Tim Bowness – Lost In The Ghost Light

Tim Bowness har gjort sig känd som ena halvan i duon No-Man där den andra halvan är ingen mindre än superprogrockaren Steven Wilson. På sistone har Tim dock ägnat sig mest åt egna soloplattor varav den senaste plattan ”Stupid Things That Mean The World” fick bra gensvar, åtminstone på den brittiska marknaden.

Tims låtar är ofta ganska lågmälda och melankoliska. Jag gillar skarpt hans varma sköna Bowie-inspirerade röst och hans harmoniskt arrangerade låtar med mycket inspiration från Progrockens guldålder 70-talet. Den här inspirationen är kanske ännu mer påtagligt på den nya plattan som känns som ett ganska ambitiöst verk med lite mer påkostade låtar och arrangemang. Man kan säga att det är ett konceptalbum som handlar om en artists uppgång och fall och hur karriären påverkas av bland annat den tekniska utvecklingen. Det är ju tyvärr så att musik konsumeras mest av den yngre generationen och därför hamnar en artist ofta bara kortvarigt i rampljuset i takt med att musiksmaken ändras bland de unga. De blir därför svårt att bygga ett helt livs karriär på musiken för många artister. Ett bra exempel är de artister som helt byggde på album-konceptet på 70- och 80-talen men som nu är hopplöst ute när nästan allt bygger på strömmad musik. Har en känsla av att temat på plattan också är snudd på självupplevt. Låtar som ”You’ll be the silence”, ”You wanted to be seen” och ”Distant summers” beskriver på ett sorgligt sätt hur tiden har sprungit ifrån artisten som Tim sjunger om.     

När det gäller personerna bakom plattan förutom Tim hittar vi inte helt oväntat bakom hörnet Steven Wilson som både mixat och producerat plattan. Flera av musikerna på plattan känns också igen från tidigare plattor, bland annat Colin Edwin (Porcupine Tree), Bruce Soord (Pineapple Thief) och Hux Nettermalm (Paatos). En hel del intressanta gästmusiker möter vi också, bland annat Ian Anderson (Jethro Tull) och David Rhodes (som spelat med Peter Gabriel).

Jag tycker väldigt bra om detta album men jag måste säga att så där väldigt mycket rockmusik är det inte frågan om, snarare väldigt snyggt arrangerande sånger. De inledande två spåren ”Worlds of Yesterday” och ”Moonshot Manchild” sticker ut som speciellt intressanta då de fullkomligt domineras av alla dessa typiska element som kännetecknade den så kallade symfoniska rocken på 1970-talet. Här är fullt av mellotron-stråkar, mellotron-körer, moog-synt, piano, hammondorgel och 12-strängade gitarrer. Tidvis underbart vackert och jag kommer flera gånger att tänka på influenserna från Tony Banks i Genesis. Jag anar även Steven Wilsons inflytande här vad gäller arrangemangen. Kul också att höra Ian Andersons bidrag på flöjt som dock är ännu mer framträdande i slutlåten ”Distant Summers”. Den sistnämnda låten är också en av favoritlåtarna på plattan och jag tror att den har chans att få en del uppmärksamhet både inom och utanför Artrock-genren. Inledningen på låten är underbart vackert med stråkar och piano och återigen, flöjt-solot från Ian Anderson är mycket vackert.   

Jag rekommenderar verkligen detta album till er som föredrar lite lugnare musik med mycket tanke i texterna och med njutbara arrangemang.

Tim Bowness – Lost In The Ghost Light
InsideOut Music

1. Worlds Of Yesterday
2 Moonshot Manchild
3 Kill The Pain That’s KillingYou
4 Nowhere Good To Go
5 You’ll Be The Silence
6 Lost In The Ghost Light
7 You Wanted To Be Seen
8 Distant Summers

http://timbowness.co.uk

http://www.facebook.com/timbowness

 

Betyg:8/10

Karl-Göran Karlsson

 

 

Tim Bowness annonserar nytt skivsläpp 2017.

Tim Bowness släpper sitt fjärde soloalbum med titeln Lost In The Ghost Light den 14:e februari 2017 via InsideOut Music. Plattan är Mastrad/mixad av Steven Wilson och med som musiker finns bl.a. Colin Edwin (Porcupine Tree), Bruce Soord (The Pineapple Thief) och Hux Nettermalm (Paatos). Bland gästerna återfinns namn som Steve Bingham (No-Man) och Ian Anderson (Jethro Tull).

tim-bowness-albumcover-web

Tim Bowness – Stupid things that mean the world

tim bownsess - stupid..
Tim Bowness – Stupid things that mean the world

Tim Bowness, som vi känner från samarbetet med Steven Wilson i No-Man och som även är drivande i online skivaffären Burning Shed med Prog-inriktning, släpper här sin tredje solo-platta. Den förra plattan (”Abandoned Dancehall Dreams”) från förra året blev en riktig succé och nådde så högt som 18 plats på brittiska topplistan och redan nu är det alltså dags för en uppföljare. Man noterar genast att på denna platta finns många bidrag från både mixare (Bruce Soord från Pineapple Thief som satt sin  prägel på framförallt inledningslåten ”The Great Electric Teenage Dream”) och musiker, bl a Colin Edwin (Porcupine Tree), Peter Hammill, Phil Manzanera, Pat Mastelotto (King Crimson), Anna Phoebe och David Rhodes.

Tims musik rör sig i gränslandet singer/songwriter och Artrock men han gör det riktigt bra, tycker jag. En fascinerande röst med drag av David Bowie bidrar inte minst till detta. De flesta låtarna är synnerligen enkla till sin natur men de är omsorgsfullt utsmyckade med detaljer som ibland lyfter låtarna till att bli riktiga små delikatesser. Ett bra exempel är andra spåret ”Sing to me” som är oerhört vacker trots enkelheten (och kanske min favorit på plattan). Här är det framförallt piano-ackompanjemanget som sticker ut. Ett av de många fina tilläggen i arrangemangen är också stråkpartier av Andrew Keeling.

Det finns ett svagt tema på plattan (om jag inte hört fel) och det rör tankar på hur det var i ungdomen då allt var så enkelt men ändå märkligt koncentrerat på saker som egentligen inte har någon betydelse. Om detta vittnar titeln på plattan men även den inledande låten ”The Great Electric Teenage Dream” och titellåten (spår 4). På den sistnämnda anar man även en stark saknad av denna tid och det är nog många som kan känna igen sig här. Inte i att ”Det var bättre förr!” men i att det var enklare att leva förr när man inte hade så många andra saker att ta hänsyn till och vara beroende av som senare i det vuxna livet. Så nog är det lite av en nostalgi-tripp som vi bjuds här.

Här finns även några låtar som man nog bör beskriva som känslosamma ballader och en sådan är definitivt spår 5 ”Know that you were loved”. En varm och tröstande låt för någon som haft det svårt genom livet och som kanske inte känt sig så älskad som hon/han egentligen har varit. En mycket fin låt, tycker jag. Detsamma gäller avslutande ”At the end of the holidays” men här är storyn betydligt mera sorglig. Den beskriver en kvinna som så vitt jag uppfattat det hastigt lämnat hemmet och familjen (mannen) och i det närmaste blivit uteliggare. Kanske ligger det ännu värre saker bakom (kvinnomisshandel) men det kan man bara spekulera om. En väldigt sorglig sång, i alla fall. Vi har också en annan mycket vacker låt i ”All these escapes” som närmast kan beskrivas som en klassisk kärlekssång.

Så här långt har jag i stort sett beskrivit russinen i kakan men här finns också ett antal låtar som inte gör ett lika övertygande intryck. Men här finns alltså ändå tillräckligt för att det bör tilltala er som gillar melodisk och avspänd rock av typ Blackfield. Kanske fortsätter framgångarna för Tim på topplistorna även med den här releasen. Vi får väl hoppas det.

Tim Bowness – Stupid things that mean the world
InsideOut Music

01. The Great Electric Teenage Dream (04:00)
02. Sing To Me (05:50)
03. Where You’ve Always Been (04:12)
04. Stupid Things That Mean The World (03:08)
05. Know That You Were Loved (06:54)
06. Press Reset (04:07)
07. All These Escapes (03:13)
08. Everything You’re Not (03:40)
09. Everything But You (01:12)
10. Soft William (01:42)
11. At The End Of The Holiday (05:01)

www.hotdesign.co.uk/timbowness

www.facebook.com/timbowness

www.twitter.com/timbowness

www.no-man.co.uk/

 

Betyg: 7 av 10

Karl-Göran Karlsson

Tim Bowness – Abandoned Dancehall Dreams

Tim Bowness
Tim Bowness – Abandoned Dancehall Dreams

Tim Bowness känner vi (förutom att han driver on-line butiken Burning Shed) bland annat som långvarig samarbetspartner till Steven Wilson i konstellationen No-Man. De har släppt sex plattor sen starten 1987. Tim har också haft andra intressanta samarbeten, t ex med Richard Barbieri (plattan ”Flame” från 1994) och med OSI (plattan ”Blood” från 2009).  Nu är det då dags för Tims andra soloplatta. Den förra med titeln ”My Hotel Year” kom för 10 år sen. Steven Wilson finns med på ett hörn här också – det är han som har mixat den nya plattan plus att han även medverkar på några spår. Vi känner också igen flera andra gästmusiker på plattan, exempelvis Pat Mastelotto (King Crimson), Colin Edwin (Porcupine Tree) och Anna Phoebe (Trans-Siberian Orchestra/Jethro Tull/Roxy Music). Som extra ackompanjemang finns även stråkarrangemang med Andrew Keeling (från Evelyn Glennie/Hilliard Ensemble) och Steve Bingham (från BBC Scottish Symphony Orchestra).

Plattan innehåller 8 låtar varav de flesta är ganska återhållsamma i intensitet, sånginsatser och orkestrering. De flesta som lyssnat till No-Man och Steven Wilson (och kanske Blackfield) kommer att känna igen stilen även om det också finns en del avvikelser (t ex i låt 1 ”The Warm-up man forever” med sina bankande trummor). Flera av låtarna verkar ha kopplingar till varandra genom att de handlar om en kvinna (kallad Smiler) som ser tillbaka på sitt tidigare liv. Utan att ha kunnat följa texterna fullständigt så låter det ändå rätt tragiskt och sorgligt. Speciellt gäller detta låt nummer två ”Smiler at 50” som jag också tycker är den bästa låten på plattan. Mycket melodiskt och känslosamt, inte minst i sången. Ett väldigt fint arrangemang med stråkar, trumpet, piano och även lite Steven Wilson-sång i bakgrunden (tror jag). Låten avslutas med ett maffigt instrumentalt parti där det symfoniska dominerar och jag tror att både mellotronkörer och stråkarrangemang används tillsammans.  Efter denna höjdpunkt förväntade man sig nästan en lika bra fortsättning men jag får säga att denna förhoppning faktiskt inte infriades. Förvisso är ”Songs of Distant summers” en stämningsmässig pärla och även ”Dancing for you” mycket vacker (väldigt mycket Steven Wilson-känsla, måste jag säga) men på något sätt så känns resten av låtarna rätt så mediokra. Även vissa arrangemang känns överstyrda på något sätt. Exempelvis har jag lite svårt för stråkpartierna på låten ”I fought against the south”. Det blir på något sätt alldeles för känslomässigt smörigt. Och faktiskt låter det inte lite falskt här och där (säger amatören i alla fall)? Sen får jag säga att slutlåten ”Beaten by love” känns mer än lovligt simpel och trist. Ett enkelt trumbeat och lite sparsam bas och gitarrkomp till en synnerligen enkel sång.

Allt som allt ger jag naturligtvis ändå plattan godkänt och då framförallt för de nämnda riktigt bra låtarna (speciellt ”Smiler at 50”). Jag är också rätt förtjust i Tims sångröst som kan liknas lite vid en avspänd David Bowie (kom inte på någon bättre referens). Men låtmaterialet som helhet är lite för tunt för att jag skall ta fram de stora superlativerna.

Tim Bowness – Abandoned Dancehall Dreams
InsideOutMusic

01. The Warm-Up Man Forever (04:09)
02. Smiler At 50 (08:19)
03. Songs Of Distant Summers (05:12)
04. Waterfoot (04:14)
05. Dancing For You (05:59)
06. Smiler At 52 (04:05)
07. I Fought Against The South (08:51)
08. Beaten By Love (03:30)

www.hotdesign.co.uk/timbowness

Betyg: 7 av 10

Karl-Göran Karlsson

 

Tim Bowness (No-Man) nya video The Warm-Up Man Forever finns nu för beskådning

Tim Bowness släpper andra soloalbumet Abandoned Dancehall Dreams den 23 juni via InsideOut Music, bakom producentstolen återfinns Tim Bowness själv och mixningen är gjord av Steven Wilson.
Videon The Warm-Up Man Forever ser du här.