Structural Disorder – Distance

DISTANCE
 Structural Disorder – Distance

De unga herrarna i Stockholmsbandet Structural Disorder gjorde ett mycket starkt intryck då man häromåret släppte debutplattan The edge of sanity, och senare följde upp med ett fantastiskt bra gig som support till Seventh Wonder på MX-Rockbar i Alingsås. Nu har det blivit dags för den svåra uppföljaren, men nya plattan: Distance känns som en omedelbar succé redan när man lyssnar för första gången.

Det har hänt en hel del med Structural Disorder sedan förra släppet, och då menar jag absolut i positiv riktning. Även om första alstret var en remarkabelt helgjuten platta, och som jag två år efter släppet fortfarande älskar, så hörs det ibland att det handlar om en debutplatta. Man har utvecklats både som musiker, men framför allt som sångare, producenter och inte minst som låtskrivare. The edge of sanity var textmässigt en mycket mörk och ganska otäck temaplatta om en man som sitter inspärrad på psyket efter att ha mördat sin fru och deras ännu ofödda barn. Rent musikaliskt var plattan också ganska mörk med en tyngd och massivt tonspråk som matchade det textmässiga bra. Plattan var också väldigt teknisk med långa avancerade avsnitt i krångliga taktarter och olika tempobyten. Dessutom kryddades den för övrigt mycket bra vokala anrättningen av en hel del skön growl-sång som lyfte fram det tematiska budskapet ytterligare.

Nya alstret Distance är ingen temaplatta utan består av helt egna självbärande historier som känns inte fullt så tunga och mörka, utan snarare tvärtom. Det finns enligt min mening en större variation i låtmaterialet denna gång där man mycket bra varvar välspelade, lugna och avslappnade partier med betydligt mer tekniskt avancerade och tunga avsnitt, som även denna gång hamnar inom metal/progmetal-genren. Alltså väldigt nyansrikt med stora kontraster mellan ytterligheterna. Growlsången är på Distance helt borta vilket jag faktiskt tycker är lite synd då jag gillar det skarpt i rätt sammanhang och i lagom mängd. För övrigt har bandet utvecklats mycket vokalt med många snygga insatser i stämmor/körarrangemang, och man har i Markus Tälth en kanonbra leadsångare med en klart personlig röst och frasering. Keyboardisten/dragspelaren/sångaren Johannes West gör en av plattans starkaste insatser då han sjunger lead på ett av plattans bästa spår: Pyrene.

Rent musikaliskt är killarna i Structural Disorder fullständigt överjävliga på sina instrument utan att man någonsin ”spelar över” utan håller det till vad låtarna behöver. Här finns tyngd, brutalitet, teknisk virtuositet, lugn, harmoni och stämning blandat om varandra på ett grymt bra sätt. Distance är en mycket jämn platta kvalitetmässigt men med några extra toppar där den inledande Desert rain, den variationsrika och stämningsfulla Silence och den långa, komplexa och mästerlikt bra Pyrene, står i en klass för sig. Structural Disorder har genom Distance faktiskt upprepat bedriften från debuten och levererar återigen ett grymt bra album. Ett något annorlunda sound och tonspråk känns ändå som ett tecken på en naturlig utveckling och mognad som bara befäster bandets framtid inom den progressiva världen.

Structural Disorder – Distance
Lion Music

1:  Desert rain
2:  Someone to save
3:  Silence
4:  The herculean tree
5:  Lightbulb lover
6:  Pyrene
7:  Drifting

www.facebook.com/StructuralDisorder

www.structuraldisorder.com

 

Betyg 9,5 / 10

Staffan Vässmar

Lion Music signerar Structural Disorder och Docker’s Guild.

Svenska progmetal bandet Structural Disorder släpper nya albumet Distance tidiga 2016 och Docker’s Guild´s andra fullängdare The Heisenberg Diaries – Book A: Sounds of Future Past når skivdiskarna sena januari 2016. Båda på bolaget Lion Music.

Structural Disorder_web

Bild: Structural Disorder

Seventh Wonder med support Structural Disorder gästar MX Rockbar i Alingsås.

Seventh Wonder med Tommy Karevik (Kamelot) på sång spelar på MX Rockbar i Alingsås den 6:e september. Arrangör Art Rock Alingsås (ARA) och biljetterna köper du via MX Rockbar.

SW2

Seventh Wonder

StructuralDisorder

ARA_top

Art Rock Alingsås

Structural Disorder – The edge of Sanity

Structural-Disorder-The-Edge-Of-Sanity
Structural Disorder – The Edge Of Sanity

Structural Disorder består av en samling unga musiker som träffades när de alla studerade vid kungliga musikhögskolan i Stockholm. Varefter man bestämde sig för börja lira ihop och att bilda ett progressivt metalband. Alltså ett gäng med höga ambitioner som inte långt därefter släppte sin första ep betitlad: A prelude to insanity. Nu har det hunnit gå ett par år och det har blivit dags för bandet att släppa sin debutplatta: The edge of sanity. Nämnda alster är en mörk och ganska kuslig konceptplatta som handlar om en man, som efter att han har fått reda på att han ska bli far för första gången, går in i en psykos och under inflytande av inre röster mördar sin fru och deras ännu ofödda barn. Knappast någon solskenshistoria alltså, men ändå ett tänkvärt och intressant ämne att väva en story kring.

Första gången jag hörde talas om bandet och deras The edge of sanity slogs jag av hur vågat och modigt det var av dessa unga musiker att redan på debutalstret ge sig i kast med att skapa en konceptplatta. Det krävs mycket höga kvaliteter både vad gäller komposition, textförfattande och musikaliskt framförande för att få till ett verk som håller hela vägen ut. Detta insåg jag redan vid första genomlyssningen att man faktiskt hade lyckats riktigt bra med. Structural Disorder har för att backa upp det textmässigt mycket mörka, sjuka och desperata skeendet lyckats knåpa ihop tretton låtar som hänger ihop riktigt bra. Bandet lirar grymt tight och har ett sound som matchar temat till fullo. Bitvis är det riktigt hårda och svintunga riff som levereras, samtidigt som de allt som ofta bryter av med konstiga taktarter och tempobyten. Jag ser inte bandet som i första hand ett renodlat progmetalband, utan snarare ett metalband som kryddar sin musik med många intrikata och raffinerade progressiva inslag. Bandet har en tyngd och kraft som ibland påminner om Opeth fast utan att bli riktigt så mörka och brutala, utan mer nyansrikt lite åt Porcupine Tree-hållet. Visst levererar sångare / gitarristen Markus Tälth en hel del growls och grymtningar, men han är en sångare med ett mycket bredare vokalt register än så. Han är kanske inte i första hand någon skönsångare, men han har ändå en röst med stor personlig karaktär och inlevelse, vilket jag personligen tycker är mer viktigt för ett bands sound.

De flesta låtar på plattan håller en riktigt hög och jämn kvalitet, och innehåller oftast en mycket stor dos dynamik ,där en låt kan vara både extremt komplex och svårspelad i ena stunden, för att i nästa bli lugn, finstämd och harmonisk. Ett utmärkt exempel på detta är ett av plattans bästa spår: Corpse candles där det tekniskt fulländade och komplexa blandas upp med vackert sjungna och betydligt lugnare avsnitt. Låter lite som Saga goes deathmetal, vilket enligt min mening låter som det bästa från två världar. Detta skapar en stor variation när det gäller både tyngd, tempo och intensitet vilket gör att låten hela tiden känns intressant och utvecklande. Flera andra exempel på detta förfarande är de utmärkta låtarna: Rebirth, Funeral bells och inte minst det mäktiga avslutningseposet The edge of sanity. Till de mer vackra och finstämda favoriterna räknar jag: The fallen och framförallt Pale dresses masses som känns som värdiga representanter för det lite lugnare soundet på plattan. Enda tillfällena då det känns som om bandet tagit sig lite vatten över huvudet är i vissa längre instrumentala partier som på: Sleep on aripiprazol där det känns som om de upprepar samma tema för länge, och då står och stampar på samma ställe. Detta är dock ett ganska sällsynt tilltag och faktiskt det enda som jag har att anmärka på.

Visst kan dessa killar hantera sina instrument på ett ytterst skickligt sätt, men det handlar aldrig om rent uppvisningsspel utan snarare om känsla, timing och inlevelse. Extra skoj med Johannes West som lirar alla keyboards genom ett elektroniskt dragspel. Ett klart udda inslag som säkert ser ascoolt ut live. Totalt sett har dessa unga musiker levererat ett riktigt jäkla bra debutalbum som ger klar mersmak, och som skulle vara riktigt kul att få se och höra live i sen helhet.

Structural Disorder – The Edge of Sanity

  1. I 1.18
  2. Rebirth
  3. Peace of mind
  4. The longing and the chokehold
  5. Funeral bells
  6. Sleep on aripiprazol
  7. Corpse candles
  8. The child in the ocean
  9. Sins like scarlet
  10. The fallen
  11. But a painting
  12. Pale dressed masses
  13. The edge of sanity

www.structuraldisorder.com

Betyg: 8,5 / 10

Staffan Vässmar