Yes med ARW släpper liveplattan ”Live At The Apollo” i September.

Yes med  Jon Anderson, Trevor Rabin och Rick Wakeman annonserar livesläpp i september. Live At The Apollo når skivdiskarna den 7:e september via Eagle Rock Entertainment.

 

Yes med ARW – Live At The Apollo 
1. Orchestral arr
i. Intro
ii. Cinema
iii. Perpetual Change
2. Hold On
3. I’ve Seen All Good People
i. Your Move
ii. All Good People
4. Lift Me Up
5. And You & I
i. Cord Of Life
ii. Eclipse
iii. The Preacher, The Teacher
iv. Apocalypse
6. Rhythm Of Love
7. Heart Of The Sunrise
8. Changes
9. Long Distance Runaround / The Fish (Schindleria Praematurus)
10. Orchestral Shade / Awaken
11. Make It Easy / Owner Of A Lonely Heart
12. Roundabout

Yes släpper boxen ”Yes – The Steven Wilson Remixes”.

Yes firar en del av sitt 50-årsjubileum med vinylboxen Yes-The Steven Wilson Remixes inkluderad albumen The Yes Album (1971), Fragile (1971), Close To The Edge (1972), Tales From Topographic Oceans (1973) och Relayer (1974). Som titeln avslöjar är det remixade versioner från Steven WilsonVinylboxen når butikerna den 29:e juni via Warner Music.

YES – Like it is – at the Mesa Arts Center

Yes-like it is
YES – Like it is – at the Mesa Arts Center

Så släpps då ännu en platta under namnet Yes. Hade den inte släppts under väldigt speciella omständigheter, d v s det faktum att Chris Squire – grundare av bandet tillsammans med Jon Anderson – nyligen tragiskt avlidit i leukemi, så hade jag nog knappast höjt på ögonbrynen får jag nog erkänna. Det har kommit så oerhört många Yes-plattor under åren och jag förlorade någonstans intresset under denna långa resas gång. Men nu känns ju plattan plötsligt väldigt speciell – sista officiella live-plattan där vi får höra den fenomenale basisten Chris Squire spela live.

Plattan är inspelad i USA; i Mesa Arts Center i Arizona. Rätt så typiskt eftersom Yes nog är det Prog-band som lyckats allra bäst i USA och Nord-Amerika. Och det här har man verkligen lyckats slå mynt av. Kanske är Yes den kommersiellt sett mest lyckade av alla progressiva rock band? Bara en gissning. I vilket fall – de har sålt ofattbara 50 miljoner plattor världen över genom hela sin karriär. De har också fått flera efterföljare ”over there” och de jag främst tänker på är band som Glass Hammer och Mystery. Symptomatiskt här är att båda dessa band haft ”lead singers” som är snarlika Jon Anderson i rösten. Vilket faktiskt raskt utnyttjats av Yes för de senaste turnéerna där både Benoit David (Mystery) och Jon Davison (Glass Hammer) stått för sången. På den här plattan och turnén är det alltså Jon Davison som sjunger.

Konserten innehåller i princip live-framföranden av två i det närmaste kompletta klassiska Yes-album: ”Close to the Edge” och ”Fragile”. Alltså, man har valt för den här konserten att gå tillbaka långt i tiden och i princip struntat i de allra senaste produktionerna för att istället satsa på ett par klassiker. Jag kan tycka att det är ganska sympatiskt. Många band är ofta väldigt fokuserade på deras allra senaste kompositioner och spelar kanske lite för sällan de gamla klassikerna.

Nåväl, vad tyckte jag om dessa live-versioner av klassikerna? Som sagt, jag tycker väl i första hand att det är sympatiskt att för en ny publik (antar att det väl inte enbart är gamla fans i publiken) spela upp de gamla låtarna; de som gjorde Yes riktigt stora. Vi har också med två av de som formade Yes från början: gitarristen Steve Howe och Chris Squire. Trummisen Alan White hoppade dock på tåget strax efter att ”Close to the Edge”-plattan blev kvar så man kan bara nästan räkna in honom som ursprunglig medlem. För dessa två plattor var det fortfarande Bill Bruford som regerade bakom trummorna. Geoff Downes bakom keyboards spelade in sin första studioplatta med Yes med titeln ”Drama” (1980), tog sedan en paus för att återförenas med bandet i plattorna ”Fly from here” (2011) och senaste plattan ”Heaven and hell (2014). Men med denna sättning (förutom Jon Davison) så får man nog väl ändå säga att denna senaste upplaga av Yes faktiskt var väldigt mycket Yes! Så – jag måste understryka att det verkligen är en live-platta med Yes och inte någon halvmesyr denna gång.

Sen kan man ha sina käpphästar och åsikter: Gud, vad jag saknar Jon Anderson ibland! Jon Davison kan – trots att han sjunger helt OK – inte alls matcha ”the master himself”. Och Geoff – jag kan för mitt liv aldrig få den känslan i musiken som Rick Wakeman lyckades frambringa. Jag gillar faktiskt inte att Geoff medvetet (kanske för att slippa jämförelsen?) ofta gör om keyboardsolona på ett sätt som ofta tar udden av låtarna. Det är tyvärr lite för mycket av egna omarbetningar som inte lett framåt

Bland originalmedlemmarna så är jag faktiskt lite besviken på Steve Howe. Jag vet inte vad det är – men jag trodde först inte det var Steve som spelade live. Jag kände inte igen stilen på hans spel som ju brukar vara så typisk. Antingen har han medvetet arbetat om sättet att spela eller så är det kanske ett tecken på att han inte har riktigt samma flyt på strängarna som förut. Kan bara spekulera.

Men, efter att ha gnällt länge nog nu så kommer jag till slut fram till bandets verkliga klippa: Chris Squire! Jag märker inte att tidens tand på något sätt skulle ha förändrat hans sätt att spela bas. Tvärtom! Allt sitter perfekt och det är bara att njuta. Kanske möjligen sången (t ex i kanon-sången med Jon i mitten av ”Close to the Edge”) är lite svajig numera men det kanske är lättare att fördra. Så länge som han spelar så ljuvligt bra och inspirerat på basen så accepterar man allt. Och naturligtvis finns hans specialare ”The Fish” med där han riktigt får briljera. Lika bra som någonsin (och här får han också bra stöd av Steve Howe, måste jag säga). Andra låtar där Chris driver på som bäst är ”Roundabout” (vilken kanon-låt det här är!!) och ”Long Distance Runaround”.

Sen är jag väldigt förtjust att få höra den Yes-låt där de låter mest likt en annan av mina favoriter: Gentle Giant. Låten ”Five Per Cent For Nothing” – en kort helgalen men väldigt kul låt skriven av Bill Bruford.

För övriga låtar finns inte så hemskt mycket mer att säga än att de framförs helt OK men att jag trots allt föredrar ”original”-versionerna. Bara i det drömska mittenpartiet av ”Close To The Edge” kommer den där ståpälskänslan som annars kännetecknade betydligt större delar av lyssnarupplevelsen av dessa låtar i originaltappning. Och som sagt – saknaden är tyvärr ofta stor efter Jon Anderson och Rick Wakeman.

Nu är troligen Yes-eran över mer definitivt. Kanske nuvarande uppsättning där Chris Squire ersatts av Billy Sherwood kan spela ett tag till (Chris och Billy samarbetade tidigare framgångsrikt under namnet Conspiracy). Men det är klart att intresset dalar än mer när den ene originalmedlemmen efter den andre försvinner. Snart är bandet inte stort mycket mer än många av alla de Tribute-band som finns. Då tycker jag det är bättre att lägga av. Men tack ändå för denna sista (?) föreställning. Den var i alla fall magnifikt genomförd av en av progrockens bästa basister (kanske den allra bästa): Chris Squire. Vi kommer att sakna dig djupt.

 

YES – Like it is – at the Mesa Arts Center
Frontiers Music

CD 1:
1.Close To The Edge
2.And You And I
3.Siberian Khatru

CD 2:
1.Roundabout
2.Cans and Brahms
3.We Have Heaven
4.South Side of the Sky
5.Five Per Cent For Nothing
6.Long Distance Runaround
7.The Fish
8.Mood For A Day
9.Heart of the Sunrise

http://www.yesworld.com/

Betyg: 8/10

Karl-Göran Karlsson

Yes – Heaven & Earth

YES-heaven
Yes – Heaven & Earth

Ja, tro det eller ej men nu är det dags för ännu en ny platta från Yes. Har tappat räkningen på hur många det är nu och hur många olika nya konstellationer av bandet som vi har sett genom åren. Men jag noterar att banduppsättningen på denna platta innehåller alla de kända namnen förutom (ja, just det) det stora affischnamnet Jon Anderson. Musikerna på denna produktion är följande: Steve Howe – gitarr och bakgrundssång, Chris Squire – bas och bakgrundssång, Alan White – trummor, Geoff Downes – keyboards och Jon Davison – sång och gitarr. Inte nog med att man samlat det gamla manskapet närmast mangrant. Tillbaka är även det fina samarbetet med Roger Dean som återigen har producerat ett (verkligen) urläckert omslag till plattan.  Som producent och mixare har man dessutom anlitat legendariske Roy Thomas Baker som jobbat med artister och band som Queen, The Cars, Guns N’ Roses, Foreigner, Smashing Pumpkins, Alice Cooper, m fl.

Alltså, det verkar vara en rejäl satsning denna gång. Inget kan väl gå fel, eller? Ja, tänk om det vore så enkelt att man bara lugnt kunde lite på gamla meriter. Men så är det verkligen inte. Tyvärr, måste jag säga.

Inför denna review gjorde jag (om jag skall vara ärlig) ett riktigt kardinalfel, nämligen läste några redan tillgängliga recensioner av plattan. Och jag häpnade över hur dåliga betyg som många gav plattan. Så dålig kan den väl inte vara, tänkte jag. Nej, jag tycker faktiskt inte det men den är ändå inte något som kommer att ligga högt på min årsbästalista. Vi prog-fantaster är nog egentligen rätt kräsna och accepterar inte för mycket återupprepningar av gamla sound och stilar, hur mycket vi än gillat originalplattorna och originalbanden. Man vill höra lite nya vinklingar för att inte helt tröttna. Lite så är det här – det låter verkligen jättemycket Yes men det känns så snällt och ofarligt att det blir tråkigt. Inga djärva nya grepp utan snällt tillrättalagt (för den amerikanska snällpop-marknaden?). Trall-vänlig prog skulle jag nästan kunna säga. Visst, jag erkänner villigt att flera av låtarna i början av plattan (låtarna 1-3) sätter sig på hjärnan och snurrar runt i huvudet ett tag men dock inte så länge. Efterföljande låtar är betydligt svagare och några av dem känns riktigt usla så det känns lite fattigt till slut.

Nåväl, jag är ändå inte lika kritiskt som många andra utan jag ger utan tvivel godkänt för verket. Det är snyggt producerat och, som sagt, Yes-soundet sitter som fastgjutet. Man hör Steve Howes karaktäritiska gitarrspel (fast nog låter det lite tröttare och harmlösare än vanligt?), Chris Squires basgångar (och hans härliga bakgrundssång), Geoff Downes är hur bra som helst bakom tangenterna och Alan White gör sitt jobb (varken mer eller mindre). Det som är mest kluvet att hantera i bedömningen är ju sången från Jon Davison. Helt klart är det Jon Anderson vi hör även om vi vet att det inte är det (!). Herr Davison måste vara klonad av Jon Anderson! Så sanslöst lik i sångrösten att man häpnar. Det enda man möjligen kan anmärka på att han inte ens försöker sig på att sjunga med lite mer volym och intensitet. Det gjorde i alla fall Jon Anderson (även om det inte alltid gick så bra). I vilket fall – det faktum att kärnan i Yes uppenbarligen tycker att Yes utan Jon Andersons röst inte är Yes men att man då ändå anlitar en kopia istället för att ta tillbaka den riktige Jon (som enligt uppgift lär vara fit for fight och villig igen) lär nog vara anledningen till att så många ogillar den nya plattan. Kanske känner man att det här är lite över gränsen för vad man kan göra. Jag vet faktiskt inte själv riktigt vad jag skall tycka i detta ärende men självklart skulle Yes med den riktige Jon Anderson kännas mycket bättre. Så trots ett snyggt sound och en fin produktion (inte minst med det snygga omslaget) så blir det ändå ett blygsamt slutbetyg. Fast jag måste hävda att det mer beror på det rätt svaga låtmaterialet än på att jag skulle vilja bestraffa bandet för deras val av sångare.

Yes – Heaven & Earth
Frontiers Records

1. Believe Again
2. The Game
3. Step Beyond
4. To Ascend
5. In A World Of Our Own
6. Light Of The Ages
7. It Was All We Knew
8. Subway Walls

http://www.yesworld.com

Betyg: 6 av 10

Karl-Göran Karlsson

Ännu ett smakprov från Yes kommande album Heaven and Earth.

Med ny vokalist Jon Davison släpper Yes Heaven and Earth den 21 juli via Frontiers Records, bakom producentstolen finner vi ingen mindre än legendariska Roy Thomas Baker. Videon In A World Of Our Own ser du här.


Yes – In a World of Our Own (Lyrics Video) on MUZU.TV.

Yes avslöjar titlar och omslag för albumet Heaven & Earth.

Yes avslöjar titlar och omslag för albumet Heaven & Earth. Bakom produktion och mixning står legendariske Thomas Baker Roger, omslaget är gjord av ikonen Roger Dean.

YES-heaven

Believe Again
The Game
Step Beyond
To Ascend
In A World Of Our Own
Light Of The Ages
It Was All We Knew
Subway Walls

Asia ft. John Payne – Recollections ”A Tribute To British Prog”

Asia ft. John Payne – Recollections ”A Tribute To British Prog”
Asia ft. John Payne – Recollections ”A Tribute To British Prog”

Åsikterna är förmodligen många där vokalisten och övriga gått skilda vägar och båda på något sett håller kvar bandtiteln. Personligen är dock John Payne favoritvokalisten i Asia när det begav sig. Här hyllas Brittisk prog med delvis ny line-up. Resultatet måste jag ändå tillstå är av varierande kvalitet. Ljudbilden känns kanske inte som den mest genomarbetande även om måhända albumet inte är menat som en ny fullängdare utan mer en lättsammare samlings dito?

Brittisk prog har enligt undertecknad alltid varit i spetsen även om länder som Polen och kanske framförallt vårt eget land bidrar alltmer med kvalitativa band. Här får vi ändå en rad ”hyfsade” varianter som Camels Highway Of The Sun där låten känns som en typiskt Asia tolkning. It Can Happend från Yes levereras med mer blandning av nära Yes toppat med Payne inslag. UK’s Nothing to Lose är ändå den som får betecknas favoritspår på hyllningsalbumet.

Ni som kan erat Asia kommer säkert ihåg två släpp av ”demos/spår ej med på originalplattorna” med titlarna Archiva. Här kommer en radiovänlig variant, lättlyssnad och okej som bakgrundmusik.

Asia ft. John Payne – Recollections ”A Tribute To British Prog”

Water Music Records

  1. SIRIUS originally by the Alan Parsons Project
  2. EYE IN THE SKY originally by the Alan Parsons Project
  3. COURT OF THE CRIMSON KING originally by King Crimson
  4. HIGHWAYS OF THE SUN originally by Camel
  5. I KNOW YOURE OUT THERE SOMEWHERE originally by the Moody Blues
  6. IT CAN HAPPEN originally by Yes
  7. LAND OF CONFUSION originally by Genesis
  8. LOCOMOTIVE BREATH originally by Jethro Tull
  9. ROCK AND ROLL STAR originally by Barclay James Harvest
  10. NOTHING TO LOSE originally by UK
  11. LUCKY MAN originally by Emerson Lake and Palmer (ELP)

Asia ”f John Payne” facebook.

Betyg: 6/10

Conny Myrberg