The Beatles – White Album

Det är inte var dag man får recensera tidernas bästa skiva, men idag är en sådan dag. För enligt mitt tycke nådde musikhistorien sin kulmen den tjugoandra november 1968, i och med att Beatles självbetitlade dubbelalbum – oftast kallat ”White Album” – mötte världens samlade grammofonnålar. Rock, pop, country, blues, music hall, ballader, heavy metal, andlighet, ett experimentellt ljudkollage – allt fanns på denna världsomsegling till platta, och än bättre: Beatles gick verkligen i land med alla genrer. Att för mig vara objektiv till albumet låter sig knappast göras. Jag älskar rubbet, inklusive vattendelaren ”Revolution 9”. Saker som ”Wild Honey Pie” och ”Why don’t we do it in the road?” må vara bagateller, men VILKA bagateller! Somliga hävdar att man borde plockat russinen ur kakan och skurit ner dubbel-lp:n till en enkel, men där missar man halva poängen. Det är just denna förkrossande helhet som gör ”White Album” till den auktoritära monolit den är. Alla låtar bidrar till helheten, och skulle man börja amputera, skulle ofrånkomligen guldklimp efter guldklimp hamna i soporna.

”White Album” kommer nu i en efterlängtad nymix, gjord av Giles Martin, son till Beatlesproducenten George Martin, och vad har han kunnat bidra med? För det första har skivan blivit varmare och fylligare än förr. ”White Album” lät visserligen bra redan från början, men möjligen lite kall. Detta är fixat till den här nyutgåvan. För det andra har instrumenten hamnat på bättre nivåer och panoreringar. Sången ligger i mitten och framträder ofta än tydligare än förr. För det tredje är det vissa saker som skruvats upp i mixen, och därför märks tydligare. Exempelvis…

* Pauls glada tillrop i slutet av ”Back in the USSR”

* Tydligare körer i ”Dear Prudence” 

* ”I’m So Tired”, tydligare bas

* Knivskarp cembalo i ”Piggies”

* Spelfel i ”Don’t Pass Me By”

* Sång rakt i fejset i ”Yer Blues”

* Tydligare galenskaper i ”Everybody’s got something to hide except me and my monkey”

* Mer närvaro i sången (både lead och backing) i ”Long Long Long”

* Orgeln och blåset i ”Revolution1”

* Bas och bakgrundssången i ”Cry Baby Cry”

 

Här skulle jag kunna sätta punkt, för här slutar väl allmänintresset. Men när det gäller Beatles står nörderierna som spön i backen. Skivorna tre och fyra i den här boxen fylls av ”Esher demos”, det vill säga mer eller mindre akustiska förinspelningar av blivande ”White Album”-material som Beatles gjorde hemma hos George Harrison när de kommit hem från en ytterst fruktbar tid i Indien. Ibland hamnar vi mycket nära de versioner vi känner sedan tidigare; understundom ges vi intressanta insikter i vart låtarna kunnat utvecklas om man valt en annan väg. Hela vägen ledsagas vi av lekfullhet och spelglädje, vilket motsäger den gängse myten om att detta skulle varit en tid av splittring, då Beatles ständigt råkade i luven på varandra. Höjdpunkter? Tja, en sådan är ”Dear Prudence” med förlängt slut där John Lennon pratsjunger om vad låten handlar om. En annan är nyss nämnda ”Everybody’s got something to hide except me and my monkey”, vilken här närmar sig hysterisk bluegrass. Här finns även demos på låtar som inte kom med på albumet. George-låten ”Sour Milk Sea” (som gick till polaren Jackie Lomax), jättevackra ”Junk” (som Paul plockade upp till sin första soloskiva två år senare), Johns ”Child of Nature” (vilken försedd med ny text dök upp som ”Jealous Guy” 1971),”Circles” (upplockad av George på skivan ”Gone Troppo” efter fjorton år)… ”Esher demos” avslutas med Johns helknäppa, Syd Barrett-lika ”What’s the new Mary Jane” som inte fick något officiellt släpp förrän på ”Anthology 3” 1996.

Nå, här är det väl ändå slut? Nja, för den som väljer deluxeboxen återstår flera skivor med studio-outtakes. Man inleder med en över tio minuter lång ”Revolution 1”, där Paul McCartney halvvägs lattjar med ”Love Me Do”, och som avslutas med de ljud som i sinom tid låg till grund för ”Revolution 9”. Två andra höjdpunkter: ”Good Night” med gitarrer istället för stråkar, och en hypnotiskt malande trettonminutersversion av ”Helter Skelter”. Dock saknas en mytomspunnen variant av den senare på en hel halvtimme. Här finns också lekar med gamla 50-talsnumren ”Saint Louis Blues”, ”Baby I Don’t Care” och ”Blue Moon”, saker som inte på långa vägar nådde in på den vita dubbeln. Mindre spännande är somliga låtar som ”instrumental backing track”. De funkar väl för all del som hemmakaraoke, men särskilt livsnödvändiga är de inte.

Ja, sedan finns en bluray och en bok också, men dessa ingår inte i det förhandsmaterial jag mottagit, så dem kan jag inte yttra mig om. Inalles är emellertid detta ett praktverk om ett praktverk. Nästan så ursprungsplattan borde varit en trippel…

The Beatles – White Album
Universal

 

Betyg:10/10

 Daniel Reichberg