Med förra albumet Elemental Journey (2012) gav amerikanske gitarristen Sonny Landreth ifrån sig ett nyansrikt och vackert svävande fusionalbum i stil med vad man kan förvänta sig från Eric Johnson. Nu är Landreth tillbaka i bluesmyllan och låter sin unika slideteknik tala från början till slut.
Även om jag tycker att han väljer att tolka ett par bluesstandards för mycket så är hans gitarrspel för bra för att jag ska kunna ge några allvarligare anmärkningar på det. Robert Johnsons ”Walkin´ blues” får ett muntert och upplyftande driv i Landreths händer medan Big Bill Broonzys ”Key to the highway” lyfts till nya höjder i ett läckert solo. Men de bästa låtarna är Landreths egna kompositioner. Titelspåret får ett drag av Tom Petty & The Heartbreakers och även den skimrande, Mark Knopfler-smittade ”Where they will” mår bra av att röra sig i bluesens yttre gränsområden. I ”The high side” kastar sig Landreth ut på en countryputtrande åktur i sydstatsriktning. Hans mjukt avspända sång är i finfin form albumet igenom men det känns ändå helt rätt att den träffsäkra Johnny Winter-hyllningen ”Firebird blues” och fräsiga boogien ”Simcoe Street” är instrumentala. För ett så uttrycksfullt gitarrspel behöver ju ingen sång.
Sonny Landreth – Bound by the Blues
Mascot/Provogue
- Walkin’ blues
- Bound by the blues
- The high side
- It hurts me too
- Where they will
- Cherry ball blues
- Firebird blues
- Dust my broom
- Key to the highway
- Simcoe Street
Betyg: 8/10
Jukka Paananen