it’s probably the most joyous piece of pure pop I’ve ever recorded. In my mind this is what ABBA and Electric Light Orchestra would sound like as produced by Daft Punk!

To the Bone släpps den 18 augusti. Mer information finns på stevenwilsonhq.com.

Steven Wilson annonserar nytt album – To The Bone

Det är nu officiellt Steven Wilson släpper nya plattan To The Bone den 18:e augusti via Caroline International, ett första smakprov i form av låten Pariah ligger nu ute. Klart är också ett svenskt stopp på kommande turnén på Cirkus i Stockholm den 26/2-2018.

 


Steven Wilson – To The Bone

To The Bone
Nowhere Now
Pariah
The Same Asylum As Before
Refuge
Permanating
Blank Tapes
People Who Eat Darkness
Song of I
Detonation
Song of Unborn

Steven Wilson – 4 ½

Steven Wilson ep
Steven Wilson – 4 ½

Knappt ett år efter förra fullängdaren ”Hand. Cannot. Erase” (i fortsättningen HCE) släpper Steven Wilson en EP med 5 låtar och en bonuslåt som tillsammans klockar på nästan 37 minuter totalt. Titeln kan tänkas syfta på att fyra av låtarna nog kan räknas som nya eftersom de spelades in under studiosessionerna för den senaste fullängdaren medan den femte spelades in samtidigt med den tidigare plattan ”The Raven” och därför kan betraktas som lite ”lastgammal”. Det sjätte spåret är något alldeles speciellt (men jag återkommer till det senare). Ett annat sätt att tolka titeln kan vara att EPn släpps mitt emellan Stevens fjärde och femte soloplatta.

Överblivna spår från inspelningar antyder ju att de sållats bort av någon anledning vilket gör att man allmänt sett inte kan förvänta sig några egentliga stordåd på en platta som den här. Risken finns att det är en platta för enbart de mest hängivna fansen som köper i princip vad som helst från idolerna. I det här fallet tror jag dock risken är minimal för att det blir en så pass smal release. Faktum är att jag tycker att Steven i låtarna på plattan lyckats få med i princip samtliga sina musikaliska ansikten som gjort honom så speciell både med Porcupine Tree och i solokarriären. Låtarna är fantastiskt varierade och påminner om olika skeden i Steven Wilsons karriär. Textmässigt förstår man dock att de fyra första rör sig inom temat för HCE. Det gäller särskilt den första och nio minuter långa låten “My Book of Regrets” som utgår från en taxifärd i London för huvudpersonen i fråga och som kanske helt enkelt beskriver uppbrottet när huvudpersonen lämnar sitt tidigare liv och familj. Många tankar far genom huvudet och man kan notera den tunga sucken i slutet av låten. Låten är mycket varierad med flera faser, både lite tyngre och lite tystlåtna. Sättet att spela gitarr påminner här och där lite om låtar från den tidigare Porcupine Tree-plattan ”The Incident”. Mittenpartiet är en lång instrumental passage. Efter cirka 5 minuter får vi stämningar från 90-talets Porcupine Tree-plattor med samplade röster i olika stämmor i bakgrunden. Den följs av ett mycket snyggt gitarrsolo med diverse keyboardskomp i bakgrunden. Grundtemat kommer sedan tillbaka på slutet med sång av Steven. Som sagt, en tung suck på slutet med ljudet av Londontrafiken i bakgrunden. Är lite förvånad att Steven kunde plocka bort denna låt från HCE eftersom den verkar passa så bra in i temat för plattan.

Låt nummer 2 ”Year of the Plague” är helt annorlunda. Lågmäld, helt instrumental och utan trummor. Inleds med mystiska stämningar och atmosfärer. Efter cirka en minut tar undersköna akustiska gitarrharmonier över som sedan lyfter fram resten av låten med ett tema spelat av violintoner, keyboards och kör. Trots sin enkelhet och sin korta speltid växte detta faktiskt till slut fram som min favoritlåt på plattan. Frågan är om det går att göra vackrare instrumental musik?

Låt nummer 3 ”Happiness III” är återigen av en helt annorlunda karaktär. Det är nästan så att jag får lite hit-känsla i refrängen. En låt som svänger rejält och där Marco Minneman bakom trummorna driver på rejält. Texten beskriver en uppgiven känsla från en person som är alldeles uttråkad. Helt klart en låt som ursprungligen var gjord för HCE-konceptet.

Låt nummer 4 ”Sunday Rain Sets In” ger märkligt välbekanta vibbar. Får mig att tänka på Stevens samarbete med Opeth och speciellt plattan ”Damnation”. Oerhört snygga tonartsbyten på pianot. Mycket skön takt och flöjttoner samt naturligtvis njutbara gitarrpassager. Härligt också att höra Adam Holzman spela så jazzigt på piano. Ett mycket njutbart stycke musik!

Den 5:e låten “Vermillioncore” inleds med märkliga ljud som jag tror kommer från vilda fåglar (pingviner?). Sen drar låten igång med ett mycket svängigt sound där Marco Minneman (jag tror i alla fall det är han) briljerar med sina tillagda elektroniska rytmpartier. Efterhand infinner sig mycket tunga gitarrer som får en att tänka på Porcupine Tree-eran med plattor som ”In absentia” och ”Deadwing”. Överhuvudtaget är detta en låt full av spelglädje från alla inblandade och som det inte går att sitta still till.

Som om inte dessa fem (nåja, 4 ½) låtar vore nog på denna EP så överraskar Steven och bjuder oss som sjätte låt på en verklig klassiker; en nyinspelning av låten ”Don’t Hate Me” från plattan Stupid Dream. Det här var den första Porcupine Tree-plattan som jag själv lyssnade på och jag minns att jag blev alldeles tagen av låtarna, inte minst av denna. Så sorgsen, så förtvivlad men ändå så full av underbart vacker musik. Detta enkla men lite underliga gitarr-tema som bygger upp stämningen initialt tycker jag är helt genialt.

Jag är väldigt glad att kunna säga att denna nyinspelning faktiskt är minst lika bra som originalet. Först var jag lite misstänksam då det är lätt att tycka att gamla klassiker skall man inte tafsa på – de skall vara som de är! Men denna känsla försvann fort. Dels för att denna version till stora delar är väldigt trogen originalet men även för att Steven lagt till saker i det instrumentala mittenpartiet som jag gillar skarpt. Detta nämnda parti inleds lite jazzigt med svängigt spel på piano av Adam Holzman.  Lyssna även på det lite uppnosiga basspelet av Nick Beggs och saxofonspelet från Theo Travis.  Efterhand övergår låten i närmast psykedeliska stämningar med grundtemat från gitarr samt atmosfäriska ljudmattor med små ljudkrumelurer och ekoeffekter som är så oerhört snyggt arrangerade. Något som också är helt nytt i låten är att sångpartierna sjungs som en duett mellan Steven och den israeliska sångerskan Ninet Tayeb. Jag är kanske inte helt övertygad om att Ninets version är lika bra som Stevens originalsång men det ger onekligen en lite annan karaktär på låten och jag kan inte med övertygelse säga att det faktiskt är sämre. Det är nog en smaksak men det var nog Stevens vilja att faktiskt göra om låten på detta sätt. I vilket fall – vilken underbar bonus denna låt var på en i övrigt suverän EP från Steven Wilson! Han är just nu inne i en sådan kreativ fas att man faktiskt häpnar. Han saknar motstycke just nu.

Det märkliga är att EPn genom sin ovanligt stora variation nog inte bara kommer att kunna passa den ”normala” fan-skaran utan även kan tjäna som en mycket bra inkörsport till nya fans av Steven Wilson och Porcupine Tree. I den meningen har plattan alla chanser att bli ännu en mycket lyckosam release. Underbart, Steven Wilson!

Steven Wilson – 4 1/2
Kscope

1. My Book of Regrets (9.23)
2. Year of the Plague (4.15)
3. Happiness 3 (4.31)
4. Sunday Rain Sets In (3.50)
5. Vermillioncore (5.09)
6. Don’t Hate Me (9.34)

http://www.stevenwilsonhq.com/

Betyg: 9/10

Karl-Göran Karlsson