Årets bästa album 2018
Januari. Vinterns kyla och mörker håller oss i sitt omilda grepp. Längtan efter en värmande brasa och någonting att samlas kring, som en välberättad fängslande historia, kommer med tiden på året. Och som på beställning inleder de brittiska mysrock-hjältarna Magnum musikåret. Lost on the Road to Eternity är nämligen ett förnämligt album att kura ihop sig i lyssningsfåtöljen till och ännu ett imponerande kapitel på Magnums resa in i evigheten. Dramatiken och de episka melodierna är intakta efter 40 år liksom de lidelsefullt framförda sångerna.
Februari månad och de döda dansar igen. Ten Years After, Cream och Jimi Hendrix och hans lärjungar väcks till liv i den amerikanske fusiongitarristen Michael Landaus händer. Rock Bottom låter som om Landau och hans ekvilibristiska medmusiker hittat ett maskhål till en rökig jazzklubb i London 1968. Programförklaringen är friformsblues och resultatet är förbluffande inbjudande. Naturligtvis är kasten tvära och oväntade; musikerna visste sannolikt inte själva var de skulle komma att landa. Men den musikaliska skärpan och livekänslan vibrerar.
Mars månads magistrala metal-manifestation: I fem decennier har Judas Priest varit portalfigurerna inom heavy metal. Under de tre senaste har det dock varit tunt med betydande albumsläpp från bandet och ikonstatusen har levt mycket på klassikerladdade liveshower och mytbildningen kring frontmannen Rob Halford. Men Firepower är ett myndigt dokument i linje med Painkiller (1990) och Halfords soloalbum Resurrection (2000), och albumtiteln är talande så det räcker. Men kraftfullheten står inte allena i striden; så här trollbindande gitarrslingor har gruppen inte presenterat sedan 80-talets glansdagar.
Som en kontrast till det brittiska stålet skuttar likaledes brittiska FM upp ur påskägget och ger mig en dos AOR med tryck, karaktär och vårkänslor. 80-talets rosaskimrande fluffighet är ersatt av en bredare palett med inslag av soul och tyngre rock, och med Steve Overlands starka röst och osvikliga melodikänsla i obrutet skick är Atomic Generation ett rykande hett alternativ för oss som gillar melodiös rockmusik som inte är schlagerpreparead.
Väl inne i april månad rider Blackberry Smoke in på sina mulor och bryter upp tjälen med Find a Light. De för sig i den amerikanska musiktraditionen med lantbrukarens flit och kyrkobesökarens plikttrogenhet men är tillräckligt trotsiga för att tilltala hårdrockare. Ett Lynyrd Skynyrd för 2000-talet.
Likt en pyrande majbrasa kungör DeWolff från Nederländerna att festivalsommaren är i antågande. Thrust är Woodstock-rock komplett med rökelseorgel, svettigt komp och hippieattityd. Psykedelian är visserligen närvarande men svävar stillsamt någonstans bakom rocknerven och de bitande gitarriffen.
Sommarens ankomst välkomnar vi med Spock’s Beards prunkande progrock. Med en urmakares precision har de skapat ett välbalanserat album, lättillgängligt och finurligt på samma gång. De utmanar och underhåller med sin skicklighet utan att överarbeta. De provocerar och tröstar med fantasifulla melodier men utan att för den skull bli sentimentala. Noise Floor utstrålar harmoni och pondus på ett sätt man gör när man åter funnit sig själv.
Efter en indiansommar utan nåd är Uriah Heep först ut med att spöa alla betänkligheter ur mig. Ständigt i skuggan av Deep Purple, Black Sabbath och Led Zeppelin biter classic rocks eviga underdogs ifrån och låter lika fräscha och vigorösa som någonsin tidigare. Uriah Heeps tidiga 70-talsplattor är idag klassiker. Det samma hävdar jag om den sprudlande Sea of Light (1995) och den revanschlystna Wake the Sleeper (2008), och Living the Dream förtjänar att nämnas i samma andetag.
I september släpper 2000-talets mest produktiva musiker Joe Bonamassa sitt trettonde soloalbum. Hans ohyggligt genomarbetade bluesrock är destillerad för de stora salongerna men äger en äkthet som i avskalat format även skulle passa på perrongen till en tågstation tidigt en regnig morgon. På Redemption skuggar Joe lyriken efter aktuella händelser i sitt privatliv medan han musikaliskt håller sig till bluesens olika nyanser med ett rockigt anslag – ännu ett klassalbum.
Bus eller godis, clownmasker och zombiesminkade barn passerar och någon vecka efter halloween möter jag dess kulturella antites. I tonsatt form. Engelska Jawbone släpper sin självtitulerade debut och avslöjar en fäbless för tidlös musik. The Bands och The Allman Brothers Bands sakrala, varsamt uppbyggda sydstatsrock möter Bad Companys och Rolling Stones eleganta stuns i en mild sydstats-salva. Sårvård för spruckna själar.
I rangordning:
1) Uriah Heep – Living the dream
Smakprov:
2) Judas Priest – Firepower
Smakprov:
3) Jawbone – Jawbone
Smakprov:
4) Spock´s Beard – Noise floor
Smakprov:
5) Joe Bonamassa – Redemption
Smakprov:
6) FM – Atomic generation
Smakprov:
7) DeWolff – Thrust
Smakprov:
8) Magnum – Lost on the road to eternity
Smakprov:
9) Blackberry Smoke – Find a light
Smakprov:
10) Michael Landau – Rock bottom
Smakprov:
/Jukka Paananen