The Beatles – White Album

Det är inte var dag man får recensera tidernas bästa skiva, men idag är en sådan dag. För enligt mitt tycke nådde musikhistorien sin kulmen den tjugoandra november 1968, i och med att Beatles självbetitlade dubbelalbum – oftast kallat ”White Album” – mötte världens samlade grammofonnålar. Rock, pop, country, blues, music hall, ballader, heavy metal, andlighet, ett experimentellt ljudkollage – allt fanns på denna världsomsegling till platta, och än bättre: Beatles gick verkligen i land med alla genrer. Att för mig vara objektiv till albumet låter sig knappast göras. Jag älskar rubbet, inklusive vattendelaren ”Revolution 9”. Saker som ”Wild Honey Pie” och ”Why don’t we do it in the road?” må vara bagateller, men VILKA bagateller! Somliga hävdar att man borde plockat russinen ur kakan och skurit ner dubbel-lp:n till en enkel, men där missar man halva poängen. Det är just denna förkrossande helhet som gör ”White Album” till den auktoritära monolit den är. Alla låtar bidrar till helheten, och skulle man börja amputera, skulle ofrånkomligen guldklimp efter guldklimp hamna i soporna.

”White Album” kommer nu i en efterlängtad nymix, gjord av Giles Martin, son till Beatlesproducenten George Martin, och vad har han kunnat bidra med? För det första har skivan blivit varmare och fylligare än förr. ”White Album” lät visserligen bra redan från början, men möjligen lite kall. Detta är fixat till den här nyutgåvan. För det andra har instrumenten hamnat på bättre nivåer och panoreringar. Sången ligger i mitten och framträder ofta än tydligare än förr. För det tredje är det vissa saker som skruvats upp i mixen, och därför märks tydligare. Exempelvis…

* Pauls glada tillrop i slutet av ”Back in the USSR”

* Tydligare körer i ”Dear Prudence” 

* ”I’m So Tired”, tydligare bas

* Knivskarp cembalo i ”Piggies”

* Spelfel i ”Don’t Pass Me By”

* Sång rakt i fejset i ”Yer Blues”

* Tydligare galenskaper i ”Everybody’s got something to hide except me and my monkey”

* Mer närvaro i sången (både lead och backing) i ”Long Long Long”

* Orgeln och blåset i ”Revolution1”

* Bas och bakgrundssången i ”Cry Baby Cry”

 

Här skulle jag kunna sätta punkt, för här slutar väl allmänintresset. Men när det gäller Beatles står nörderierna som spön i backen. Skivorna tre och fyra i den här boxen fylls av ”Esher demos”, det vill säga mer eller mindre akustiska förinspelningar av blivande ”White Album”-material som Beatles gjorde hemma hos George Harrison när de kommit hem från en ytterst fruktbar tid i Indien. Ibland hamnar vi mycket nära de versioner vi känner sedan tidigare; understundom ges vi intressanta insikter i vart låtarna kunnat utvecklas om man valt en annan väg. Hela vägen ledsagas vi av lekfullhet och spelglädje, vilket motsäger den gängse myten om att detta skulle varit en tid av splittring, då Beatles ständigt råkade i luven på varandra. Höjdpunkter? Tja, en sådan är ”Dear Prudence” med förlängt slut där John Lennon pratsjunger om vad låten handlar om. En annan är nyss nämnda ”Everybody’s got something to hide except me and my monkey”, vilken här närmar sig hysterisk bluegrass. Här finns även demos på låtar som inte kom med på albumet. George-låten ”Sour Milk Sea” (som gick till polaren Jackie Lomax), jättevackra ”Junk” (som Paul plockade upp till sin första soloskiva två år senare), Johns ”Child of Nature” (vilken försedd med ny text dök upp som ”Jealous Guy” 1971),”Circles” (upplockad av George på skivan ”Gone Troppo” efter fjorton år)… ”Esher demos” avslutas med Johns helknäppa, Syd Barrett-lika ”What’s the new Mary Jane” som inte fick något officiellt släpp förrän på ”Anthology 3” 1996.

Nå, här är det väl ändå slut? Nja, för den som väljer deluxeboxen återstår flera skivor med studio-outtakes. Man inleder med en över tio minuter lång ”Revolution 1”, där Paul McCartney halvvägs lattjar med ”Love Me Do”, och som avslutas med de ljud som i sinom tid låg till grund för ”Revolution 9”. Två andra höjdpunkter: ”Good Night” med gitarrer istället för stråkar, och en hypnotiskt malande trettonminutersversion av ”Helter Skelter”. Dock saknas en mytomspunnen variant av den senare på en hel halvtimme. Här finns också lekar med gamla 50-talsnumren ”Saint Louis Blues”, ”Baby I Don’t Care” och ”Blue Moon”, saker som inte på långa vägar nådde in på den vita dubbeln. Mindre spännande är somliga låtar som ”instrumental backing track”. De funkar väl för all del som hemmakaraoke, men särskilt livsnödvändiga är de inte.

Ja, sedan finns en bluray och en bok också, men dessa ingår inte i det förhandsmaterial jag mottagit, så dem kan jag inte yttra mig om. Inalles är emellertid detta ett praktverk om ett praktverk. Nästan så ursprungsplattan borde varit en trippel…

The Beatles – White Album
Universal

 

Betyg:10/10

 Daniel Reichberg

Suede – The Blue Hour

Av en slump råkar jag slå igång den här skivans öppningsspår ”As one” direkt efter att ha hört Yes och ”Awaken”. Likheterna är överraskande påtagliga. Svepande syntar, bitska gitarrer, genomdramatisk sång. Kan man alltså säga att Suedes metamorfos från britpop till klassisk prog är fullbsordad? Nja. Låt nummer två heter ”Wastelands” och är mer klassisk Suede, à la ”Animal Nitrate” eller ”Trash”.  Men det är något drastiskt mörkt och episkt över den här skivan, precis som över föregångaren ”Night Thoughts”. I ”Beyond the outskirts” sjunger Brett Anderson så emotionellt som bara han kan, ”Chalk Circles” påminner om IQ, det talade stycket ”Roadkill” skapar dyster stämning å det grövsta, ”All the Wild Places” är ytterst sentimantalvacker i sin stråkskrud, ”The invisbles” viskar om ett tillbakalutat Porcupine Tree, och avslutande, nära sju minuter långa ”Flytipping” knyter ihop säcken symfoniskt och med ett par uns av optimism.

En succé, således? Nja, en viss mättnad kan jag känna. Ställd var för sig är varje låt bra eller briljant, men lite mer variation i tempo, temperament och tonart hade inte skadat.  Då hade visserligen inte timmen blivit lika blå.

Suede – The Blue Hour
Universal

1. As One
2. Wastelands
3. Mistress
4. Beyond The Outskirts
5. Chalk Circles
6. Cold Hands
7. Life Is Golden
8. Roadkill
9. Tides
10. Don’t Be Afraid If Nobody Loves You
11. Dead Bird
12. All The Wild Places
13. The Invisibles
14. Flytipping

https://www.facebook.com/suede/

http://www.suede.co.uk/

Daniel Reichberg

Kamelot – Haven

Kamelot_Haven
 Kamelot – Haven

När du som värst blir överfallen av dina inre demoner så slut dina ögon och dröm dig bort till en säker plats. En plats där inget kan komma åt dig. En plats där du går säker. Ditt Haven. Inte Heaven. Haven. Det betyder tillflyktsort och är av tillfällig karaktär. Du kan inte stanna där för evigt utan bara uppsöka det då och då. Kamelot vill att du ska se nya plattan som ett sådant Haven du kan återkomma till när det känns tungt. Något tryggt. Som en gammal vän.

Det trygga är att de känns igen och lyckas låta egna. Det är stötig halvbrutal metal som luckras upp av symfoniska melodier och tonsäker sång som går både högt och lågt. Första singeln/videon Insomnia infriar nog allas förväntningar. Den lite lugnare men snarlika End of innocence har en stark melodisk refräng som också tilltalar. Jag gillar också starka inledande Fallen star som nästan ger mig lite eurovision-vibbar i refrängen. Troligen nästa singel om ni frågar mig. Jag överraskas lite av Revolution som är ganska hård i jämförelse med övrigt material. Bitvis får man nästan Dimmu Borgir-känning. Bra hur som helst!

Vidare är My therapy också en singel-kandidat i mina öron. Likaså Veil of Elysium. Som ni märker finns det en del hits på denna skiva. Beautiful apocalypse däremot bryter lite mot konventionerna och har en nedåtstigande tonart i refrängen vilket gör låten mer mörk och mystisk. Men inte sämre kanske jag ska tillägga. Den olycksbådande duetten Here´s to the fall ger lite Phantom of the opera-vibbar vilket inte är helt fel heller. Duetten Under grey skies blir däremot lite för mycket Kiske-Somerville i min smak men alltid är det någon som gillar det också. Avslutande Haven som jag trodde skulle var en lång episk låt visar sig bara vara en kort instrumental sak som i sig är ganska banal. Lite Game of thrones-feeling dock. De går däremot totalt vilse i Citizen hero med sin töntiga efterapning av Orffs Carmina Burana. Det verket är redan fulländat och bör lämnas ifred enligt min åsikt.

Sammanfattningsvis en ganska stark skiva med ett fåtal dippar. Kamelot levererar. Skivan känns med dagens mått väldigt genomarbetad vilket också uppskattas!

Kamelot – Haven
Napalm Records/Universal

1. Fallen Star
2. Insomnia
3. Citizen Zero
4. Veil of Elysium
5. Under Grey Skies
6. My Therapy
7. Ecclesia
8. End of Innocence
9. Beautiful Apocalypse
10. Liar Liar (Wasteland Monarchy)
11. Here’s To The Fall
12. Revolution
13. Haven

www.kamelot.com

 

Betyg: 7 / 10

Peter Dahlberg

 

Victory – Don’t Get Mad… Get Even

Victory - Don't Get Mad... Get Even
Victory – Don’t Get Mad… Get Even

Året är 2006, platsen är Hamburg och spelstället heter Markthalle som ligger beläget i vad som ser ut som en gammal fabriksbyggnad. Det är den varmaste sommaren i mannaminne, samtliga på plats svettas floder och alla försöker kompensera vätsketappet med billig tysk öl. Det går så där. Jag och mina vänner är på plats för att bevittna bland annat Metal Church och Rose Tattoo som båda levererade utöver förväntan men även australiensiska Mortal Sin imponerade. Men det visste man på något sätt redan i förväg att de skulle göra. Alla tre banden är grymma liveakter. Men så spelade även det för mig okända bandet Victory. Till en början var jag mest fascinerad av basistens basgitarr som var formad likt huvudet på en örn men efter några låtar så började även musiken göra intryck på mig. Exakt hur de lät kommer jag inte ihåg då extrem värme och mängder av öl inte brukar vara någon bra kombination för minnet. Hur som helst så har bandet fallit i glömska hos mig – tills nu! Nu har bandets andra album Don’t Get Mad…Get Even från 1986 släppts på nytt på en sådan där compact disc och vad passar då inte bättre än att återstifta min bekantskap med dessa tyskar?

Den sedan länge utgångna skivan släpps inte, i vad jag förstår, någon speciell utgåva utan det handlar helt enkelt om en ny pressning. Hur som helst är det i alla fall en positiv överraskning jag får när skivan snurrar igång och musiken börjar ljuda. Att bandet i slutet på åttiotalet rönte så pass stora framgångar så de rankades i samma klass som Accept och Scorpions kan kanske vara svårt att förstå i dag men då det begav sig så måste detta ha varit mumma för hårdrocksfansen. Kompsektionen pumpar ut ett stadigt sväng, gitarristen Herman Frank (Accept) hamrar svängiga riff och den amerikanske sångaren Charlie Huhn (ex-Gary Moore, Ted Nugent) har en rivig och lite smådesperat stämma. Musiken de skapade ihop för främst tankarna till landsmännen i Accept men här finns även en mer melodiös sidan som får mig vid något tillfälle att tänka på Van Halen. Soundet är lite opolerat, musicerandet småtaffligt och attityden stenhård vilket gör att jag även kommer att tänka på tidiga Mötley Crüe. Inte så konstigt att de även gick hem på listorna i USA för här finns musikaliska godbitar från både Europa och Nordamerika.

Överlag är Don’t Get Mad…Get Even ingen fullpoängare men ändå oerhört trevlig. Refrängstarka låtar som The Check’s in The Mail, Are You Ready och She’s Back snurrar i skallen även efter att skivan stannat. För oss som gillar tysk åttiotalshårdrock med en touch av amerikansk attityd är detta kalas. För egen del kan jag fortfarande inte dra mig till minnes att de lät så här när jag såg dem den där gången i Hamburg. Det gjorde de förmodligen och i så fall är det inte konstigt att jag gillade det för detta är party-heavy metal som man blir glad av. Denna återutgåva gav mig mersmak, det blir att kolla upp mer musik med dessa tyskar helt klart men för den oinvigde så rekommenderar jag att ni lyssnar innan ni köper.

Victory – Don’t Get Mad… Get Even

Yesterrock/Universal/GerMusica

  1. The Check’s in The Mail
  2. Are You Ready
  3. Not Me
  4. Arsonist of the Heart
  5. Hit and Run
  6. She’s Back
  7. Turn it Up
  8. Seven Days Without You Makes One Weak
  9. Sneaking Out
  10. Running Wild

www.victory-band.com

Betyg: 6 / 10

Ulf Classon