Magnolia – Svarta Sagor

Magnolia - Svarta Sagor
Magnolia – Svarta Sagor

Powertrion Magnolia gör verkligen skäl för ”power” med sitt nya och femte album Svarta Sagor. Det fria musikaliska tänket, den organiska känslan och det psykedeliska skimret är intakt men musiken tar en mycket rakare och mer direkt väg nu känns det som. Rötterna är fortfarande fast förankrade i sjuttiotalets hårda rock där groovet står i centrum och svänget sätter marken i gungning. Inledande Tungt Faller Regnet får mig snabbt på fall, efterföljande Omväg eggar mig retsamt med sina Black Sabbath-toner och Tid Och Rum försätter mig nästan i trans. Sedan gungar det på men som sagt med ett mer fokuserat anslag än tidigare vilket höjer intrycket för min del mot föregående alster med bandet. När sedan titelspåret drar igång och bjuder på en omtumlande och proggig Black Sabbath-omgång så går jag i spinn. Efterföljande Bortom Staden Av Guld är inte lika blodtryckshöjande men är ändå med sin krautrockaura en härlig landningsbana innan tonerna av Kriget Kallar klingar ut skivan. En skiva som växer för var lyssning och som trots sitt stabila sound är både luftig och slagkraftig. Ett något anonymare mittenparti och någon instrumental låt för mycket gör att helheten mattas ner en pinne i betyg. Men vem vet? Som så många gånger förut så kan betyget ha stigit när årsbästalistan skall summeras i slutet på året.

Magnolia – Svarta Sagor
Transubstans Records/Record Heaven

1. Tungt Faller Regnet
2. Omväg
3. Tid Och Rum
4. Den Dagen Den Sorgen
5. Hamnar Aldrig Snett
6. Aldrig Nöjd
7. Tillfällig Frihet
8. Svarta Sagor
9. Bortom Staden Av Guld
10. Kriget Kallar

http://magnoliarock.se

 

Betyg: 7/10

Ulf Classon

 

 

Burning Saviours – Unholy Tales From the North

Burning Saviours - Unholy Tales From The North

Burning Saviours – Unholy Tales From the North

Jag har haft ganska dålig koll vad Örebrokvartetten Burning Saviours har haft för sig det sista. Inte så konstigt egentligen då de endast har släppt ett gäng singlar sedan senaste fullängdaren Nymphs & Weavers (2007) såg dagens ljus. Men när nya Unholy Tales From the North drar igång så känns det genast bekant och tryggt. Inte bara det att man känner igen bandet utan även för att man forslas rätt in i sjuttiotalets doomscen där Black Sabbath regerade och Pentagram utmanade. De flörtar i och för sig både med stoner som tung sjuttiotalsrock men det är i klassisk riffig doom de har sin bopålar. Inledande trion låtar är tungt rullande småepisk doom som inte bara bjuder in till långsamt gungande riff utan även till småmedryckande refränger. Jag gillar det jag hör men jag blir inte golvad direkt. En starkare inledning hade varit att föredra. Ljudbilden är dock härligt daterad och luftig för att lyssnaren skall kunna hitta tillrätta i tidsepoken men jag saknar något som lyfter musiken. Men nu tar dock skivan fart och växer sig starkare. Låten Ondskan med sin svenska lyrik och högre tempo tar med mig på en härlig resa där jag tänker både på November och Abramis Brama. Detta gillar jag skarpt och att sjunga på svenska passar inte bara bandet utmärkt utan även sångaren Mikael Monks kommer mer till sin rätt här känns det som. Inside My Mind fortsätter lite i sin föregångares fotspår utan att direkt överraska men är ändå medryckande och njutbar. Njutbar är bara förnamnet på efterföljande The Sons of the North med vars episka doom och upptemporefräng blir nästan en kampsång! Avslutande Lyktgubben har trots sin titel en engelsk text och är musikaliskt en riktig stänkare med en långsammare refräng vars blytunga riff kommer blidka konsertbesökare i framtiden. Burning Saviours överraskar utan att jag blir överraskad. Man känner att bandet har potential att göra storverk och de överraskar med att ta sig an en genre som inte är direkt överbefolkad av nya bra band. De har hela tiden befunnit sig i regionen men den Witchcraft-skuggan de riskerade att hamna i har de undvikit snyggt. Men det finns saker att jobba på för att jag skall våga mig på ett högre betyg helt klart. Ljudet kan bli lite fläskigare, Monks kan ha lite mer tryck i rösten och en del spår kan faktiskt vara lite längre för att skapa en mer episk doomkänsla. Men oavsett så är Unholy Tales From the North en halvtimme skönt svängande klassisk doom som inte alls skall skämmas för sig och skivan har helt klart potential att växa till sig.

Burning Saviours – Unholy Tales From the North
Transubstans Records/Record Heaven

1. They Will Rise Tonight
2. And the Wolves Cried Out
3. Your Love Hurts Like Fire
4. Ondskan
5. Inside My Mind
6. The Sons of the North
7. Lyktgubben

www.facebook.com/burningsaviours

 

Betyg: 7/10

Ulf Classon

 

 

Skånska Mord – Skånska Mord EP

Skånska Mord - Skånska Mord - 2014

Skånska Mord – Skånska Mord

Har du en gång fastnat för Örkelljungas stoltheter Skånska Mords tunga, småproggiga och lätt psykedeliska sjuttiotalsrock så kan du andas ut. Den nya självbetitlade EPn avviker nämligen inte från deras redan inslagna och framgångsrika musikaliska spår. Detta smakprov på vad som komma skall i form av en fullängdare är inget mindre än ytterligare en superstabil utgåva i bandets diskografi. Inledande Illusion är en tungt gungande och svängig sak med bärande melodier medan uppföljaren Leaving visar upp den mer jammiga och progressiva sidan av bandet. Mer sansade och psykedeliska A Room Without a View är ett lite mörkare spår och avslutande Black Salad är en riktig gitarrfest med medryckande riff och melodier i överflöd. Den senare är dessutom en cover på en låt av Janne Schaffer och den berömda gitarristen gör till och med ett gästframträdande på sin egna låt. Bandet bjuder som ni märker på godis från hela sin repertoar vilket inte bara gör denna EP till en skönt varierande historia utan även borgar för att det kommande albumet kan bli en härligt dynamisk upplevelse. En upplevelse jag verkligen ser fram emot. Har du aldrig hört Skånska Mord tidigare men uppskattar deras genrekollegor i bland annat Graveyard så bör du omgående kolla upp dessa tungt rockande grabbar.

Skånska Mord – Skånska Mord EP
Transubstans Records/Record Heaven

1. Illusion
2. Leaving
3. A Room Without a View
4. Black Salad

www.facebook.com/skanskamord

 

Betyg: 9/10

Ulf Classon

Ironbird – Black Mountain

Ironbird - Black Mountain
Ironbird – Black Mountain

 

Precis när man börjar fundera på vart svenska Mangrove tagit vägen så dyker gitarristen Magnus Jernström upp som gubben i lådan med ett nytt band vid namn Ironbird. Denna järnfågel är precis vad en riffjunkie som mig behöver just nu när höstens stora vemod börjar rulla in. De lyckas kombinera Black Sabbaths tunga sjuttiotalsriffande med nittiotalets stonerrocksgung utan att det skär sig det minsta. Däremellan petar de in ett svängigt Thin Lizzy-riff, lite yvigt Led Zeppelin-djup och inte allt för sällan kommer jag att tänka på Pepper Keenan-eran av Corrosion of Conformity. Det bästa med alltihopa är att de inte tvingar ner alla influenser i en och samma gryta utan varje låt har fått sin egen identitet. Tillsammans med bandets härliga förmåga att knyta samman låtarna med varandra gör att Black Mountain blir ett väl sammansatt och varierat album. Många band inom den så kallade retrorock-genre har en tendens att bli allt för odynamiska och bara riffa på men Ironbird undviker den fällan utan problem. En del av det är sångaren Rasmus Jansson förtjänst som har en förmåga att anpassa sig efter vad låten behöver. På det blytunga titelspåret lägger han sig till med ett högt Ozzy Osbourne-register, på de spår som andas mer ökenrock så hittar han ett lägre tonfall och på de mer sansade låtarna får han utnyttja hela sin strupe. Jag säger inte att han har det bredaste registret en sångare kan han men till denna sorts tunga rock så funkar det utmärkt och han utnyttjar de resurser han har mycket bra. Detta är en debut som smakar mumma för en sådan som mig som har fallit för den nya vågen av gammal tung rock. Med en speltid på strax under fyrtio minuter så har albumet en lagom längd för att det inte skall bli för långrandigt men ändå lämna ett sug efter att få höra mer. Låten som bär bandets namn har snabbt blivit en favorit och jag ser fram emot vad detta band kan uträtta i framtiden. Men först och främst väntar jag ivrigt på vinylutgåvan för jag tror att det retrodoftande sound bandet lyckas få till kommer blomma ut än mer när det väl spelas upp på svart vax. Precis vad denna sorts musik förtjänar.

Ironbird – Black Mountain
Transubstans Records/Record Heaven

1. Hard Times Light Shines
2. Black Mountain
3. Waterfall (The Sky is Burning When Your Soul Turns to Ashes)
4. Tomorrows Dream
5. Ironbird
6. Up On the Hill
7. In Time
8. Nothing’s Real

www.facebook.com/ironbirdsweden

https://soundcloud.com/transubstans-records/ironbird-black-mountain

 

Betyg: 8/10

Ulf Classon

Lucifer Was – DiesGrows

Lucifer Was - DiesGrows
Lucifer Was – DiesGrows

Med sin sjätte giv tar norska Lucifer Was nya tag med sin lite egensinniga progressiva rock och levererar ett album fullt med örongodis. Den orkesterindränkta musik som de bjöd på med förra albumet The Crown of Creation (2010) är nu borta men dramatiken är det ingen fel på ändå. Att kalla norrmännens musik för storlaget och episkt är att ta i men de många olika instrumenten och variationen på låtarna gör ändå DiesGrows till en ganska omvälvande historia. Mellan inledande och trevande Afterlife till avslutande och småsymfoniska Yellow House så trängs det det mesta som ett vant Luficer Was-fan känner igen. Den rikligt använda tvärflöjten, den stämningshöjande mellotronen och den gungande hammondorgeln ackompanjerar som vanligt den progressiva rocken med en kärna av riffdriven och hård sjuttiotalsrock. Denna gång förs tankarna mest mot Deep Purples mer sentida, böljande och dramatiska låtar medan tvärflöjten hela tiden skänker en härlig Jethro Tull-känsla. Men låt er inte luras, Lucifer Was har sedan tidigt sjuttiotal odlat sin egen identitet och det tar ett tag innan deras kompositioner sjunker in, så även denna gång. En del spår känns aningen anonyma medan andra spår pockar på din uppmärksamhet direkt. Bäst är det när de höjer tempot en aning, låter en stabilt gungande gitarr och den drivande orgeln föra låten framåt. Jag föll för bandet redan på In Anadi’s Bower (2000) och utvecklingen sedan dess är väldigt påtaglig, men aldrig till ondo, snarare tvärtom.

Lucifer Was – DiesGrows
Transubstans Records/Record Heaven

 

1. Afterlife
2. The Devil is the Boss Universal
3. Crazy World Turns To Me
4. I’m Cornered
5. I am Outside
6. Glass Shoe
7. Silver Spoon
8. From Behind Everybody’s Blind
9. Diesgrows
10. Yellow House

www.luciferwas.org

https://soundcloud.com/transubstans-records/lucifer-was-silver-spoon

 

Betyg: 7/10

Ulf Classon

 

Major Kong – Doom for the Black Sun

Major Kong - Doom For The Black Sun - 2014
Major Kong – Doom for the Black Sun

Tidigare i år så plockade jag upp Major Kongs andra album Doom Machine på ren vinst eller förlust. Det blev kanske ingen jackpott men väl en liten vinst för min del då jag fick en skiva fylld med tung och skön musik. Så av en händelse släpper nu Transubstans Records bandets debut från 2012 på nytt i vinylformat och jag är inte sen att ta åt mig ännu mer av polackernas riffande. Doom for the Black Sun som skivan heter är ett dryga fyrtio minuter långt doom-tungt stonerrockepos i ett småpsykedeliskt ökenlandskap. Denna trio av musiker levererar långa instrumentala stycken fyllda med blytunga fuzzriff, ylande gitarrsolon och ett drivande svängigt groove. Det är en snygg vibrerande ljudbild som vi bjuds på i ett distat fuzzinferno och uppskattar du tunga malande domedagsriff som lyfts upp av melodier som draperats i ökensand så är Major Kong något att kolla upp. Här finns inga radiohits eller dansanta låtar och för mig som gillar doomtung stonerrock/metal så är detta, kanske ingen fullpoängare, men väl ett stycke välkomponerat ökensväng. Bandet rör sig i gränslandet mellan doom metal och stonerrock och polackerna tar sig fram utan några hinder och tankarna förs till så väl Sleep som Black Sabbath samt Electric Wizard och Bongzilla. Doom for the Black Sun är som sagt kanske inte det vassaste i genren men tillräckligt för att jag skall slanta upp mina surt intjänade pengar och införskaffa mig vinylversionen. Ni andra bör lyssna innan ni spenderar era pengar.

Major Kong – Doom for the Black Sun
Transubstans Records/Record Heaven

1. Witches On My Land
2. The Swamp Altar
3. Acid Transmission
4. IDDQD
5. Primordial Gas Clouds

http://majorkong.bandcamp.com

Betyg: 6/10

Ulf Classon

 

Workshop of the Wolf – Workshop of the Wolf

WotW -WotW
Workshop of the Wolf – Workshop of the Wolf

Göteborgsbandet Workshop of the Wolf består av ett gäng musiker som lirat ihop ett par år och som har ett förflutet i band som: Miosis, Chuck Norris Experiment och Whyte Ash. Bandet levererar ett klart egensinnigt och retrodoftande sound där tyngd, intensitet, experimentlusta och suggestiva riff är klara ledstjärnor.

Bandet säger sig vara inspirerade av den progressiva/experimentella musikscenen på 70-talet och det på den tiden ganska vanligt förekommande powertrioformatet. Killarna i bandet lirar alla riktigt bra och har en skön känsla för både melodi, stämning och tyngd. Trioformatet gör att bandets musik känns väldigt direkt och ärlig utan en massa onödiga pålägg och dubbningar, och det som hörs på plattan kommer bandet med råge att kunna leverera även live. Man har på ep:n Workshop of the Wolf knåpat ihop fem riktigt kul låtar som spänner över ett stort musikaliskt register som känns både omväxlande och ganska unikt. Kan faktiskt inte påminna mig att jag hört något liknande tidigare, utan de enda som de möjligtvis går att jämföra med skulle kunna vara Malmöbandet Wraptors som har ett något sånär liknande koncept.

De två inledande spåren By the hour och Nothing behind har ett groove och en mycket suggestiv intensitet som är klart tilltalande. Light down low är en skön mix av både det experimentella sound som tidigare nämnts samt lite lugnare tonspråk. Plattan lugnar ner sig något på de två avslutande spåren där sista spår From the sea är en drygt nio minuter lång, mycket skön och omväxlande låt. Den börjar lugnt och sökande och stegras gradvis i både i tyngd och intensitet för att i slutet formligen briserar i coola riff, malande bas, maniska trummor och tjutande gitarrer. Ascool avslutning!

Workshop of the Wolf är en klart kul ny bekantskap som jag tror många kommer att höra talas om i framtiden. Med sitt retrodoftande ganska skitiga och grooviga sound har åtminstone jag hittat ett nytt favoritband, vilka jag hoppas att få höra live inom en snar framtid.

 

Workshop of the Wolf – Workshop of the Wolf                                                                     

Transubstans / Record Heaven

 

1.   By the hour
2.   Nothing behind
3.   Lights down low
4.   This ocean
5.   From the sea

 

www.wotw.se
 

Betyg 7,5 / 10

Staffan Vässmar

Manny Ribera – Manny Ribera

Manny Ribera
Manny Ribera – Manny Ribera

ManoloMannyRibera hjälpte Tony Montana i filmklassikern Scarface att med våldsamma handlingar ta över kokaintronen i Miami. Om bandet Manny Ribera har någon koppling till detta vet jag inte men det jag vet är att deras albumdebut som jag nu lyssnar på är i spretigaste laget. Att försöka trycka in sjuttiotalets rock, det melodiska åttiotalet, grunge samt mer modern radiometal i samma kastrull kan låta som en bra idé men resultatet blir ganska urvattnat. Det känns lite som om Enköpingskvartetten försökt tillfredsställa alla sina musikaliska influenser på en och samma gång i ett försök att hitta något eget. De lyckas inte. Summan blir modern radiorock/metal som möter ett tamt Mustasch och får mig då och då att tänka på grungescenen i Seattle. Det finns några låtar som lämnar ett visst, om än svagt, avtryck efter några lyssningar. Kissed the Sun levererar Mustasch-vibbar, Make Sure Not To Fall skänker en Alice in Chains-aura till musiken och Lagerboy får mig att tänka på ett väldigt tamt Egonaut. Bäst är de lite ruffigare och tyngre spåren som stänkaren If I Lose och riffiga The King of Rock men det är inte tillräckligt för att rädda helheten. Det som kanske räddar bandet lite är användandet av orgel men inte heller det är nog när jag tänker efter. Hade sångaren fokuserat mer på sin ruffiga sida av sången så hade jag nog gillat musiken lite mer mot nu då hans klara höga stämma har en förmåga att maskera övriga beståndsdelar i musiken. Nej bandet Manny Ribera lyckas inte övertyga trots ett hårdfört namn. De hade behövt fokusera lite mer på den tunga rocken, mer ruffig sång och en fläskigare ljudbild för att det skulle övertyga på mig. Men till nästa gång kanske?

Manny Ribera – Manny Ribera
Transubstans Records/Record Heaven

1. Into the Great Unknown
2. Kissed the Sun
3. Make Sure Not To Fall
4. If I Lose
5. Stop & Pray
6. Lagerboy
7. The King of Rock
8. Superficial Gun
9. Walk Alone
10. Dead Eyes
11. Straitjacket On

https://www.facebook.com/mannyriberarocks

Betyg: 5/10

Ulf Classon

Three Seasons – Grow

Three Seasons - Grow
Three Seasons – Grow

Ett av mina favoritband i den så kallade retrorockvågen är äntligen tillbaka och det med besked. Ända sedan andra albumet Understand the World (2012) så har jag väntat på ytterligare ett kapitel i Three Seasons karriär. Jag har nämligen fallit pladask för deras sjuttiotalsrock som bär spår av storheter som Deep Purple, Led Zeppelin, The Doors och Gov’t Mule. Deras förmåga att skapa en jammig känsla med en någorlunda röd tråd är förmodligen det som jag uppskattar mest. Det låter verkligen som att de låter upptäckarglädjen guida dem när de skapar sin musik men samtidig så finns det en kunskap att allt ändå måste hänga ihop i sista ändan. Nya skivan Grow är inget undantag. De har istället skruvat till det ytterligare lite och denna gång skapat ett mer varierat album utan att tumma på det som gör Three Seasons till vad de är. De är bluesig och tungt riffande sjuttiotalsrock med härliga psykedeliska och progressiva tongångar. Men de begränsar sig inte bara till det utan är inte rädda för att bjuda på ett jazzigt parti eller plocka in folkmusikinfluenser.

Grow är precis som titeln säger ett album som växer med tiden. Det finns många nyanser, melodier och musikaliska vrår att utforska och det är inget man gör på endast ett par lyssningar. Which Way öppnar alltihopa med en mystisk aura och kastar sig emellanåt ut i svängiga partier som har vissa undertoner av svensk folkmusik. En klart snygg inledning som sätter tonen för albumet. Om inledningen sakta kröp sig på så riffar istället efterföljande Drowning taktfast och bjuder på ett tungt sväng och en snygg refräng. Tredje spår ut är By the Book vilket är en låt som är svårt att få grepp om då den mest tycks sväva omkring. Men den svävar på ett oerhört snyggt sätt som lätt vaggar in mig trans. Det något flummiga sinneslaget jag hamnar i passar ypperligt till efterföljande Tablas of Bahar. Det är nämligen en sju minuter lång omvälvande, episk och instrumental berättelse som tar mig med på en snygg musikalisk resa där jag under färdens gång bäddas in i ett mysigt gung.

Jag finner snart ett klarare sinne när Food For the Day svänger igång med ett tungt riffparty med bandets omisskännliga ljudbild. Att efter en sådan rökare bjuda på skivans lugnaste stund i form av No Shame kan kännas vågat men de ror det i land det också. Låten visar upp en väldigt emotionell sida av bandet som jag gillar mycket men frågan är om inte uppbyggnaden till det härliga crescendo är ännu mer uppskattat från min sida. Efter en sådan omvälvande upplevelse så kommer Home is Waiting som en liten ”befrielse” och förvandlar gruppen till ett fullfjädrat bluesband med ett matigt classic rock-sound. Helt klart en av skivans bästa låtar. Avslutningen Familiar Song är ett tio minuter långt episkt stycke där alla bandets ingredienser får visa upp sig inklusive ett härligt mustigt orgelsolo! Orgeln är förövrigt ständigt närvarande även på detta album och jag älskar det!

Jag minns på debuten att jag tyckte att grabbarna inte hade nog med kött på benen för att skapa långa låtar men det var då det. Nu har de växt till sig, hittat rätt musikalisk kostym och behärskar den längre speltiden på låtarna mycket bättre än tidigare. De lyckas odla en egen identitet lite mer för var nytt album också vilket jag gillar. Visst kommer man fortfarande att tänka på andra storheter från rockens guldålder men det gör man ju med i princip alla band som spelar denna typ av rock idag. Three Seasons sticker ut med sin svängiga, jammiga och psykedeliska rock och om de snart inte börjar röna samma framgångar som genrekollegorna i Graveyard så är det något oerhört fel med världen.

Three Seasons – Grow
Transubstans Records / Record Heaven

1. Which Way
2. Drowning
3. By the Book
4. Tablas of Bahar
5. Food For the Day
6. No Shame
7. Home is Waiting
8. Familiar Song

www.threeseasonsmusic.com

Betyg: 9/10

Ulf Classon

Abramis Brama – Enkel Biljett

Abramis Brama - Enkel Biljett
Abramis Brama – Enkel Biljett

Fem år har hunnit gå sedan vi senast fick något nytt från Abramis Brama och mycket har hänt sedan dess. Största förändringen är väl att basisten Dennis Berg lämnat bandet men någonstans på vägen har de även plockat upp ett rejält lass med nyfunnen energi. Förra skivan Smakar Söndag var ett väldigt bra och stabilt Abramis-album där de närmade sig, kanske inte metalliska, men ändå aningen hårdare tongångar. När nu deras sjätte studiogiv Enkel Biljett är här så känns hela bandet mer fokuserat och plattan summerar upp allt det som bandet står för musikaliskt. Det är ett blytungt och bluesigt riffande, snygga psykedeliska tongångar, folkmusikelement, ett härligt gung och en lysande förmåga att variera sina uttryck så det aldrig blir långtråkigt. Deras rötter är fortfarande djupt förankrade i sjuttiotalet och deras blandning av Black Sabbath, Led Zeppelin och November står fortfarande starkt på egna ben. Rent musikaliskt är det ingen nytt under solen utan det är istället som sagt mer fokuserat, mer energirikt och helt enkelt lite vassare än vad vi är vana vid med bandet. För det är så att albumet Enkel Biljett kan vara bandets starkaste stund så här långt i deras femtonåriga karriär. Inledande titellåten är en frisk fläkt som sätter tonen direkt medan trion Blåa Toner, Vaggar Mig Till Ro och Ett Steg Från Graven bjuder på ett härligt tungt riffande. Efterföljande S.M.E.L. (Sanning, Myter eller Lögn) är en riktig rockstänkare och skivans kanske bästa låt medan Ber Om Nåd är albumets kanske bluesigaste dito. Avslutningen med småflummiga Lång Tripp, omvälvande In Aeternum (Et Semper) och snyggt instrumentala Jonzos Bolero cementerar ett av årets bästa album så här långt. Abramis Brama var ett förbannat bra band även innan detta album såg dagens ljus och med lite tur kan de nu ta nästa steg på karriärstegen.

Abramis Brama – Enkel Biljett

Transubstans Records / Record Heaven

  1. Enkel Biljett
  2. Blåa Toner
  3. Vaggar Mig Till Ro
  4. Ett Steg Från Graven
  5. S.M.E.L. (Sanning, Myter eller Lögn)
  6. Ber Om Nåd
  7. Lång Tripp
  8. In Aeternum (Et Semper)
  9. Jonzos Bolero

www.abramisbrama.com

Betyg: 8,5 / 10

Ulf Classon